38. Jag har virus.

En, rullstolsburen man som bryter på tyska, tvångsmässigt sträcker sin, förmodat förlamade, högerarm spjutrakt snett upp från kroppen när han inte lyckas hålla den i schack med sin vänsterhand och dessutom kallar presidenten för "Mein Führer". Det var en populär imitation i mina umgängeskretsar för omkring tjugo år sedan. Det var alltid OK att skämta om tyskar som presumtiva nazister på den tiden. Äh, jag överdriver. Jag hade sett gesten många gånger, men aldrig ursprunget till den, filmen Dr. Strangelove av Stanley Kubrick. En gång hade jag råkat sätta på teven i slutscenerna till filmen, när en av besättningsmedlemmarna på en B52:a, likt en rodeoartist, sitter på bomben som vore den en häst, på dess väg mot den sovjetiska basen. Jag visste hur det skulle gå så filmen var i det avseendet förstörd för mig. Jag kommer inte ihåg Dr Strangeloves visioner inför presidenten om människosläktets fortlevnad i gruvschakt men väl de avslutande svampmolnsbilderna till tonerna av Vera Lynn som sjunger "We'll meet again". I filmen har Peter Sellers tre roller. Han är engelsk militär på den amerikanska flygbas där undergången inleds, han är den amerikanske presidenten och den tyskfödde vetenskapsmannen Dr. Strangelove.
Repliken "Birdie Num Num" hade jag också hört till leda men aldrig sett i sitt sammanhang dvs filmen Åh, vilket party! eller vad den kan heta (regi Blake Edwards), jag bloggar gratis och orkar inte kolla på IDMB. Peter Sellers i huvudrollen som indisk skådespelare, av misstag inbjuden till ett finare partaj i en superdesignad villa i - gissar jag - Beverly Hills. Det är nog sent 1960-tal, inte heller det orkar jag kolla. Och hur han Papphammarmässigt lyckas ställa till det.
Ja, som ni har förstått så har jag ägnat det senaste dygnet i virustillståndet åt att kolla på filmer. Mellan Peter Sellersrullarna blev det Shrek 2.
Jag tycker nog att Dr. Strangelove hade ett väldigt tätt manus. Och att Peter Sellers var en stor skådespelare. Men jag skrattade inte. Åh, vilket party! nja. Sämre manus. Jag skrattade några gånger.
I Shrek 2 hörde jag en fjärde version av Buzzcocks "Ever Fallen In Love?". Peter Yorn hade gjort den. De tre övriga är:
1. Originalet
2. Fine Young Cannibals
3. Nouvelle Vague
Den som kan rada upp fler versioner bjuder jag på något någon gång.
Jag skrattade flera gånger i Shrek 2 trots att jag hade hört flera av skämten innan jag såg filmen.

Det jag ägnat så många tecken åt att skriva nu är ju ganska oangeläget. Viktigare och tristare är att Viking Nr 2 med sambo och son ska flytta tillbaka till Sverige. Skulle egentligen ätit avskedsmiddag med dem på Yuxin Chuancai men jag ligger här i sjuksängen. De reser den 23:e så jag hoppas att det blir fler tillfällen.
Något som däremot kändes roligt var utgången av det amerikanska presidentvalet. När jag såg talet som Barack Obama höll i Chicago, strax efter att segern var fastställd, i direktsändning på CNN, blev jag tårögd. Ja, det är sant. Vilken talare!

Jag lämnade lägenheten idag. Vi hade ingen mat hemma så jag gick till Purple Haze och åt kycklingsoppa. Sedan handlade jag på den lokala västbutiken, bland annat ett nummer av Time som handlade om, surprise, surprise, det amerikanska presidentvalet. När jag kom hem och började läsa såg jag på omslaget: "SUBSCRIBER COPY NOT FOR RESALE."
Det är lite så det fungerar här. På många områden.