Tillkännagivande

Jag är en fegis. Vill till exempel inte permanentlista bloggar med ett politiskt agendum här till vänster. Istället har jag en lista med relativt oförargliga men mer eller mindre bra bloggar.
Nu tar jag bort Stationsvakt. Skälet är inte politik. Johnny länkar till femtioelva bloggar men inte till mig. Det är sårande. Jag gillar Johnny men han uppmärksammar inte mig. Tuff skit. Han försvinner härmed.
Istället listar jag trevliga Elin. Som gett mig så mycket.
Johnny får tillbaka platsen om han återlistar mig. Att coola Olle med värsta proffsbloggen inte tar upp mig bekommer mig inte särskilt. Han listar ju ingen annan heller. Istället fortsätter han enträget att bevaka medier som om det vore det viktigaste i världen. (Och jämfört med ekfatslagrad viognier är det ju viktigt.) Men jag kan inte förlåta honom att han passerade J&B igår kväll utan så mycket som titta in genom sina solglas. Skäms, Olle!

Vintips:

Fairview Pinotage Viognier 2004 (nr 80814), 99 kr

Tristram Shandy och en kittost från Alsace

Jag är anglofil. Man kan inte vara annat när man sett Michael Winterbottoms "Tristram Shandy". En film som börjar i sminklogen inför inspelningen av Laurence Sternes roman med samma namn. När vi väl kommit in i romanens handling bryts fiktionen i scenen där Tristrams mamma är i färd med att krysta fram sonen vars namn är en förvrängning av Trismegistos. Plötsligt zoomar man ut och ser kameramän, mikrofonhållare, kostymerare med flera. Tristram är pojken som kommit till för att pappan glömt att dra upp klockan. Se filmen så får ni se hur allt hänger ihop. Från Tristram går filmen till att handla om den framgångsrusige Steve Coogan som spelar sig själv. Och, jo, jag försökte winespotta i den. Det gick väl sådär. Jag tror att det var bourgogne teamet drack den första kvällen. Senare såg jag champagne och annat. Steve Coogan hinner dra i sig tre vodka tonic innan han förenas med hustrun sent om natten under filmens första dygn.
Jag vill se filmen igen. Och jag kommer att köpa dvd:n eftersom den redan i filmen utlovas innehålla mer än biografversionen.
Steve Coogans storhet insåg jag redan när han agerade programledaren Alan Partridge i "Knowing Me Knowing You" för knappt tio år sedan. Rollfiguren var en före detta sportkommentator från Norwich som störs av att studiogästerna är betydligt mer intressanta än han själv. Partridge är dessutom extrem homofob, ständigt beredd att avbryta ett studiosamtal eller ett framträdande om det närmar sig det för honom så förbjudna.
Hoppas att fler är beredda att instämma i hyllningskören till Coogan nu.
Efter filmen som vi såg på Victoria här i kvarteret bjöd jag mina vänner på middag. Vi drack Château de Beaurenards Rasteau Côtes du Rhône Villages 2002 och en Gewuztraminer Vendange Tardives från 2000. Den senare för att testa om Munster - en kittost från Alsace - och vinet skulle vara ett äktenskap instiftat bland stratocumulus. Nja, vin och ost är trevliga tillsammans men de sitter med benen uppdragna i varsitt hörn av soffan och för en civiliserad men knappast passionerad konversation. Så lika hett som amarone och parmesan eller krämig blåmögel och banyuls blir det aldrig. Och den söta gewurzen ifråga, Wolfberger, var härligt rosig, litchiaktig och lätt honungslig. Jag är glad över att haft hjärngenetikern och bioinformatikern på middag. Jag är också glad över att kunna droppa ett nytt gennamn i nästa cocktailkonversation om schizofreni. För, som den skarpsinniga A noterade för några månader sedan, det är så jag får folk att tro att jag är mer djupsinnig än jag i själva verket är.

Domaine de Beaurenard Rasteau 2002 (nr 2068), 129 kr

Det är utmärkta Gillian Anderson från mörkerspridarserien Arkiv X på bilden. Anderson har en roll i Tristram Shandy. Och jag kan nästan instämma i Rob Brydons panegyrik. Bege er genast till en biograf som visar filmen så förstår ni vad jag syftar på.

Södermalmsnytt nr 16 2006

Mitt seriösa förhållande till vin inleddes, som ni kanske redan vet, i Toscana. Det är ett förhållande som står sig. Okej, vi bråkar ibland, det har hänt att jag druckit öl eller sprit, men jag kommer alltid tillbaka. Och, som sagt, det var i Toscana som tycket uppstod. Om Toscana handlar Vinum Forum i dagens nummer av Södermalmsnytt. Tidningen som kommer till oss bosatta på Södermalm vare sig vi vill eller inte. Eftersom det var länge sedan jag skrev om tidningen kände jag att det var dags igen. Jag har haft hopp om spalten. Det har ju faktiskt hänt att flaskornas snittpris legat kring en hundralapp. Och att de har funnits att tillgå i bolagsbutikerna. Samtidigt har jag noterat att Björnstierne Antonssons omdömen om de billigare vinerna har varit mer ordknappa. Och det är ju inget märkligt. Ju lägre komplexitet, desto färre ord. Idag tycker jag att spaltens vintips är exorbitanta igen. Jag länkar direkt till tillgängligheten för de "rara dropparna" eller "ädla dryckerna" som den jästa druvmusten ibland kallas:

Bugia 2002 (nr 99173), 319 kr

Fonterutoli (nr 32229), 149 kr

Le Serre Nuove 2003 (nr 98277), 349 kr

Masseto 2002 (nr 98204), 1689 kr

Självklart är jag avundsjuk på Björnstierne Antonsson som får prova sådana dyrgripar! Och jag skulle gärna resa till Toscana igen. För att se blommande kronärtskockor, vara med vid ricottatillverkning och under stjärnklar himmel, efter några glas chianti classico, släntra hem från krogen medan eldflugornas pulserande ljus bildar små glödpunkter i vegetationen.

Phoenix del III

Det här får bli snabbt. Solen skiner, fönstren måste putsas. Igår, när jag kommit hem från arbetet stack jag till Judit & Bertil och träffade bekanta. Krogen har en ny vinlista som dessvärre inte verkar vara så mycket att hurra för. En sauvignon blanc, Vina Tabali (?) som var druvtypiskt flädrig och krusbärsaktig i doften visade sig i smaken vara lika obalanserad som ett numera musealt regalskepp. Och det ekade tomt i utrymmet mellan syran och alkoholen.

Sedan tog jag mig till Berns där Phoenix skulle framträda. Innan konserten jockades bland annat Steely Dan och Hall & Oates vilket var bra och Human Leagues 20 år gamla "Human" vilket var mindre bra. De franska skönluggarna inledde med "Napoleon Says" en gitarrettrig låt från "It´s never been like that"som kommer den 17:e maj. Låten ifråga låg tidigare på http://myspace.com/wearephoenix men har av outgrundlig anledning tagits bort. Sedan "Run, Run, Run", "Long Distance Call", "Too Young" med flera. Alla "hittar" spelades. Live är Phoenix lite råare och rockigare än i inspelat tillstånd. Mer gitarrer och mindre tangentbord så att säga. På konserter hamnar jag ofta bakom långa personer. Så också igår. Som tur är har Berns' källare ett metallglänsande tak som man kan titta upp i för att se vad som händer på scenen. Konserten var effektiv och tajt. Särskilt trummisen - som jag tror är svensk - gjorde ett bra jobb. "If I Ever Feel Better" gjordes i en särskilt bra och utdragen version som måste varit konsertens höjdpunkt. Tyvärr blev det inga extranummer. Efter att bandet gått av scenen satte DJ:n igång "It's Over" med ELO från "Out of the Blue". Så att vi skulle fatta att konserten var slut.

Phoenix del II

Jag förstår inte vad som tagit åt DN:s musikrecensent Mattias Dahlström. Att kalla Phoenix musik för "världens lenaste r&b-pop" som han gör i dagens På Stan är minst sagt dåligt omdöme. Len pop kan jag instämma i. Men r&b betyder ju i nittionio fall av hundra själlöst wailande över ett beat om mys bland sidenlakan och chardonnay. Och sådant ägnar sig inte Phoenix åt. De gör istället något slags dekonstruerat, punkterat sväng där den väna sången tidvis är förskjuten i förhållande till kompet eller tvärtom. Musiken verkar ibland vara på väg att kantra men det händer aldrig.
Phoenix kommer från Frankrike som är en överskattad vin- och matnation. Och missförstå mig inte, i Frankrike produceras fantastiska viner, råvaror och livsmedel. Men finns det någon vettig som reser till Provence för att äta mediokra varmrätter som betingar 40 € på snorkiga restauranger vilkas storhetstid ligger minst 20 år bakåt i tiden? Nej. Däremot finns de människor som med förståndsgåvorna i behåll hyr vackra hus med anor från medeltiden i provinsen, handlar råvaror på marknaderna och sedan lagar något gott av dem. Eller köper ostar. Eller besöker lavendelmuséer där det noga inskärps att man inte får sammanblanda lavendeln med lavandinen.
Men åter till Phoenix. De spelar på Berns i morgon och jag har biljett. Och chardonnay som de aldrig sjunger om är en druva som trampats på hos Stockholm Cru, läs här. Jag tycker att det är lite oförtjänt. Om man bara druckit överekade, citronsyrliga chardonnayer från nya världen och inte velat betala mer än 70 kronor kan jag förstå det. Har man däremot druckit ett blanc des blancs-bubbel, en smörig Chassagne-Montrachet eller någon av de utmärkta Johan Lidby-importerade, mineraliga och kristallrena chabliserna från Jean-Marc Brocard så skriver man inte som Stockholm Cru. Och Frankrike då. Lika överskattad beträffande gastronomi och önologi, lika underskattad är republiken med avseende på populärmusiken. Vilket Phoenix och i goda stunder även Daft Punk bevisar. Häromnatten försökte jag köpa "Digital Love" med de sistnämnda på Itunes. Av någon anledning befann jag mig i den belgiska butiken som inte ville acceptera mitt svenska kreditkort. Och tur var väl det. Daft Punk låter nämligen bäst efter två glas Blanquette de Limoux. Ett vin som jag dessvärre aldrig har i kylen.

Inycon Chardonnay (nr 12418) två veckor senare och ICA i stenåldern

När jag skriver detta har Ipoden slumpat fram den ursprungliga, ickeorupoida versionen av Webstrarnas "Bit mig" från samlingsskivan "Tejp" som alla borde köpa. Jag har slattat även i afton. Denna gång var det vinet i rubriken. Påsboxen har bevarat alla dofter men alkoholen har börjat omvandlas till ättikssyra. Om bolagets syrediagram för vinet står på klockan åtta så har det flyttat sig närmare elva nu. Inte helt angenämt så det blev högst en deciliter.
Medan jag åt middag läste jag Buffé - ni vet den där tidningen man får om man har ICA-kort. Det är något slags eldtema i numret så man har sammanfört två eldsjälar. Om stenåldersföda och njutning samtalar distriktsläkaren i allmänmedicin Staffan Lindeberg från Lund och kocken/sommelieren Michel Jamais från Stockholm. I en faktaruta får vi ta del av männens passioner, bästa och värsta matminnen med mera. Vi får veta att Michel Jamais brinner för "Kvinnor" och så är "han "fullkomligt förälskad i vin, och den lilla druvan som omfattar allt från geologi, historia och kultur till underbara människor". Annan oundgänglig information i den löpande texten är att sagde Jamais kan få "chipsångest" om det blir "för mycket fokus på nyttigheterna". "Man måste få leva och ha det bra" menar han. Det är, om man ska vara petig tre fjärdedelar Jamais och en fjärdedel Lindeberg i artikeln. Hade gärna fått vara mer balanserat och innehållit mer om Lindebergs rön.
Vad som slår en detaljfixerad geek som undertecknad är att de på bilderna till artikeln dricker vin ur glas som inte är kupade! Hur har man tänkt då egentligen? Och varför inga dryckestips till recepten? Och, med all respekt för rönen kring den neolitiska kosthållningen, kan vi inte få se lite recept på gnagare, skalbaggar och jordiga rötter någon gång? Jag tror inte att våra förfäder åt sparrissallader, lammracks och chokladfondanter så ofta. Men jag kan ju ha fel.

Inycon Chardonnay (nr 12418), Box 229 kr

Folkets mat nerflyttad till sovande bloggar!

Ja, ni ser själv till vänster. Jag tycker att det är synd eftersom bloggen ifråga var så härligt opretentiös. Förmodar att Olle och Nicoletta har viktigare saker för sig. Kom gärna tillbaka!

Agramont Crianza (nr 6050) Box - två veckor senare

Det börjar bli en ovana. Slattar på tisdagkvällen. Förra veckan var det El Coto. Idag är det resterna av en BiB som tjänstgjorde lördag den första april. Något är galet med det här vinet. Det är för spritigt. Om det här vinet var en högtalare skulle alkoholen vara baselementet och syran diskanthornet. Det är en så kraftig bas att man kan tala om subwoofer men mellanregistret saknas, vad det nu skulle vara. Frukt? Det finns tanniner av spånskivetyp här. Jag tror att vinet passar med gräddiga såser. Problemet är att jag inte gör det längre. Huruvida vinet har lagrats på fat eller dopats med ekchips bryr jag mig inte om. Ek-karaktären är inte överdrivet vaniljig vilket jag gillar. Jag kan konstatera att vinet hållit två veckor i sin BiB i min kyl.

Annars har jag provat en dryck av helt annan karaktär: ProVivas lättsockrade exotiska fruktdryck som har en anstrykning av dill i smaken. Märkligt men ganska gott.

Sprang en halvtimme. Södermalmsallén - Tanto - Årstaviken - Eriksdalsbadet - Götgatan. Den 28:e maj är det dags för Bruxelles 20 km. Det är hög tid att komma i form.

Från vänster till höger i bild: ProViva, Agramont Crianza och min trilskande Airport.

Agramont Crianza (nr 6050) Box, 199 kronor

Annandag påsk

Brorsonen fyller ett på torsdag men vi firade redan idag. Till en början verkade han inte alls lycklig över att främmande människor befolkade lägenheten men efter en timmes tillvänjning var han glad och nyfiken igen. Föräldrarna hade glömt att köpa vin till varmrätten men det gjorde inget. Det är ju arbetsdag i morgon. Innan vi kom till bords drack vi dock en champagne till fördrink, Philippe FOURRIER Brut Carte d'Or € 11,50. (Observera att sajten är dysfunktionell om man kollar på den med hjälp av Safari.) Bubblet är tillverkat enbart av pinot noir. I doften finns mineraltoner, gula äpplen, jäst, brynt smör, rostat bröd och en hel del annat. Välbalanserad i smaken. Trevliga bubblor. Finns varken på bolaget eller i Juhlins "Tretusen champagner".
Sedan åt vi en sallad med kallrökt lax, avocado och apelsiner. Det är alltid bra med syra till lax tycker jag. Då slipper man den lite fadda oxiderade fettsmaken hos fisken. Apelsinerna livar upp avocadon också. Undrar vilket vin man skulle druckit till det? Kanske en champagne? Nu blev det pilsner. Efterrätten var en kladdig chokladkaka med uppvärmda, djupfrysta hallon och vispad grädde. Till den en gammal trotjänare: Château Menota. Detta dessertvin som ibland kallas fusksauternes tillhör appelationen Graves Supérieur. Jag hittar just inte särskilt mycket information om den här appelationen mer än att den kräver minst 12% alkohol av sina viner. Som kan vara torra röda och vita eller söta vita. Eftersom druvorna är botrytiserade har förmodligen druvan semillon använts. Det är ett hyggligt dessertvin som jag inte upplever som översött, alla bolagsdiagram till trots.

Château Menota (nr 4087), 375 ml, 69 kr

Högalid

Jag hade en tillställning för en dryg vecka sedan. Eftersom de flesta av gästerna är som jag ville de bara prata om sig och sitt. T och K som ville tala om trippen till Turkiet fick inte en syl i vädret. Jag hade gärna lyssnat på berättelsen om anemonerna, salvian och förmörkelsen men eftersom jag var värd hade jag fullt upp med att se till att gästerna trivdes. Sprang mellan borden och kollade att ingen gäspade. Nå, T och K mejlade en inbjudan som hade hamnat i min inkorg när jag kom hem från Judit & Bertil där jag hade suttit på sena lördagkvällen sistlidna helg. En inbjudan till vardagmiddag mellan 19 och 21 idag onsdag. Nu skulle jag få höra. Om Turkiet-trippen. Det fick jag. Så till den grad att jag blev mäkta sugen på att fara dit. Typ i slutet av mars nästa år. Jag fick också en gewuztraminer som jag inte druckit tidigare. Tyvärr lite för blombefriad för min smak men helt okej som lågsyrealsace. Det fanns syrliga inslag i middagen. Syrad vitkål, morötter och rödbetor med en vinägrett bjöds som entré. Till dem ett surdegsbröd. Sedan en gravad strömming i dill och vitlök. Jag tror att det är gräddfil och möjligen majonäs i den rätten också. Ärter och perfekt kokta ägg som tillbehör. Efterrätten samma som förra gången: en aprikos- och russinsufflé som den här gången serverades med turkisk yoghurt. Dessertvinet doftade björnklister. Men det heter "aprikos, mandelmassa och honung" i systembolagstermer. Jag tyckte att det var gott. Tack K och T!

Buss 66 lämnar Ansgariegatan i riktning mot Sofia kl 2204 under vardagar.


Gewurztraminer 2003 (nr 2181), 95 kr

Château Fayau (nr 4172), 72 kr