Jag demonstrerar korkdefekten för släkten

Jag har det bra. Lät det där äckligt självbelåtet? Det struntar jag i. En klämdag innan nationaldagen gav en långweekend tillsammans med syskon, brorsbarn och kusiner på sommarstället. Och något är allvarligt fel med min släkt. Vi trivs nämligen tillsammans. Här seglar enstaka molntussar förbi på himlen, det blåser men är behagligt uteätarväder. Igår kväll när vi hade druckit bröderna Lurtons prisvärda och druvtypiska les Fumées Blanches blev jag sugen på rött och hämtade upp en flaska Château Carras 1997 ur matkällaren. Den köpte jag tillsammans med fem flaskor rött och vitt blandat när jag var på Kreta för två år sedan. Av dessa flaskor har fyra varit korkdefekta varför jag befarade att det skulle ha drabbat den här flaskan också. Château Carras drack jag och snickaren E tillsammans på Mårten Trotzig för första gången i mars 1996. Sedan drack vi det till påskalammet samma år. Jag hade dessförinnan endast druckit kådig retsina och Demestica. Jag blev därför väldigt positivt överraskad av att dricka ett gott rött från Grekland. Det finns, för övrigt, väldigt mycket bra i vinväg från sydspetsen på Balkan med tillhörande öar. Ett år senare försökte jag beställa på En Halv Grek plus Turk men där avrådde man. Vinet höll inte längre samma klass. Men nu var det alltså dags för 1997 års variant. En sniff avslöjade att det hade bildats 2,4,6-trikloranisol. När jag sedan tog en sipp blev det än tydligare. Dags att rada upp syskon, svägerska och kusiner vid flaskan. Så här doftar och smakar korkdefekt! Och jag tror att alla förstod. Uppkopplingen här är långsam och jag måste ta hand om min ettåriga brorson som just vaknat. Därför blev inlägget lite rumphugget.