"Det var ord och inga visor" och "han skräder inte orden" är två uttryck som kommer för mig när jag läser arbetsmarknadsministerns kommentarer till Arbetsförmedlingens prognos för 2009 häromdagen. Jag tycker att han kunde tänka på ordvalet. Kraftuttryck gör sig varken inför stora församlingar eller i dagspress. Att läget är allvarligt kan man uttrycka på andra sätt. Tycker jag som är finkänslig.
Jag kan ingenting om nationalekonomi. Genom olika media har jag dock förstått att även Folkrepublikens ekonomi inte kommer att växa till på samma sätt i år som tidigare. Den tidigare så heta bostadsmarknaden här i huvudstaden har börjat svalna. Folk på olika företag blir av med jobbet. Min lärare XY berättade om en vän som är revisor och jobbar på ett företag som gjort sig av med halva personalstyrkan. Revisorn är troligen en av de sista som lämnar.
R, som jag brunchade med i lördags, berättade något liknande. Hälften av de anställda vid vitaminföretaget där hon jobbar har också fått gå.
(Jag var på en galaliknande middag med underhållning. Klirret från bestick och sorlet över glas tystnade när fyra långa, långhåriga män med boots och trådlösa mikrofoner gick fram mellan borden. Jon Bon Jovi, David Lee Roth, en mustaschbefriad Frank Zappa och en bandanaprydd man som jag inte kunde identifiera, skulle framföra ett nummer a capella. Folk skrattade lite osäkert när Bon Jovi presenterade låten mot bakgrund av världsläget:"We'll Give Up". När de hade sjungit färdigt och applåderna hade tystnat tog Bon Jovi fram en pistol och frågade om någon var intresserad av rysk roulette. När ingen anmälde sig gick han fram till ett bord där det satt en pojke med något slags rörelsehinder och tvingade ner pistolen i handen på honom, varefter han satte fart på cylindern. Runt om i galalokalen började folk protestera. Utan att ingripa. Pojken kunde till en början inte hålla vapnet stilla. Han tittade oförstående på den viftande pistolmynningen riktad mot ansiktet varefter hans rörelser i ett ögonblick blev koordinerade. Han ställde sig upp från rullstolen och tog sikte mot gäster vid olika bord, däribland mitt. Gästerna försökte springande lämna salen. Jag gömde mig bakom ett draperi av röd sammet. Och vaknade.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar