49. Dejavu

Eftersom jag var alltför trött för att skriva om tempranillo, graciano, mazuelo och de andra varietalerna från den Iberiska halvön när jag vid midnatt, snubblade över tröskeln till vår lägenhet efter att först ha tagit en taxi från skyskrapan som jag bevistat för tredje gången, så gör jag det nu. Såhär blev kvällen:
Jag tog hissen upp till översta våningen. I receptionen hjälpte de mig av med rocken och ledde mig till ett bord där jag fick sitta och vänta tills P anlände. Det blev ingen fotografering. När P kom gick vi till ett av rummen där man fick ett glas rött vin från Galicien. Det var dessvärre både korkat och oxiderat. Vi fick ett glas albarinho i stället. Det smakade bra. Middagen var försenad så det blev ytterliggare några glas av samma vin. Jag bytte några ord med den galiciske importören, tillika kvällens värd om viner i Kina. "Det är en ren expat-marknad" sa han. (Och för er som inte vet vad expat betyder så kan jag berätta att det är någon som är utanför sitt hemland, dvs en utlänning). Det vill säga, kineserna köper inte tillräckligt mycket av de importerade vinerna än. Vi gick till baren där jag talade med den ämable M som tillsammans med sin hustru driver klubbens mat- och vinkommitté. Han rökte en fet cigarr och höll en tumlare med whisky i handen. Hustrun höll med mig om att det är svårt att kombinera viner och kinesisk mat men hon sa att hon försöker hitta de rätta kombinationerna. Vi hann inte prata så mycket mer om det för hon blev tvungen att ta hand om några andra gäster.
Middagen var trevlig. Jag satt bredvid en journalist i 35-årsåldern. Hon hade inget visitkort så hon gav mig bordsplaceringslappen. (I morse upptäckte jag att hon hade skrivit sitt nummer på den. ) Maten var däremot inget att blogga om. En av rätterna, en hummerdel, serverades med en risotto i något slags hummerfond. Fonden smakade väldigt mycket som Campbells hummersoppa (eller heter det bisque?) och det är en smak som jag inte är odelat positiv till. Eller för att tala klarspråk, jag tycker att det smakar förfärligt. Till hummern serverades ett rödvin. Har jag inte fått lära mig att skaldjur innehåller umami? Har jag inte hört till leda att när umami och rödvin möts, då uppstår ingen ljuv musik i munnen, då bildas istället dödsmetall? Ungefär så alltså.
Jag glömde att ta med vinlistan hem, de två första albarinhona var däremot väldigt bra. Till efterrätten, en rullad pannkaka med något slags glass och frukt inuti serverades en galicisk gräddlikör. Som Baileys fast sötare. Hu! Ville man inte dricka den kunde man smaka en örtlikör från samma trakt. Det gjorde jag inte. Jag kom hem strax innan midnatt, kollade mejlen som hastigast och somnade nästan ögonaböj. Som det hette förr. Ögonaböj, vilket märkligt ord. Kan man förresten använda det som jag nyss gjorde? Eller är det enbart i uppmaningar. "Gå och lägg dig ögonaböj!" Typ. Den som det visste