Annie, I'm not your daddy*

Annie's Italian Experience är egentligen ganska värdelöst. Trots att jag skrivit annat tidigare. Det är som att ha ett förhållande med någon som man inte är kär i och ändå tro att det ska vara trevligt när man träffas. Men hur kan det bli det? När de grillade aubergineskivorna med den smälta osten kommer in halvmikrade är intet att hoppas på. Det är så uppenbart att de stått i en kyl innan de tog omvägen via mikron till bordet. Skulle då vara lasagnen. Som faktiskt håller måttet. Och på samma sätt som i ett ansträngt förhållande behöver man andra människor kring sig för att det ska bli uthärdligt. Jag gick dit med Kinnas kompis Peter som bor här och det var trevligt. (Så här haltar jämförelsen betänkligt. Det var ju inte så att Annie hade bjudit in mig och så släpade jag med Peter. Han föreslog att vi skulle dit. Äh glöm min kassa liknelse) Jag var faktiskt positiv till Annie innan men i kväll förstod jag hela idén med haket. Och trevligheten var varken Annie's eller valpolicellans förtjänst. Jag bemödade mig inte ens om att komma ihåg namnet1) på den 260 yuan dyra rödvinsvinägern med italiensk proveniens som vi delade på. Ja, förutom tiramisun, espresson och grappan så bjöds inget minnesvärt.

Den enda människa jag med säkerhet vet att jag aldrig mer vill veta av, hörde av sig när jag hade varit tillbaka i Peking mindre än en vecka. Men inte till mig. I stället gick hon omvägen via min kompis Viking 2 för att av mig få reda på internetlösenordet i en lägenhet som jag och ifrågavarande delade en gång. Viking 2 ringde mig och berättade det. Jag lät hälsa genom honom att jag inte hade kvar koden. Det är sant. Det gick en vecka. Viking 2 ringde upp mig och berättade att han hade fått nya propåer från samma person. Koden måste till varje pris uppges. Annars skulle jag vara tvungen att avsluta abonnemanget. Det är tydligen så att om man inte aktivt avslutar ett internetabonnemang här så finns det kvar. Jag skulle behöva komma dit och avsluta det med hjälp av mitt pass. Hade vederbörande påstått. Jag nonchalerade det hela. Det gick några dagar. Det var onsdag kväll, jag åt middag i World Trade Center med Daisy - ett kärt återseende - när plötsligt E från Hunan hörde av sig på hennes telefon i samma ärende. Han förklarade på sin kompetenta engelska hur landet låg. Och E är bra. Han delar lägenhet med fridstöraren, han är till och med vän till ifrågavarande men det spelar ingen roll. Jag är beredd att hjälpa honom. Så idag stegade jag in på China Telecom's kontor och avslutade mitt abonnemang. 392 yuan kostade det. Sedan messade jag följande till personen utan impulskontroll: "Mitt abonnemang i lägenhet A-2306 är nu avslutat. Det gjordes på China Telecom's kontor. Du/Ni kan starta ett nytt abonnemang genom att ringa China Telecom's heta linje./Underskrift". Två timmar senare kom svaret "jag förstår". Den intellektuella kapaciteten är onekligen överväldigande. Och det är förhoppningsvis också det sista jag hör från 24-åringen.

I morgon ska jag intervjuas. Det kanske fotograferas också. Alla skjortor är smutsiga så jag var tvungen att köpa en ny. Det var svårt. Jag har så långa armar så antingen får man en skjorta som sitter i halsen men har manschetterna halvägs till armbågen eller så får man en med vettiga armar och knogutrymme mellan krage och hals. Hur man än gör så blir det fel. Men jag hittade faktiskt en som var passabel till sist. Och dyr.

PS. Det verkar som om blogspot är nere igen. DS.


*Artist och år. Googla inte.

1) Jo den heter faktiskt Re Teodorico Valpolicella. Hittade en gammal bild på flaskan.

Bilden: praliner i pizzakartongen. Annie's Italian Experience 20070612.