Det är fortfarande varmt i slutet av augusti

Jag träffar M och hennes väninna M utanför Pressbyrån vid Hornstulls tunnelbanestation halv åtta. (Det är inte samma M och M som bor i Malmö.) M har inte varit på lokal så mycket sedan hon blev mamma i våras. Väninnan M kan jag inte riktigt erinra mig när jag träffade senast. Kanske var det när jag hade födelsedagsfest i min lilla etta för fem år sedan. Då var hon relativt nybliven mamma. Nu har hon och hennes man två. Nog om barn, det var när jag i bilen hörde singeln "Deja Vu" med Beyoncé och Jay-Z häromdagen som jag kom på att det var dags att träffa M igen. Det var ju hon som fick mig att lyssna på Jay-Z för några år sedan. Hör jag Jay-Z tänker jag M.

Vi bestämmer oss för Street. Eftersom jag redan har ätit kvällsmat blir det halvportionen ekologiska ostar för mig. M äter sej medan M äter ekologiska getostar. Det är inget fel på servicen i kväll heller, möjligen är den lite långsam. Vi dricker Domaine Bott-Geyl, Riesling, Burgreben de Zellberg, Alsace, Frankrike. Den är mineralig och lätt översvavlad. Svavlet hinner emellertid dunsta bort under kvällen. Vinet känns lite återhållsamt, den av servitrisen utlovade fruktigheten är ganska diskret. Jag ser senare att jag drack samma vin tidigare i somras. Trots att ostarna är svenska och ekologiska tycker jag inte att de är så roliga. Inte heller marmeladen i mitten av tallriken är något att blogga om.

Vi pratar politik. M och M vet vad de ska rösta på. Det gör inte jag. Men några idéer har jag:
Kristdemokraterna är uteslutna. Ett parti för homofober och folk som tror på intelligent design går inte. Vänsterpartiet? Det känns otänkbart att rösta på ett parti vars ledare kallar sig kommunist. Jag förstår inte varför han gör det. Varför club-blazerkramarna i Moderaterna plötsligt går ut och kallar sig för arbetarparti förstår jag heller inte. (Jag vet för övrigt inte vad arbetare är längre. När jag var liten var det sådana som bodde i villa i Vattholma, körde Volvo och hade barn som jag slogs med på skolgården.) Sedan har vi Folkpartiet som affischerar med Framtidens Nyheter. Min gode vän N arbetar för dem. Det finns det andra goda människor som också gör. Jag tycker dock att det partiet lider av något slags kombinerad ögontjänar-, kvarsittnings- och bakläxeideologi och vill därför inte lägga deras sedlar i kuvertet. Socialdemokraterna som redan sitter med hjälp av två andra och har gjort så väldigt länge vill jag inte heller lägga min röst på. Även om det skulle innebära stabilitet och stark valuta. Det gröna Miljöpartiet har goda idéer och några kompetenta företrädare men hyser också djupt vetenskapsfientliga flummare i egna leden. Centerpartiet som tidigare var böndernas parti vet jag inte så mycket om. M och M ogillar deras partiledare skarpt. Förutom röstläget och klädstilen - ni ser hur ytlig jag är - vet jag varken så mycket om henne eller det parti som hon representerar. Nej, det är lättare att veta vilka druvor och ostar man ska rösta på.

När vi hade suttit en timme på Street började DJ:n vända skivor eller klicka fram mp3:or. Bland annat ljöd en instrumental, lätt remixad version av Freestyles "Vill ha dej" ur högtalarna. Utan sången med den erbarmliga texten lät den riktigt bra. Faktiskt. Ni måste tro mig.

(Och så hela den här utläggningen för att jag skulle skjuta upp att skriva om mitt bestående intryck av kvällen som var att det var så trevligt att träffa M och M igen. Och att det är så svårt att uttrycka utan att det blir platt.)

Bilden: ABF-huset på Sveavägen upplåter sina lokaler för en afton i den politiska satirens anda.

Höstens första grillfest?

Jag har blivit gammal eller åtminstone ett år äldre än sist. Vill gärna lägga mig innan tolv nu. Av nämnda skäl tackade jag nej till ett glas av den gin och tonic som värdinnan J hällde upp ur en tillbringare som hon gick med mellan borden när klockan närmade sig midnatt. Hon och D och deras allt större tvillingar hade återigen öppnat hemmet i den södra förorten för den årliga grillfesten. Det var en sån där lätt generationsblurrande upplevelse där jag blev osäker på om den eller den var barn till någon, praktikant till eller kollega med någon. Bekantas bekanta har tydligen barn som snart lämnar boet. Jo, jag har blivit gammal. Festen kom jag till lätt försenad efter en timmes fredagssittning på J&B med hon som kallade sig ensamma mamman tidigare, hennes son, en matälskare med söner, en journalist - vi kan kalla henne underbyggda U - och T. Ett stort glas vitt och jordnötter som vanligt. Efter en stund kom F och slog sig ner. Eftersom han skulle på samma fest cyklade vi dit tillsammans.

Välkomstdrink var en sangria som smakade sommarfylla från förr, Paris 1988 närmare bestämt. Det var frukt, socker och survin. Bland gästerna fanns flera bekanta, bland andra hjärnskrynklarfamiljen med lille J. Pappan P hade köpt en halvtorr, inställsam, lätt hubbabubbig jänkarriesling, Avery Lane, som han bjöd mig att smaka. Tveksamt intressant och förmodligen bra till thai. Han är för övrigt inne på rätt bana, P. Tycks ha ett hjärta i Alsace någonstans. Mitt vin då? Jag hade bestämt mig för att sluta dricka sydafrikanskt men blev övertalad av expediten i Söderhallarnas systembolagsbutik att tänka om. Flaskan jag tog med mig därifrån var härligt halvstram på ett sätt som moderniserade men inte - inbillar jag mig - parkeriserade viner från vår världsdel kan vara. Ingen bomb men ändå påtagligt fruktmogen. Kryddig och fatig på rätt sätt. Ett vin att återvända till. På grillen lade jag ett par marockanska lammkorvar inköpta på Södercheesen. Värdfolket hade ställt upp ansenliga mängder sidobeställningar dvs potatisar, pastor, bulgur, couscous, sallader och cole slaws i köket. Gott, överdådigt och generöst. Årets sista rabarbersmulpaj serverades också. Med marsansås. Där var för övrigt flera andra gäster från den där studentfritidsgården som knyter ihop mig med J och D, bland annat golvchefen P och han C. Men var fanns Falun och Leksand?

Vid halvett-tiden satte jag mig på fincykeln och snirklade mig fram längs de bristfälligt skyltade cykelbanorna mot Skanstull. Ett lätt höstregn föll genom den varmfuktiga natten. Utanför Södermalmskyrkan höll jag på att bli påkörd bakifrån av en idiot till MC-förare som använde cykelbanan. -Du kan ju inte använda cykelbanan! skrek jag. Ingen reaktion annat än att han gasade botten mot rött upp förbi korsningen mot Folkungagatan. Förmodligen innebandyproffs.

Avery Lane Johannisberg Riesling 2004 (nr 98391), 88 kr

Jacobsdal Cabernet Sauvignon 2003 (nr 98727), 106 kr

Järnet, Gamla Stan

Skärgårdstallrik, Coto de Imaz och reninnanlår med peppriga potatisar och tryfflad blomkålspuré. Habilt för representation men varför så fega brödsorter? Gäsp.

Livet är mer än böcker men inte så mycket mer

Nu har den väna Ondskan bett mig svara på ett formulär som såg ut ungefär såhär. Mina svar under det fetstilta:

1) En bok som förändrade ditt liv
”Svensk Flora” av Krok Almquist.

2) En bok som du har läst mer än en gång
”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg.

3) En bok att ta med till en öde ö
Bara en? Det skulle aldrig gå.

4) En bok som fick dig att skratta
”Handbok för ungkarlar” av Mats Gellerfelt.

5) En bok som fick dig att gråta
Senast var det: ”What I loved” av Siri Hustvedt.

6) En bok som du önskar blivit skriven
”Mina bästa recept” av Dag Hermelin.

7) En bok du önskar aldrig blivit skriven
”Komedin 1” av Stig Larsson.

8) Vad läser du just nu
”Tecknens rike” av Cecilia Lindqvist.

9) En bok som du avser att läsa
”Solange” av Willy Kyrklund.

10) Utse fem personer att bidra med sina listor
Den som vill och fyra till.

Måndagsvinet Periquita

Varför denna försiktighet, Weiss?

I dagens DN testar Bengt-Göran Kronstam inga viner. Istället svarar han på läsares frågor. Om lagring, beställningsviner och annat. I nyhetsdelen intervjuas Annika Billströms och Kristina Axén Olins män. I de faktarutor som sedan länge ackompanjerar alla intervjuer får vi veta att Mats Olin helst dricker öl medan Lennart Weiss (bilden) dricker "ett glas rött". Alltså, jag är medveten om att detta kan framstå som meningslösa hårklyverier, men varför svarar man så? Om Lennart Weiss avnjuter en avsmakningsmeny - vilket han med största sannolikhet gör då och då eftersom han både kör BMW och spelar golf - med tillhörande vinpaket, är han tvungen att stanna vid det första glaset rött då? Varför inte svara "rödvin" eller "rött vin" på frågan istället? Eller kan det vara så att intervjuaren frågar -Jaha, så du dricker helst rödvin, är det fråga om ett enstaka glas eller ett par flaskor?
Skulle inte tro det. Nej formuleringen "ett glas rött" framstår för mig som sprungen ur mentaliteten i ett annat, äldre Sverige. Ett Sverige där man var rädd för att förhäva sig eller vara för mycket i något avseende. Att svara "ett glas rött" är då helt följdriktigt om än osant. Sedan tycker ju jag att frågan vad man helst dricker är fullständigt meningslös om man inte sätter den i relation till var man befinner sig, vad man ska äta och hur varmt det är.

PS. Intervjuerna är för övrigt intressanta. Av andra skäl. DS.

Min första helnyktra lördag på jag vet inte hur länge

Igår drack jag inte en droppe alkohol. Jag gick inte ens till systemet. Skälet till det är varken en vit vecka eller något slags nykter livsstil - avskyvärda ord - utan istället en ny hobby. Hobbyn som jag kommer att hemlighålla i det längsta har inte med vin att göra. Den kräver ett stadigt handlag och jag som i grunden är darrhänt kan inte riskera förstärkning i form av dagenefterdarrningar när jag ska sysselsätta mig med den. Tålamod krävs också och jag vet att dagen efter en flaska vin är mitt tålamod inte det bästa.
En ambition inför hösten är att sluta köpa prylar. De tar plats och, som en klok person sade häromdagen, värdet av det tomma utrymme som prylen skulle uppta är ofta större än värdet på själva prylen. Naturligtvis övergav jag direkt denna föresats när jag på Svanströms trista kontorsbutik vid Zinkensdamm köpte 20 fotoark i A4-storlek till min HP-skrivare inklusive en trådlös mus för 129 kr. Jo ni läste rätt, 129 kr! Den trådlösa musen är bra av ergonomiska skäl. Jag blir så lätt stel i axlarna av att peta på plattan i mitten av min powerbook. Sedan hastade jag iväg till en detaljhandel där jag köpte några för min nya hobby så oundgängliga prylar. Kvittot slutade strax under tusenlappen. Men nu är det slut! (Möjligen med undantag av en webkamera som jag gärna vill ha för att kunna kommunicera med min brors familj som snart flyttar till en jättestad i en annan världsdel.) Sedan satt jag i Stadsbiblioteket och läste förra veckans intressanta nummer av Time som handlade om mötet mellan öst och väst. (Vilka politiska partier vill satsa mer pengar på biblioteken förresten?) Hem sedan för att ägna mig åt hobbyn, läsa lite bloggar, äta och springa. Om två veckor är det ju dags för S:t Eriksloppet. Det är en perfekt distans, dvs en halv maraton. Min andra bror som bor på kontinenten kommer hit och springer. Vi är långsamma båda två och kommer därför att klocka in på drygt två timmar. Ikväll ska jag nog korka upp något ur källaren. Kanske något av de där ungerska som jag köpte för fem år sedan. Rapport följer.

Sedan har jag en fråga till Ondskan, om du läser detta. Ska jag svara på de där frågorna om böcker som du postade fjärde augusti?

Bilden: 98679 Côtes du Rhône, Les Quatre Terres 2003, 107 kr - bra. Snart är den slut.

Södermalmsnytt nr 33 2006

Det är fortfarande varmt men biblioteken har slutat med sommartider. Medborgarplatsen är nerlusad med valstugor. Tidningen Södermalmsnytt, Vår Bostad och HSB:s tidning trillar åter in genom postglipan. I den förstnämnda trängs reportage om partyknarkare, läkemedelskonsumtion och nya klättersporter med inredningstips och krönikor. Mat och dryckestips finns också. Vinskribenten Björnstierne Antonsson tar i och med den senaste vinspalten "Vintipset" ironin till en högre nivå. Vad menar jag då med det? Jo, tidigare bestod ironin i att vinerna antingen var för dyra för den genomsnittlige läsaren eller helt enkelt otillgängliga. Nu kan man köpa vinerna vilket är bra. Ironin är nu av det språkliga slaget. Eller vad sägs om rubriken "Vinerna till skogens guld"? Eller följande stycke: "Här hemma har de första kantarellerna kommit! Och självfallet förstärker man den kulinariska upplevelsen med vin. Inget är mer naturligt. Ut och plocka skogens guld i skog och marker."

Vintipsen i artikeln är:

Planeta Cerasuolo di Vittoria 2005 (nr 99006), 99 kr

Collina della Vedova Barbera d'Asti 2003 (nr 98160), 179 kr

och slutligen:

Bourgogne Blanc 2004 (nr 98331), 166 kr

Vespa vulgaris, getingsatan

stack mig i fingret när jag stod där på gatan. Alla organismer är intressanta men inte alla är önskade. Den sociala stekel som uppehåller sig varhelst det finns mat så här års - getingen - är sällan önskad. Jag försöker alltid att slå ihjäl den när den sätter sig på menyn, tallriken eller vinglaset. Det brukar sällan lyckas. Ikväll pestrade den Judit & Bertils uteservering där jag, törstiga T, kvarts- och skifferspanande K och emotsedda E (det är jävligt svårt med epitet på e) träffades. Jag hade koll på insekterna när vi satt men inte senare när jag skulle låsa upp cykeln. Det flygande krypet måste ha satt sig på den kolvformade delen av mitt cykellås för jag såg det inte. Min reaktion när gadden plötsligt satt i högra ringfingret var först förvåning sedan förbanning. Att skrika anstår inte en stoiker. Men tanken var likväl: satan, helvetes, jävlar!!!

(Jag har för övrigt svår Malmö-abstinens. Lyckliga L som är där ikväll - bland annat med matglada M&M - ville att jag skulle bildmessa till den nya telefon som hon tjatade om i en månad att hon skulle få och nu säkerligen kommer att tala om i ytterligare några veckor att hon äger. Mitt jobb betalar inte abonnemang med bildskick så jag kunde inte. Och ja, jag är avundsjuk. Inte så mycket på telefonen som på Malmövistandet.)

Jag drack Black Tie på Judit & Bertil. Alltså, det är en blandning av pinot gris och riesling från det fordom tyska området Elsass-Lothringen. Det bästa och dyraste vita på J&B. Syra, en knivsudd petroleum och citrusfräschör.

Atmosfären kring J&B:s uteservering: slamsugning tvärs över gatan, lukt av fiskavfall, tokrökande bordsgrannar och dubbelparkerade bilar. Byggcontainern som skymmer sjöglimten står kvar.

Min blogg är inte död, den luktar bara Brettanomyces

Jag tänker varken sälla mig till de som slutar blogga eller till de som tillkännager att de tänker sluta men sedan inte kan hålla sig. Jag kommer bara att bli mindre regelbunden. Kanske förlorar jag läsare på kuppen. Det må så vara. Som jag tidigare skrev har sommaren varit vinfattig. När vi reste i Kina drack vi mest öl och te. Dessa drycker fungerar ju betydligt bättre än vin som törstsläckare. Sedan är det också så att jag efter ett drygt års utnyttjande av sparkapital för att betala gångna månaders vidlyftiga konsumtion på kreditkortsräkningar nu har bestämt mig för att ha en balanserad ekonomi. Vinet och krogbesöksfrekvensen blir lidande. Jag får passa på att dricka fint när firman bjuder.

Det finns två pålitliga och billiga rödingar som jag gärna dricker. Den ena har jag tjatat om under sommaren. Man kan dricka den som den är, det vill säga utan några tillbehör. Eller till inte alltför heta charkuterier och lena ostar. Gycklaren J - som gillar tunnskallig tempranillo och tokdissar träiga tanniner - älskar det. Den andra - ett utmärkt lasagnevin - är ibland korkdefekt så köp alltid två för säkerhets skull.

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 69 kr

Campolieti Ripasso (nr 6792), 79 kr

I oblogden

Lisa står som upphovsmänniska bakom uttrycket "oblogden". Jag har befunnit mig utanför bredbandsllandskapet ett tag nu. Det här skriver jag uppkopplad med hjälp av sommarställets telefonanslutning. Sommaren har varit relativt vinfri. När jag besökte kloka K och trevlige T - det är inte lätt att hitta på bra epitet på t - drack vi en tillfällig och bra Côtes du Rhône, en fin gewurz och den trevliga sauterne-imitationen Château du Juge. Vi badade och fiskade i Nordre Älv också. Men det var inte det viktigaste med den resan. Generositeten och trivsamheten är det som jag tar med mig till vardagen. (Plus en bok om global uppvärmning som jag kanske skriver mer om när jag läst ut den.) All mat var - som vanligt med dem - utsökt på ett föredömligt enkelt sätt. Deras hemvevade majonnäs är superb. Grönsakerna och amandine-potatisen från egna täppan likaså. Sedan var jag i nordvästra Skåne och såg "En vintersaga" i Krapperups slottspark. Märklig pjäs bra och medryckande framförd. Efter föreställningen drack vi viner av blandad kvalitet och diskuterade högljutt och onyanserat. Allt från pornografi till det larviga koketteri som somliga framgångsrika skådespelare tycks ägna sig åt. Diskuterar onyanserat gör jag för övrigt gärna med gycklaren J och hans vänner. Dystert i nordvästra Skåne var kustvattnet som var gröngrötigt av algblomning. Badande var med andra ord inte att tänka på. Nu har jag varit på sommarstället ett tag och druckit hyggliga bib-ar, ätit kräftor och skrapat tak. Hyggliga men inte bloggvärda bib-ar. Här häller regnet ner, det är fullt med folk och vi pusslar med sovplatserna.

Mittens rike

Jo det är sant, jag var i Kina under två veckor. Den resan ryms inte här. Vin drack jag endast vid fyra tillfällen. Första gången var prosecco från Valdo. Den dracks på Aperitivo - en relativt ny, relativt trendig bar i Sanlitun, Beijing. I samma bar skedde väskförsäljning av piratbrända skivor, både sådana som man ser film på och sådana man lyssnar på. Två röda blev det en kväll på Southern Beauty. Den ena smakade billig och oprofilerad bordeaux, den andra som en helt korrekt Côtes du Rhône i 80-kronorsklassen, se bilden. Det var på South Beauty. Jag hamnade bredvid ett kommunalråd med tjänsteutövning i en sörmländsk stad. Han hade bra koll på vin och större plånbok och - som en konsekvens därav - mer försedd cave än jag. Vi var eniga i omdömet.
Det sista vi drack var en pinotage som inköpts till vännen och värden J. Inget vidare om jag ska vara uppriktig. Men jag höll god min.