68. Nordanvind

Som alla vet utgör gatorna i de centrala delarna av Peking ett rutnät orienterat i nord-sydlig och öst-västlig riktning. Förutom kullarna i Beihaiparken är den norra huvudstaden så gott som fri från höjdskillnader. Det är en platt stad. Lägg därtill förhållandet att alla höga hus har väl synliga hissar men så gott som dolda och dessutom dåligt upplysta trapphus. Det gör att jag sällan går i trappor. Avsaknaden av bokstavligen stora kliv i vardagen har fått mig att börja oroa mig för stunsen i sätesmusklerna och inte minst den alltmer flacka baksida som jag visar upp för min omgivning. Nu finns det stavmaskiner på gymmet så det kanske går att åtgärda. Nå, gatunätet som jag började att skriva om, det får nordliga vindar att med full karriär träffa en i ansiktet när man promenerar. Det finns inget att ta skydd bakom. Igår när jag gick från jobbet hade jag en just en sådan bitande vind mot mig. Jag har varit med om 35-gradig kyla i Sverige men köldverkan från de här arktiska pustarna i kombination med ett par grader under noll är faktiskt värre.

P och jag hade bestämt att vi skulle äta tillsammans. Han föreslog ett teppanyakiställe i närheten av mitt hem. Där stötte jag ihop med mexikanen A som gick på samma skola som jag för ett och ett halvt år sedan. A är väldigt bra på kinesiska, han är trevlig och säger alltid att han ska höra av sig men gör det inte. Det gör ingenting. Dessutom var där en riktigt trevlig skånsk ingenjör som visade sig ha trummat i den trio som var förband till Jens Lekman i tisdags. Jag skrev inte om den trion så jag kan göra det nu. De hade en sångare som lät som Anthony Kiedis skulle ha gjort om han hade kunnat sjunga. Om ni förstår. Musiken fick mig att tänka Nirvana, det var intensivt. Ganska bra.
På teppanyakirestaurangen åt och drack vi alldeles för mycket. P och jag blev kvar till stängningsdags. Det har blivit en ovana. Sedan övertalade han mig att följa med till The Den och äta pommes frites. Så det gjorde vi. Oklart varför. Jag var på för bra humör för att se stället som det fritis för gubbar av alla generationer som det faktiskt var klockan halv två natten mot fredag. Eller verkade vara kanske jag ska skriva. De flesta kvinnor därinne verkade vara prostituerade. Jag går nog aldrig dit igen.