Rösten, den rösten, melodierna - i en var gitarrslingan tagen från John Blund-signaturen - och arrangemangen fyllda av stråkar, harpor och blås. Samplingar inte minst. Hörde både Heatwave och Give Me Just A Little More Time. Ljudbilderna tar mig ibland till ett oskuldsfullt 60-tal på andra sidan Atlanten. Det enda som jag understundom inte gillar är trumprogrammeringen som ibland är knixig på gränsen till osvängig. Men det kan vara min höga ålder som gör att jag inte förstår den. Eftersom jag inte kan skriva om musik så blir mina tafatta försök att kategorisera den som ömsom tidigt vitt sextiotal, motown och 2000-tal ganska platta. Jag såg alltså Jens Lekman i kväll. Han sjöng och spelade gitarr. Viktor Sjöberg spelade laptop. Att jag skulle gå på konsert kom jag på väldigt sent varför jag bara fick 不好意思* - mess från mina kinesiska bekanta som jag försökte locka med. Lokalen, Mao Live, i mina gamla kvarter kring klock- och trumtornet var rökig och alla där inne var nästan hälften så gamla som jag men så brukar det ju vara nuförtiden. I den här delen av världen. Konserten var bra. Jag saknade bara hans finaste: Rocky Dennis' Farewell Song. Om det inte var så att han spelade den när jag hade gått. Jag såg de första extranumren, det är möjligt att han fortsatte efter det. Lekman har en nykter syn på fildelning, det kan ni läsa här. Jag läste det och bestämde mig för att betala 90 kr för Oh You're So Silent Jens på Itunes. Bestämde mig också för att vara nykter i kväll. Det blev bara en cola.
* ung. ta inte illa upp men
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar