2012:6 Välförsett

Det känns som det var evigheter sedan jag var på gala senast men det är i själva verket bara ett knappt år sedan. Då var det White Guide på Grand - en utdelning som jag tiggde mig till - nu var det Gulddrakeutdelning i Palatset på Riddarholmen som L bjöd med mig på. Tack!
Palatset är för övrigt ett konkursdrabbat allaktivitetshus för barn och ungdomar. Gulddraken är DN:s utmärkelse som delas ut till krogar i olika kategorier. Kategorierna var:

Fynd
Bar
Mellan
Budget
Lyx

Och så ytterligare en i kategorin var man skulle ta en gäst som är på tillfälligt besök i Stockholm när man ska ut för att äta.

Pristagare blev:

Pontus!
AG
Chez Betty
Blue Light Yokohama
Gastrologik

Av dessa har jag i närtid bara besökt AG. Och där är baren bra, det var också den del av krogen som jag besökte först. Direkt efter White Guide i fjol tillsammans med delar av Allt om Vin.
Pontus! har jag aldrig besökt. Pontus By the Sea och Pontus in the Greenhouse däremot men det var för ett halvt respektive helt decenium sedan.

Den beryktade brittiske krogkritikern AA Gill delade ut besökspriset som också gick till Gastrologik.

I trappan serverades Cremant du Jura, till buffén ett rött rhônevin, ett rött vin från Italien, ett vitt från Loire och ett sött från Monbazillac. Inga att blogga om men heller inga direkta stolpskott. Skulle vara det söta som hade en påtaglig och lätt obehaglig maskrosbeska. Lämnade glaset mer än halvfullt.

Buffén hade lagats av elever på restauranghögskolan. Några av dessa fick sia om årets mattrender. Barnsliga smaker förutsåg de skulle skapas i köken.

Annars var där fullt av trevliga människor; Mathimlen, Griskindspatrik, Kinna, Pia Bendel, Lisa, Karin, Kanonmat, Jenny med flera.

2012:5 Välregisserat

Igår kväll: Sniglar för andra gången den här veckan. Ankbröst. Och så en crème caramel. Ett torrt från Loire, ett sött från samma floddalar och ett burgundiskt rött.  Neil Young live at Massey Hall i högtalarna. Där tillsammans med advokaten som kallade mig för expert när han talade med maître d som för övrigt är bror till någon i det som var Just D. Jag blev lite generad när advokaten presenterade mig sådär. "Expert", min åsna. Sedan visade han min blogg för samme man. Jag lovade att skriva, nästan övertygad om pinoten. Chenin blanc behöver jag sällan övertygas om. Båda var bra.

Bergamott, Hantverkargatan 35 på Kungsholmen - Stockholm för vuxna.

Idag: Pojken med cykeln i regi av bröderna Dardenne. Tillsammans med kulturchefen. I brist på andra ord får jag kalla filmen meningsfull. Se den! Nu eller när den kommer på devede.

Bourgognen uppe till vänster var från 2006, tror jag.

Bra syra, torrt och trevligt.

 Ett sött dessertvin med samma ursprungsbeteckning som Moulin Touchais, tror jag.

2012:4 Välde

Vad gäller hanterandet av det som förr var gemensamma tillgångar får politikerna i landstinget mig att wanna smoke crack. En dag som började med den nöjsamma DN-läsningen av Fredrik Strages krönika om Lana Del Rey följdes av upprört informationsinhämtande om pellejönseriet från finanslandstingsrådets Torbjörn Rosdahl sida. Det ena har inte med det andra att göra, ska tilläggas. Om nu någon inte förstod det. Det är inte första gången politikerna i Stockholm säljer ut något för en spottstyver men jag orkar inte länka till alla förskolor som mött ett liknande öde. I närområdet har Alliansen gjort bort sig flera gånger. Jag skäms å deras vägnar.

Vad beträffar Lana Del Rey så vet jag inte riktigt vad jag tycker, bortsett från att ett intro med kyrkklockor och harpa aldrig kan vara dåligt. Det som jag gillade med Strages text var hans koppling till David Lynch. Jag var helt ovetande om Del Reys förhållande till USA:s motsvarighet till Pripps Blå men fick faktiskt David Lynch-associationer när jag såg videon till Video Games i oktober i fjol. Länkad på twitter av en annan DN-medarbetare. Ni kan ju titta själv och se om ni förstår vad jag menar. Gå in på youtube och leta, jag vågar inte länka.

Annars åt jag fiskgratäng och drack jag chablis hos kulturchefen, samtidigt som vi slog de deltagande i På spåret.  Och vi förbättrade världen hela kvällen. Först hos honom, sedan högst uppe i Skatteskrapan, en byggnad som fordom hyste skattemyndigheten. Världen blir nämligen bättre med chablis, och i viss mån, rosig pinot från Nya Zeeland.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624)

2012:3 Välbefinnande

Tillförlitlige T är ett epitet - eller är det egentligen det? - som jag inte har använt på länge. Men personen bakom benämningen har jag träffat desto oftare. Idag kom det ett mess när jag checkade ut från F&S på Mäster Samuelsgatan där Leila en stund före hade cirkelgymmat mig och 19 andra svettiga och muskeltrötta. I messet föreslog T att vi skulle ses på Wasahof och jag tyckte att det lät som en bra idé.

Jag kom lite tidigt och beställde frittar, ett glas av husets utmärkta Muscadet och några sniglar. Just nu är jag torsk på sniglar, för övrigt. T kom och sedan värden P. Jag fick följa med ner i vinkällaren där krögaren valde en flaska rött. Till den serverades diverse delikatesser från Santander. Advokaten anlände och vi pratade Strindberg, Söderberg och Gustave Courbet. Det röda var från 2003 och det hette Museum. Sällan är tempranillo så balanserad av en bra syra och en lätt ekfatston i min mun. Fruktig och lätt kryddig. Och det beror på att jag alltför sällan dricker dem. Men det finns säkert flera förutom denna som förgyllde min afton, liksom sällskapet. Tack till T och värden P!

Museum Real Reserva (nr 82762) - den som kan beställas från Systembolaget är från 2005

2012:2 Välmående

Måste bara skriva att det var en fantastiskt trevlig kväll hos K och T igår kväll. Mat att må bra av, kan jag sammanfatta det, och välsmakande sådan.
Helt orelaterat snubblar jag, via ett mejl, över en artikel om en studie på råttor av ett ämne som finns i det japanska russinträdets (Hovenia dulcis) frukter. Detta ämne har effekter både på alkoholens omedelbara inverkan på beteendet och på risken att utveckla ett beroende, enligt en av forskarna som står bakom studien. Länk till artikeln här.

2012:1 Välgörenhet

Det är trettondag, en helg som kanske egentligen skrivs med stort t. Jag vet inte och har inte för avsikt att ta reda på det heller. Nu finns här lite snö, kanske får den ligga kvar några timmar. Eller ännu hellre dagar. Den här vintern har aldrig blivit vinter och många är säkert glada över det. Det har ju inte varit någon halka, villaägare har sluppit skotta snö och inga sjok av det packade, frusna vattnet har rasat från taken i innerstan. Men det har varit mörkt.
Jag gillar det vita, det lyser upp. Om det får bli is på Trekanten kan jag dessutom ta på mig skridskorna och göra några varv.

Igår, på trettondagsafton, såg jag och kulturchefen Mannen från Le Havre. Det är en film som nästan är provocerande i sin tro på osjälviskhet och samarbete. Mer skriver jag inte. Mer än att jag blev väldigt upplyft av att se den. Och tror att ni som läser det här borde bli detsamma om ni såg den.

Efter filmen gick vi till den lilla krogen Loj som ligger i huset i början av parken där Katarina Bangata och Skånegatan strålar samman. Vi har försökt etablera den som vårt stamställe, oklart varför. Det är egentligen inget speciellt varken med vinet eller maten där. Jag åt en gräddig, lite översalt kött- och blomkålssoppa och drack en sådär skalbesk, grovhyvlad cabernet sauvignon som jag hade glömt existerade till. Men personalen är rar och det finns inga hipsters bland gästerna. Inte för att jag har något emot hipsters om nu någon trodde det.

Det chilenska vinet fick mig att längta efter något bättre. Vi gick hela vägen till Eriks vinbar vid Gondolen. Där var det stängt. Det fick bli 19 glas i gamla stan. Där var det öppet. Kulturchefen smakade ett rött vin som heter Dido. Det var korkdefekt, anmärkte jag. Krögaren höll med och öppnade en annan flaska, på den var det inget fel. Själv drack jag en riesling från Paul Blank. Och sedan fick vi varsitt glas av något biologiskt från Roussillon som fick mig att tänka på vita kronblad. Macabeo och chardonnay, sa krögaren.

2009 Dido. Montsant do

2009 Riesling Paul Blank. Alsace

2008 Le Ciste Domaine Laguerre. Roussillon

2011:61 Årsbästa

Jag kan inte göra årslistor längre. Jag har druckit för få viner, besökt för få krogar, sett för få filmer, läst för få böcker och lyssnat på för få album. Däremot kan jag utse årets vin, inte för att det är det godaste vinet jag drack under 2011, utan för att det är vinet jag återvänt till flest gånger. Jag sitter faktiskt i bloggande stund med ett glas bredvid mig och gläds åt att det fortfarande är så bra.

Nu påstod hemliga morsan häromdagen att det var på väg ut ur systemets sortiment. Jag har inte kollat upp det. Senast jag drack vinet var hemma hos hemliga morsan för övrigt. Om det är sant att det är på väg bort så kan jag leva med det också. Och minnas 2011 som året då jag drack det.

Och krogarna kan jag inte heller skriva om. Dels har jag bevistat för få, det skulle det bara bli onyanserade sågningar om Döda Havs-saltningen av rätterna i köttporrtemplet AG - som jag bara har varit på två gånger - eller överdrivna lovsånger till Deville och Bastard så jag avstår. (De andra krogarna har jag redan glömt.) Jo, jag gillade innergården bakom Djuret också, i somras, inte minst för den trevliga vinpolicyn!

Har jag sett några bra filmer under året? Förutom Ruben Östlunds "Play", Michael Winterbottoms "The Trip", Björn Runges "Happy End" och Debra Graniks "Winter's Bone". Knappast. Skulle vara Darren Aronofskys storslagna balettskräckis "The Black Swan" i så fall.

Jag började läsa Alice Munro för ett par veckor sedan, "Too Much Happiness". Jag saknar ord för hur bra den är. Den kom 2009 så den passar egentligen inte in här.

Musiken har jag minst koll på. Radioheads "King of Limbs" var verkligen inte samma överumpling som 2007 års "In Rainbows". Bäst i år är Bon Ivers "Bon Iver". Jag har haft ett närmast monomant lyssningsförhållande till den. Nästan monogamt. Ison & Fille, förresten.


Annars är jag mallig över att tackas i inte mindre än TRE matrelaterade böcker som gavs ut. Det kommer inte att hända igen.

Här är årets vin, förresten.

2011:60 Vem är du?

Lillpärlan hade bjudit till glögg i lägenheten vid Västerbrofästet. Det var ett slags knyt och ändå inte. Hon hade skrivit i inbjudan att allt utom ost var välkommet. Det hade jag missat och därför köpt en bit gruyère förutom den obligatoriska flaskan vin som jag alltid tar med mig när jag ska bort. Eller hem till någon. Jag kom in från regnrusket ganska sent och skulle vidare senare samma kväll. Där fanns glögg, tryfflar, parmesankex och baconkolor. Bland annat. Och inte mindre en fem matbloggande kvinnor. Jag gav Lillpärlan vinflaskan. Gruyèrebiten låg kvar i jackan.

En av gästerna frågade vem jag var. "Jag heter Daniel Olsson, jag har en blogg som heter Vinlusen som jag inte skriver så mycket i längre, jag umgås med och känner en massa matbloggare men  är egentligen en fejk eftersom jag inte lagar så mycket mat utan mest gillar att äta och ha åsikter om den. Och om vin. Och om annat. Jag twittrar också men skriver inte så mycket utan följer en massa mer eller mindre intressanta personer som jag retweetar ibland. Om jag inte bråkar med Griskindspatrik eller Lillpärlan eller båda två om vilka viner man inte ska dricka till limebaserade hamburgertillbehör. Med hashtaggar som #interottiallafallgate.

Lillpärlan berättade att hon hade haft uppehåll så länge i sitt bloggande att hon inte längre kom ihåg lösenordet till den. Någon annan hade inte heller bloggat på ett halvår typ. Jag har inte bloggat på länge heller.

Innan jag gick berättade jag att det fanns en bit gruyère i min jackficka och frågade om någon ville ha den eftersom den annars bara skulle ligga och svettas under kvällens krogbesök. Smaskens fick den, om någon undrar.
 
Jag hade dubbelbokat mig så jag blev inte långvarig hos Lillpärlan. Vi är några vänner som brukar träffas på ett kontor, spela pingis och dricka vin eller öl och sedan gå på krogen. (Det har inträffat en gång, för ett år sedan). M hade försökt boka Chez Betty eftersom geniale Robin hade hyllat den men där var det fullt eller stängt. M messade att det hade "skitigt sig". Det fick bli Bistrot Paname:

Escargots, sniglar med persiljesmör, 6 st 88 kr


Boeuf Bourguignon (ej på lördagar) 195 kr


La tarte du jour 82 kr


Och till det tre goda viner som jag inte skrev upp namnen på men ett var en chablis, ett var rött och ett var banyuls. Bistrot Paname var så trevligt så att jag nästan skulle kunna bosätta mig i en etta med kokskåp i samma kvarter. Nästan.

2011:59 Herr L och herr S

En kollega fick förhinder och krängde biljetterna för mindre än halva priset. Jag ringde kulturchefen och vi slog till. Underhållning är tidsfördriv för sådana som är tråkiga, har tråkiga vänner eller bara har tråkigt i största allmänhet, har någon sagt. Jag brukar påstå att det bland mina vänner finns de som slår alla ståuppare med hästlängder. Och att jag därför inte går på ståuppkomedi. Det kanske inte är sant. Men vad som är sant är att jag inte särskilt lockas av föreställningar som ska locka till skratt. Därför hade jag heller inte särskilt höga förväntningar på den show som nu går på Djurgården för utsålda hus: Ljust och fräscht. 


Jag har bara tre invändningar:
1. Man använder inte svordomar i epitet om ens mormor.
2. Att referera till kvinnor som apor och kossor.
3. Skämta om Claire Wikholms underliv, nja.


Bortsett från det - som säljaren som aldrig kunde ta ett nej sa - så är det en storartad föreställning. Som inte handlar om inredning om nu någon trodde det. Den tar bara inredning som sin utgångspunkt för att få oss att skratta åt vår ängslan och vårt konstanta missnöje. Och det gjorde jag. Gott, ska tilläggas. Liksom resten av publiken på Cirkus.


Det skämtades bland annat om att kränga en femma på Banérgatan med hjälp homestyling som bestod av champagneflaskor lagda i kylen. Där denna bloggposts vinanknytning.


Jag gillade den och kan rekommendera den. Men ni behöver inte ta er till Cirkus, den visas säkert i en teveapparat i en framtid inte särskilt långt borta.  

2011:58 Lördag

En gång för länge, länge sen i en blogg långt, långt bort skrev jag så här, ungefär:

Loppet
Den 19:e november skiner solen över ett Stockholm som under natten haft frost, en frost som har smält när jag vid halvtolvtiden beger mig mot Kungliga Tekniska Högskolan där Tömilen ska äga rum. I år har Stockholm hittills inte haft någon snö på den här sidan av sommaren. I Tömilens marknadsföringsmaterial ser man löpare i ett lerigt spår flankerat av vit modd. Så ser det inte ut i år, marken är bar.

Löpningen har för mig, i likhet med morgongymnastiken och annan regelbunden träning, blivit ett sätt att hålla mig i form. Det verkar dessutom som den fysiska aktiviteten påverkar det psykiska välbefinnandet vilket gör att jag mår bättre än på länge. Att anmäla sig till diverse lopp förebygger effektivt långa krogrundor och annat slarv med den tid vars begränsning jag med stigande ålder blivit nästan smärtsamt medveten om. Jag har alltid tidigare trott att jag har haft oändliga mängder tid. Det finns säkert, eller kanske kommer att finnas, en diagnos eller bokstavskombination för det snart.

En yttring av mitt otvungna förhållande till tid är att jag emellanåt är tidsoptimist. Jag anländer till stationen vid Kungliga Tekniska Högskolan elva minuter i tolv och blir därför tvungen att nästan springa längs Drottning Kristinas väg till KTH-hallen där man kan klä om eftersom loppet börjar kl 12. Jag har redan hela munderingen på mig - underställ, overallbyxor, tejp på bröstvårtorna och allt annat - så det enda jag ska göra är att slänga in väskan med ombyte i ett skåp. Sedan joggar jag ner till startområdet där jag har fått för mig att det ska finnas värdeinlämning. Det gör det inte. Om fyra minuter ska startskottet gå. En man som är funktionär erbjuder sig att förvara plånboken och nycklarna i sin ryggsäck. Jag låter honom göra det.

Loppet startar, det går så där långsamt som det gör i starten. Jag sicksackar mellan mina medtävlande, försöker hitta mitt tempo. Himlen är fortfarande blå och luften frisk. Före loppet har man varnat för den besvärliga så kallade Marskalksbacken som kommer efter en kilometer. Besvärlig för att det är en backe och för att den är full av rötter och stenar som man ska se upp med. Den är dock varken särskilt brant eller lång, däremot lite trång. Problemet i det här loppet är att jag inte är särskilt motiverad. För några veckor sedan tappade jag mina hörlurar som jag normalt lyssnar på löparappen med när jag springer. En myndig röst redogör för avstånd och hastighet så att man kan tävla lite mot sig själv. "En kilometer, fem minuter och tre sekunder, genomsnittlig hastighet: fem minuter och sjutton sekunder". Nu har jag min telefon på armen med högtalaren på istället. Jag hör knappt vad den säger. Försök att ta rygg på andra medlöpare, bland annat en blond tjej vars vältränade muskler syns i varenda kvadratcentimeter av de grå löpartajtsen och en man med ett centralamerikanskt utseende som har solglasögon och hörlurar som sitter i en båge på baksidan av huvudet, fungerar inte. Jag springer i och för sig om centralamerikanen men fitnesstjejen ligger konstant ett par hundra meter framför mig. Loppet går inne på KTH:s område, passerar regementsliknande byggnader och längs Roslagsbanans spår. Det är två varv som liknar varandra. Efter fem kilometer börjar jag springa i intervall. Ökar tio lyktstolpar, normaltempo i fem. Längs spåret står funktionärerna och peppar. Annars är det inte många som hejar, knappt några anhöriga.

När jag spurtar in i mål är jag fyra minuter långsammare än jag var vid Hässelbyloppet. Tar emot medalj, blåbärssoppa, banan och den blå sportdryck som så totalt dominerar vid loppen. Det är mitt fjärde lopp för i år och drycken har varit med på samtliga. Någon delar ut reklamlappar för kommande lopp. På nyårsafton ordnas ett i Vallentuna. Kanske vore något.

Jag stöter ihop med funktionären som har förvarat mina värdesaker och tar med mig dem upp till KTH-hallen där jag stretchar, duschar, bastar och klär om.

Bytet
Jag försökte dricka ett par glas vin under fredagkvällen. Jag skriver försökte för det jag drack var dött. Vilket jag insåg först vid andra glaset. Vinet hade blivit vinäger i den stängda flaskan, det hade oxiderat, alkoholen hade börjat omvandlas till ättika, det var ett vin som inte längre var vin, ett vin som hade lämnat oss. Och det smakade därefter. Synd på så rara druvor. Nu skulle jag byta det. Systembolaget på Nybrogatan var det som låg bäst till på vägen mot Blasieholmen. Jag förklarade varför jag ville byta, kassörskan luktade i flaskan och sade "jag tror dig". Dessvärre var lagret av vinet slut. Om tre bankdagar kommer pengarna in på mitt konto. Zenato Valpolicella Classico (nr 12385) var det.

Konsten
Häromdagen bestämde jag med K att vi skulle se Peredvizjniki på Nationalmuseum. Denna grupp ryska konstnärer var verksamma i Tsar-Ryssland och en tid in i Sovjetrepubliken (1880-talet till 1920-talet) och målade bönder, arbetare, livegna, landskap med mera. Jag var frestad att sätta in en bild av Arkhip Kuindzhis magiska "Månsken över Dnjepr" men eftersom den ska ses på plats avstår jag. Gå och se!

Krogen
K är nästan aldrig på krogen så hon ger mig förtroendet att välja en plats att ta ett glas på efter utställningen. Vi går över broarna mot Gamla Stan. 19 Glas har en fantastisk vinlista och krögaren, Peter Bennyson, ett så tryggt, välkomnande sätt att jag har kommit att känna mig ganska hemma där trots att jag bara bevistat stället kanske sex gånger på två år. När vi kommer in är där fullt av folk, vernissage för en fotoutställning. Det stimmas bland bubbelglas och musslor. K går in i matsalen för att titta närmare på fotografierna medan jag försöker välja vin, ytterligare ett förtroende den dagen.

I torsdags såg jag hur Steve Coogan och Rob Brydon drack varsitt glas vitt côtes-du-rhône från Guigal i avsnittet av The Trip - teveserien om två 40-plussare som proväter finrestauranger i norra England och intresserar sig för mindre för maten än för att bräcka varandra i imitationer av kända skådespelare. Det slog mig att jag så sällan dricker vitt från Rhône. Därför letar jag efter vit cdr i vinlistan men hittar inget. "Helst skulle jag vilja dricka vitt rhônevin, men det har ni inte" säger jag. "Vi har vit châteauneuf-du-pape" säger krögaren och återkommer när han har varit nere i källaren och hämtat en flaska 2008 Domaine du Vieux Lazaret från källaren. K har återvänt från utställningen, vi höjer våra glas för den ryska konsten och pratar tills de är tomma. Vinet är bra för övrigt, måhända lite alkoholstarkt.

Hon beger sig hem, jag blir kvar och beställer ett glas 2010 Melon Bourgogne Grand Ordinaire Dom de la Cadette som visar vad muscadet-druvan kan gå för när den behandlas väl. Det är friskt, fruktigt och med en aningens jästton. Alltmedan jag dricker växer hungern, jag tar in ett glas med rostade mandlar eftersom köket ska öppna först om en halvtimme.

På 19 Glas fanns det tidigare en vedeldad pizzaugn. När jag var där första gången, i november 2009 fanns den där, likaså i januari 2010 när jag och kulturchefen var här efter en vindag på Grand. Pizzaugnen tog plats och togs därför bort. Inga pizzor längre, så nu har gästen har att välja mellan tapas och den fasta menyn. Jag väljer det senare:

Strömming kålrot älgört
Baltic herring in vinager turnip cooked in IPA and meadowsweet
&
Selleri hasselnötter päron
Junipersmoked celeriac with browned butter hazelnuts and pear
&
Lamm 3x betor
Variation of lamb from Blaxsta with beetroots
&
Ost
Cheese Fromage Formaggio Käse Queso
&
Kardon bär äpple
Cardoon with frozen berries caramellized apple and yoghurt

Den här menyn stämmer inte riktigt. Strömmingen serverades med broccoli och ostronvinäger och det var kronhjort i stället för lamm. Det stod också på menyn på plats som jag glömde att ta med hem, de här uppgifterna fanns på nätet.

Om det inte redan har framgått så vill jag slå fast att jag gillar 19 Glas. Mycket. Den som inte tror mig kan läsa det här. Därför känns det lite småtråkigt att skriva att strömmingen smakar lite öfärskt rått och därmed inte gott. Att selleri och päron tillsammans blir ett slags massiv kolhydratöverdos även om de smakar bra med hasselnötterna i brynt smör. Kanske som tillbehör men inte såhär, två stora bitar rotselleri och ett fjärdedels päron. Man känner sig som en spärrballong. Sedan följer några bitar kronhjort som är så sega att jag knappt kan dela dem med bordskniven och ett par gulbetor som bidrar till kolhydratfrosseriet. Det är en långlagad bit högrev med också. God och trådig och eftersom jag inte är proffs så antecknade jag inte om den kom från hjortdjuret eller från ett domesticerat, bovint djur, läs nöt.

Till djuret får jag prova 2009 La Griotte Les Griottes, Loire som är ett så kallat biologiskt vin gjort på cabernet sauvignon enligt servitören. Det smakar lite som en osöt variant av blaskig svartvinbärssaft som råkat jäsa. Jag ber om ett annat vin.

Den här lördagen lärde jag mig att kirskål heter goutweed på engelska. Den kunskapen kom från konstutställningen. På krogen lärde jag mig dessutom att det finns en växt, i samma familj som maskrosen, som heter kardon. Och att man kan äta den. Den ingick nämligen i efterrätten som var okej. Kardonen däremot smakade inte så mycket.

19 Glas har den 19:e november 2011 en säsongsbetonad, närproducerat präglad meny i minimalistisk stil med obalans mellan kolhydrater och proteiner som dessutom känns lite fegt kryddad. Vid andra tillfällen har det funkat men den gick inte hem hos mig igår. Så när jag hade avslutat den dubbla ristretton och betalat gjorde jag det istället, gick hem alltså. Jag kommer att återvända eftersom jag är övertygad om att det var en tillfällig formsvacka hos köket på 19 Glas.

Just det, jag drack 2009 Le Volte igt Tenuta dell’Ornellaia,Toscana till kronhjorten.

Bilden: Utsikt från Pensionat Skogsängen, oktober 2011.