2012:14 Välbehag

Kan man erfara på många sätt. Ett är att springa en mil i ett Frescati som värms av en försiktig marssol. Och sedan njuta av endorfinerna som tycks finnas kvar i kroppen resten av dagen. Så var det i söndags. Då träffade jag också A som jag senast såg på en fest i Herrängen i fjol. Det var också trevligt. Vi åt på La Casa vid Hornstull. Drack glasvin som var generöst och lite syltigt. Brydde mig inte om att kolla vad det hette. Det gick bra ändå.

2012:13 Välinformerat

skriver Erica Landin om naturviner, läs här.

2012:12 Välförsett

För drygt tio år sedan blev jag allvarligt intresserad av vin, några år senare även av Kina. Om kinesiska viner bloggade jag lite när jag bodde i landet mellan 2007 och 2009. Jag var även med om några fantastiska provningar i Beijing, tack vare en vän som jag inte har hört av på länge. De gällde importerade viner i nio fall av tio. Undantaget skulle vara festen där Grace Vineyards' Symphony släpptes. Och det fantastiska med den var sällskapet liksom värdinnan. Nåvä, nu snubblade jag över en ganska spretig artikel i China Digital Times - en nyhetssajt utanför landet där det skrivs om Kina - om allt från vinerna som serveras under de officiella middagarna i Vita Huset till förfalskningade Château Lafite-flaskor i Folkrepubliken. För en gångs skull möttes mina intressen alltså. Ni kan läsa mer här om ni vill.

Annars har jag druckit fina monastrell-baserade rödingar från sydöstra Spanien och chabliser och bourgogner från Faiveley sedan jag skrev sist. Båda i Munskänkarnas regi. Ja, jag vet att chablis ingår i Bourgogne men hade jag bara skrivit bourgogner hade ni kanske inte vetat det. En fin beaujolais var med bland de röda från den provningen också.

2012:11 Väldigt länge sedan

Fulvinerna finns snart inte längre. När Vino Tinto försvann för sex år sedan skrev jag lite om mina erfarenheter av det. Nu är Parador på väg bort. Jag har inget minne av det, vet inte ens om jag har druckit det. Mikael Mölstad, däremot, har det och han skriver här.

Min tilltagande grinighet och alltmer uppenbara brist på humor har gjort att jag inte tycker att det finns något försvarbart med skräp-plånk. Nej, bra ska det vara och då får det gärna kosta. Annars får det vara.

Förra veckan provade jag chianti classico med Munskänkarna. Chianti Classico är årets vinort och du som har läst mig vet att det var där för elva år sedan som mitt vinintresse föddes. Den oskuldsfulla tiden som följde efter den resan, då jag försökte förkovra mig i allt som handlar om vin, kan jag sakna. Då jag fortfarande kunde känna nyfikenhet inför en chilensk carmenère eller en uruguyansk tannat. Det var tider!

Nu är jag så feg att det mest blir franskt, tyskt, spanskt och inte minst italienskt när jag handlar. Kärleken till chianti classico består. Kärleken till distriktet i allmänhet och välgjorda viner som
Castello di Brolio (nr 71064) i synnerhet. Det var för övrigt vinet som de flesta korade till sin favorit förra onsdagen. Dessvärre hade det redan tagit slut på bolaget.

2012:10 Väldigt långt borta

Ibland kallas det för DDR-Sverige. (Av idioter*). Samhället för ungefär 30 år sedan för att försöka ringa in det. En tid då det offentliga rummet inte var så gott som tapetserat med budskap om något som skulle köpas eller tittas på. En annan tid helt enkelt. Det var också en tid med överkokt potatis och brunsås, dåliga viner och undermålig service i miljöer där man skulle konsumera. Jag längtar inte tillbaka dit. Men jag kan sakna lunken som rådde, eller som jag inbillar mig rådde rättare sagt. Jag var ju barn, det var andra som slet för mig.

Det visas film i min bostadsrättsförening, det är gratis och sker en gång i månaden. Det serveras öl, vin och snacks i en provisorisk bar under filmvisningen. Igår visades först en nordkoreansk monsterfilm, sedan Madame och Little Boy av Magnus Bärtås. Den senare handlar om regissören av nämnda monsterfilm, Choi Eun-Hee, en sydkoreansk skådespelerska och regissör som kidnappades av nordkoreaner i Hong-Kong 1978.

Efter filmen följde en samtalsstund med Bärtås och en kärnvapenexpert som också var inbjuden. Personer i publiken som arbetar för Röda Korset i Nordkorea hade synpunkter, mestadels positiva, och ställde frågor. Även andra brf-medlemmar pratade. Det kändes så befriande okommersiellt, hela tillställningen. Nästan som det kunde kännas i de goda stundernas 70-talssverige.

Filmen då? Både poetisk och lite pretto, den kallas också för essä. Men Nordkorea upphör aldrig att fascinera mig så den var på det hela taget intressant.

2007 såg jag en annan intressant film om landet, vilket jag skrev om här

Jag köpte två glas bib-Mauro i baren. Någon stal mitt första glas när jag druckit knappt halva. Märkligt.

Mauro Primitivo (nr 32364)

*Idioter för att Sverige är och var en demokrati, DDR en totalitär stat.

2012:9 Välsmakarna

Igår hade Munskänkarnas Stockholmssektion en smaktypsprovning. Det var alltså en provning med utgångspunkt från vilka smaktyper som finns; supersmakare, smakare och ickesmakare. Om det skulle jag kunna skriva lite mer egentligen men hinner inte nu i skarven mellan skrivbordslunchen och resten av arbetsdagen.

Vi provade fyra vita och fyra röda blint samtidigt som vi höll för näsan och utan att titta närmare på dem. Det senare för att vi inte skulle börja gissa. Kvar blir intrycken som syran, sötman, beskan och tanninerna ger. Någon sälta pratade vi inte om. Jag är känslig för alkohol och känner lätt när den halten är lite högre. Vilket den var i en rhônsk viognier som också utmärktes av låg syra och hög beska. De andra vita var en halvtorr riesling från mosel, en eko-chablis och Breuers Sauvage. De röda var en finbeaujolais, en bordeaux, en zinfandel och en nebbiolo. Några intryck: den totala avsaknaden av sötma hos chablisen var frapperande, kombinationen av hög syra och grova tanniner hos nebbiolon - i min mun - brutal, halvtorrheten hos den första rieslingen behaglig, syran hos den andra hård. Alkoholen i rhônevinet påtaglig.

När vi senare fick dofta på vinerna blev intrycken annorlunda. Jag lyckades då pricka att ett var från Bordeaux, dock utan att sätta rätt strand, och att ett var baserat på nebbiolo. När prövningsledaren, Birgitta Dalenstam Lindgren, frågade varför jag trodde det senare, alltså innan jag fick det bekräftat, svarade jag:

"För att jag känner igen den här kombinationen av hög syra, förhållandevis hög alkohol och obehagliga tanniner som hittills aldrig har lyckats övertyga mig."

Château Labadie är för övrigt en bra bordeaux som jag borde dricka oftare. 

Jag borde ha tagit upp, men glömde, frågan om hur man upplever äppelsyra jämfört med mjölkdito.

Zinfandeln vann en vinprovning som jag höll i för femton år sedan. Smaken förändras, igår tyckte jag att den var ointressant.

Halvtorr riesling ska man inte se ner på.

Jag är smakare vilket jag visste sedan tidigare.

Andra gången jag gissar på carignan när det är gamay.

Vinerna:

Reichsgraf von Kesselstatt Riesling (nr 75285), 119 kr

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624), 159 kr
Domaines des Granges de Mirabel (nr 75150), 139 kr
Georg Breuer Riesling Sauvage (nr 5899)

Domaine de la Grand' Cour Fleurie Clos de la Grand' Cour (nr 73318), 109 kr
Château Labadie (nr 3550), 139 kr
Fetzer Barrel Select Zinfandel (nr 6425), 125 kr
Langhe Nebbiolo Pio Cesare (nr 7306), 137 kr

Såhär såg inbjudan ut:

"Nyare forskning delar in oss i supersmakare, smakare och icke-smakare efter hur många smaklökar vi medfött har på tungan. Det påverkar hur vi upplever smaken av olika viner,

även om erfarenheter också spelar roll för vilka viner vi uppskattar eller ogillar. Av de fem

grundsmakerna är det sött och beskt vi tydligast är olika känsliga för.

Supersmakaren med sin stora smakkänslighet vill helst dricka viner som är lätta, inte för

alkoholstarka men gärna med liten restsötma medan icke-smakaren är svag för rejält kraftfulla

och sträva rödviner. Smakaren, som finns mittemellan på skalan, väljer helst torra, balanserade

och fruktiga viner.

Vid den här provningen smakar vi åtta väl valda viner för att kunna ge dig nyckeln till vilken

smaktyp du är. Vilka vinerna är håller vi hemligt så länge"

2012:8 Välförsett

Om man kan tänka sig en svag doft av svensk fiskdisk, lysrörsbelysning och det stim som råder i en större livsmedelsbutik under en vanlig lördag när man dricker vin och äter ost så ska man bege sig till ICA i Liljeholmen. Ja, man behöver inte vara där på eftermiddagen, det är öppet en bit in på kvällen också. Jag satt där med L idag, vi skulle egentligen ha fikat men det här var betydligt trevligare. Billigt var det också och idag till och med gratis eftersom L bjöd. På bordet vi satt vid fanns det reklam för en vertikalprovning av ett Bordeaux-slotts viner. På ICA! I Sverige! Ni läste rätt. Nu slarvade jag så tillvida att jag inte skrev upp vad det vita spanska som jag drack hette men det var tropiska frukter och vita kronblad och sådant där ni vet. L drack en vuxen shiraz. Jag tror att glasen kostade dryga 50-lappen. Och man kan köpa Riedel-glas där också. Om man är begiven på sådant. För det är man väl?

2012:7 Välkänt

Ni har sett mina rubriker ett tag nu. Och kanske undrat vad de har att göra med innehållet i posterna. Med all rätt. Det skulle jag också göra om jag hade varit en av mina läsare. Men jag är inte läsaren utan den som skriver. Och dessvärre har jag inget svar. Förledet "väl" är förknippat med något som är gott. Som jag vill att 2012 ska bli. Hittills har det varit gott och väl.

Igår gick jag till Deville för att, å en väns vägnar, kolla om man kan komma in där med en rullstol. Det kan man, visade det sig. Eftersom jag ändå var där så passade jag på att ta ett glas Dr Pauly Tres Naris Riesling och några rostade mandlar i baren. Och prata med den trevliga personalen. Kanske därför jag går dit, när jag tänker på det. En krog, sådär i början av kvällen, innan stimmet har kommit igång och personalen inte kommit in i det riktigt hektiska, är en fantastisk miljö.
Det blev ett glas Peter Jacob Kühn Tonkieser Riesling en kastrull musslor, med en liten skål frittar och aioli av bara farten. Avslutade med en kaffe och en fyra brandy, Veterano från Osborne.  Vinerna, som båda importeras av Vinovativa, är fantastiskt bra som ni förstår. Musslorna var goda men aiolin var för sur för min gom. Vilket jag inte sade, feg som jag var.

Sedan for jag till Strömmen för att sammanstråla med J som bodde i Norge för några år sedan. Och det stod klart för mig vilken eländig snobb jag har blivit. Eller åtminstone så lyckades J få mig att tro det. Vi promenerade upp längs Katarinavägen och pratade om de ryska målarna som visas på Nationalmuseum de sista dagarna den här helgen. Efter diverse turer hamnade vi, och några som vi träffat på ett ställe på Skånegatan som jag bevistar så ofta att jag inte längre ids skriva vad det heter, sent på en krog som heter Harvest Home. J anklagade mig för att aldrig ha bjudit hem honom. Det är sant att jag inte har bjudit hit honom, men det är inte så många som har blivit över huvud taget. Jag har lovat att vi ska äta ostron och dricka champagne eller chablis till det någon gång innan han åker till USA. Hos mig alltså. Jag behöver bara ett superelliptiskt bord först. Och jag vill inte betala tio tusen för det. Det borde väl gå. Hem gick jag vid två.

2012:6 Välförsett

Det känns som det var evigheter sedan jag var på gala senast men det är i själva verket bara ett knappt år sedan. Då var det White Guide på Grand - en utdelning som jag tiggde mig till - nu var det Gulddrakeutdelning i Palatset på Riddarholmen som L bjöd med mig på. Tack!
Palatset är för övrigt ett konkursdrabbat allaktivitetshus för barn och ungdomar. Gulddraken är DN:s utmärkelse som delas ut till krogar i olika kategorier. Kategorierna var:

Fynd
Bar
Mellan
Budget
Lyx

Och så ytterligare en i kategorin var man skulle ta en gäst som är på tillfälligt besök i Stockholm när man ska ut för att äta.

Pristagare blev:

Pontus!
AG
Chez Betty
Blue Light Yokohama
Gastrologik

Av dessa har jag i närtid bara besökt AG. Och där är baren bra, det var också den del av krogen som jag besökte först. Direkt efter White Guide i fjol tillsammans med delar av Allt om Vin.
Pontus! har jag aldrig besökt. Pontus By the Sea och Pontus in the Greenhouse däremot men det var för ett halvt respektive helt decenium sedan.

Den beryktade brittiske krogkritikern AA Gill delade ut besökspriset som också gick till Gastrologik.

I trappan serverades Cremant du Jura, till buffén ett rött rhônevin, ett rött vin från Italien, ett vitt från Loire och ett sött från Monbazillac. Inga att blogga om men heller inga direkta stolpskott. Skulle vara det söta som hade en påtaglig och lätt obehaglig maskrosbeska. Lämnade glaset mer än halvfullt.

Buffén hade lagats av elever på restauranghögskolan. Några av dessa fick sia om årets mattrender. Barnsliga smaker förutsåg de skulle skapas i köken.

Annars var där fullt av trevliga människor; Mathimlen, Griskindspatrik, Kinna, Pia Bendel, Lisa, Karin, Kanonmat, Jenny med flera.

2012:5 Välregisserat

Igår kväll: Sniglar för andra gången den här veckan. Ankbröst. Och så en crème caramel. Ett torrt från Loire, ett sött från samma floddalar och ett burgundiskt rött.  Neil Young live at Massey Hall i högtalarna. Där tillsammans med advokaten som kallade mig för expert när han talade med maître d som för övrigt är bror till någon i det som var Just D. Jag blev lite generad när advokaten presenterade mig sådär. "Expert", min åsna. Sedan visade han min blogg för samme man. Jag lovade att skriva, nästan övertygad om pinoten. Chenin blanc behöver jag sällan övertygas om. Båda var bra.

Bergamott, Hantverkargatan 35 på Kungsholmen - Stockholm för vuxna.

Idag: Pojken med cykeln i regi av bröderna Dardenne. Tillsammans med kulturchefen. I brist på andra ord får jag kalla filmen meningsfull. Se den! Nu eller när den kommer på devede.

Bourgognen uppe till vänster var från 2006, tror jag.

Bra syra, torrt och trevligt.

 Ett sött dessertvin med samma ursprungsbeteckning som Moulin Touchais, tror jag.