14 december 2008

80. Bloggetik I och II

I. En pretentiös rubrik, det medger jag. Mina läsare vill att jag ska sluta använda initialer i inläggen. Det kanske beror på att det är svårt att se en människa av kött och blod framför sig om hon eller han omnämns som ZY, GY eller XP. Det blir lite algebra av alltihop. Jag har varit inkonsekvent med namn. Daisy har jag alltid kallat för Daisy som är hennes engelska namn trots att jag skulle kunnat använda hennes kinesiska initialer som är XQ. R från Indonesien heter W i efternamn men jag har alltid refererat till henne bara som R. Om jag ska börja använda alias, exempelvis kalla GY för Primadonna, så skapar jag en distans till personerna som blir lite märklig. Den ursprungliga anledningen till att jag inte ville skriva ut namn var något slags omtanke om de inblandades integritet. Om de kunde identifiera sig själva så är det väl OK men det är inte meningen att vem som helst ska veta vem jag dricker vin och pratar strunt med. Från och med i morgon blir det i alla fall alias på kineserna.

II. Idag, när jag promenerade i solen på Gongti Beilu, hade jag en gnagande känsla i magen. En känsla som jag spårade till en tanke som kommit över mig på sistone. Nämligen att jag skulle vara en elak, illvillig och baktalande person. En till synes leende och vänlig person som emellertid inte tvekar att dissa något bloggledes. Det var två bloggposter som förföljde mig. Den ena om en dålig Nasi Goreng på ett fint hotell inne i centrala Peking för drygt ett år sedan. Den andra om julbordet som jag åt i fredags. Men ju mer jag har tänkt på det här, desto mer har jag insett att det inte stämmer. Det finns förhoppningsvis en logik i mina dissningar. Två saker har jag svårare att fördra än allt annat. Det ena är dumhet och det innefattar för mig bland annat fördomsfullhet, inskränkthet, empatibrist, snålhet och en hel radda negativa företeelser. Dessutom får det återverkningar på allt.
Det andra är dålig mat. Och det har alltid varit så. När jag var liten handlade mina föräldrar i en ICA-butik där det ofta såldes dåliga jordgubbar alternativt så plockades de om så att det låg fräscha högst upp i kartongen och halvjästa eller mögliga längre ner. Mögligt bröd och annan dålig livsmedelshantering var inte ovanlig där heller. Jag blev lika arg varje gång. Till mina föräldrars förtvivlan. Heltidsarbetande med tre söner. Jag förstod aldrig vilket slit det är. Att man kanske inte orkar eller hinner plocka bland gubbarna. Men jag försökte säga att det inte var dem det var fel på. Det var girigbuken till ICA-handlare som försökte tjäna några extrakronor på det som i princip var osäljbart. Ett stickspår, och jag försöker nu på något sätt komma till poängen. Om jag betalar eller någon annan bjuder mig på undermålig mat på restaurang, så kommer jag att blogga om det. Däremot, om jag blir hembjuden till någon som lagar något mer eller mindre oätligt så kommer jag inte att skriva om det eftersom jag tycker att det är oförskämt. Jag vill se till saker för deras förtjänsters skull och inte deras brister. Ingen människa med fungerande sinnesorgan vill avsiktligt laga något illasmakande. Att bli hembjuden till någon är dessutom en ynnest. Det lär för övrigt inte hända att någon som jag känner bjuder mig på något oätligt. Gemensamt för mina vänner är att de tycker om att laga och äta god mat.
Däremot kanske min blogg och jag må bättre om jag var mer bejakande. Och skrev om något som är bra. Som Oliver Stones Wall Street till exempel. Med risk för att vara tjatig. Ni minns att jag såg den på Finnairflighten till Shanghai för nästan tre månader sedan. Jag såg om den i eftermiddags. Inflightversionen var lite censurerad visade det sig. Nåja, det är en strålande film. Michael Douglas och Terence Stamp.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Hurra spänningen tätnar nu när vi kan hålla reda på aktörerna.

Lisa igen sa...

Bloggdiss tå: nej, du behöver inte vara mer livsbejakande. Däremot mindre aggressionshämmad. Är saker man betalat för dåliga så är de dåliga och det kan faktiskt sägas rent ut utan att man betraktas som illvillig.

Saknar dig!