2009:119 Främmande

Det var sista dagen på kontoret idag. Helt odramatiskt. Jag gjorde i ordning flera mejl med olika dokument som min arbetsgivare borde ha innan jag gick.
Jag bjöd en IT-kille på lunch eftersom han hade hjälpt mig med min smarta telefon en vecka tidigare.
Efter lunchen hade jag lektion. Den skulle egentligen varit två timmar men den blev bara en knapp. Xu Yuan ville inte ha betalt så hon fick en chokladfrappucino i stället.

En av cheferna på företaget hade lovat mig en middag som tack för att jag kollade på en översättning till engelska som hon gjorde för några veckor sedan. Jag passade på att utnyttja det den sista dagen. Vi gick till South Beauty och åt sichuanesiskt. Kyckling som får det att vattnas i munnen, kalla kycklingfötter, en surhet fiskgryta och så ett par grönsaker som jag inte vet namnet på. Till det krysantemumte som jag inte kan få nog av.

Men innan vi gick dit hade jag suttit och tänkt på att jag i drygt ett och ett halvt år jobbat på ett kontor där många aldrig hälsade, ännu färre pratade med mig och de gånger någon föreslog att vi skulle äta lunch kan jag räkna på den ena handens fingrar. Av de inhemska anställda alltså. G liksom M, som jag åt med i kväll är ett undantag. Dessutom L, men hon är från Malaysia. Det ger perspektiv. Kanske är vi också i Sverige så mot nyinflyttade. Ska försöka studera det om jag någonsin hamnar på en större arbetsplats i hemlandet igen.

Igår när jag, J och L åt middag frågade L som är kinesiska mig om jag tycker om Kina. "Jag älskar inte Kina" sa jag. "Maten, språket och teerna gillar jag."

För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska göra under det kommande halvåret. Det finns ett intressant jobb i Sverige som jag kommer att söka. Många har föreslagit att jag ska arbeta med vin här. Och pratat för mig. Det uppskattar jag verkligen. Jag har tagit några steg själv i den riktningen också. Men, och det har jag insett, det är inte helhjärtat från min sida. Av flera skäl varav hemlängtan, eller snarare viljan att oftare träffa många som betyder mycket men aldrig kommer att resa hit, kanske är det starkaste. Men det sista ordet är inte sagt och hellre än att vara arbetslös utanför alla trygghetssystem i Sverige skulle jag leva billigt här och söka jobb tills mitt visum går ut i slutet av januari nästa år.

Planeringen för den närmaste tiden är i alla fall bestämd: i morgon har jag sovmorgon.