Min felprogrammerade hjärna

Idag var jag i systembolagsbutiken på Regeringsgatan för att köpa presenter. Jag hade vissa krav. Kunnige Niklas - eller stavar han Niclas? - kom med flera bra förslag och hjälpte mig på så sätt att uppfylla dem. Sedan lade han presenterna i en trälåda som han hamrade ihop och satte snöre kring. Vilken service! Tanken är att trälådan ska transporteras till Sveriges framsida i morgon, B skulle hjälpa mig. Det finns emellertid en hake. B ska flyga. Jag som trodde att hon skulle åka tåg. Det är så typiskt mig. Just nu bekymrar jag mig för smältande glaciärer, ökenutbredning och stormar. Därför tänker jag eco driving när jag i tjänsten kör etanolbil och tåg när jag reser längre sträckor inrikes. Och då tror jag på självcentrerat vinlusvis att alla andra tänker likadant. B hade sagt att hon skulle flyga. Men det gick uppenbarligen inte in i min skalle. Alltså har jag ett problem. Ett sätt att delvis lösa problemet är att vänta till ett annat tillfälle för överlämnandet av gåvan. Och istället överlämna bilden på presenten. Det känns lite ofestligt. Men det kanske får bli så. Hur skulle ni ha gjort? Jag har ingen möjlighet att ta mig dit för egen hand och jag litar inte på att budfirmor kan hantera det fragila paketet.
B sade senare att hon fixar det. Trots att paketets mått är 11,5 x 35 x 59 cm.

För övrigt stötte jag ihop med trevliga L - som jag lärde känna via bloggen - i butiken på Regeringsgatan. Hon svarade nämligen rätt på en av mina "Vin i litteraturen"-frågor och belönades med ett glas Palmer Brut en gång i februari. När jag läser det inlägget idag framstår det som så oerhört länge sedan. Och så spretigt och berusat.

Även om jag bedömer risken för att festföremålet skulle läsa den här bloggen som minimal kan jag inte uta presenterna nu. Men jag kan lova att de är bra. Och ni ska få veta vad det blev i sinom tid.

PS. Citronerna och tomaterna på bilden är KRAV-odlade men ingår inte i gåvan. Ja, och sedan hade jag lovat att blogga om att Olle gjorde palsternackspomfritt när jag ringde honom nyss. DS

Bengan på teve

Clos Ste Hune 1983. Det är ett vin som får Bengt Frithiofssons smaklökar att erigera. Varför förklarade han på sitt karakteristiskt skorrande sätt i kvällens avsnitt av en pratshow som går på TV2 nu. "Robins" som programmet heter är uppkallat efter programledaren och Malmökomikern Robin Paulsson. Frithiofsson fick den omöjliga frågan om vilket vin som var godast och svarade då att bland de viner som finns kvar i smakminnet så utmärkte sig denna exklusiva riesling från producenten Trimbach i Alsace. Nej, jag har inte druckit det. Det finaste från den producenten som jag har smakat på var en Cuvée Frédéric Emile. Jag kommer varken ihåg årtal eller hur det var smakade, bara att det var gott. Och att jag drack det på Källhagen 2001. Robin Paulsson, som är en skön kille, har troligen hämtat inspiration till programmet från Letterman, Leno och o' Brien bland andra. Nytt och fräscht. Jag skrattade ett par gånger.
Vad jag finner märkligt är att R:et i programloggan är så likt Playboykaninen, se bilden. Bengan avslutade showen med att försöka pricka så många konservburkar som möjligt på 30 sekunder med hjälp av korkar från flaskor med mousserande.

Guilty pleasures

"Jag har kommit på att viura är en av mina favoritdruvor". Efter en kväll med D på Glenfiddich Warehouse 68 som man avsiktligt gått till för att slippa blogga* får man ett mess från en bekant som är i Spanien. Bättre upp! Viura är inte en tillräckligt tråkig druva för att den ska vara något att "komma ut" med. Nej Riojas gröna stolthet råkar även vara en av mina favoriter tillsammans med riesling, albarinho, gewurztraminer, palomino, marsanne och ett helt gäng andra. Tänk om det i stället hade stått: "Jag har kommit på att merlot är en av mina favoritdruvor". Då hade det kunnat vara en bekännelse närmare pinsamhetsgränsen om man inte messar från Pomerol vill säga.
Just nu råder en märklig tidsanda. På Debaser här i stan ordnade man i fredags "Guilty pleasures". En kväll då olika diskjockeys väljer musik som det länge ansetts lite pinsamt att gilla. Artister som ELO, Hall & Oates och Lionel Richie spelas. Som om det skulle vara tillräckligt. Jag har gillat ELO sedan 1975 då jag hörde "Evil woman" från "Face the music"för första gången. Sedan kom "A New World Record" med juvelerna "Livin´thing" och "Telephone Line" samt den onämnbart usla "Rockaria". ELO toppade med "Out of the Blue" från 1977. Sedan kom punken och afrobrillos med cellospelande bandmedlemmar var liksom inte okej längre. För sju år sedan hittade jag en samling med stråkanvändarna från Birmingham och insåg att de faktiskt hade en katalog att vara stolta över. Sedan dess ingår de i min kanon. (Och jag har redan lobbat hos Cecilia Wikström om att den ska användas i grundskolans musikundervisning.)
Jag brukade reta ett ex med att sjunga "Private eyes", "I can't go for that", "Maneater" och annan popsoul från övergången mellan 70- och 80-tal. Hon kunde inte med dem. Hon hade nämligen bott i USA när Hall & Oates var som störst och spelades dygnet runt på olika musikkanaler. A - som var musikpurist - gillade Bob Dylan först och främst. Jag hade väl begravt mina känslor för duon från Pennsylvania när de plötsligt dök upp på en av skivorna som M hade bränt till P:s svensexa i skärgården i fjol. Reaktionen liknade den som jag haft på återupptäckten av ELO.
Vad jag vill komma till är att dessa så kallade "Guilty pleasures"-människor inte är tillräckligt djärva. Okej, jag läste om någon brittisk DJ som brukar spela "What is love" med Haddaway. Då bränns det åtminstone. Tillräckligt skämmigt blir det först när Lokko et. al börjar snurra Savage Garden och Black Eyed Peas. Då skulle det vara riktigt "guilty". Jag har långt innan "Guilty pleasures"-vågen försökt att profilera mig med Södermalms sämsta musiksmak. När jag exemplevis omtalade Howard Jones "fina" "What is love" häromdagen hade jag förväntat mig reaktioner. Men de kom inte. Vilket bevisar att jag skulle kunna lägga av med bloggandet. Ni verkar ju inte läsa mig.

* Hit går man för att dricka öl och whisky, inte vin. Det är inte ett bloggbart ställe, med andra ord.

I kväll är det köksvärmning hos Mr Long Island Ice Tea

Birkastadsbon, före detta pillerkrängaren och numera knivnasaren M ska värma köket ikväll. M har alla prylar han kan önska sig så man får inte ha med sig något i prylväg. Vidare får man inte bära stilettklackar eftersom köksgolvet inte tål det. Ja, några transtendenser lär jag inte uppvisa. Får dessutom så ont i svanken av höga klackar så damskor har jag slutat med för länge sedan utan att ens ha börjat egentligen. Ja, det var visst en gång i något studentikost sammanhang. Men det var då, arton år sedan.
För att återvända till M; att man inte vill ha prylar betyder att man vill ha vin eller sprit. Jag har därför köpt en sydfransos här på Söderhallarnas systembolag med glöggkryddeanstrykning i doften, läs kryddnejlika. Jag köpte två så att jag kan prova det själv också vid tillfälle. På samma bolag såg jag sonen till en av Vittorio Gassmans (bilden) kusiner. Vilket var ett lustigt sammanträffande eftersom jag skrev om Gassman igår. Jag kände litteraturvetaren P1 - som vi kan kalla honom - förr men var inte på mitt mest sociala humör så jag gav mig inte tillkänna. Såg inte heller vad han handlade. En som däremot gav sig tillkänna var Redaktionen, eller P2. Hans hårfäste har börjat retirera så han kompenserar liksom undertecknad med skägg vilket gjorde att jag först inte kände igen honom.
"Du som är vinkunnig, vad kan jag köpa för omkring 80 kr?" frågade P2. "Det måste gå fort, det är bara fem nummer kvar". Jag hittade den alkoholstinna, sicilianska frukt- och saftbomb som jag ofta drack för fyra år sedan. "Ta den här" sa jag. "Den brukar gå hem. Om du inte är nöjd får du ringa och klaga. Vi hörs!" Jag frågade inte vad han skulle dricka det till vilket var lite oproffsigt. Hoppas att det funkar ändå.

Tipset till P2, frukt och saftbomben från Sicilien:

Raccolto Nero d'Avola Cabernet Sauvignon (nr 32452), 82 kr

Eftersom M säkert städar badrummet och stressar omkring just nu lär han inte läsa vad han kommer att få:

Les Cabrettes 2004 (nr 2411), Côtes du Roussillon-Villages (La Tautavelloise), 96 kr

(Jag tror att han kan dricka det till en långsamt tillagad lammstek med smak av kanel tillsammans med ugnsrostade grönsaker.)

Ni som inte ska partaja kan istället roa er med att försöka få tag på någon film med Vittorio Gassman (1922-2000).
Tre tips - alla med Ettore Scola som regissör:

Vi som älskade varann så mycket (1974)

Terassen (1979)

Familjen (1987)

Aussievinerna - hela listan!

Häromkvällen gick jag vilse på södra Södertörn. Jag kan inte utesluta att den föregående vinprovningen med efterföljande middag delvis var orsak till min desorientering. Listan över de australiensiska viner som provats återfann jag i innerfickan på kostymen. Sammanfattningsvis - vilket jag för övrigt redan har skrivit - var jag inte imponerad av de vita. De röda var alla mer än godkända med Keith Tullochs 2002 Syrah-viognier som starkast lysande stjärna. Eftersom Systembolagets vägar är outgrundliga går det varken att söka på eller länka till dessa viner som finns i det tillfälliga beställningssortimentet. Jag tycker att vinernas priser ligger lite högt. Men köp gärna och avgör själva. Observera att det angivna priset är per sex (6) flaskor vilket tycks vara den minsta beställningsbara kvantiteten.

• 2004 Alkoomi Sauvignon Blanc 80908-09, 780 kr
• 2003 Victoria Cabernet Sauvignon 81484-09, 876 kr
• 2005 Isolation Ridge Riesling 89074-09, 900 kr
• 2003 Isolation Ridge Shiraz 81551-09, 948 kr
• 2004 Innocent Bystander Pinot Gris 80927-09, 840 kr
• 2002 Keith Tulloch Syrah-Viognier 80865-09, 960 kr
• 2004 The Musician Cabernet Sauvignon-Shiraz 81595-09, 840 kr

Bilden: Magic Numbers som snart kommer med nytt album. Hörde deras kommande singel på radion igår. Lovar stort. Nej, de är inte från Australien.

Frågor en fredag

Bor Lisa Miskovsky på Bergsunds strand? Det är väl en av de minst intressanta frågorna just nu. Antingen gör hon det eller så gör hennes dubbelgångare det. Inte värt att fördjupa sig i. Ja, det är klart, det finns ett tredje alternativ. En bekant till Lisa Miskovsky bor på Bergsunds strand. Miskovsky är en hårt arbetande artist. Det är det närmaste ett värdeomdöme jag kan komma. Om stylingen på senaste omslaget tiger jag som muren. Fråga gärna vad jag tycker om något annat. Den där radiomusikproducenten, som hängde kring barborden och emellanåt gick ut för att röka, har inte han lagt ut lite? Fått mer rondör som A skulle sagt. Ja, han är långt ifrån fet. Bara lite så där vetedegsflegmig. Men nog syns det allt. Det går över om han slutar äta gifflarna i fikarummet, jag lovar. Men vem är jag att fråga egentligen? Det börjar ju nästan dallra lite ovanför byxlinningen även på mig. Det hjälper knappast att jag åt lunch på en "indisk" restaurant häromdagen. Jag vet inte om innehavarna är indier, bengaler eller pakistanier och det spelar mindre roll. Lunchen - en lamm sambal masala i två faser - var hursomhelst löjligt billig och reser därför frågor om arbetsgivaravgifter uppehållstillstånd och sovsalar. Det vill säga, jag tänkte en tusendels sekund. Sedan förträngde jag, åt och tyckte att det är förträffligt att det finns så billiga luncher. Ja, billiga och billiga. Av någon anledning beställde jag "nan-bröd". Bakad vetedeg med smält smör på för tio kronor. Där ligger hela avansen om någon trodde något annat. Kan den betala de sociala avgifterna? Så hycklar man sig igenom en vecka, eller åtminstone ett par dagar. Nu var det fredag och jag kände mig som en drygt fyrtioettårig man som dränerats på all energi. Skulle jag orka ta mig till Bergsunds strand och vara social? Det skulle jag. Cyklade dit och där satt fredagsfolket på uteserveringen. Blev genast pigg igen. P, M, lille J och L satt i ena hörnet. Ett bord bort satt alla bloggare, deras barn och bekanta. K bar som vanligt en fin klänning. L och J såg lyckliga och lite trötta ut. Jag pendlade mellan borden. Efter en stund kom V och F, A och E, C och G. Några ungar bondade eller blev kompisar, som man säger. Efter en timme skingrades sällskapet. Ja, det är inte så intressant egentligen. Men vi hade väldigt trevligt. Och så har jag plötsligt blivit anlitad som IT-konsult!

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 126 kr

PS. Är det någon som vet vem mannen med hunden och Leican är? Han verkar också bo på Bergsunds strand. Åtminstone promenerar han sin hund där. DS

Bilden: Det är inte Lisa Miskovsky som bär strängistrumentet. Däremot sitter Vittorio Gassman (1922-2000) vid bordet. Någon som vet vilken film bilden är ifrån?

På hallmattan en septemberafton

Jag har blivit inbjuden till en tillställning där en produkt jag inte är intresserad av kommer att presenteras. Det kommer att serveras vin och det är inte BiB vilket gör tillställningen lite intressant.
För sex år sedan ville försäkringsmäklare sälja på mig något slags kapitalförsäkring med - förutom förespeglingar om framtida ekonomiska fördelar - hjälp av landgångar och lättöl. Var det verkligen därför jag gick dit, var jag verkligen så dumsnål? Eller var det för att jag inte kunde säga nej på den tiden? Korkad alternativt ointresserad av kapitalförsäkringar lyckades jag inte förstå vad vitsen med upplägget var. Tror att det hade med uppskjuten beskattning att göra. Jag lämnade lokalen när jag ätit min landgång. Sedan kom telefonsamtalen. Tre tror jag att det hann bli innan de förstod att jag inte var intresserad.
Är det fel att gå med i en bokklubb för att få en kaffetermos? Är det fel att gå på en produktpresentation för att få gratis vin? Mitt svar är nej. Livet är kort men kapitalet är långt*. Hör av dig om du vill följa med. "Först till kvarn" står det.

* Ur Olof Lagercrantz' "Min första krets" 1982.

Jag och E dricker fotbollsvin

Mina läsare vet att jag alltid haft Olympique de Marseille som favoritlag. Ja, det är inte bara jag som har det. Även min belgiska brorsa håller laget högt. I det här landet finns inga fotbollsviner så de måste importeras. T hade tagit med en côtes du rhône från 2004 med lagets logga på etiketten när han kom hit för att springa härom helgen. Vinet som vann en vintävling i Orange i fjol doftar dessvärre wellpapp bland björnbären. I smaken är det en dussinrhônare, inte helt obalanserad men ändock ett vin blott för OM-supportrar. Och möjligen doktorander från Karlstad. Jag ger vinet tre sticklingar av fem möjliga. E som var på tillfälligt besök gjorde en riktigt god sallad till entrecôterna som vi åt till vinet. Sedan gick vi till Biopalatset och såg Al Gores powerpointpresentation "En obekväm sanning". Och gillade den. Härligt salvelsefullt amerikanskt. Något att rekommendera för exorbitanter som Sten Nordin - ni vet den där moderaten som vill gå emot oss stockholmare som röstade ja tack till trängselskatt. Och för Motormännen eller vad de där illa klädda och bakåtsträvande mörkermänniskorna heter. Kanske kan de komma på bättre tankar om de ser den. Eller inte.
Karin Bojs skrev för övrigt om filmen häromveckan i DN. Läs henne här.
Vi var endast åtta personer i biografen vilket känns lite sorgligt. Kanske satt Södermalm hemma och tittade på "Desperate housewives" istället. Jag uppmanar härmed alla att se Al Gore - som är betydligt roligare än sitt rykte - föreläsa om klimatuppvärmingen.

Det kom ett mejl

"Well hello Vinlusen! Nu är du eftertraktad av Magasin X. Jag tycker att du borde lyfta på masken alternativt föreslå att bli illustrerad med just en vinlus.Tack för senast
Selma"
Hej Selma! Det är Ragnhild Persson som skriver, Magasin Ys vinprovningsgrupp osv. Jag har en detektivfråga som jag hoppas du vill och kan hjälpa mig med. Jag håller på med en enkät för Magasin Xs räkning och tänkte att jag skulle ha med någon som inte är så himla utnött i vinsammanhang. Jag läser med intresse Vinlusens blogg och tror att du känner honom. Jag tänkte fråga om han ville svara på tre frågor om rhône, men vet inte hur jag kommer i kontakt med honom. Har du möjlighet att kolla med honom och be honom i så fall kontakta mig? Mitt telefonnummer är xxx-xxxxxxx, mejl mejl@mejl.nu Hoppas det funkar! Och stort tack på förhand!/Ragnhild"

Jag ringde Ragnhild och presenterade mig. Både med alias och riktigt namn. Hon lovade att inte avslöja vem jag är. Ragnhild ringde Magasin X och ringde sedan tillbaka till mig. Magasin X hade meddelat henne att de inte ville ha anonyma enkätsvarare. Vilket kändes lite tråkigt. Det var hursomhelst kul att tala med Ragnhild. Mina åsikter kanske behövs en annan gång. Vad vet jag?

Anm: Magasin X, Selma, Ragnhild Persson, Magasin Y och rhône heter i själva verket något helt annat.

Det går bra nu

Jag säger inte nej till gratis champagne. Allra minst till kall och torr sådan. Därför skänker jag en tacksamhetens tanke till den globala koncern som öppnar en butik i stan. Min bloggetik förbjuder reklam för annat än vin, litteratur, teater, musik och krogar så därför kan jag varken avslöja namnet på koncernen eller produkten. En god vän hade bjudit med mig till detta mingel där nästan alla karlar utom Claes Elfsberg var klädda i svart. Damerna uppvisade större självständighet. Själv hade jag min sunkiga "jag som egentligen hade velat bli kulturarbetare"-look och hade därför egentligen inte där att göra. Jag kände knappt igen någon förutom den sympatiske chokladnestorn som stod bakom en disk. Jag fick hälsa på honom. Sedan fick jag hälsa på sommelieren som öppnade alla champagneflaskor vertikalt med kraftig korksmäll och därför blev nedstänkt. Det kanske var en happening. De jästa bubblorna skulle provas med monsieur Juhlin som man kunde se lajv på scenen i partytältet eller på tv-skärmen inne i butiken. Vi valde det senare. I partytältet var det nämligen omöjligt att tala. Juhlin hade valt två sinsemellan väldigt olika champagner från "småbönder". Först sabrerade han. Sedan visade han hur man håller glasen, hur man doftar och sörplar. Jag gillade den chardonnay-baserade bäst. Efter tömda glas och när vi hade norpat åt oss några chokladrutor från tillverkaren vars namn min bloggetik förbjuder mig att uttala smet vi ut genom partytältutgången. Ja, inte riktigt. Vi åt en väldigt smarrig förrätt från Vassa Eggen först. Det var röding, smörgåskrasse och lite annat serverat i ett dricksglas. Men vi hoppade den fina pinot grisen från Trimbach och apparatlotteriet. Vid utgången stod två välklädda värdinnor och gav oss en present - en kasse med chokladrutor och ett slags ampuller tillverkade i plast och stanniol plus en rabattkupong. Tyvärr kan jag inte använda ampullerna i kassen om jag inte köper apparaten man ska stoppa upp dem i. Men som tur är kan rabattkupongen i kassen användas till ett apparatinköp. Nej, det handlar inte om Sodastream, så mycket kan jag avslöja.

Pierre Peters Cuvée de Réserve (nr 7350), 231 kr 100% chardonnay.

Bernard Hatté et Fils, Brut Réserve -tror jag. 100% pinot noir. Ej på bolaget.

Den svarta liknar den grå

"Det vill sig inte riktigt". "Jag känner mig generad". Det första säger jag när det är dags för mellanaktspaus. Det andra efter föreställningens slut när jag med händer som repellerar varandra likt pluspolerna på ett par magneter försöker åstadkomma applåder enbart av omtanke om skådespelarna. När vi sedan går mot tunnelbanestationen diskuterar vi om regissören eller Lars Norén - det är svårt att veta vem som är mest skyldig - har tagit ironin till en högre nivå med detta. Att det är så fyllt av kärlekslöshet, barnlöshet, alkoholism, cancer, politisk desillusion, kulturell namedropping och andra tyvärr emellanåt så typiska Norén-inslag att man undrar om någon driver med en. Att det skulle vara Ironi 2.0. Men det är nog inte så. "Endagsvarelser" är helt enkelt en spretande pjäs som skulle kunna vara så bra eftersom 1968 och 1986 är så viktiga år i nutidshistorien. Men det slarvas bort, i synnerhet i denna grälla och gravt överspelade uppsättning. Vill inflika att jag annars gillar Norén. "Detaljer" och "Som löven i Vallombrosa" har jag tyckt mycket om.
"Endagsvarelser" har fått bra recensioner. Jag såg fram emot föreställningen. Märkligt.
Om jag skriver att uppsättningen av "Endagsvarelser" får en överkorsad koturn av mig så skrattar säkert någon i den bildade medelklassen. (Ni andra får slå upp ordet.)
Så mycket bättre då att det röda som jag drack till den relativt osalta oxbringan innan föreställningen började i doften var nästan parfymerat jordgubbsfruktigt men i smaken lik en pinot gris. Ikväll ska jag mingla. Min sämsta gren.

Endagsvarelser av Lars Norén i regi av Staffan Roos. Dramatens lilla scen. I rollerna Thérèse Brunnander, Peter Engman, Pontus Gustavsson, Johan Holmberg, Marie Richardson och Kristina Törnqvist.

Errázuriz Estate Pinot Noir (nr 6294), 83 kr

Det ungerska vinet från i söndags

Ättika, kork och terpentin. Jag häller ut återstoden i morgon. Ikväll blev det ett halvt glas framför teven. Jag hoppas att anthocyanerna ska vara hälsosamma.

Godfather in a coma

När Anthony Soprano tvekar att gå in till släktträffen på "Inn At The Oaks", när han hör barnrösterna från lövverket som ber honom att inte lämna dem och ser den enorma buketten i tamburen. När släktingen Tony Blundetto - som han sköt till döds en säsong tidigare - i egenskap av värd för kalaset försöker övertyga honom att lämna över portföljen, att släppa taget, och Anthony tvekar, kämpar emot och blir bländad av ett starkt ljus inifrån huset som blir belysningen på sjukhuset där han vaknar till medvetande med fruns och dotterns oroliga och hoppfulla anleten över sig i sjuksängen. Då, jag då undrar jag om amerikanskt "drama" - som videobutikskategoriseringen säkert lyder - någonsin blir bättre. Maffiabossens komatillvaro hade något lynchskt över sig som var nytt för serien. I annat är det mesta sig likt och för oss mig som följt den i snart sex år bekant utan att kännas uttjatat. Engagemanget för den dysfunktionella familjen har dessutom bara växt med tiden.
Det kommer att vara en högtidsstund framför tv varje söndagkväll en tid framöver. Ja, inte nästa söndag för då ska det valvakas. Men om två veckor är det dags för Sopranos igen.

Bortsett från tv-glädjen var det här en bra söndag i övrigt. Statsvetaren messade att han var på genomresa och undrade om jag hade några planer. Eftersom jag inte hade det tog vi oss till Skeppsholmen för att se den litauiska fotoutställningen. Jag hade fått för mig att den hängde på Moderna men det var fel. Eftersom vi ändå var på Moderna passade vi på att se den fotoutställning som hängde där: Jens Assur. This is My Time, This is My Life. För fem år sedan - en påtagligt bakfull lördag efter Eldkvarnkonsert med efterföljande 50-årsfirande för Per "Plura" Jonsson i Tantolunden - såg jag en utställning med valda bilder ur Assurs svartvita reportage-fotografering. Det var angeläget och provocerande. Utställningen på Moderna - polaroidbilder på Stureplansmänniskor - är provocerande oangelägen. Programbladet är dessutom provocerande klyschpretentiöst. Så bättre då att den litauiska utställningen, som bara håller på till och med söndag den 17/9 - skynda dit -, var så pass bra. Litauen är ett land som jag inte vet mycket om. Främmande och ändå geografiskt så nära. Att Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir besökte landet 1965 och blev fotograferade visste inte heller. Efter utställningen drack jag den bästa capuccino jag druckit i år. Dessutom var det brittsommarvärme och Stockholm från sin bästa sida. När statsvetaren hade åkt gick jag hem och fortsatte med hobbyn. Vid fem stack jag ut och sprang. Vid Årstaviken mötte jag Olle som sprang åt motsatt håll med en liten vattenflaska i handen. 45 minuter blev det.

Jag lagade en köttgryta och tog upp ett ungerskt vin som jag köpte när jag var i Budapest med HSB för fem år sedan. Det var inte så roligt. Spritigt, nästan försumbart korkat och en svag doft av svavelväte. Men, hej, vem är jag att klaga på sånt egentligen? Till efterrätt åt jag ugnslagade äppelklyftor med mandelhack, kanel och socker. Inte rekord i originalitet men gott. Och kesella vanilj är bra till. Efterrätten åt jag till Anthony Sopranos komadrömmar. Efter "Sopranos" stängde jag av teven. I morgon blir en jobbig dag. Mer om det senare. Jag önskar mig god natt och lycka till.

Jens Assur: This is My Time, This is My Life

Lithuania - between

Sopranos, TV2 söndagar

PS. Idag är kinky afro bäst. Om ni inte har läst det här ska ni göra det också. DS

Lördag den 9/9 2006

0643. Vaknar, hämtar Svenskan i brevglipan. Läser nästan hela tidningen men somnar i Näringslivsbilagans artikel om turerna i HP. Drömmer.
0913. Vaknar, fixar frukost.
0937. K och T cyklar förbi. Ska de plocka svamp i skogen eller köpa flundror på Bondens egen marknad?
0955. Upptäcker att jag missade A:s samtal igår. Messar och får svar. Bestämmer att höras om fika kring Hornstull vid 14.
1000 - 1407. Bloggar och läser bloggar. Kommenterar. Anmäler mig till taxikortskurs. Mejlar J i Kina. Håller på med hobbyn.
1413 A ringer. Copacabana kl 1430.
1430. Copacabana fullt. Därmed Pasta istället. Berättar om mina planer över en sen lunch-canelloni.
1543. Skiljs åt vid Hornstulls t-banestation.
1607-1943. Övar men råkar fastna på sajter om Unicode. Läser Södermalmsnytt. Antonsson tipsar om ostviner. Inte värt att håna. Har fått svar från J i Kina som lovat fixa en grej.
En annan J ringer från Skåne. Han planerar att resa norrut i slutet av månaden. Har jag tur innebär det att vi åker till hans lantställe på Tvärnö.
2002-2107. Äter exakt samma middag som i torsdags men dricker en svag pastis medan jag tillagar den. Messar Ondskan som har födelsedagspartaj på Ringvägen att jag blir sen. Börjar sedan kolla gamla musikvideos på youtube - varför jag nu gör det.
2107-0005. Går till festen som händer högst upp i en hyresfastighet. Ondskan får en chablis av mig. Någon bjuder på sur cabsav. Talar med tv igår som ju slutat med bloggandet. Och arbetar på Copacabana. Hur skriver man att någon är trevlig IRL? Kanske just så. Skulle vara kul att stöta ihop med flera gånger. Exbloggaren går hem tidigt. Dricker ett halvt glas Les Fumées Blanches som smakar ovanligt mycket aprikos ikväll. Säger adjö till värdinnorna från Sthlm Leftovers* och går hem. Inte full ikväll heller.

Jean Biecher Côtes du Rhône (nr 2528), 32 kr.

Sur cabernet sauvignon från okänd producent.

Les Fumées Blanches (nr 22139), 66 kr.

* Arbetsnamnet för oss fyra som firade midsommar mitt i stan

Varför i beställningssortimentet?

GTR heter det, vinet som jag drack första gången på Erik Videgårds Halv trappa plus gård för knappt tre år sedan. Vi var där med jobbet. Det var också första gången jag åt sichuanesisk mat. Lagad av en svensk kock som aldrig satt foten i Sichuan enligt en källa. Nya smaker för mig. Allt var intensivt, inte alltid starkt men långvarigt. Vällagat. Ja, rentav fantastiskt bra. Sedan var jag där i juni 2004 med L, V och K. Då drack vi GTR igen och åt i stort sett samma rätter. Vilket jag med mitt patologiska minne för detaljer påminde dem om igår. Videgård som hade hållit i taktpinnen på Lästmakargatan flyttade sen till Gotland har jag läst. Det är så i Sverige. Nästan allt som andas kvalitet blir kortlivat. Man får njuta så länge det varar eller åka till Gotland.
Igår på Judit & Bertil drack jag GTR som står för gewurztraminer riesling och är ett av producenten Rosemounts vita. Har jag täckning för att skriva att det är ett lime- och citronsyrligt, lätt fruktigt, snabbdrucket nya världen vin utan större anspråk på komplexitet? Att det druvblandningen till trots inte skulle kunna förväxlas med ett alsace-vin? Jag vet inte. Men att det är bra för att släta ut bekymmersrynkorna i mitt ansikte tillfälligt är jag helt säker på.

Rosemount Estate GTR 2005 (nr 84478), 70 kr

Gourmet Nummer 4:2006

I kväll lärde jag mig ett nytt svenskt ord: huvudbild. Jag tar det en gång till. Huvudbild. Ordet var tätt förekommande i Folkpartiledaren Lars Leijonborgs försök att förklara tidsfördröjningen från det att han blev informerad - 2230 söndag kväll - om nätintrånget hos sossarna till dess att han gick ut med att han kände till det - 1630 måndag eftermiddag. På journalisternas fråga om allt i skandalen nu hade kommit fram svarade Leijonborg något i stil med att de - partiet - nu hade huvudbilden klar för sig. En gång till. Huvudbild. När jag nu har läst hela Gourmet Nummer 4:2006 är huvudbilden att numret är betydligt bättre än Mons Kallentofts pretentiösa och uppblåsta artikel om Jean-Georges Vongerichten. Och kanske är det magasinets schizofrena styrka att en sådan text kan samsas med Ann Helen Meyer von Bremens spänstiga och jordnära - ingen ordlek avsedd - artikel om potatisar. Att magasinet skulle ha bratsifierats kan jag inte hålla med om. Det finns inslag som alltid håller hög kvalitet: Oz Clarke och Jan Samuelsson temaprovningar. Den här gången är det bitters men till skillnad från när Leo Muff provar ingår inte Bols Crème de Bananes som ju strängt taget inte är en bitter i deras sortiment. What´s Cooking-sidorna, i detta nummer från Australien och NY, gör mig reslysten. Det är tråkigt att man inte får läsa mer Lars-Peder Hedberg som skrivit den från Australien. Jag kan ännu inte bestämma om jag ska fortsätta prenumerera eller inte.

Ikväll åt jag en lammkotlett med puylinsröra smaksatt med chili, spiskummin, fänkål, lök, vitlök, tomatpuré och kalvfond. Till det drack jag det billigaste jag druckit i vinväg i år. Huvudbilden var att det var enkelt, rättframt och fritt från defekter.

Jean Biecher Côtes du Rhône (nr 2528), 375 ml 32 kr

Var ligger Alcase?

Jag vet inte hur utdelningen av magasin eller tidskrifter går till. Bara att de kommer in genom brevinkastet ungefär samtidigt. Både sådana som jag har betalat för att få och så de som mitt fackförbund eller de som jag köper livsmedel av skickar. När jag var ung och pigg orkade jag läsa dem alla. Jag sparade dem också ofta för jag tänkte att just det där receptet på jambalaya eller det på den där guaranabaserade mojiton - i Mersmak - kunde komma till användning någon gång i framtiden. Det blev aldrig så. Med tiden slängde jag dem.
Nuförtiden känner jag mest trötthet när jag kommer hem och ser att hallmattan är täckt av inplastade, färgglada omslag. Snabbskanning är vad som gäller. Magasinen som jag prenumererar på sparar jag och läser senare. De andra publikationerna hamnar nästan omedelbart i pappersinsamlingen. När Gourmet anlände förra veckan kände jag mig tröttare än vanligt. Jag har gnällt på den tidigare, ja till och med tjatat, det vill säga upprepat mig. Hade tänkt att vänta med att läsa den tills jag fick tillräcklig sinnesro. Men så blev det inte.
Sitter och bloggsurfar mållöst och hamnar på Elins eminenta krogbevakningsblogg. Läser där ett citat ur Mons Kallentofts artikel om Jean-Georges Vongerichten. Bestämmer mig för att gå till källan och läsa hela texten. Vilket jag alltså gjort nu. Något - förutom inledningens och avslutningens dreglande vid Miss Universum-finalen i Bangkok maj 2005 - är galet med den. Vad kan det vara, den är väl välskriven? Jag tror att jag vet. En text om framgång kräver dramaturgi i form av avsnitt med kamp och motgång för att det ska bli balans i den. Passagen om slitet på New York-baserade krogen Lafayette och första frun som begär skilsmässa och flyttar tillbaka till Frankrike blir ingen riktig motvikt till resten. Det känns ändå lite för mycket räkmacka om ni förstår vad jag menar. Och så kan det ju inte ha varit. Karln måste ju ha slitit något enormt. Det slitet skulle jag gärna läst mer om. De andra problemen med artikeln orkar jag inte gå in på just nu. Jag ska läsa resten av magasinet inom kort. Sedan ska jag bestämma om min prenumeration förlängs eller ej. Men nu är klockan efter ett på natten och jag har ett arbete att sköta. I morgon också.

PS. Rubriken syftar på en förmodad felstavning - ovanligt för Gourmet - i artikeln. Jag tror att Vongerichten föddes i Alsace - en trakt där man framställer fantastiska viner. DS.

Artificiell sensorik

Råkar kolla privatmejlen på arbetstid och hittar i min inbox en länk - tack K - som måste spridas. Eftersom klyschor och upprepningar är så vanligt förekommande i vinartiklar har jag länge misstänkt att de inte alltid skrivs av människor. Men att även provningen kan ske utan mänsklig inblandning var nytt för mig. Läs här.

Rosa på bal

M skickade mig en länk till en artikel av Jan Gradvall (bilden) om rosa drycker. Att roséviner har varit OK ett tag är väl inte direkt en nyhet. Även om Gradvall och rapparna vill få det till det. Artikeln finns här. Om Jay-Z:s "Cris-diss" tidigare i år skrev jag här.
Den som vill dricka rosa bubbel à la mode kan roa sig med Krug Rosé (nr 85391), 1935 kr.

S:t Eriksloppet

Allteftersom lördagen närmade sig eftermiddag började jag känna mig bättre. Inte tip top men tillräckligt bra för att springa. Vi klädde om, fäste chips på skorna och gick ner till Strömbron. Ett par långa före detta Uppsala-profiler stötte vi ihop med. En av dem - vi kan kalla honom R - hade aldrig sprungit det här loppet tidigare. Han skulle sluta på 1.56. H i min bokcirkel joggade förbi iförd metallicblå kläder. 1.51 blev det för honom. Min bror - D hade ringt under dagen och förmanat mig att inte säga "storebror" längre - och jag var i olika startgrupper. Han i den röda, jag i den blå. Han väntade så att vi kunde springa tillsammans. Strax norr om norra Bantorget drog jag ifrån. (Han hade sprungit halvmara i Bryssel i söndags och var inte fullt återhämtad.) Sedan höll jag mitt tempo över Kungsholmen, Gamla Stan, Södermalm åter in genom Gamla Stan till målet i Kungsträdgården. Drygt två timmar tog det eller närmare bestämt 2.01. Att jämföra med Olle som klockade in på 1.39.
Efter stretch hemma blev vi körda till Uppsala för att äta middag. Innan vi satte oss delade vi på en flaska Pol Roger. Jag var för endorfinomtöcknad för att tänka på om det var nötigt, hade rostat bröd-karaktär eller liknande. Det var gott helt enkelt. Och efter drygt två sprungna mil kändes det dessutom berättigat. Sedan blev det kräftor med västerbottenpaj, löjrom och annat. Efter middagen öppnade vi en flaska Liedholm Barbera d'Asti 2004. Vinet som inte längre finns på bolaget kändes lite trött i frukten. (Tack J som upplyste mig att det finns! Det går inte att söka med hjälp av Liedholm vilket är lite märkligt.) Lite kokt. Om det var spritsigt till följd av efterjäsning eller om det ska vara så vill jag låta vara osagt. Vi hade trevligt och jag blev aldrig mer än salongsberusad. Tack Å och J!

Pol Roger Brut Réserve (nr 7549), 302 kr

Barbera d'Asti (nr 12328), 87 kr

Nu är det väl halsinfektion på gång?

Ja ni förstår väl att ni ska sjunga kvällens rubrik till melodin av Bob Hunds "Nu är det väl revolution på gång?" Bob Hund är aktuella ikväll. De spelar på invigningen av Debaser Medis här i närheten. Det är första Bob Hund-spelningen på tre år. Jag är naturligtvis inte där. Jag är för gammal och sitter hellre med V, K och T på Judit & Bertil. Ikväll drack jag en italiensk syrah som både var lite vildvuxen och härligt sträv. Är det min favoritdruva nu, syrah? Är det plommonfrukt som smakar så där kanske? Eller björnbär och gummi? Jag blir inte klok. Det var bra att jag träffade mina kamrater ikväll för jag kom både på vad jag ska rösta på och hur jag ska ta vissa viktiga steg framåt. Snart kommer brorsan hitflugen från Charleroi med flygbolaget som serverar sprit i plastpåsar och har en vd som hatar semester. I morgon skulle vi springa S:t Eriksloppet. Jag vet inte riktigt i vilken form min bror kommer att vara. Jag har lite för varma kinder, lite för ömma tinningar och är lite håglösare än vanligt. Jag är beredd att ställa in. Får se hur han ställer sig. V föreslog att vi ska se "Alla mår bra" istället. Det låter betydligt roligare.

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 126 kr

Hel eller halv?

Häromdagen hade jag till bordet en person som hade arbetat i ett lab där man forskat om hur olika ansträngningar påverkar immunförsvaret. Enligt denna person är ett halvt maratonlopp betydligt mer skonsamt än ett helt. När man kommer i mål efter ett maratonlopp är immunförsvaret kraftigt försvagat. Det har förekommit att löpare drabbats av septisk chock efter tillryggalagda 42195 m, påstod personen vidare.
Jag har sprungit Stockholm Maraton två gånger. Båda gångerna blev jag sjuk efteråt. Jag fick också ont i fötter och leder så det är uppenbarligen ingen distans för mig.
I morgon springer jag för tredje gången S:t Eriksloppet som är ett halvt maratonlopp. Eftersom jag säkert kommer att frigöra en massa radikaler kräver det förebyggande antioxidanter i form av rödvin på Judit & Bertil i kväll. Och en kopp rooibos innan jag lägger mig.

För en vecka sedan försökte jag köpa en halv flaska vin på Systembolaget. Det fanns inga roliga sorter så det blev en hel. Men den var desto bättre. Dessutom lät jag F dricka upp mer än halva så att jag inte skulle behöva bli oregerlig.
Mellan hela och halva flaskor finns - som ni säkert redan vet - en kvalitativ skillnad. Eftersom det är mer luft per volym vin i en halvflaska så lämpar den sig sämre för lagring, dvs den riskerar att oxidera snabbare än en hel. Magnumflaskor är följdriktigt bättre än helflaskor. Men de är otympliga och kräver fler festdeltagare. Så här många rödvinsflaskor som är större än 750 ml finns på bolaget. Och så här få vitvinsflaskor.