12 juni 2007

意大利 饭 - Mat från landet som ser ut som en stövel

Vad har timat? En sådan fråga kan endast en akademiskadad överårig student ställa. Tänk om man istället kunde fyra av lite slängig krönikörslingo. Ha lite flyt, krydda med englishisms och lite samtida ordbruk. Tänk om. Men, man är den man är. Man skriver den man skriver. Som fostrad i det sena 80-talets studentnationsprosa kan man aldrig bilda om sig. Så det blir den gamla vanliga skalligheten. För att komma till kvällens ämne; vilket land tänker ni på om man nämner taskig sophantering, fotbollsdyrkan av exorbitanta mått och en av världens mest seglivade religiösa institutioner? Lufttorkad skinka, giftskandaler och dyrbar underjordisk svamp. Opera, pepparkvarnar och blodsbandsorganiserad brottslighet? Just precis. Landet som sträcker sig från Alperna i norr till...
Det där blev väldigt segt så jag byter spår. Ikväll var det wàiguóréns only. Det låter kanske mer apartheidaktigt än det var. Men schweiziska tillika havande stjärnjournalisten M hade sin pojkvän på besök och hade endast bjudit in klasskamraterna. Och J med flickvän W. M slutade i fredags och i morgon lämnar hon stan för muren vid Badaling. Vi träffades på en restaurang som bär namnet Annie's. Den ligger 3700 grissinilängder norr om skolan. Jag och mina favoriter i klassen, mexikanska W och australiska Y, delade på en taxi dit. En Pekingtaxi färdas för övrigt i rusningstid med en hastighet av 14000 grissinilängder i timmen. Annie´s meny överaskar ingen. Men det är inte heller meningen. Annie's koncept är att få västerlänningar att känna sig hemma genom att påminna om de skolboksmässiga krogar som serverar pizza, saltimbocca och tiramisu i hemlandet. Och hade jag varit i hemlandet kanske mitt vanliga ständigt missnöjda jag vädrat sitt tryffeltryn och anat odåd. Gastronomiska sådana alltså. Typ klagat på mängden smält ost typ. Och de omogna tomaterna. Men inte ikväll. Jag blev fullständigt lycklig av bruschettan, lasagnen och tiramisun. Basilikan, mozzarellan och peston. Rödvinet och grappan gjorde naturligtvis sitt till. Köket från landet som sett ricottan och parmigianon födas får mig att känna mig som den upplänning, stockholmare och europé jag är, när jag befinner mig mer än 700 mil därifrån vill säga. För övrigt kan jag inte längre läsa nätdagböcker med det vanligaste adress-suffixet här i folkrepubliken. Saknar därför alla medbloggande systrars och bröders dagsverken. Liksom prosecco på glas.

Bilden: ett rustikt rödtjut som gjorde oss sällskap måltiden igenom. Smakade bonnigt och rättframt. Lite gödselstack och röda bär blandat med genomspolat ekfat. Helt okej. Vet faktiskt inte vilka druvor som pressats till att medverka eftersom jag inte brydde mig om att läsa flasketiketten på baksidan. Har uppenbarligen lagt av mig. Jösses.

11 juni 2007

Inre Mongoliet I, bilder




Inre Mongoliet, l

Hohot, största staden i den autonoma regionen Inre Mongoliet, med omgivning har 2,5 miljoner invånare. Stan drygt en miljon. Mongolska skrivs uppifrån och ner, från höger till vänster. Språket är släkt med japanska och koreanska. I Inre Mongoliet faller 350-500 mm regn per år. De tidigare så stora problemen med sandstormar har man lyckats minska genom planteringar. För en Han-kines krävs 500 poäng på ett prov för att komma in på ett universitet. En inhemsk mongol klarar sig med 490. 79% av befolkningen i Mongoliet är Han-kineser. Resten utgörs av mongoler (16%) och övriga minoriteter (5%). Dessa fakta får vi oss till livs av vår guide när vi färdas med luftkonditionerad buss ut från Hohot mot gräsmarkerna där vi ska äta, rida och bo. Bussfärden tar fyra timmar. Det är 35 grader varmt. Flodbäddarna är uttorkade. Det är de alltid så här års, enligt guiden. Vid lunch anländer vi till den lilla semesterbyn. Mongoler i folkdräkter välkomnar oss med sång och vitt brännvin. Det vita brännvinet kallas báijiǔ 白酒 och är förmodligen hirbaserat. Silverbägaren som överlämnas ska fattas med båda händerna. Man ska doppa sitt ringfinger i destillatet, knäppa iväg några droppar mot marken, sedan doppa ringfingret igen och knäppa iväg några droppar mot himlen. Avslutningsvis doppar man ringfingret för att sedan sätta en droppe i pannan och dricka. Denna procedur görs för jordens, himlens och förfädernas skull. Alla hatar spriten utom jag. Efter välkomstproceduren inkvarteras vi i jurtor av lyxmodell. Jag slipper dela med någon.
Lunchen är överdådig. Goda grönsaksrätter bland annat syrade kål- och andra samsas med spiskummindoftande dito. Ett helrostat får potioneras ut på tallrikar. Det vita brännvinet går en runda kring borden. Det här är den bästa inhemska maten jag ätit sedan jag kom till Folkrepubliken.
Efter lunchen sover jag middag. Väcks av en höggradigt berusad kines som tror att han bor i min jurta. Eftersom jag inte kan somna om går jag ut på den uttorkade grässlätten och frågar vad det kostar att rida en timme. Med rida menas att sitta på en häst som leds av någon. Jag tycker att det är en bra idé eftersom jag tycker att det skulle vara obehagligt om hästen fick spel. En kvinna i 60-årsåldern leder min häst. – 有女朋友吗?- 没有。1) Så inleds konversationen. Solen står högt. Vi passerar uttorkade sjöar och rider mot något slags gravkummel. Där är det meningen att jag ska går tre varv och önska något. Jag gör det eftersom jag försöker leva efter devisen ”When in Rome”.
Hästledsagerskan och jag sitter ner en stund på den nästintill kala marken innan jag kliver upp på stoet eller 母马 mǔmǎ 2) som det heter. Hingst heter för övrigt 工马,gōngmǎ 3). Hon berättar att det inte har regnat, att hon har en 84-årig mamma som hon sörjer för. Och att hästarna svälter. Det finns ju inget gräs. Innan vi har kommit tillbaka har hon övertygat mig att ge henne lite pengar vid sidan om för att hon ska kunna 吃反 chī fàn 4)。
Brottning och riskfylld ridning bjuds som underhållning vid halvsjutiden. Flera wàiguórén 外国人 (utlänningar) ställer upp mot de lokala brottarna.
Och lider oftast nederlag. Senare under kvällen blir det middag. Maträtterna når inte samma nivå som lunchens men de är OK. Efter middagen är det underhållning. Jag är så trött att jag smiter därifrån vid halvelvatiden. Sedan sover jag oavbrutet tills klockan väcker mig.


1) - Yǒu nǚ péngyou ma? Har du flickvän? - Méi yǒu. Har inte.
2) Modershäst.
3) Arbetshäst.
4) Äta mat.

Färden till Inre Mongoliet

Den kallas för ”hard sleeper”, sexbäddskupén som jag delar med fem andra studenter på tåget från Pekings västra station till Hohot i inre Mongoliet. Bäddarna är relativt smala. Det finns lakan, täcke och en kudde. Den sistnämnda verkar vara fylld av riskorn. Min säng är den nedersta av tre. I vardera änden av vagnen finns ståtoalett. Utanför den ett par handfat med speglar. Inget varmvatten, ingen tvål. Kupéerna är avgränsade i tågets färdriktning men sängarnas kortändar öppnar sig ut mot korridoren. Det finns inga sänglampor. Klockan tio släcks alla sovutrymmen. Jag delar kupé med ett amerikanskt par, han från New York, hon från Kalifornien, ett par tyska och några engelsktalande studenter. En av tyskarna har en flickvän från Hong Kong. De verkar trevliga, vi hälsar på varandra. En annan tysk - en spolformad, relativt lång och snaggad kille - har en t-shirt med texten ”RDA – Red Light District Amsterdam” och en naken kvinna i profil som motiv. Han pratar. Mycket. Utanför kupén sitter två irländare och en engelsman som också pratar. Engelsmannen som är från Manchester verkar sympatisk. En av irländarna får mig att tänka på högstadiet. Han svär och använder könsord i en utsträckning som jag i min inbäddade medelklasstillvaro varit befriad från de senaste 25+ åren. Inget att låtsas om. Jag sätter ändå igång Ipoden för att slippa höra. Efter en stund känner jag mig trött och bestämmer mig för att gå till sängs. När jag är på väg att somna vaknar jag av att det är fullt med människor kring kupén. Ljuset i vagnen är nu släckt. Högstadieirländaren leder en dryckeslek som går ut på att man ska kunna räkna upp saker i olika kategorier. Den som inte kan räkna upp någonting tvingas dricka. Den försiggår till en början i normal samtalston och den är nästan underhållande att lyssna till:

”Räkna upp länder i EU.”
”Är Schweiz med i EU.”
”Ja, men de har inte euro.”
”Nej, de är inte med i EU”

Eller:

”Franska författare!”
”Varför väljer du alltid sådana gay-ämnen?”

Eller:

”Amerikanska delstater.”
”Delawaara.”
”Det heter Delaware.”
”Delawaara eller Delaware, det spelar väl ingen roll”.
”OK, din tur.”
”Baltimore.”
”Det är ingen stat, du får dricka”.

Allteftersom leken pågår blir studenterna mer berusade och följaktligen mer högljudda. Den spolformade tysken sitter på fotänden av min säng, men det gör ingenting. Mina fötter får plats ändå. Däremot börjar jag känna av den sortens obehag som bara riktigt torftigt och dumt språk kan inge. Det är så mycket svordomar, könsord och plattityder som fyller luften kring kupén att jag börjar må dåligt. ”Fraternity” är det enda jag kan tänka, trots att jag aldrig varit med i en sådan. Det är mest killar som leker men två tjejer är också med. Kaliforniskan som använder bebisröst när hon pratar hörs då och då. En engelsktalande tjej ger sig också tillkänna emellanåt. Reseledaren kommer förbi och ber studenterna att lugna sig. ”Du betraktar oss som småungar, du tilltalar aldrig mig som om jag ärt vuxen, jag är faktiskt det!” Säger New York-bon som, oss emellan, inte riktigt vuxit ur sina pormaskar.
”Det finns folk som försöker sova!” säger reseledaren. Hon vinner inget gehör. När hon har gått skrattar de åt henne. Jag ligger och tänker. Ska jag säga ifrån eller inte? Funderar eller rättare sagt fegar så i nästan en timme. Till sist säger jag i lugn samtalston:
”Nu är det nog. Ni får sluta spela. Ni har försökt hålla nere rösterna men ju fullare ni blir desto gapigare blir ni. Jag kan inte sova. Det är läggdags för er också.”
Responsen är märklig. De säger nästan ingenting. Jag tror att de lommar iväg till en annan kupé. Det blir några timmars sömn på tåget.

8 juni 2007

Vinlusens dag 9/6

Hej på er. Jag kommer att åka till inre Mongoliet över helgen. Räkna alltså inte med något bloggande. Den 9/6 fyller Vinlusen två år. Firas lämpligen med något druvbaserat. Vi hörs!

6 juni 2007

Att köpa mobiltelefon

朝外 MEN, Cháowài MEN kl 1712.
- Jag har tappat min mobiltelefon men jag skulle vilja köpa en ny. Vet ni om Nokias modeller i Kina stöder Isync?
- Isync, vad är det?
- Det är ett program som gör att man kan få data från en Appledator till en mobiltelefon och tvärtom.
Det senare sade jag med mycket kroppsspråk.
- Vet inte.
Överhuvudtaget tycks de som säljer 手机 shǒujī ungefär "handmaskin" inte veta särskilt mycket om de olika modellerna.
Nu har en ung man som talar bra engelska börjat hjälpa mig. Han har sett till att jag får kolla på riktiga telefoner och inte bara de plastmodeller som ligger under disken. Även om det innebär att butikspersonalen, under visst suckande, får gå till ett lager för att hämta dem och sedan stoppa in sina egna SIM-kort. När jag kollat på några kommer jag på den strålande idén:
- Vi kan gå till Apple*butiken därborta och kolla om de vet något om Isync.
- OK.
Inne i Applebutiken vet de att man kan använda Isync till en massa saker men inte om det finns telefoner som fungerar med programmet.
Jag bestämmer mig för att släppa tanken.
-OK, jag vill ha en telefon med ordbok och svenska tecken. Jag vill ha en annan programvara än den som fanns i min förra telefon.
Jag får titta på en modernare variant. Programvaran är dock densamma. Modellerna som är bättre kostar mer än 3000 RMB. Kollar på en inhemsk. "Konka" tror jag att den heter. Den känns plastig på det där sättet som en viss amerikansk tillverkares telefoner gör. Har varken å, ä eller ö. Tittar på en billig Nokia. Den kan inte växla mellan kinesiska tecken och bokstäver på ett enkelt sätt. Det slutar med att jag tackar för mig och lämnar butiken. Jag kommer att köpa samma modell som jag hade, trots att den inte var särskilt rolig att använda.

För övrigt var luften ovanligt dålig idag. Jag sjöng svenska nationalsången för klassen. Kunde inte minnas hälften av orden.

* Häromdagen skrev jag att datorerna med fruktloggan inte har några problem. Det är inte
sant.

4 juni 2007

Syrligt och sött när nordbon själv får välja

En ny frukt för mig. De såldes på trottaren utanför restaurangen där jag hade ätit tomat, ägg och nudelsoppa. Slog till på ett kilo litchi. Gatuförsäljaren pekade på de röda frukterna som låg i den andra korgen. Jag sade att jag aldrig hade smakat. Fick en som jag började försöka att skala. Den ska inte, till skillnad från litchin, skalas. Satte tänderna i den. Både sur och söt. Frisk i det ordets riktiga bemärkelse. Och följaktligen väldigt god. Dyr var den, 18 RMB halvkilot. Jag köpte ett kilo. Men vad heter den? Gatuförsäljaren sade något som lät som wǔ mèi. Har försökt googla på det men inte blivit klokare. Kan du hjälpa mig, SpaceBabe?
Uppdatering: Ja tackar SpaceBabe för hjälpen. Yáng méi heter den och den skrivs 杨梅
Växtens vetenskapliga namn är Myrica rubra, det är med andra ord en nära släkting till den aromatiska brännvinskryddan pors, Myrica gale. Läs mer här. En fin bild på fruktträdet hittar ni här.

När ja letade efter den hittade jag en lista över exotiska frukter. Det visade sig att jag hade köpt mangostan häromveckan. Också det en fantastisk frukt.

3 juni 2007

En jävla söndag, helt enkelt.

Söndagen började med att jag 01:17 grälade med en taxichaufför. Idioten hade inte vett att lägga sig i den högraste filen vid Jianwai SOHO när man kommer norrifrån på tredje ringvägen, ni känner ju till det där, utan fortsatte på mittautostradan och körde sedan den omvägsögla som blir följden av felaktiga filval tidigare. Men, och det är det som jag älskar med de inhemska, han bad om ursäkt när han insåg vilket fel han hade gjort. Och, man blir aldrig ruinerad när man åker taxi här. Om man inte har fördelakigt utseende och kommer från Mexiko vill säga. Men det är internt.
Jag vaknade av att kombon släntrade in vid halvsjutiden. När jag sedan vaknade av mig själv vid niotiden tänkte jag avsluta min mediekritiska bloggpost som aldrig kommer att se dagens ljus eftersom jag inte kan argumentera. Jag är inte, kommer aldrig att bli och har aldrig varit ledarvirke helt enkelt. Spridda observationer, själömkan och nostalgi är ju, som ni också vet, min affärsidé. Som aldrig kommer att köpa mig en kavaj med handpåsydda knappar. När jag försöker skriva att folk har blivit dummare, DN med schlager- och sportrubriker har blivit har blivit lönsammare och sämre, den publika tjänst-underhållningen med "satir"program som "Ballar av stål" når nya prekambriska subfossila bränslelagerdjup av dumhet så blir det ju inte bra.
Så jag sparade det som ett word-dokument i stället. I taxin till J glömde jag min mobiltelefon så jag är tillfälligt onåbar här. Som om det skulle spela någon roll, det är ju ändå ingen som ringer. Vi försökte ringa till den, erbjuda chauffören hittelön med mera men inget hjälpte. Det var förvrigt en ganska kass modell, den engelskmandarinska ordboken till trots. Sedvanlig PC-mässig ointuivitet som kan få en människas sunda vätskor att bli just osunda. Förresten, hur många blogginlägg om kassa persondatorer ska man behöva läsa? Alla handlar om omstarter, virus med mera. Raderade mailboxar och annat. Kan ni inte köpa Apple-plattformar istället? De är dyrare i direkta inköpskostnader, jag vet, men de varken kraschar eller strular, peppar peppar. De får inte virus. De är snyggare och de gör sina ägare snyggare och roligare. I morgon ska jag för övrigt köpa en ny telefon. Måste ju trots allt ha en ny telefon tills Iphonen kommer.

Liksom förra söndagen sprang jag på löpband. J hade saker att diskutera med en kalligraf så vi åkte dit. Sedan åt vi på en folklig och festligt fullsatt krog. Kalligrafen hade med sig två småflaskor vitt hirsbaserat brännvin som vi delade. Inte nykter i skrivande stund således. Jag är en riktig man enligt honom. Det vill säga en som inte spottar i glaset. Däremot är min pinnteknik far off. Måste öva på den.

Lördagen 2/6 kväll

En nyöppnad restaurang. Eller, rättare sagt, flera nyöppnade restauranger. På parkeringsplatsen unga människor i hattar som visade oss vägen. Uppför nakna betongtrappor med skräp på varje avsats till den jättelika toppvåningen med flera restauranger. Hälften av borden omgärdade av modeller. Vi var bjudna till den mediterrana delen. Champagne med hallonbitar som välkomstdrink. Sedan en buffé med medelhavsinslag. Det var gott. Pizzarappade valv, trevligt norskt värdfolk. Maten var gratis, drickan skulle vi betala själv. Men, norrmännen förklarade att de skulle ta den också. Jag är inte en ond människa. En ond människa är en dum människa. Som inte tänker framåt. Och följaktligen beställer det dyraste. Som om det inte fanns en morgondag. Som om det inte fanns en morgondag med framtida relationer med who knows who. Men jag är inte ond, jag har bara sovit lite dåligt den senaste delen. Alla frestande Dr. Loosenflaskor innanför glasrutorna kunde inte slita mig bort. Bort från mitt samvete. Jag beställde således det billigaste. En chardonnay från Navarra som vid första sniffen doftade just chardonnay, det vill säga tandlagningsmaterial och dygnsgammal ananas. Men efter en knapp minut i glaset förvandlades till oxiderad abomination. Förläggaren som satt mitt emot utbrast: "What is this??". Jag tvangs motivera mitt taskiga val. Sedan blev jag sugen på rödtjut. Servitören, en ung man med framtidsutseende och italiensk brytning, frågade: "Which countries do you prefer?". "I don't prefer countries, I prefer quality" sade jag. Den mörkaste delen av min själ, den som förstör en annars så trevlig kväll genom att tvångsmässigt och arrogant proklamera preferens/aberration hade alltså tagit sig ut ur den förseglade lådan i källarförrådet på Åsögatan 102 och bestämt sig för att göra mig sällskap i Block 8, Peking mer än 800 mil hemifrån. Och som vanligt, på sedvanligt Daniel Olssonskt o-PR-mässigt sätt, dessutom bestämt sig för att förutom att säga: "Vilka länder är representerade?" markera på det ointressanta sätt som bara namngivne exilbloggare finner mäktigt, att den står över kategorier som geografi och hyfs. Min gode vän J som förutom en mensamässig intelligens även ståtar med ett gott omdöme tog mig inte i örat när vi lämnat stället. Vilket torde betyda att jag inte brännt alla skepp.
Behöver jag skriva att min kombo övertygade mig att följa med till "Pure Girl Bar" i Sanlitun där jag inte hade något att göra?

Bilden: de Dödahavs-salta grissini som vi kunde äta om vi ville.

Lördag den 2/6 2007, förmiddag och eftermiddag

Igår andades jag frisk luft för andra gången sedan jag kom hit. Den första gången var första maj vid den kinesiska muren. Vi hade kört norrut tillsammans med några kinesiska vänner till J genom det platta och hårt uppodlade landskapet och efter en halvtimme avvikit från motorvägen för att fortsätta på mindre vägar. Omgivningen började bli mer kuperad och lummig, det blev också glesare mellan byarna. I närheten av en sjö parkerade vi och gick upp i en dalgång. J berättade att dalgången sålts för 3 miljoner till någon. Det betyder att den förmodligen kommer att utnyttjas för något kommersiellt i framtiden. Men nu kändes den förhållandevis ursprunglig. Vi såg en lång snokliknande ogiftig orm, en kungsfiskare och något som jag tror var en mård. Bäst av allt, det var tyst. På bilden ser ni en sjuprickig nyckelpiga, dvs samma art som finns i Sverige. På mandarin heter nyckelpiga 瓢虫 piáochóng. Och man säger att den har sju stjärnor, 七星 qī xīng, inte sju prickar.
Sedan for vi till en uteservering och åt lunch. En höngryta, kinesisk "korv", sallad med tofustrimlor, fiskgryta med minimala fiskar och polentaskivor, spiskummin och sesamrostad fisk, friterade grönsaker och en sallad med en god pumpaliknande grönsak. En av J:s kinesiska vänner skickade tillbaka fiskgrytan, han tyckte att fiskarna var för löjligt små. Efter lunchen fortsatte J och jag på leriga småvägar till en annan dalgång som varit en flodbädd. De senaste tjugo åren, kanske beroende på överutnyttjande av grundvatten, kanske beroende på uppvärmningen har den varit torr. I den här dalgången odlas det frukter av olika sorter, vi såg flera ympade träd och flera terrasser. Stötte också på några bönder som påtade i jorden. Det norrgående flyget passerar så det var inte lika tyst. Men vi hörde gök och såg en stor rovfågel som jag inte kunde artbestämma. Dessutom såg jag den här riddarliljeliknande intensivt röda blomman som jag inte kunde låta bli att fotografera.