2010:97 Jag och rymdpinglan delar en flaska loiremousse i Herrängen

Eftersom mitt förra inlägg var så monumentalt oinspirerat, grått och ömkligt vill jag kompensera genom att skänka er alla lite nyårsaftonsfestivitas. Det är ungefär som utsläppsrätter, bikt eller varför inte Kanye Wests senaste. Man har gjort något dumt och så tror man att en inbetalning, ett förtroligt samtal med en präst eller ett barockt rap-album om den egna svinigheten ska ställa allt tillrätta. Så är det ju inte.

Jag sitter i en pigkammare söder om Stockholm. Pigkammaren ligger ganska nära matsalen i vilken gästerna diskuterar allt, och då menar jag allt, mellan himmel och jord. Jag blev för en mikrosekund obekväm i ett av samtalsämnena så jag drog mig tillbaka till pigkammaren som också är känd som garderoben.

Idag har jag varit bud, hushållsnära tjänst och sommelier - inte det sämsta. Nyss var här byst med folk, nu är det glesare.


Och just det, rymdpinglan hade med sig bubblor från Frankrikes längsta flod. De smakade som kolsyrade lovikavantar. Jag har alltid gillat lovikavantar.
 
De gäster som är kvar inklusive undertecknad har förutom den fantastiska buffén som alla gäster undfägnades även fått matig soppa, gott bröd från Riddarbageriet och en norsk ost. Det är trevligt och det har det varit sedan klockan 15. Bra viner, bra människor och bra mat. Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!

Picos do Couto Reserva 2007 (nr 6700)

Oak Valley Chardonnay 2009 (nr 2047)

Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404)

Bellingham Chenin Blanc (nr 2085)

2010:96 Eftermiddag

Orkar inte göra några listor. Ni vet ju redan vad jag tycker om vinåret; vitt är lika med Loire i allmänhet och chenin blanc i synnerhet och rött är bordeaux, Pomerol.

Om 2010 ska sammanfattas på något sätt så är det i stället med en tid på dygnet: eftermiddag. Och eftermiddagen började faktiskt redan i slutet av 2009 med ett eftermiddagsmingel i Hornstull på nyårsafton. Lite senare, i januari var jag och kulturchefen och hans vän från det malmöitiska punkpionjärbandet på Grand Hôtel för att prova italienska viner. Det var också under en eftermiddag. Min kusin och hans sambo lät döpa sin son en lördag i februari. Efteråt var det crémant och buffé i lägenheten i Vasastan under eftermiddagen. När E firade sin 50-årsdag började det sent en eftermiddag under en vardag. Och när J fyllde 40 inleddes firandet vid fyratiden. På julafton åt vi lunch ungefär vid samma klockslag.

Också, om jag ser på mig, befinner jag mig i eftermiddagsfasen. Det var länge sedan jag var purung, om jag någonsin har befunnit mig vid livets middagshöjd - vad det nu betyder - är osäkert men klart är i alla fall att gryning och morgon känns i högsta grad förflutet.

Tiden går bara åt ett håll och redan om knappt ett dygn är det ett nytt år. Som minglas in här i sydvästra Stockholm med start i morgon eftermiddag. Det blir, som jag önskar er det nya året, gott!  

Här har jag för övrigt befunnit mig då de nya åren har inträtt:

2010. Lundagatan, med utsikt över Riddarfjärden.
2009. Haga, Umeå.
2008. Genval, Belgien.
2007. Sextonde arrondissementet, Paris.
2006. Högalidsgatan, Stockholm.
2005. Mariatorget, Stockholm.
2004. Hantverkargatan, Malmö.
2003. Edlunda, Stockholms Skärgård.
2002. Fågeltorget, Aspudden, Stockholm.
2001. Kirseberg, Malmö.
2000. Stadsgårdskajen, Stockholm.
1999. Ellicot City, Maryland, USA.
1998. Hammarbyhamnen, Södermalm, Stockholm.
1997. Olskroken, Göteborg.
1996. Stora Essingen, Stockholm.
1995. Götgatan, Uppsala (sjuk).
1994. Vita Huset, Uppsala.
1993. Minneapolis, Minnesota, USA.
1992. Tvärnö, Uppland.
1991. Upplands Nation, Uppsala.
1990. Odengatan, Uppsala.
1989. Stjärnsund, Dalarna.
1988. Österbybruks Herrgård, Uppland.
1987. Österbybruks Herrgård, Uppland.
1986. Peter Pols-fästningen, S:t Petersburg (Leningrad), Ryssland (Sovjetunionen).
1985. Upplands Nation, Uppsala.
1984. Sunnersta, Uppsala.
1983. Valsätra, Uppsala.

En liknande lista men med betyg och detaljer kommer att publiceras någon gång i framtiden.

2010:95 Vinfusk

Som vanligt när något kontroversiellt rapporteras från Folkrepubliken så är informationen sparsmakad. Men essensen är densamma som från så många andra nyheter av det här slaget därifrån; livsmedelsprodukter har pimpats med otillåtna, ibland giftiga, tillsatser. Den här gången gäller det vin. Lokala myndigheter har stängt 3o vinerier och tillgångar motsvarande nästan en halv miljon dollar har frysts. Källan, där det egentligen inte står så mycket mer, finns här.

Uppdatering: "This Week's Alarming Statistic

5,114

The number of boxes of wine that have been seized after wine made in Changli county, Hebei Province, was found to have been both chemically altered and falsely labeled."

Från nyhetsbrevet the Beijinger 7 Days in Beijing

2010:94 Så mycket bättre

Bra viner, tycker jag. Och helt olika varandra. Det övre är ju, typ, en bordeaux och stramt som en sådan. Alltså, man känner caben, det är ganska hårt. Borde kanske luftas och åtminstone hålla en 16 grader när man dricker det. Det undre är från Portugal och har kryddor, blåbär och ljung i doften. Vet inte alls vad det är för druvor i det. Och om ursprungsbeteckningen vet jag zilch. Mer prisvärt än bordeauxen är det tvivelsutan. Och funkar förhållandevis svalt. Vinerna går egentligen inte att jämföra med varandra.

Château Belgrave (nr 3925)

Picos do Couto Reserva 2007 (nr 6700)

2010:93 Fortsätt skälla på dumheterna, VoF!

Bra syra i det här vinet. Tanniner som sätter sig i munhålan. Lite alkohol som brinner. Och gamla världen-frukt. En gräddig sås hade varit bra. Nu blev det ugnslagad fläskkotlett och chilikryddad rödkål. Jag köper alltför sällan grädde.

Läste senaste numret av "Folkvett" medan jag åt fläskkotletten. Jag var medlem i VoF - föreningen för Vetenskap och Folkbildning vars organ är nämnda tidskrift - innan jag for till Kina. Sedan gick jag ur alla föreningar, orkade inte eftersända medlemstidningar alternativt belasta närstående personer med dem. När jag hörde kineser tala om hetta och kyla och hur olika frukter, grönsaker och kryddor påverkade dem kände jag ofta att en sådan förening skulle varit på plats i föreningsförbudens enpartistat. För att inte tala om den kinesiska astrologin.

Jag kom hem till Sverige och återupptog medlemskapen, ett efter ett, dock inte det i VoF av outgrundlig anledning. Så läste jag någonstans om en massagefåtölj som "stärkte immunförsvaret" och "höjde lymfcirkulationen". Gah! Nog av, det var dags att gå med i VoF igen. Stödja föreningen som bedriver en oförtruten kamp mot mumbo-jumbo, pseudovetenskap och allsköns andra dumheter med sanningsanspråk. Det känns bra. Mot dumheten kämpar gudarna förgäves, sägs det. VoF bekämpar dock dumheten med viss framgång vilket inte minst senaste numret av "Folkvett" med tillbakablicken på 27 års verksamhet visar. Länge leve VoF!

Uppdatering: att skälla på något som är dumt leder knappast framåt. Vad VoF bland annat gör är att bidra med verktyg och fakta för att man informerat ska kunna ta ställning till olika påståenden. Jag tyckte bara att rubriken var lite slagfärdig, kunde inte låta bli formuleringen.

Viña Pedrosa 2007 (nr 94858)

2010:92 Pensionatet

Advokaten har kört fel och vill ha väganvisningar hit till Gröndal. Vi ska åka till Pensionatet för att hugga gran, glögga och grilla korv. Äta middag och sova över. Umgås med K och T.
Advokaten ska hämta mig vid halv tolv här i Gröndal. Klockan är halv tolv när han ringer. Det är inte han som har kört fel, det är jag som har inbillat mig avfarter från Essingeleden. Avfarter som visar sig inte finnas annat än i min fantasi. Jag dirigerar honom därför mot Liljeholmen. Sedan är det tyst i tjugo minuter. När han ringer är det från Lundbergs konditori. Han frågar om jag kan promenera ner dit. Det gör jag.

En hämtlatte senare och vi sitter i hans röda 9-3:a i snöyrseln på E4:an. Min bror ringer och ber mig förklara rationella tal. Det gör jag. Utan att ta betalt. I Södertälje byter vi till E20. Lite senare svänger vi in i Mariefred och går på bolaget. Utbudet är magert, jag grabbar en Bonterra Chardonnay, betalar den och vi fortsätter färden. Jag har känt advokaten i 32 år. Vi konfirmerades samtidigt, vi har sjungit i samma körer och vi har bott i samma studentkorridor. Nu leder han dubbelkvartetten som jag är med i och den här lördagen är han chauffören.

När vi kommer fram till Pensionatet bjuds vi på kaffe eller glögg och K:s fantastiska pepparkakor. Sedan är det tipspromenad. Tillsammans med fru Brax gör vi de tio frågorna på ganska kort tid. Frågorna handlar om gran. Trots att jag är biolog svarar jag fel på några av dem. Bland Pensionatets dagsbesökare finns även Lotten med familj, en namnkunnig journalist och några andra bloggare. Vi grillar korv. Jag pratar med Lottens man som jag träffade senast för nästan 7 år sedan. Advokaten hugger en gran. Jag ska ju byta bostad så julträd är inte på tapeten.

Eftersom det är vinter är det kallt. Snart blir det mörkt också. Dagsbesökarna har farit hem och det är dags att välja sovrum. Jag får övervåningen, C får master bedroom och advokaten väljer golvet i konsertsalen. Övervåningen är åtta grader när jag bäddar men kakelugnen går för full förbränning och ett element sprider värme från ett annat håll i rummet. Jag hjälper K med efterrätten som är en mjölkchokladbavaroise. Hjälper och hjälper, förresten. Snarare; under K:s utmärkta arbetsledning och instruktioner gör jag av min bästa förmåga det som jag blir anvisad. Trots att vissa moment är kritiska, trots att jag vispar grädd-äggule-mjölk-apelsin-gelatinblandningen med den smälta mjölkchokladen aningen för hårt så blir det inte fjasko.

Jag frågar K vad som skiljer en bavaroise från en vanlig mousse. "Det har jag berättat för dig på nyårsafton" svarar hon först. Just bavaroisens särdrag är kanske inte det jag minns bäst från nyårsaftonskvällen. Nåväl, hon berättar än en gång och den här gången kommer jag att minnas det.

Strax är det glögg framför brasan i värdparets sovrum. Den första rätten är kallrökt lax med pepparotscrèmefraiche. Till den häller T gewurztraminer i våra glas. Sedan blir det ungtupp med chilliförstärkt rödkål och hemmalagade pommes frites. Gigondas. Bavaroisen blir efterrätt, sedan dricker vi nunnekvarn värdinnan och en av de andra gästerna går och lägger sig. Jag, advokaten och T sitter uppe och pratar Brahms, Schubert, Wagner och Verdi.

Innan, under middagen har jag berättat alldeles för mycket om den jag var för 17 år sedan. Hur jag tänkte då och vad jag gjorde. Det slår mig att jag saknar vissa spärrar och det skriver jag inte för att verka intressant. Ärlighet kanske inte är mitt främsta karaktärsdrag men öppenhet på gränsen till skyddslöshet är nog det. Förstår jag av reaktionerna från de andra vid bordet. Det är för övrigt en ganska värdelös egenskap, om än tillfälligt roande, tänker jag nu.
Den får jag leva med. Vid min ålder kan man inte justera sådant längre.

När jag lägger mig har temperaturen i sovrummet blivit tolv grader, jag somnar direkt.

På söndagen tar jag på mig snöskor och plockar ned tipspromenaden. Det bjuds våffellunch och sedan åker jag, C och advokaten i hans röda 9-3 genom vintern till Stockholm. Bra helg helt enkelt.

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244)

Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836)

Château Moulin des Nonnes (nr 2152)

Bilden: Pensionatet i juli, 2010

2010:91 Rymdpinglan, jag har styckesindelat nu

Vinet på bilden är ofiltrerat, biodynamiskt framställt och troligen inte svavlat. Det liknar inget annat jag druckit inte minst till utseendet, grumligt eller snarare mjölkigt som det är. Tänk en mindre trögflytande Proviva. I munnen är det lite druvjuice, lite spontanjäst svartvinbärssaft och syra med stort s. Om jag gillar det? Vet inte. Men stället som serverar det, Deville, är definitivt min favoritkrog.

Nu senast var det onsdag. Jag hade varit på lokal med jobbet och var på väg hem. När jag hade satt mig i tunnelbanevagnen kom ett mess från M. "Deville rules ok" stod det. Jag frågade om han var där och om jag skulle komma förbi. Han skulle stanna minst en halvtimme, längre om jag kom. Förutom M och hans kollegor så var matsalen i det närmaste tom. Beställde något bra från Piemonte och slog mig ner vid bordet. M visade bilder på sonen, knappt en vecka gammal. Vi pratade och märkte hur personalen började röja så smått utan att jaga ut oss. Piemonte tog slut, jag hällde upp ett glas av vinet på bilden. "Jag har druckit det vita förut" sa jag till ägaren (tror jag). "Tyckte att det var oljigt och doftade grapefrukt". Han höll inte riktigt med. Det är stor flaskvariation för den här typen av viner sa han. "Ibland är vinerna yppiga, ibland knutna." Vidare berättade han att importören som f.ö. också har Château d'Arlay bara har viner som Deville gillar.

Klockan blev halv ett när gick därifrån. Vid Tekniska Högskolan fick jag vänta en kvart på tunnelbanan. Rulltrappegnisslet där, natten mot torsdag skulle platsat som ljudspår till en Roy Andersson-rulle. Deville däremot, känns ganska långt från Roy Andersson-rullar. Liksom jag. Det är ju egentligen bara "En kärlekshistoria" som jag gillar. Och alla reklamsnuttarna då. Men varför grumla bloggen med denna negativa energi? Det var ju Deville jag ville hylla. Den strålande stjärnan på Roslagsgatan.

2010:90 Östermalt 2

Det har gått mer än ett år sedan vi sågs. Deras dotter har blivit två år. När D kontaktade mig via chatten på fejan häromdagen blev jag därför väldigt glad. Mat och dryck utlovades och portkoden kunde knytas till särskilt goda årgångar av vissa vintyper vilket gjorde den lätt att komma ihåg. Även D:s bror C, som jag aldrig hade träffat men hört desto mer om, var ditbjuden. Medan värden ömsom lagade mat, ömsom öppnade flaskor åt oss och ömsom läste för dottern satt jag och C i köket och pratade. Om 80-talets serier, branscher där vi beröringspunkter och bekanta som var gemensamma. D bad mig lägga upp den första rätten som var en blandning av finstrimlad vitkål och surkål med tunna skivor latinamerikansk, chillihet sylta på. Till den drack vi en nästan mandarindoftande Lager från Dugge. Vi hade hunnit dricka en IPA från S:t Eriks också. Det känns nästan överflödigt att skriva att det vi åt var gott - det är det alltid hemma hos D, E och H - men eftersom det är så synbart minimalistiskt så är det överaskande hur gott det faktiskt blir. Tre ingredienser - surkål, vitkål och den där syltan. Trumvirvel! Ölen därtill var bra också.
Rätt nummer två var en latinamerikansk korv med leverinslag tillsammans med karamelliserade morötter. Väldigt bra det också. Blev dessutom spännande med lite garam masala på.

D hällde upp en mörk öl och han frågade vad vi tyckte. Min första reaktion var spritig, söt och oljig. Fikon, russin och sirap i smaken. Inget jag gärna skulle dricka fler gånger. Den är österrikisk och heter Samichlaus. Den håller tolv procent och den får dina kinder att hetta till.

Sedan var det dags för en tysk rökt öl som hade lite tjärtoner. Desto trevligare.
Rätt nummer tre var leberkäse med potatis och gurka som var smaksatt bland annat med stjärnanis. Leberkäsen smakar som en lite bättre falukorv men har inte korvens form. Till den drack vi gewurz, antecknade faktiskt inte vilken sort det var. Efterrätten var en familjetradition, ett slags brödpudding med oxmärg. Båda dessa ingredienser var dock utelämnade. Istället fanns där en massa nötter, zeresjk och annat ljuvligt. När den låg på tallriken flamberades den med single malt. Mm. Vi pratade och klockan hann faktiskt bli ett innan jag satte mig på buss 4 för hemfärd genom decembernatten.

S:t Eriks IPA (nr 1463) - tror att IPA generellt är en ölsort som jag gillar lite mer.
Lager No 1 (nr 1413) - också god.
Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock (nr 11100) - märklig men god.
Samichlaus Bier 2010 (nr 11771) - en gång.
Stone Old Guardian Barley Wine 2010 (nr 11770) bättre integrerad alkohol än Samichlaus och inte lika sötjolmig. Irrelevant jämförelse av mig för övrigt.

2010:89 Mitt Kungsholmen

Det ligger en libanes på Norra Agnegatan. Jag drack ett glas husets där igår. Åt lite labneh och några falaflar. Inget att blogga om egentligen men det är ju så ombonat och varmt därinne att man ändå vill skriva lite. Och så finns det en terrakottafärgad källare som verkar fasligt trevlig för det större sällskapet. I det mindre sällskapet sitter man med fördel däruppe. Kungsholmen är för övrigt en väldigt trevlig stadsdel. Lite tyst och snygg sådär. Här finns stadshus, rådhus och Trygg-Hansahus. Ett par parker, några tunnelbanenedgångar och en handfull italienska restauranger med solblekta tidningsurklipp på gästande Hollywoodstjärnor och kreditkortsmärken som gått ur tiden på dörren. Biljardhallar där man bär jeansväst och Jukka Tolonen-mustasch. Biltvättar och taxifik. Chicken Tikka. Kyrkor och sjukhus. Förutom DN-skrapan finns det egentligen inga byggnadsverk som förhäver sig, nej allt är bara fint, representativt och horisontanpassat.
På Kungsholmen bor inte mediemänniskor som på Södermalm, här finns bara poliser, bagare, fönsterputsare, sjuksköterskor, körsnärer, optiker, tandläkare, veterinärer och så Plura och Mauro förstås. Jag glömde juristerna och försäkringsaktuarierna som liksom nästan alla andra invånare på den här ön påfallande ofta bär oljerock, har kastanjefärgad lugg och gärna leder en whippet på trottoarerna längs gator som mest går rakt fram och inte som på Djurgårn där de är kringelikrokiga, grusiga, omgivna av kuslig natur och nedskräpade av fjolårets entrébiljetter och åkhäften. Ibland flyttar Kungsholmsborna till Bromma. Då blir de Brommabor.
Många vill promenera längs den bildmässiga Norr Mälarstrand och äta Caesarsallad vid kanten av Riddarfjärden. Min favoritplats är hörnet av S:t Eriksgatan och Drottningholmsvägen. Där är det vindfriskt och fullt av bussar, korvkiosker och blåfrusna bankomatköer. Om man tycker att det är för blåsigt kan man antingen styra kosan söderut mot rekreationsområdet Rålis eller gå norrut på S:t Eriksgatan. Just det, det finns en bokhandel på S:t Eriksgatan där bara tre av hyllväggarna upptas av Mia Törnbloms självhjälpsböcker och där källaren bågnar av restlager på Floyds gamla köksfolianter som ligger staplade upp till taket. Till vänster om bokhandeln ligger Daglivs som säljer sju sorters örtkryddade kabanossinläggningar, erbjuder ekologiskt hemkörda fredagsmys-kit och har ett särskilt kylrum bara för Risifrutti-sortimentet. Till höger en butik som har boxar med fler säsonger av HBO-serier än du kunnat drömma om och alla remastrade Ralph McTell-album du någonsin letat efter. Snett mittemot ligger däremot den anrika Västermalmsgallerian med sina silltunnor, fjäderfän och bagarbodar - en handelsplats från Bellmans tid - och Fleminggatans Systembolag där man förutom Kopparbergs Cider även kränger de libanesiska vinerna Ksara, Kefraya och Musar. Alla goda ting är ju tre, har någon sagt. Kungsholmen däremot, är bara Kungsholmen. Mitt Kungsholmen.

2010:88 Den här veckan är inställd

Om knappt två timmar hade jag varit i en sal på Grand Hôtel och provat italienska viner tillsammans med Kulturchefen och Garbochockaren. Jag hade alldeles säkert sniffat på någon Brancaia, gurglat en Le Busche och en anisdoftande soave. Däremot naturligtvis avstått från flertalet amarone och ripasso. Kanske blivit bubblig av en prosecco och klartänkt av en chianti. Diskuterat vissa överekade viner från huset Brolio med importören. Köpt en kryddig korv eller en potent parmesan på vägen ut genom dörren. Det blir emellertid inte så. Jag är så virusdäckad att fördriver tiden här hemma med teve, dvd och böcker. Dricker rooibos och probiotika. Att jag har slösat 160 kr på en biljett som jag inte kan använda, kan jag leva med. Men det känns trist, det är veckans tredje inställda evenemang.

2010:87 En inställd provning är också en provning

Det här utspelar sig för fem år sedan. I DN fanns en annons, dåvarande Vin & Sprit sökte kandidater till provning av kryddad sprit. Det är inte en form av alkohol som jag har ett passionerat förhållande till varför jag tänkte att provandet skulle bli mer sakligt för att inte säga professionellt. Jag anmälde mig och blev strax kallad till en föredragning i lokalerna på Liljeholmsstranden. Det var ett hundratal personer i auditoriet. En skåning som inte var mer än en tvärhand hög berättade kunnigt, effektivt och humoristiskt om sensorik. Det skickades runt doftprover, bland annat något som luktade kanel. Efter föredragningen blev vi indelade i grupper. Åtminstone mindes jag det så. Vi fick sätta oss i små vita bås där några helsvarta glas av vinprovarmodell var uppställda. Förhållningsreglerna var klara; absolut inget sväljande och absolut tystnad. Vi skulle avgöra vilka av proverna som var sötast, beskast eller kryddigast. Efter provningen fick jag blåsa i ballong, det här var på den tiden då jag fortfarande hade tjänstebil. Jag gick vidare och blev kallad till ännu en provning. Denna gång var det svårare. Skillnaden mellan proverna betydligt mindre. Skulle jag gå vidare? Sent omsider kom ett brev i min låda. Jag hade precis flyttat varför det levererats med viss fördröjning. Jag hade tagits ut som en av de som fick fortsätta att vara med bland de som skulle kvalificeras ytterligare men eftersom posten var försenad hade sista anmälningsdag redan passerat. Hur jag skulle lyckats som provare av kryddad sprit får jag aldrig veta.
Häromdagen hade jag fått en kommentar här. (Det händer alltför sällan, för övrigt.) Ett företag som kallar sig för Spot and Tell ville bjuda in mig till ett event med snapsprovning och julmatsätande i Cedergrenska Tornet tisdagen den 23/11. Syftet med inbjudan var att vi som deltog sedan skulle sprida vad vi hade varit med om i bloggar och sociala medier. Jag anmälde mig, tyckte att det lät roligt.
Så kom tisdagen och jag hade drabbats av en influensaliknande infektion som har hållit mig sängliggande hela dagen. Jag mejlade Spot and Tell och avanmälde mig. Är faktiskt lite avundsjuk på dem som sitter i det vindomsusade tegeltornet och provar Snälleröds eko-snapsar och den traditionella, hemlagade julmaten. Hade säkert varit hur trevligt som helst.

2010:86 Min bästa tid är nu

Förra lördagen. L hade ordnat överraskningsfest för J som fyllde 40. En av J:s vänner hade föreslagit att att han och J skulle se "The Social Network" på bio under lördageftermiddagen. När de kom hem till J:s lägenhet efter filmen stod gästerna i mörkret beredda att sjunga när J tände belysningen. Det gjorde vi. Sedan tog festen fart, därmed sorlet. Jag pratade med flera gäster, inte minst den skrattande språkpolisen.

Förra tisdagen. Jag blev överraskad när jag förstod att E:s fest som blygsamt omnämndes som "En liten drink på S:t Eriksgatan..." i själva verket var hans 50-årsmottagning. Sprang hastigt och köpte en flaska tokajer innan jag begav mig till mottagningen. Jag känner E för att han var med på samma resa som jag till västra Sichuan 2006. Dessutom kom han till Kina några gånger förra våren, 2009.
I festlokalen på S:t Eriksgatan såg jag först flera ansikten som jag kände igen men vars bärare jag egentligen inte känner. Där var också återseenden, bland annat svenskar som bodde i Kina samtidigt som jag var där; H och C, den förre hade smalnat. "Det klär dig också!" hörde jag mig säga till honom. P och M, den senare i fin ny frisyr, kortare. Min dåvarande granne i Beijing, B och flera andra. Hon kom med glada nyheter som jag får anledning att återkomma till.
En dixielandensemble där jag återsåg den gode P, retorikern från Uppsala bakom ett bleckblåsinstrument. Flera män på festen var över två meter långa. Några tal. Utsökt mat, pulled pork bland annat. Gruyère. Om vinerna sa E: "Du klagar inte på dem, de är valda av Sveriges enda Master of Wine, Ulf Sjödin!"
Jag undrade om statsrådet skulle dyka upp, om han skulle ha tid. Hans hustru var ju där. Han dök upp och han bar dessutom en fin, färgglad stickad Paul Smith-slips. Vi pratade en hel del. Det blev vickning med korv och surkål. Klockan var då halv åtta och kanske borde jag gått för länge sedan. Men tiden går fort när man pratar och mitt omdöme var inte bättre än att jag stannade nästan till stängningsdags. Då hade jag också hunnit förklara för en sent insläntrande före detta chefredaktör att magasinet som hon en gång var det för, var som bäst under hennes tid.

Helgen nu senast. Jag var i Göteborg och hälsade på T och I. Det är sju år sedan, om man bortser från att vi stötte ihop på Akvarellmuséet i Skärhamn i somras.
Då 2003 kom jag från en kick-off i Lundsbrunn. T var på väg till en konferens i Tjeckien, I väntade andra sonen och jag hade råkat köpa en illsint korkad Tahbilk Marsanne. Nu är de fem i familjen, jag hade med mig en flaska Vino Nobile di Montepulciano och det var som om ingen tid hade gått. Om man bortser från att dåvarande treåringen H hade hunnit bli tio och fått två småbröder. Vinet från Chianti drack vi, det vill säga jag och föräldrarna, till några ovanligt saftiga lammkotletter. Vi såg Simpsonsfilmen. Besökte ett badhus. Var i Nordstan. Annars pratade vi, hela helgen oavbrutet. Däremot saknar jag ord för hur glad jag är över att vi har återupptagit kontakten.

Campo Viejo Crianza (nr 2786)

Stoneleigh Riesling (nr 6498)

Torricella (nr 7179)

Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (nr 2901)

Louis Chèze Syrah 2009 (nr 94411)

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882)

Vino Nobile di Montepulciano Terra Antica 2007 (nr 94848)

2010:85 Château Petrus och Château Marmont

Jag såg Sofia Coppolas Somewhere. Tror att den har fått pris. På imdb har den sju av tio stjärnor. Huvudrollen Johnny Marco (Stephen Dorff) är den framgångsrike skådespelaren och stuntmannen som har bosatt sig i en svit på hotellet Château Marmont i Los Angeles där han lever han ett slags non-stop partyliv - kvinnor, alkohol och piller - i ett dimliknande rus som bara avbryts av sömn, en presskonferens eller en resa till Italien för lanseringen av den senaste filmen. Ibland är han ute och kör i sin svarta Ferrari. Ibland kommer hans elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) på besök. Marco tycks aldrig vara riktigt förberedd på det. Första gången i filmen, morgonen efter en kväll på hotellrummet med två stångdansande tvillingar i minimal tennismundering, vaknar han av att hon ritar ett hjärta på hans gipsade underarm. Senare åker de till ishallen där hon övar konståkning. Marco är åskådare till piruetterna. "Vad duktig du är, när började du med konståkning?" frågar pappan. "Jag har hållit på med det i tre år" svarar Cleo.
En gång dyker hon upp utanför hans svit en morgon när han har varit inne hos blondinen i rummet mittemot. Han blir överraskad, har helt glömt bort att dottern var på väg dit och ljuger något om att duschen i den egna sviten var trasig eftersom han endast är iklädd ett badlakan.
På Marcos nattduksbord står en flaska Château Petrus. Den öppnas aldrig. Sprit och öl dricks desto mer. Piller poppas. På hotellrummet i Milano står en flaska Moët i en hink. Den öppnas inte heller. Scenerna i Italien, särskilt den intervjuande teve-journalisten och den märkliga prisutdelningsshowen får mig att tänka på Lost in Translation där en annan kultur också framstår som så främmande för amerikanen och vi som ser filmen. Men inte på ett övertydligt sätt. Det tycks för övrigt som Coppola är intresserad av berättelser om framgångsrika och livströtta män som bor på hotell, kulturmöten och personer som inte upplever att de blir "sedda".
Det lågmälda och okonstlade, det fina spelet mellan Dorff och Fanning liksom det outsagda är det som gör filmen sevärd. Eftersom jag har svårt att engagera mig i framgångsrika människors "tomma" liv och skruvar på mig när det som under filmens gång varit tydligt men aldrig övertydligt, basuneras ut i filmens slutminuter kan betyget för den här filmen ändå inte bli mer än tre hotellnätter av fem.

2010:84 Trio

Nej, jag har inte varit i Malmö och ätit på krogen med det namnet. Trio var annars ett av alternativen när jag och M skulle ut och äta i den skånska huvudstaden i somras. Det var Trio, Bloom in the Park och Bastard som vi valde mellan. Minnesgod läsare vet att det blev den sistnämnda. Att jag valde namnet Trio på den här posten beror på att vi igår var tre män som skulle hänga. M har ni läst om tidigare, det är på hans kontor vi brukar spela pingis. Jag vet inte om jag har nämnt P, han är också en mer än 20-årig bekantskap. En tid spelade vi tillsammans. Om jag hade varit kvinna och det här en statusuppdatering hade jag kanske skrivit: "ska ner på stan för att hänga med raraste och finaste M och P". Det är ingen ironi, den där tänkta statusraden är ungefär vad jag skulle vilja säga men det är inte jag som skriver så. Ni får på något sätt ändå förstå att jag är glad över vänner som funnits med - från och till - i över 20 år.

Vi turades om i matcherna. Jag slog M två gånger och P en. Det har inte hänt tidigare, M vinner alltid när det bara är han och jag kring bordet. Jag fick till några märkliga servar som han aldrig förstod sig på. Jag, å andra sidan, lurades hela tiden av P:s pennskaftsfattade, hårt skruvade varianter.

Det stod en flaska med en österrikisk riesling i kontorets kök som jag smakade på. Jag antecknade inte vad den hette.

Efter sju matcher satte hungern in och vi gick till Deville. Vi fick sitta på dynorna igen och dagens rätt var tupplever i gräddig grönpepparsås. Jag föreslog att vi skulle dricka pinot noir, servitrisen pekade på en italiensk sådan. Den var god i sig - hög syra, rena ljusa bär, smörkola i eftersmaken - men skulle visa sig inte lira helt rent med fågelns inälva. Skulle P påpeka med ett annat mindre krystat ordval senare. Medan vi väntade på dagens tallrik hördes plötsligt ett "Nämen hej!". En mörkhårig tjej i svart gav P en kram över bordet. M påpekade att han också hade träffat henne, en gång på nittiotalet då hon intervjuade honom. Hon berättade att hon fortfarande gick i gymnasiet då. Jag förstod direkt vem hon var när jag hade hälsat på henne och fått höra hennes namn. På något sätt har jag alltid vetat vem hon är. På något sätt alltid haft respekt för henne. Lade tidigt märke till de stilsäkra krönikorna i olika magasin och dagstidningar under 90-talet. Sedan försvann hon. Tror att hon under en tid bodde på andra sidan Atlanten, sedan kom tillbaka och att hon för några år sedan släppte musik som inte på något sätt var oäven. Och fortfarande gör, visar det sig när jag kollar hennes namn på Spotify. Även om det här inte är riktigt min musik. Gillar texterna för det tryckta bättre.

När jag var yngre hände det ofta att starka känslor uppstod kring meningsskiljaktigheter över en film, en låt, en skiva eller en bok. Det händer aldrig numera. Jag börjar dessutom att bli orolig att jag inte har några starka känslor för eller emot något konstnärligt längre. Det är nog inte sant. En låt av Steely Dan spelades exempelvis i bakgrunden på krogen. Så jag frågade P: visst hatar du Steely Dan, va? "Ja, men jag älskar dig för att du kan komma ihåg det!". Själv älskar jag Steely Dan men jag blir inte särskilt upprörd över P:s aversion. Det kanske är mognad. Å andra sidan kan jag på ett omoget sätt uppröras eller reta mig på nästan vad som helst som kanske inte har direkt med smak att göra. Men jag träffar aldrig de som är beredda att försvara det som jag upprörs över. De verbala gemängen uteblir.

Jag åt apfelstrudel till efterrätt. Tog sedan ett glas Mâcon-Villages efter det, samma som förra fredagen faktiskt. P är en bättre vinprovare än jag som bara snackar och bloggar lite ofokuserat om det. Mina intryck stannar ju ofta vid ett. Kan sällan leta vidare. Förutom anis- eller fänkålsdoften som jag tjatade om förra gången jag bloggade så hittade han även rabarber i den här fantastiska chardonnay-vinifieringen.

Det här håller inte. Finkrog två fredagar i rad. För att jag är värd det. Nu blir det snålliv ett tag framöver.

2007 Nino Pinot Nero, Iuli, Piemonte

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

2010:83 Att återvända

Fredag. Det fanns ett recept på långkokt lammnacke i DN för några veckor sedan. Det skulle jag laga. Styckdetaljen förekommer inte ymnigt i köttdiskarna här i Gröndal. Istället skulle jag fråga efter den i en av Hötorgshallens köttaffärer. Det gjorde jag efter att ha tagit nummerlapp till den Systembolagsfilial som också finns där. Väntetiden var nämligen 67 nummer. Lammnacke fanns inte, det blev istället lammbog dvs lite ben, bindväv och kött. Lammnacken eller bogen skulle enligt receptet marineras övernatt i vin, mörkt öl, vitlök och rosmarin. Sedan skulle allt sjudas i sex timmar. På systembolaget föreslog de en halv flaska Rawson's Retreat till marinaden. Till rätten en bandol och en priorat. Jag var nu, så när som på en flaska mörkt öl och en kokpåse, färdighandlad.

M och jag skulle spela pingis på hans kontor. När jag kom dit var jag så hungrig att vi hoppade bordtennisen och istället stegade direkt till Deville som jag inte varit på sedan gengasfordonen togs ur bruk. Sofforna var upptagna så vi tog ett annat bord i loungedelen. Utan soffor men med ett slags pälsklädda, rygglösa dynor istället. De kunde man också sitta på och det fanns ju ett bord framför dem vilket var huvudsaken. Dagens rätt var kåldolmar. Det heter inte dagens rätt på Deville. Det heter dagens tallrik, fast på franska. Jag är övertygad om att de kåldolmar som serveras på Deville är världens godaste. Jag var inte sugen på världens godaste kåldolmar så jag beställde steak frites med bea istället. M beställde boeuf bourgignon. M dricker alltid Château d'Arlay och gjorde inget undantag. Inget fel i det, själv drack jag Volver. Volver är spanska och betyder kratta. Skojade. Volver är ett tempranillovin som är stramt, rent och generöst, vad det nu betyder. Gott betyder gud på tyska. Att kalla vinet för gud är överdrivet, gott är det tvivelsutan. Griskindspatrik bjöd på det den första gången jag träffade honom.

Personalen på Deville kylde vinet åt mig innan de hällde upp det. Jag tyckte nämligen att det var några grader för varmt när jag provsmakade det. Steken som jag åt kom från flanken, det vill säga samma del som Lady Gagas vid det här laget uttjatade köttklänning utgjordes av. Den hade en trevlig grillsmak men var lite för lite medium för mig, snarare rare. Jag kunde ha påpekat det men orkade inte. Rätten var också i största laget. Efterrätt fanns på menyn men inte i min föreställningsvärld. M åt någon sorbet eller om det var glass. Med en väldoftande tokajer till. Jag tog ett glas mâcon-villages till efterrätt. Det hade en lätt aniston, som vissa soave, men var annars så där chardonnayfriskt som oekade varianter av vinet är. Tänk chablis minus berggrund. Vinet ifråga är bra bortom ord. Eller kanske i klassisk, ursprungstypisk stil. Hehe...

På Ica Baronen köpte jag stekpåsar och en flaska porter. Väl hemma blandade jag vinet, portern, vitlöken och rosmarinkvistarna, lade i en påse och stoppade in i kylen.

Lördag. A och E med lille T skulle komma hit på middag. Vid halvtiden lade jag stekpåsen i kastrullen och sjöd den sedan medan jag plockade här. I receptet fanns det också en jordärtskockscrème och krämig dinkel. Den senare bestämde jag mig tidigt för att strunta i. När jag hade handlat lagade jag den förra men den blev soppa snarare än kräm. Jag lyfte upp stekpåsen ur sjudbadet stack hål på den och lät strålen passera en sil på väg till en annan kastrull. Jag satte kastrullen på spisen för att reducera skyn medan jag separerade kött från ben. Köttet var nästan lika mjukt som kokta kronärtskocksbottnar. Det fanns en del fett också, jag ville inte att gästerna skulle behöva äta det så det tog jag vara på och ställde åt sidan. Skyn minskade så sakteliga i volym, jag pepprade och saltade lite i den. Sedan stekte jag några trattkantareller och fräste lite fänkål som jag tillsammans med den reducerade lammskyn blandade med köttbitarna.
Bandolen - La Bastide Blanche - luftade och kylde jag. Den är sträv och vuxen i smaken. Prioraten - Tendral - smakar som något i Aladdinasken jag helst slipper. Det är carignan, på spanska mazuelo, som - tror jag - ger romrussintonerna. Jag börjar bli alltmer avogt inställd till carignan.
Jag serverade jordärtskockssoppa - där jag ersatte vitvinet med kycklingbuljong och skrapade lite muskot i - till förrätt. Lammgrytan var varmrätt. Sedan blev det en panna cotta med citron och rosmarin-smak till efterrätt.
Om lammgrytan kan jag bara säga att rosmarinmarineringen hade gett den en svag växtbeska som gör att jag hoppar örten nästa gång. Lammsmaken var däremot oförställd. Därmed god.

2005 Volver, Bodegas Volver, La Mancha

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

La Bastide Blanche (nr 2262)

Tendral 2007 (nr 2721)

2010:82 Gloire

Jag gick ju med i Munskänkarna igen. Igår var jag på Loireprovning under den minst sagt kunnige och erfarne Jan Rosborn. I Näringslivets Hus på Storgatan satt 80 pers och provade:

7404 Langlois–Chateau Crémant Brut 119:-

87268 Vouvray Hélène Dorléans Brut 2007, Bourillon d'Orleans 129:-

73977 Muscadet Cuvée Boss' Art 2009. Domaine de l'Écu 119:-

94089 Clos de la Coulée de Serrant 2007, Savennières 449:-

88981 Vouvray Vieilles Vignes la Coulée d'Argent Sec 2008, Bourillon d'Orleans, 129:-

94458 Sancerre Côte de Champtin Blanc 2004, Champault 188:-

94068 Clos de l'Olive 2005, Couly-Dutheil 209:-

82173 Moulin Touchais 1971, Coteaux du Layon 599:-

Provningen var halvblind på det sättet att det inte var att ta miste på vilka viner som var mousserande. Av dessa var vouvrayen bäst. Mest komplex med toner av smör, gröngula äpplen och jäst. Det andra mousserande hade 60% chenin blanc, 20% cabernet franc och 20% chardonnay. Sedan var det fyra stilla vita. Två var chenin blanc, en var muscadet och en var sauvignon blanc som ekats. Muscadeten var lättgissad eftersom den hade lite jästbubblighet kvar. Den var också mest endimensionell med en dominerande syra, nästan lite för hård för mig. Med några pilgrimsmusslor är intrycket kanske ett annat.
I vilket glas som sauvignon blancen gömde sig missade jag. Det var så mycket ek att endast eftersmaken skvallrade om fläder kände jag när facit kom. Jag hade gissat på en av de två chenin blancerna. Av dem var den billigaste, vouvrayen, mest trevlig. Nicolas Jolys gyllengula Savennières var motspänstig, lite stängd och hård. Om man luftar den ett dygn kanske den skulle bli bättre, menade Rosborn. Vouvrayen för bara 129 kr var desto trevligare.
I släp följde sedan en cabernet franc och så det berättelseomspunna söta vinet Moulin Touchais. Om det jag inte begriper vill jag inte slösa ord men låt mig gissa att caberneten gör sig bra till en gräddig svampsås. Ensam var den inte stark. Moulin Touchais då? Där är less verkligen more och i rätt fåtölj, med rätt bok eller rätt ost tvivlar jag inte på att några centiliter av den söta chenin blancen kan utgöra en helkväll.

2010:80 Sista inlägget?

Bilden: Swamp Thing från Uppsala. Pix som är längst till höger i bild har inte en konstig hatt, det är en högtalare bakom huvudet på honom.

"Eller så skriver jag en kommentar på din blogg!" Jag blev alldeles kall. Platsen var en matsal där jag satt med en potentiell kund för att äta lunch. Skulle det komma följdfrågor från kunden? "Vadå blogg, har du en blogg?" "Vad handlar den om?". Frågorna uteblev, tack och lov. Kunden frågade bara hur jag kände R och jag berättade att han hade varit en kund tidigare samt att jag kände hans fru sedan länge. "Det är en liten värld" viftade jag bort det hela. Jag har stött ihop med R några gånger sedan jag kom hem från Kina. Senast dagen före lunchincidenten, jag var då mer än lovligt stressad då jag hade glömt en jacka på en plats som det krävs särskilda arrangemang för att komma in på. Jag hann därför bara hälsa på honom som hastigast. Nu dök han som sagt upp i lunchmatsalen. R var ju tidigare på samma arbetsplats som J, och för J blev min blogg känd när jag var i Kina. (J är en gammal bekant.) Hur bloggen blev känd för J spelar mindre roll. Det kan ha varit jag som berättade om den eller någon annan som gjorde det. Det är därför inte konstigt att även R känner till den. Och det är helt okej att han gör det. Men jag vill helst inte att min identitet ska nå större kretsar än så. Därför kanske jag måste lägga av nu. Och ta bort gamla dumma inlägg. Eller bara skärpa till de kommande.

För övrigt var jag hemma hos M och N i Flogsta i fredags. De bjöd på petit chablis och côtes-du-rhône. Det var förfärligt trevligt. Vi läste kemi tillsammans för 26 år sedan och har sedan träffats på jämna födelsedagar, bröllop och disputationer. Men aldrig hunnit prata. Det gjorde vi nu.
Igår var jag hemma hos min bror och hans familj. Vi firade hans 43-årsdag med lasagne. Där blev det ett italienskt vin och sedan gick vi till Kafé 19 där det var konsert med New Orleans-funkstuk. Basisten, som gick i min gymnasieklass, träffade jag senast för sex år sedan.

Rösta, det gjorde jag för två veckor sedan. Om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen tänker jag fira det. Med champagne.

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Côtes-du-Rhône (nr 2011)

Velletri Riserva (nr 22314)

2010:79 Tresmak

Det måste vara ägarens trygga jämtländska i kombination med den mångfaldiga vinlistan och läget som gör att jag älskar stället.
1. Det blev en chilensk, inte överekad, snarare lite i samma stil som Bonterra, chardonnay.
2. Och så en grand cru-riesling från Paul Blanck, elsassaren ni vet. Jag har druckit den en gång för längesedan. Märklig, syrafattig och drag som liknar pinot gris och gewurz. Det är ett bra vin som både har och inte har ett dugg med riesling att göra.
3. Sedan, till den 1000 dagar gamla goudan, blev det en osöt fransos med mycket carignan. Vinbloggare som från och med nu använder uttrycket "tidigare en skräpdruva" när de skriver om druvan får yrkesförbud. Men om vi använder ord som "gåtfull" och "otämjd" kan blir det kanske villkorligt. För vad är carignan egentligen? Det är en fullpackad druva som har ett budskap. Och budskapet är: "jag kväver er andra druvor med mitt tunga draperi av överdriven frukt". Undrar om den är släkt med den georgiska saperavi. Det är liksom samma andas barn. Den lirade så där med den holländska osten. Men, jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om den.

19 glas, Stora Nygatan 19

2010:78 Munskänkarna

Min gode vän Redaktörn har varit med ett tag. Jag var med för några år sedan. När jag åkte till Kina gjorde jag ett uppehåll i medlemskapet, ett uppehåll som jag bröt igår. Det kom sig av att jag och Redaktörn hade ett ovanligt långt telefonsamtal. Bland annat om Munskänkarna. Han berättade om provningar han hade varit på eller var på väg till. Gradvis började jag längta till de där källarvalven på Döbelnsgatan, källarvalv där man ostört kan ägna sig åt att prova viner under sakkunnig ledning. Jag bestämde mig för att gå med.
En annan god vän skrev, med anledning av en vincirkel som vi hade i våras, att det som var gemensamt för oss i cirkeln var att vi inte gillade Munskänkarna. Det är inte sant, åtminstone inte för mig. För några år sedan sålde jag en lägenhet till en man som är vinkunnig. Han var avogt inställd mot Munskänkarna för att han mött vinmakare i olika delar av världen som hade fått besök av ett svenskt vinsällskap vars medlemmar inte drog sig för att ha synpunkter på värdarnas vinframställning. Synpunkter som kanske inte alltid var grundade i någon större förståelse för slitet i vingården.
Det kan vara hur det vill med Munskänkarna, det som är bra är att föreningen möjliggör provning av viner som man inte annars skulle kommit få tillgång till och det under, som jag skrev tidigare, sakkunnig ledning.
Om allt går som jag vill så ska jag prova Loire den tolfte oktober. Bland vinerna finns representanter både från Vouvray och Savennières. Kan det bli bättre?

2010:77 Mistral

Igår, på morgonen lördagen den elfte september fick jag syn på en artikel om Savennières av Jancis Robinson. Chenin blanc är ju årets druva och min hittills största upplevelse av den är ett underverk av appellationen, signerat Nicolas Joly; Les Vieux Clos 2007 (nr 94085). Vinet ifråga drack jag på en herrmiddag ute i Stockholms New Jersey tillsammans med redaktör M och två av hans kollegor. Av samme vinmakare provar Jancis Robinson Clos de la Coulée de Serrant Sec 2008 Savennières och håller inte igen på entusiasmen.

När jag därför, strax efter klockan sex i går kväll kommer in i den gamla barnvagnsfabrikens lokaler på Sockenvägen 529, lokaler som numera hyser omtalade och omskrivna finkrogen Mistral, och får syn på just en sådan flaska i vinkylen tänker jag att det måste bli ett glas av den innan kvällen har kommit till ända.

Formgivare M sitter i soffan med ett glas Entre ciel et terre Brut. Det, får jag veta, är en champagne av en vinmakare som heter F. Bedel. Pinot meunier spelar i den här bubbliga drycken en mer framträdande roll än pinot noir och chardonnay varför syran inte är lika intensiv som den brukar vara. Gula äpplen och jäst är vad som slår mig i den här förhållandevis obubbliga champagnen.

Y och hennes väninna H anländer, efter att ha promenerat fel i kvarteret, en kort stund därefter. Vi sätter oss till bords. Vår hovmästare, sommelier och huvudservitör förklarar upplägget. Det finns menyer uppbyggda av en, tre eller fem rätter. Det finns vinpaket bestående av fyra viner som följer de fem rätterna. Alla väljer femrättersmenyn, jag och M tar vinpaketet, Y och H ett par glas var.



En aptitretare. Tre tomatsorter, smörbrynta lingon, kronblad från nyponros och ugnsbakad rödbeta.

Det första vinet, som visar sig vara kvällens bästa, är ett vitt vin gjort på en blå druva, dvs en blanc des noirs. Den heter också det: Pierre Frick 2006 Blanc de Noir. Varför är då detta vin så bra? Jo för att det smakar som en extraktrik pinot gris, har toner som går åt botrytishållet och är hyggligt extraktrikt utan att vara "fett". Och så är det svalt på det sätt som bara fina viner är.


Första rätten. Under de här bladen göms en massa godsaker.

En av fjolårets oväntat positiva upplevelser i vinväg var Montirius Vacqueyras Les Garrigues. Vinhuset har en viting baserad på rousanne, marsanne och grenache blanc, Montirius 2006 Vacqueyras-Blanc, som doftar på det där lite stekta, nästan orena sättet som vissa vita cndp:er kan göra. Lacknafta, säger M. Svettig hund, säger jag. I smaken är det lite glest, inget att överblogga.


Rätt nummer två: några bönsorter, puré av bondbönor, karljohan på rabarber som smagsatts med granskottsjuice, mandel, stolt fjällskivling och grädde som innehåller vin jaune.

Alla viner serveras ur karaff på Mistral. När kvällens första rödvin kommer ut säger jag "det här är inte pinot noir!". En föga djärv gissning med tanke på tätheten hos Leon Barrat 2007 Jadis som ska passa både till svamp- och grönsakstallriken som inspirerats av Michel Gras och till lammserveringen. Vinet är från Languedoc-Rousillon och baserat på carignan, cinsault och syrah. Doften är lite vilt animalisk, smaken är större än doften och klockren till lammupplägget som innefattar hjärtmuskel.

Den första efterrätten, en yoghurtglass med fina längshyvlade gurkbitar i rullar som rymmer annat ackompanjerar ett grönt japanskt te som serveras kallt.

Efter yoghurtglassen blir det treårig prästost och en comtésläkting från Pyrenéerna. Den dricker vi ett annat vin från Pierre Frick till: 2005 Grand Cru Gewurztraminer.


Rätt nummer fem: osötad getmjölksglass. De vita, pastaliknande, tandaliknande rundlarna är tunna skivor av zucchini.

När middagen närmade sig slutet blev jag sugen på ett glas vitt av något slag. Endast ett vin, nämligen Tissot Arbois 2005 Special erbjöds. Lite oxidativa sherrytoner trots att det varken är ett vin jaune eller tillverkas som ett sådant. Clos de la Coulée de Serrant Sec Savennières skulle jag däremot varit tvungen att beställa en flaska av för att kunna smaka.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Mistral, om valet av säsongsanknutna, lokala råvaror. Om finliret med smaker. Detaljer som gösroms- eller strömmingspulvret. Preferensen för biodynamiska producenter och vinmakare. (Vill en passant bara påpeka att jag tycker att biodynamik är mumbo jumbo. Det hindrar inte att många biodynamiker framställer fantastiska produkter.) Högtidligheten när kockarna kommer ut i matsalen och presenterar rätterna. Den ödmjuka, okaxiga och sympatiska framtoningen. Den skenbara minimalismen. Med mera.
Men jag antecknade inte medan jag åt och det fanns ingen skriftlig meny. Därför - bland annat - saknas flera detaljer. Läs vad andra skriver.

Mitt intryck av Mistral är gott men jag är inte knockad. Min hitintills största upplevelse i restaurang-Sverige, Oaxen 2005, står fortfarande obesegrad.

2010:76 Varma händer och kalla

Såg Polanskis film The Ghost Writer. Den var snygg, spännande och ändå lite platt. Jag har sett långt ifrån alla filmer av regissören, men av de jag sett är Chinatown (1974) den jag helst återvänder till.
Senast jag såg en Polanski-film, nästan tio år sedan, var det The Ninth Gate. Det var ett eländigt skräckpekoral som varken räddades av en avklädd Emanuelle Seigner i en biroll eller Johnny Depp i huvudrollen. Huvudrollen i The Ghost Writer som spelas av Ewan McGregor är en spökskrivare i färd med att författa memoarerna åt en brittisk för detta premiärminister. Ministern som spelas av Pierce Brosnan har haft en annan spökskrivare som omkommit under mystiska omständigheter. Ewan McGregors rollfigur gillar inte vitt vin, trots att det är biodynamiskt, utan föredrar destillerat, typ whisky och calvados. Mot slutet av filmen finns en snygg scen där kameran passerar en massa händer som håller i vinglas. Just hur man håller i vinglas i filmer har jag tänkt på. I de flesta filmer, Sideways möjligen undantagen, omsluter rollfigurerna kupan med händerna, så som man i vinprovarsammanhang har blivit avrådd från att göra eftersom det påstås värma vinet för snabbt, så även i denna. De flesta människor håller nog i vinglasen på det sättet för övrigt. Om jag var bättre på fysik skulle jag räkna på hur snabbt en 37-gradig hand kan överföra värme genom glaset till vätska, i det här fallet en blandning av alkohol, vatten och diverse syror. Jag misstänker att risken är överdriven, åtminstone om man har mer än provningsmängder i glaset. Nu är för övrigt inte alla händer lika varma, de med svalare fingrar och handflator kanske törs hålla kupan längre än de med varma. Bokstavligt kalla händer kan man inte lasta någon för men bildligt kalla händer hade jag gärna varit utan. Särskilt som jag drabbats av dem två gånger på knappt två veckor.

2010:75 Blomman, frukten och kärnan

2010:73 Fotbollskväll

Var hemma hos J på Tjustgatan. Han hade riggat en skärmduk ovanför köksbänken och en digitalprojektor på hyllan ovanför soffan. Ljudet kom ur högtalare från olika platser i rummet. Sverige skulle möta Ungern i fotboll. Producent-J var där liksom gitarristen i ett av Sveriges få politiska band. J som alltid är en generös värd hällde raskt upp ett glas Ysios åt mig.

Matchen gick på kanal 6 som är en Viasat-kanal. På sådana är det ofta reklam. Vi stängde av ljudet när det var reklam. Jag har blivit mer avogt inställd till reklam de senaste åren. Det kan ha flera orsaker. Antingen kan reklamen ha blivit sämre eller så har jag blivit mer gnällig. Eller så är det en kombination, som man så ofta säger. Igår var det särskilt en snutt som fick mig illamående. En bank ville visa varför det var viktigt hur man lånade pengar genom att illustrera hur det påverkade var man kunde semestra och vilken bil man kunde köra. Det var söderhavssemester och suv om man lånade på rätt sätt. Regn och skrotbil om man lånade fel. Konsumismen, vår samtids starkaste ideologi, gör mig nedstämd. Både för att den känns torftig, och för att den driver på resursslöseriet.

Fotbollen då? Efter en seg första halvlek blev det fart i den andra. Pontus Wernbloom (sic) gjorde två mål. Jag kan egentligen inget om fotboll förutom att jag förstår offside och när det blir mål. Det här med de olika spelarnas roller har jag också greppat något sånär men när mina medtittare sitter och skriker om hur de borde röra sig på planen så håller jag tyst. Det känns skönt att vara riktigt off på något. Ännu skönare var det att Sverige vann.

Efter matchen hade vi musikgissningslek. Jo, ni läste rätt, fyra män kring och i 40-årsåldern hade musikgissningslek. Det är sådant som män kan göra tillsammans ibland. Vi turades om att välja låtar på Spotify. Eftersom jag ofta satte låtarna redan efter ett par taktslag fick jag höra att jag var "helt sjuk". Det ser värre ut när det skrivs än när det sägs. Värmen försvinner i skriften.

För övrigt tycker jag att det är en trist valrörelse. Det är mest skatter, RUT och ROT. Politikerna borde lägga mer krut på de viktigaste frågorna, det vill säga de som rör miljön.

Apropå miljön är det glädjande att Björn Lomborg delvis har bytt ståndpunkt i klimatfrågan. Jag skriver "delvis" för att han påstår att han alltid har varit medveten om problemet men tidigare tyckt att det fanns viktigare problem för mänskligheten att lösa. Nu räknar han klimatfrågorna till dessa. Det är aldrig fel att ändra sig om man gör det till det bättre.

Och eftersom ni vill veta så är jag i betydligt bättre stämning nu än tidigare i veckan.

Det blev sammanlagt fem olika viner under gårdagkvällen:en rioja, en barolo, en zinfandel, en crôzes-hermitage och en årgångs-beaujolais Morgon de Puy, 2006, se bilderna. Riojan var bäst, den var som en bra bordeaux.

2010:69 Fänkål

Börjar tvivla på att jag någonsin har kunnat skriva. Mina inlägg blir allt glesare, humorn saknas helt och vad vinerna smakar får ingen någonsin veta. Dessutom är jag en mes vad gäller ställningstaganden.

Jag har bestämt mig för att minska statusuppdaterandet på Facebook, jag är trött på det.
En statusrad som exempelvis inte kom upp i kväll var "har fräst fänkål i baconfett. Mmm, jättegott!" Trots att det var sant. Allt som är sant är ju inte nödvändigtvis intressant. Allraminst relevant.

Facebook är ändå användbart. Man kan ju samla vänner och folk som på annat sätt är bra att ha där. Men man behöver inte upplysa alla om att man knyter skorna. Eller att man gillar Vitamin Well. (Vilket jag för övrigt inte gör, det är ju en idiotprodukt.)

Jag har under helgen seglat, ätit och druckit, lyssnat på en amerikansk organisationskonsult samt träffat släktingar och släktingars respektive. Det var solsken och bra vind på sjön. Båten var 47 fot och modellen var passande nog Bavaria 47. Själva båten hette Sanuk som är thailändska och betyder "roligt". Berättade vår skeppare. Det var under fredagen och lördagen som vi seglade. Bullandö Saltsjöbaden tur och retur. Jag tog ett dopp i Saltsjöbadens hamn på lördagmorgonen.

På lördagen tog jag mig till Norrköping. Där hade släkten samlats. Eller rättare sagt den delen av min släkt på morfars sida som hade tagit sig dit. Förra gången jag var med var 1993. Då var vi vid sjön Sommen. Åt svenska kräftor som har fått alla andra, både importerade och svenska som jag ätit senare, att blekna.

En cava som hette Bocchoris, en pinot gris från Engel, en cotes-du-rhone från Xavier, en cremant de bourgogne med blå etikett, en chardonnay från Jacob's Creek, en cabsav från Lindeman och så Amforas Muscat d'Alexandrie, var det jag drack under de här två kvällarna.

Läggdags.

2010:68 I trakten av Örsundsbro

En trevlig, avslappnad och generös stämning var det hemma hos K och L. De har nyligen köpt en gård i Uppland hade bjudit in att fira detta och sitt bröllop i dagarna tre. Jag anlände efter diverse felcykling från Bålsta - telenors 3g-nät hade ingen täckning i obygden så kartfunktionen i min smarta telefon var ur funktion - strax innan klockan sex på lördagkvällen. Inne i boningshuset pågick då korvtillverkning, folk satt och pratade i olika hörn eller låg och vilade i tält på gräsmattan. Korvarna - merguez och salsiccia - grillades och serverades med bland annat med surkål och fantastiskt omsorgsfullt tillagad couscous. Korvarna var väldigt goda. Jag hade med mig en ekologisk rioja som inte var särskilt dyr men desto mer prisvärd. Den var inte överdrivet vaniljig, hade en tydlig syra och öppnade sig vartefter kvällen fortskred. Bland gästerna fanns både halvnya och nya bekantskaper. Längesedan jag hade så trevligt i ett så stort sällskap. Lämnade gården och cyklade till Uppsala strax före lunch. Tack L och K!

Beronia Viticultura Ecológica 2007 (nr 12126)

2010:67 Kring midnatt

Mindre än en timme tog det för mig att springa de tio kilometer som utgör Midnattsloppets sträckning. Ingen tid att vara stolt över. Det var första gången jag deltog. Har tidigare tyckt att loppet har haft något alltför folkligt och jippoaktigt över sig. Nu betalade arbetsgivaren så jag behövde åtminstone inte bekymra mig om anmälningsavgiften. Det var varmt, 24 grader när starten gick på Ringvägen. Jag var inte ensam om att springa. 21 000 deltagare uppger media. Två dödsfall i samband med loppet läser jag vidare. Många drabbades av vätskebrist.

Jag kände inte igen en enda deltagare och inte heller någon åskådare längs vägen. Den gode kulturchefen J som ställt sig i Götgatsbacken för att heja på mig såg jag inte. Han fick heller aldrig syn på mig.

Banan var bra med ett par sega uppförslut, särskilt det kring Sofia kyrka var ansträngande. Det fanns ljudanläggningar och liveband på några ställen. Ett band spelade Kents "Kräm" följd av Buggles "Video killed the radio star". Två vätskekontroller, det kunde varit en till. Jag var aldrig peppad, det var bara på den avslutande Hornsgatsrakan som jag tog i.

Efter målgång cyklade jag hem och duschade. Innan loppet började hade jag kommit överens med M - en förhållandevis ny bekantskap - att vi skulle hitta på något efteråt. Typ, gå på lokal och knäcka en flaska bubbel.
Jag messade M som svarade att han hade champagne på kylning hemma som vi kunde dricka i stället för att gå på lokal. Ett klokt förslag tyckte jag och meddelade honom att jag kunde vara på plats strax efter klockan ett.

Efter ett lopp av den här typen är man uppe i varv, det fanns inte tillstymmelse till sömntrötthet i kroppen. När jag satte mig i tunnelbanevagnen - M bor en bit härifrån så cykel var inte aktuellt - var de flesta resenärer på väg hem medan det kändes som kvällen precis börjat för mig. Det var det vanliga klientelet i vagnen; berusade tonåringar och unga vuxna, turister och andra. Många lätt påverkade och trötta, andra som inte skulle släppas in på lokal.

När jag kom fram till den sovande stadsdelen där M bor var gatorna öde. Bara avlägsen trafik och en enstaka taxibil hördes. Luften var fuktig och varm. När jag efter visst irrande med hjälp av kart-appen i Iphone kom hem till honom frågade han om vi skulle dricka Palmer eller Pol Roger. Jag valde den förra. Vi satte oss vid ett bord på gräsmattan nedanför huset där hans lägenhet ligger. Han tände en flerarmad ljusstake och satte på musik från sin laptop. Värmen hängde i och gatorna var alltjämt tysta. Jag korkade och hällde upp i glasen. Vi lyssnade på Billie Holiday, Stan Getz, Dave Brubeck, Louis Armstrong och Miles Davis. Pratade om vem som kände vem på vilket sätt, sociala medier och vilka vi var och vad vi gillade medan vi smuttade på champagnen. Jag gjorde den banala observationen att jag förmodligen kan känna när det är pinot noir i bubblet. Vilket det är i champagnen som vi drack.
Det ljusnade och fåglalåten satte igång. Flaskan tog slut samtidigt som tröttheten till sist tagit våra kroppar i besittning. Kl 0431 gick tunnelbanan tillbaka mot Liljeholmen.

Palmer & Co Brut (nr 7372), 219 kr (godare än Moët & Chandon som är dyrare!)

2010:66 Inte 19 glas men fyra män

Semesterstämningen dröjer kvar i stan. Det är 17 grader och det övergående hänger i luften. Utlänningarna går på cykelbanorna som vore de trottoarer. Stockholmarna cyklar som fanns det inga korsningar. Biltrafiken har ännu inte kommit in i den av Motormännen önskade omfattningen. Det är kväll på Stora Nygatan. Uteserveringen på 19 glas har stolar i form av korkar. Och en vinlista som aldrig tycks ta slut. Kvällens sommelier - som berättar att det är hans första kväll - är en av de mer ambitiösa jag träffat. Jag formgivar-M och basisten M som en gång var med i Sveriges bästa band samt J bosatt i Älvsjö är där. Vi ska se Efterklang med Radiosymfonikerna lite senare. Vilket vi gör. Och sen går vi till Rouge. Det blev semillon (Kaesler, Barossa Valley), côtes-du-rhône (Perrin), alsace och cabernet franc från Tours (ej antecknat producenter). Ingendera någon besvikelse.

Jag omkullvält strut 19 glas.

2010:65 Vinlosern

Jag och två herrar vilkas namn börjar på J - vi kan kalla dem för formgivaren respektive filmproducenten - satt på Strands uteservering i kväll. Allt var bättre förr. Strand hette Street då, och vinlistan var vassare. Drack en abnorm riesling från Australien - gles, sur och petroleumdoftande, ikväll och en hygglig fransk sb. Men trevligt var det och bra musik spelades därinne.

2010:64 Bastard

Jag var där förra tisdagen. Det var jag inte ensam om, bland gästerna syntes en rappare och en fotograf. Namnkunniga eller kända om ni så vill men jag känner dem inte. Möjligen igen dem.
Alltså maten var väldigt bra, likaså vinerna. Jag orkar inte skriva så jag lägger upp mina suddiga bilder av menyn och vinlistan samt charkuteriplankan.



Från kallskänken åt vi allt utom burratan, från vedugnen tog vi makrillen och från spisen grisfoten och oxhjärtat. Jag avslutade med en spansk ost. Cabrales hette den. M åt jordgubbssorbeten med fläderlikör.



Till detta drack vi Mâcon, Grüner veltliner, Château d'Arlay, Bedeau du Sud (100% grenache i en bondsk och kärv tappning som vi båda gillade), och en tokajer respektive en söting från Coteaux de Layon.









Och eftersom jag har fått hundratals mejl om det så berättar jag för er att det var en Côtes-du-Rhône från Perrin som jag drack lördagen före den här tisdagen då jag också åt på Bastard.

2010:63 Kornboden

Lördag 24/7

Jag är i Malmö som är Sveriges bästa stad. Igår köpte jag biljett för att tillsammans med film-J se Sveriges bästa fotbollslag spela mot en bokstavskombination från huvudstadsområdet. Malmölaget - som har Sveriges bästa tifo - vann. Naturligtvis.


På kvällen gick jag och teater-J, som jag bor hos, till Möllan där vi åt kött med kryddsmör och klyftad potatis. Jag drack en öl - Sleepy Bulldog Pale Ale - eftersom jag numera inte bara är rädd för dåligt vin, jag har också panisk skräck för medemåttigt plånk. Restaurangen specificerar nämligen inte närmare vilka viner som serveras. Ölen är utmärkt för övrigt.

Efter middagen promenerade vi på de gator där Möllevångsfestivalen pågick. "Vilket flum!" upprepade J med en druckens envishet. (J var inte drucken.)
Jag tänkte på det reduktionistiska sätt som bara jag är förmögen att tänka: eko, etno, rättvisa, rastafrisyrer, piratkopiering, begagnat, bangra och konstgjorda gräsmattor. Men varken banners för vidriga energidrycker eller reklamradiokanaler. Och det gör festivalen till Sveriges bästa just nu.

J jobbar i dagarna intensivt och ville ta det lugnt resten av kvällen. M messade att hon och M skulle gå ner på Bastard. Jag svarade att jag skulle komma. (På tisdag ska jag och formgivar-M äta där. Det finns två platser vid vårt bord så är ni intresserade kan ni anmäla er här.)
Jag cyklade dit i det höstligt blåsiga Malmö som dessutom kändes lite semesterutrymt. Gator och torg var i det närmaste tomma.

Nästan tomt var det inne på Bastard också. På uteserveringen lär det ha varit folk, jag såg inte efter. M&M stod vid den kortsida av baren som vetter mot gatan. Mellan dem en strut knapriga svålar. Jag beställde ett glas av en grüner veltliner som M berättade att hon alltid dricker när hon är på Bastard. Den hade lagrats på jästfällning förmodade jag, det stod nämligen "Hefeabzug" eller något liknande på flaskan. Vinet doftade också jäst på det där friska sättet. Det var fantastiskt och glaset tog mig över en timme att tömma. Servitören var osäker på om jag var rätt ute med jästfällningen men kunde, efter att ha kollat, konfirmera min gissning. Han tackade mig också för att ha lärt honom något nytt. Kanske var det därför han senare, när jag ville dricka ett glas rött, lät mig prova fem olika innan jag bestämde mig.


Det blev ett ekologiskt côtes-du-rhône med bra syra och en knivsudd stallighet. Möjligen något monotont. När jag hade bestämt mig för att bryta upp och skulle betala visade det sig att fantastiska M&M bjudit mig.
Malmö har också Sveriges bästa vänner.

PS. Namn på vinerna får ni på tisdag. DS

- Posted using BlogPress from my iPhone

2010:62 Vara vänner

I sommarstugan finns det alltid råvaror, de flesta har inte passerat bästföredatum. Igår gjorde jag en pastasås med svartögda bönor. Till den al dente-kokt spagetti. Fick häromdagen höra att pastan får lägre GI om den kokas på det sättet dvs med tuggmotstånd. Till maten drack jag ett glas av La Gascogne par Alain Brumont VdP Gros Manseng Sauvignon Blanc. Två observationer. 1. Flaskan har naturkork, brukade den inte förslutas med plast? 2. Jag hade mer passionerade känslor för den här blandningen för fem år sedan. Jag tycker att den smakar tutti frutti nu. Det är ett hyggligt vin men vi får fortsätta umgås som vänner. Det blir bäst så.

http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2882&Butik=0&SokStrangar=

- Posted using BlogPress from my iPhone

2010:61 Sommarviner så långt

Puycheric Syrah, Meinklang gruner veltliner (kan inte skriva tyskt y på iphone) och Mezzacorona Lagrein. Har en ny blogg som hittas på veloman.wordpress.com
Den handlar om min cykeltur. Tweetarna till höger emellanåt likaså.

2010:60 Bröllop

Igår bröt jag min vita period. Det skedde helt odramatiskt med en klunk lite varmt vitt vin och ett glas rött. I 30-gradig inomhusvärme där svalare pustar utifrån inte förändrar läget märkbart dricker jag helst vatten. Så det gjorde jag desto mer.



På bilden ser ni ett gott alkoholfritt mousserande som serverades till fördrinken. Smakade som en fruktig blanc des noirs utan alkohol och bäst
av allt, den var helt torr.

Det vita vinet brände i munnen. Jag hade gissat 15 procent alkohol men det var 13.

Posted using BlogPress from my iPhone

2010:55 Och annars då?

Den 19:e juni 2010 paddlade jag kajak och gick på 50-årsfest. På födelsedagsfesten serverades vin. Just nu dricker jag inte vin. Det var inget problem, jag är egentligen mer positiv och social när jag är nykter. Festen däremot var full, av människor som jag pratade om intressanta saker med. Entomologer, lingvister och någon journalist. Bland de viner jag inte drack fanns Adobe Reserve Cabernet Sauvignon (nr 6853) och Bellingham Chenin Blanc (nr 2085). Jag gav födelsedagsbarnet ett par chabliser i present.

2010:54 Häromveckan på Bloom i Malmö

Igi öppnar en flaska ute i köket, vi hör det lockande ljudet av korken som lämnar flaskhalsen. Han kommer in med två glas kompakt mörkrött vin som nästan drar åt tegel i ytterkanterna. Vi vet att det är från Italien för det har han, dvs Igi Vidal - restaurangens ägare, berättat för oss under detta eftermiddaste som utvecklats till en spontan blindprovning. Han vill att vi gissar. "Jag tror att vi är i Piemonte, och att det är Nebbiolo" säger jag. "Inte dåligt men tänk på min förkärlek för Frankrike!" säger Iggy. Vi tänker. Sangiovese? Det finns ju sälta i vinet. Kanske en supertoskanare dvs en blandning av bordeauxdruvor och möjligen syrah, föreslår L. Vi kommer inte vidare. Iggy berättar att vinet är från Veneto, det är dessutom från 1999 och han har bara 17 flaskor kvar. Det är 60% cabernet franc och 40% cabernet sauvignon. Det är det sista vinet, dagens afternoon tea är avslutat, de andra gästerna har lämnat den lilla matsalen vid Pildammen och musikerna, en ståbasist och en gitarrist, som spelat allt från Mozart till Beatles, har packat ihop sina instrument. Vi har innan italienaren fått en snustorr och petroleumaktig riesling. Druvan var som vanligt lätt att pricka men att den var från Margaret River kunde vi naturligtvis inte sätta, vi trodde Alsace. En vit hermitage gjord på 100% marsanne satte L druvan i direkt. År av den australiensiska storsäljaren från Tahbilk har gett henne näsa för druvan. Det första vinet som vi provade hade en ren och kraftig syra, kronblad av vita rosor och lätt oxidation i doften. Det hade vi gissningar om i Spanien, senare Jura trots att min första reaktion var chardonnay. "Du ska lita på den första reaktionen!" inskärpte Igi. Det var en vit bourgogne. Han lovade att mejla mig namnen på den och den vita hermitagen. Det har han inte gjort. Kanske är det inte så viktigt. Vi hade ju en sinnesvidgande söndag vid Pildammen som vi aldrig hade kunnat planera. Det hela började med att vi bestämde oss för att ta ett glas, L bad om "something weird and wonderful" och så blev det.
Väljer man att inte dricka vin så har man ett afternoon tea med ljuvlig paté, snittar, scones och makroner att njuta av om man går till Bloom in the Park en söndag mellan kl 12 och 16.

2010:53 Druvor i spandex

Det pågår en ständig revision av mitt förhållande till musik som spelades för 20 till 30 år sedan. En hel del av det som var mindre kommersiellt har jag omvärderat, det har helt enkelt inte motstått tidens tand. Mycket av det som var säljande har jag sedan länge däremot uppvärderat. Madonna, Bangles med flera. 80-talshårdrocken i allmänhet och David Coverdales Whitesnake i synnerhet har jag däremot inte intresserat mig för. Jag har hört deras version av Ain't No Love In the Heart of the City. Den är hygglig men väldigt långt från det storslagna originalet med Bobby Bland. Den andra låt jag kommer att tänka på med gruppen är den frejdiga Here I Go Again - om gladmetal finns som genre så är låten ett exempel på det. En helt onödig genre. Liksom stora delar av hårdrocken från nämnda decennium.
Whitesnake förknippar jag mest med med konvolut som hade en viss inriktning. Eller så var det bara konvolutet till Lovehunter som hade den inriktningen. Eller mitt minne som har en enkelspårig inriktning.
En ny riktning har emellertid bandet tagit. I stället för skiva släpper de ett vin. Naturligtvis baserat på zinfandel - hårdrockare har ju aldrig varit kända för god smak. Och den uppfattningen kommer jag inte att revidera.

Källa: Dagens Industri

2010:51 Eurozonen

Nederst en riesling från Pfalz. Gröna äpplen, bra syra och lite spritsigt - kanske defekt. Bra aperitif hursomhelst. Ingen bensin vilket uppskattades åtminstone av en av gästerna. Ovanför den ett vin som ni inte får tag på och jag tänker inte berätta varför. 60% cabernet franc och 40% cabernet sauvignon från Veneto. Kärvt och bra. Överst en nyhet på Systembolaget. Trevlig men nästan väl inställsam. Den här typen av söt frukt har jag bara känt i ett rödvin från Georgien som jag drack tidigare i år. Nu råkade den komma från en del av Frankrike som jag tror att vi kommer att se mer från på Systembolagets hyllor i fortsättningen.

A Christmann Riesling (nr 5882)

Puech Auger Les Dolomies 2008 (nr 96956)