Inre Mongoliet, l

Hohot, största staden i den autonoma regionen Inre Mongoliet, med omgivning har 2,5 miljoner invånare. Stan drygt en miljon. Mongolska skrivs uppifrån och ner, från höger till vänster. Språket är släkt med japanska och koreanska. I Inre Mongoliet faller 350-500 mm regn per år. De tidigare så stora problemen med sandstormar har man lyckats minska genom planteringar. För en Han-kines krävs 500 poäng på ett prov för att komma in på ett universitet. En inhemsk mongol klarar sig med 490. 79% av befolkningen i Mongoliet är Han-kineser. Resten utgörs av mongoler (16%) och övriga minoriteter (5%). Dessa fakta får vi oss till livs av vår guide när vi färdas med luftkonditionerad buss ut från Hohot mot gräsmarkerna där vi ska äta, rida och bo. Bussfärden tar fyra timmar. Det är 35 grader varmt. Flodbäddarna är uttorkade. Det är de alltid så här års, enligt guiden. Vid lunch anländer vi till den lilla semesterbyn. Mongoler i folkdräkter välkomnar oss med sång och vitt brännvin. Det vita brännvinet kallas báijiǔ 白酒 och är förmodligen hirbaserat. Silverbägaren som överlämnas ska fattas med båda händerna. Man ska doppa sitt ringfinger i destillatet, knäppa iväg några droppar mot marken, sedan doppa ringfingret igen och knäppa iväg några droppar mot himlen. Avslutningsvis doppar man ringfingret för att sedan sätta en droppe i pannan och dricka. Denna procedur görs för jordens, himlens och förfädernas skull. Alla hatar spriten utom jag. Efter välkomstproceduren inkvarteras vi i jurtor av lyxmodell. Jag slipper dela med någon.
Lunchen är överdådig. Goda grönsaksrätter bland annat syrade kål- och andra samsas med spiskummindoftande dito. Ett helrostat får potioneras ut på tallrikar. Det vita brännvinet går en runda kring borden. Det här är den bästa inhemska maten jag ätit sedan jag kom till Folkrepubliken.
Efter lunchen sover jag middag. Väcks av en höggradigt berusad kines som tror att han bor i min jurta. Eftersom jag inte kan somna om går jag ut på den uttorkade grässlätten och frågar vad det kostar att rida en timme. Med rida menas att sitta på en häst som leds av någon. Jag tycker att det är en bra idé eftersom jag tycker att det skulle vara obehagligt om hästen fick spel. En kvinna i 60-årsåldern leder min häst. – 有女朋友吗？－ 没有。1) Så inleds konversationen. Solen står högt. Vi passerar uttorkade sjöar och rider mot något slags gravkummel. Där är det meningen att jag ska går tre varv och önska något. Jag gör det eftersom jag försöker leva efter devisen ”When in Rome”.
Hästledsagerskan och jag sitter ner en stund på den nästintill kala marken innan jag kliver upp på stoet eller 母马 mǔmǎ 2) som det heter. Hingst heter för övrigt 工马，gōngmǎ 3). Hon berättar att det inte har regnat, att hon har en 84-årig mamma som hon sörjer för. Och att hästarna svälter. Det finns ju inget gräs. Innan vi har kommit tillbaka har hon övertygat mig att ge henne lite pengar vid sidan om för att hon ska kunna 吃反 chī fàn 4）。
Brottning och riskfylld ridning bjuds som underhållning vid halvsjutiden. Flera wàiguórén 外国人 (utlänningar) ställer upp mot de lokala brottarna.
Och lider oftast nederlag. Senare under kvällen blir det middag. Maträtterna når inte samma nivå som lunchens men de är OK. Efter middagen är det underhållning. Jag är så trött att jag smiter därifrån vid halvelvatiden. Sedan sover jag oavbrutet tills klockan väcker mig.


1) - Yǒu nǚ péngyou ma? Har du flickvän? - Méi yǒu. Har inte.
2) Modershäst.
3) Arbetshäst.
4) Äta mat.