13 juni 2006

Göteborg 2006-06-13

Jag har tänkt så mycket dumt om Göteborg. Jag har sagt så mycket dumt om Göteborg. Jag tar tillbaka allt. Idag har jag fallit pladask för stan. Om det är den 28-gradiga värmen, Fokus´systembolag vid Lisebergsplatsen som har fem chabliser med Jean-Marc Brocards signatur, att det ligger ett konditori på Eklandagatan som heter ”Bakut”, att jag får ett så ”distinkt” bemötande av den skogstjärnögda receptionisten på hotellet - något som bara göteborgare är mäktiga att ge en i det här landet – att en småbarnspappa erbjuder mig hjälp att hitta när jag letar efter en Guldhedsgata på turistkartan, eller om det är att jag, soft sancerre-sedaterad efter en middag, får höra Prefab Sprouts ”Bonnie” i radion på min mobil när jag står och väntar på buss 52 kl 2329 mot Skogome med en varm sydvästvind mot ansiktet vet jag inte.
Jag blev bjuden på middag hemma hos J och G (som också har en nyfödd; S – för övrigt). Till maten dricker vi en mineralig och krusbärssyrlig sancerre, Guy Saget 2004 Sélection Première, med spår av päron och gröna äpplen i doften. Inte så tydliga typiska sauvignon-blancaromer med andra ord. Alltså det var inte så mycket svartvinbärsblad och fläder. Men gott var det likväl. Sedan hamnar vi framför teven där Italien och Ghana spelar fotboll. Ghana filmar faktiskt ganska mycket. Och där, på teven alltså, i det utmärkta och supersnygga programmet Kobra, intervjuar Kristoffer Lundström Bret Easton Ellis som jag aldrig har läst något av. Konstnären Lars Nilsson intervjuades också eftersom det finns beröringspunkter mellan hans konst och Ellis’ onda romaner. Mina associationer går till en middag för tre år sedan i en ond stad. En middag som även Ondskan var bjuden till. Middagen spårade ur. Om det berodde på den Mellberg-Ljungbergska personkemin mellan två av middagsdeltagarna eller att det bjöds på literstora gintonics med en tredjedel sprit i innan middagen vet jag inte. Den thai-iga maten var god, det var första gången jag åt stinking leaf, ngo gai eller culantro och vi drack Hennÿs utmärkta gewurztraminer till. Jag lämnade bordet när jag inte längre förstod vad jag försökte säga och varför. Tror att det var något positivt om Ondskans frisyr. Men det var då och det här är nu. I den Goda staden Göteborg 2006 sprakar gullregn och rhododendron. Det går inte längre att sura över den dumma servitören som på en restaurang på Linnégatan för tre år sedan inte ville berätta vad de kryddade ankan som vi åt till Chapoutiers Petite Ruche med. Nej glömda är alla tykna typer och glömda alla eru-go-eller-gôbbar. Från och med nu är Göteborg bäst! Efter Malmö.

Petit Chablis Brocard St Claire, 99 kr – fick J och G av mig.

PS. På onsdag släpps den första plattan med ”Scritti Politti” sedan 1999. DS

4 kommentarer:

Jocke F sa...

För den som har mycket tid och saknar 80-talet, kan det här vara en liten tröst i natten.

http://www.milinkito.com/los80.php

Alice sa...

Pha! Har vi måne varit i Göteborg samtidigt?

ondskan sa...

Denna hemska middag! Jag tycker 1. att du måste läsa Bret Easton Ellis, faktiskt, för det är otäckt bra, 2. att det berör mig illa att det finns beröringspunkter mellan BEE och Lars Nilsson som jag får lite rysningar av. Det hade jag nog kanske fått av BEE live också iofs.

Lidbom sa...

Är ju bästa indieradion – men kanske för mycket nytt för din smak?