11 november 2007

Teflonminne

Jag är 43, det är ingen hemlighet. Det är inte lika lätt att lära som för 20 år sedan.
Här i Peking jobbar jag i ett språkprojekt som jag inte kan säga så mycket om än. När jag inte arbetar försöker jag plugga kinesiska på egen hand. Det är krävande. Jag inser att varje nytt tecken måste nötas in. Detsamma gäller de nya orden. I kinesiskan finns ju både ord som är enstaviga, typ människa - 人, rén - eller flerstaviga, typ ambassad, 大使馆 - dàshǐguǎn. Jag försöker skriva en halvtimme varje dag eller varje nytt tecken eller ord minst tio gånger. Dessutom öva satsmönster och uttal. Mitt hörselminne är betydligt bättre än mitt synminne. Därför är det lättare för mig att komma ihåg hur något låter och sägs än hur det skrivs. Men jag vill inte vara analfabet i det här landet, jag ska lära mig att skriva och läsa!

(Nu har äntligen den där lättinfluensan börjat ge med sig så jag räknar med att kunna arbeta i morgon. Och sluta att skriva trams om "Sopranos" och Apple-datorer på min fritid.)

Strax efter fyratiden gav jag mig ut från hotellrummet för att hitta något att äta. Trots att jag bor i ett område med vandrarhem, billiga hotell och turistevenemang finns här mycket som är genuint kinesiskt. Näringsställen med billiga nudlar och kaféer som nästan bara har kinesiska gäster. Jag hittade ett hål i väggen som serverade Sha'anxiska hamburgare för bara 5 RMB. Och ytterligare ett fik med trådlöst och habil kaffemjölk. Det här heter Côte café. Det andra som kanadensaren Dave rekommenderade heter Excuse. Så jag trivs. Kan jag bara hitta en lägenhet utan fuktskador, tveksamma elinstallationer och kackerlackor så kan jag tänka mig att att bo här.

Inga kommentarer: