Stänger in mig på hotellet och tittar på film

I Tiki Bar finns det menyer som ligger framme för gästerna. Pizza, pasta och nachos står det på engelska. Om man frågar efter kinesiska rätter finns det en flottig meny enbart skriven med tecken som tas fram. De rätterna lagas någon annanstans, riset är aldrig varmt men det mikras på begäran. Och rätterna är prisvärda. Hotellet bjuder på en öl per person och dag. Om man sitter tillräckligt länge kommer även popcornen fram på borden. De är söta och smakar smöressens. En essens som sitter kvar i gommen i skrivande stund.
Jag kom hem på eftermiddagen. Urblåst. Och genomblåst av den bitande vinden. Himlen blå. Dagen hade börjat med ett abrupt avbrutet frukostmöte och ett försök till fruktbart arbete på the Bookworm. Jag behövde lätt underhållning. På hotellrummet greppade jag i högen med köpfilmer först "Zodiac". Min laptop kunde inte läsa den. Tog sedan "Die Hard 4". "This trailer has been approved for all audiences" stod det att läsa när den drog igång. När det så var dags att starta själva filmen visade den sig vara av den kvalitet som uppstår när man tar med sig hemvideokameran och filmar inifrån biosalongen. Osebar, papperskorgen. Blev så i stället "Almost Famous" som alla utom jag såg redan för sju år sedan. Ljudspåret var bland det bästa jag hört. Så perfekt anpassat för oss medelklassiga, västerländska sextiotalister. Vilken fantastisk blandning av Led Zeppelin, Beach Boys och Todd Rundgren med flera. Och inte minst Elton John. Solskenshistorien som främst kanske främst riktar sig till oss som är födda före 1980 var inte oäven heller. Men det är ändå med visst vemod jag börjar förstå att rocken kommer att vara lika obegriplig för låt säga min brorsons generation som swingen var för många i min. Så Philip Seymour Hoffmans rollfigur Lester Bang profetior i början av filmen har kanske slagit in. Kanske. Men det behöver ju inte behöva betyda något. Har för övrigt Philip Seymour Hoffman varit med i något skräpsammanhang om vi bortser från "Twister"? Jag har tagit av hatten, om jag nu någonsin bar en sådan, sedan jag såg honom för första gången i "Happiness" för åtta år sedan.
Apropå hattar, igår såg jag Philip Kaufmanns "Varats olidliga lätthet" från 1988. Lena Olin bär i filmen ofta en hatt i sammanhang där hon inte bär så mycket annat. Det var en lång film. Två skivor krävdes. Även här var ljudspåret bra. Men det dominerades av det som kallades klassisk eller seriös musik när jag växte upp. Jag har läst Kunderas roman - som filmen alltså bygger på, om ni inte visste det - två gånger. Jag ger mig inte in i den idiotiska diskussionen om filmen eller boken är bäst. Jag har kvar mina bilder av Tomas, Sabina och Tereza från läsningen. Och de liknar inte filmens. Mindes inte att Pragvåren hade så stort utrymme i boken. Och det filosofiska hade inte lika mycket plats på duken. Men filmen i övrigt då? Den nakenhet som bland annat användes i marknadsföringen var kanske djärv för tjugo år sedan men känns förhållandevis oskyldig idag. På gränsen till det tidlöst outhärdliga är däremot den fejkade tjeckiska brytningen i den engelskspråkiga filmen. Men, längden och brytningarna till trots, kärlekstriangeln mellan de som spelas Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche har sina engagerande avsnitt. Stellan Skarsgård som slemmig ingenjör och Erland Josephson som diplomat detroniserad till vaktmästare i mindre scener, är bonus för oss svenskar som fortfarande kommer ihåg vilka de är.