September 1988. Vi ska träffas för första gången efter sommaren. Jag är ledig, hon pluggar. Tåget kommer in vid åttatiden på kvällen. Hon möter mig på perrongen. Vi åker hem till henne. Rummet som hon hyr ligger på övervåningen i ett vitt trähus vid spårvagnens ändhållsplats. Under natten på skivspelaren David Sylvians ”Secrets of the beehive”. På morgonen, när jag fortfarande sover, beger hon sig till undervisningen. Efter frukosten, hittar jag ett paket Camel, kvarglömt efter en fest med hennes kursare. Röker en. Sedan spårvagn in mot stan där jag går i secondhandaffärer. Vi träffas vid lunch och dricker café au lait på Avenyn. Snusar lakritssmakande portions-Catch. Jag går till stadsbiblioteket och lyssnar på Astor Piazzola under några timmar. Vi ser Jan Troells "Sagolandet" på Hagabion. Regissören svarar vänligt på frågor om den visade filmen och, undvikande, om den planerade, kontroversiella som ska handla om Åmselemorden. Vi åker hem till hennes syster. Lägenheten som hon delar med några andra ligger i ett höghusområde. Där äter vi pasta med vitlök och räkor. Dricker billigt vitt vin, troligen verdicchio, röker Marlboro Lights och diskuterar filmen. Tillbaka in till stan. Öl på någon pub, falafel vid Järntorget. Tjuvåkning med spårvagnen. En annan kväll är vi på Scandinavium - hon har gratisbiljetter - för att höra en konsertversion av Carmen som Sixten Erling dirigerar. Morgonen därpå, på frisörskolan dit hon brukar gå för att klippa sig billigt, värvas jag som tillfällig frisyrmodell. Senare, i en roterande stol på Rondo till tonerna av musik och samtidig kommentatorsröst klipps jag till den nya frisyren, the Globe.* Jag får catwalka förbi alla frisörer. Rampfeber. Stanna, vrida på mig och bli fotograferad. Troligen enda gången i livet jag modellar. Smörgås, lättöl och ett par hundralappar blir betalningen. Åker tåg hem samma kväll.Juni 2006. Det är fortfarande varmt. Fönstren till nöjesparksrestauranten står öppna. Konferensmiddagen börjar med lågmousserande Schloss Reinach som i bästa fall smakar yllestrumpa. Jag och kollegan C har suttit i hotellbaren vars meny utlovat ett vitt glasvin på viura som ju är årets sommardruva. Istället blir jag serverad ett riktigt fantasilöst colombard-vin. Är det så att man förväntas dricka vilket plink som helst när man beställer glasvin? Att serveringsstället vid byte av glasvin kan hoppa över att trycka upp en ny meny? Skulle inte tro det. Särskilt inte när menyn är några A4-ark, utskrivna på närmsta kontorsskrivare.
Senare, på middagen, där jag hade flera intressanta och intelligenta människor kring mig, var förrätten en svensk "gott och blandat"-tallrik med sill, lax och västerbottenspaj. Trist starköl från Carlsberg till. Varmrätten, den ugnsbakade laxen med färskpotatis, Keldasmakande sås och ugnsgrillade rotfrukter, kompades av KWVs Chardonnay. Tropiska frukter och allt det där men ändå; abominabel, fat- och magsaftssmakande, motbjudande dussinchardonnay. Och så satt jag sedan på hotellrummet mitt i natten, mindes, bloggade och lyssnade på ”Lugna favoriter”. Hur patetisk får man vara? Att jag alltid gillat Huey Lewis and the News’ ”Stuck with you” som ett annat psyko visste jag inte. Ja, det där var inte hela kvällen. Efter middagen gick jag och kollegan vidare till Caleo i hörnet av Engelbrektsgatan och Arkivgatan för där satt ju kompisen, och före detta kombon, N och ett dussin britter i pillerbranschen. Jag beställde husets vita - en förglömlig falanghina. Jag är trött. Sedan fotvandring till hotellet, i närheten av Lisebergsområdet, genom den ljumma juninatten. Till tonerna av KRS One (!) från P3 Hiphop på min mobilradio kom minnena som jag var tvungen att blogga.
Känslorna för Göteborg består.
* 1988, när jag fortfarande var ung och hade hår på hela huvudet brydde jag mig inte om vad vin hette men var dum nog att både röka och snusa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar