26.27.28.29.30.31.32.33.34 Hur lat får man vara?

Skrev jag att det är höst nu? Trots att jag med en navelskådares monomani brukar läsa gamla avsnitt av min nätdagbok när jag har tråkigt så kommer jag i skrivande stund inte ihåg. Blogspot stängdes efter lunch märkte jag. I en stund av yrkesmässig fastkörning fick jag för mig att jag skulle läsa vad jag hade åstadkommit de senaste veckorna. Var tvungen att gå via min gamla goda proxyserver för att se det.
Jag har egentligen inte gjort något av allmänintresse sedan jag gav uttryck för min grafomani senast. Träffade ett par Qin-musiker under en middag i måndags och kom på att jag ska lägga ytterligare ett alias till "Vinlusen". Jag heter från och med nu även 酒狂. Det uttalas jiǔkuáng och översätts både med delirium och full man. Det är också namnet på ett musikstycke som ofta framförs av Qin-musiker. En händelse som ser ut som en tanke, men jag tror ju inte på sånt, är att vi använde stycket i teveserien i somras. Om ni har glömt hur det låter kan ni fortfarande se på avsnitten här. Eller köpa Cecilia Lindqvists bok, tror att stycket finns med på den medföljande cd:n. I det första avsnittet av vår teveserie börjar musiken rakt på så att säga.

Förra helgen drack jag en halv flaska riesling på fredagkvällen. Den hette Wynn och kom från Coonawaara i Australien. I lördags drack jag australiensiskt mousserande och merlot från staten Washington högst upp i en skrapa med utsikt över megastaden. Luften var klar, man såg hur långt som helst. Jag diskuterade med en tysk huruvida man behövde kunna läsa kinesiska för att vara verksam här. Han tyckte inte det. Det räckte om man kunde prata, menade han. Och han bar syn för sägen. Framgångsrik, inte enligt egen utsago, utan andras. (Han köper dyra saker till sin fru, har jag hört.)
Jag och P åkte vidare till den, som det skulle visa sig, folktomma Q-baren där en stilsäker plattvändare spelade sånt som jag gillar. Men han kände inte till Candi Staton. Sedan tog vi oss till Suzie Wong som så uppenbart är platsen för efterföljande akrosomala processer eller förhindrade sådana. Inget fel i det. Stötte ihop med lokale chefen för en nyöppnad butik i hemelektronikbranschen på herrummet. "Affärerna går bra men den globala ekonomin suger!" ropade han över spolbruset.
Jag ska gå bakåt några dagar. Förra torsdagen var jag barnvakt åt S, 9 samt tvillingarna S och E, båda fem år gamla. De går under benämningen "Al Qaida". Den är inte rättvisande. Vi inledde kvällen med att äta pizza tillsammans med C och L på Kro's Nest. När vi kom hem gick ungarna omgående och lade sig. Jag började läsa "Qin" av Cecilia Lindqvist och somnade sedan på soffan i vardagsrummet. B kom med ett försenat plan från Shanghai strax efter midnatt.
I söndags, dagen efter barrundan, fyllde jag otursår enligt kinesiskt sätt att se det men därav märktes intet. Uppvaktades med tårta och sång. Kvällen firades på Shudi Chuanshuo. Alla var där.
Måndagmiddag på Beijing Palace. Krogen har ryckt upp sig. Allt hade den finish som jag mindes från två år tillbaka men som var som bortgniden i våras. Rekommenderas alltså.
I tisdags åt jag hotpot med R från Indonesien. Sedan gick vi till the Bookworm och hörde Cecilia Lindqvist tala om kinesiska skrivtecken. Alla var där. Så här skulle jag ha skrivit:

I tisdags gick jag till the Bookworm för att lyssna på Cecilia Lindqvist när hon talade om kinesiska skrivtecken. Alla var där. Innan föredraget började hastade jag i mig hotpot tillsammans med R från Indonesien. På Xiabu Xiabu, för era noteringar.
Under dagen hade jag fått besked om min hälsa. Den var god.
Onsdagmorgonen åkte jag ut till formgivarna och diskuterade layouten. Sprang 5 km under kvällen. Åt alldeles för mycket på Purple Haze efteråt. Alla var där. Igår bjöd en av gruppcheferna på kontoret mig och en tjej från Shenyang på sichuanesiskt. Ett nytt ställe med grymma dandanmian (nudlar i stark chillisås). Mest inhemska, väldigt rènào.
Jag har det bra. Trivs bättre dag för dag. Tar mina lektioner, gör små framsteg i språket och träffar intressanta människor. Läser lite för många böcker parallellt.
Nu är det fredag och jag har huvudvärk. Det blir varken bus eller godis idag således.

25. Käk och politik

Efter jobbet gick jag till gatans korean i kväll och åt en sån där het gryta där man rör ihop ris, ägg, kött, grönsaker och sås. Ett par kalla rätter, kimchi och syrlig spenat, beställde jag också liksom diet-cola och teet som görs på rostat korn. Personalen på restaurangen utgörs nästan bara av tjejer som knappt har fyllt 20. De har långbyxor, långärmade vita polotröjor och mintgröna förkläden på sig. De är tystlåtna och vänliga, överhuvudtaget brukar näringsstället vara fridfullt. Långt från de bullriga, osiga och dessvärre ofta rökiga serveringar som kantar gatan. Brukar vara, skrev jag. Förutom de unga tjejerna brukar ägaren(?), en kvinna kanske i min ålder, stå bakom bardisken och hålla uppsikt över gästerna. Idag såg jag inte henne medan jag åt. Från köket hörde jag hur ett par grälade. Det verkade aldrig ta slut. Jag tittade på serveringspersonalen. De såg generade ut. När jag hade betalat verkade grälet ha upphört. På väg ut från krogen såg jag ägaren bakom bardisken. Hon hade gråtit.

I övrigt lärde jag mig de kinesiska orden för feodalism, socialism och kapitalism på lektionen idag. Liksom socialism med kinesiska egenskaper. Jag berättade för läraren om Guantanamo och Kuba. Det lilla jag visste.

24. Samma procedur som i våras

Jag genomgick hälsokontroller i våras för att kunna få arbetstillstånd. Resultaten från dem gäller bara i sex månader så i morse gjorde jag om proceduren. Det gick snabbt. Provtagningsmottagningen hade flyttat till den nordvästra delen av stan så nu tog det 40 minuter att ta sig dit med taxi. Luften är åter dålig men man kunde trots det se några av bergen i stadens utkant. Provtagningsrutinen hade också blivit lite dyrare och, kändes det som, mer enhetligt datainsamlande än tidigare.

23. Jag parafraserar Gudmundson

Middag med Cecilia Lindqvist. Hon har skrivit, om någon skulle ha bott på månen de senaste trettio åren och missat det, Tecknens rike och Qin. (Bland annat.) Vilket jobb man har.

22. Läsleda

Jag har hört det från mer än en infödd: "Jag tycker inte om att läsa." Om det beror på de höga kraven för att komma in på universiteten i landet eller betoningen på utantillinlärning vet jag inte. De två som har sagt det har universitetsexamen. Nu är jag för trött för att orka skriva mer.

21. Jag lovade att inte länka men nu bröt jag det löftet

För 23 år sedan hade H&M på Svartbäcksgatan, i folkmun"gågatan", skivförsäljning. Jag köpte två skivor där då. Den ena var Let's get it on med Marvin Gaye, den andra Reach Out med Four Tops. Kom att tänka på det nu när Levi Stubbs har gått ur tiden. Jag trodde länge att Reach Out var en samling. Träfftätheten på den är nämligen helt osannolik, titta bara på låtförteckningen så förstår ni varför. Skivan finns inte längre i min ägo, den skänktes bort tillsammans med all annan vinyl för några år sedan. Om man tycker om Motown så måste man skaffa skivan. Jag kan inte skriva om pop så jag föreslår att ni läser Harry Amster i stället.

Idag ska jag agera mottagningskommité på flygplatsen. I kväll middag i Ritan Park med bekantskaperna från torsdagens vinprovning.

20. Jag får återkoppling på ett utkast

Under eftermiddagen, när jag satt på O Sole Mio och pluggade kinesiska mellan pizzatuggorna så passerade familjen LR. Jag berättade för P om gårdagens begivenheter och utfäste mig att varken dricka lika mycket malt eller äta lika mycket gris som under fredagen. Såhär var min lördag. Jag pluggade fram till halv ett. Sedan såg vi en film som var så onämnbart dålig att jag vägrar tala om vad den hette. J stack och tränade. Jag fortsatte att läsa, solen hade kommit fram så jag nötte fraser och uttryck i de västra solstrålarna utanför O Sole Mio och åt en så sen lunch att jag fick skrinnlägga ankmiddagen med familjen på fyran. Sprang en halvmil. Kom hem och läste mejlen. Jag fick återkoppling på en text. Synpunkterna var entydiga. Jag hade tidigare ett citat här från faktagranskaren ifråga. Har under nattens tillnyktring kommit på att det inte var en bra idé och därför tagit bort det. Kloke K har kommenterat och jag vill bemöta vad han skrev här. Om man bloggar utan att ha någon som betalar en för att ut vissa budskap kan man skriva lite hur man vill. Men nu gällde omdömet inte något som jag gör på min fritid utan något som jag har betalt för. Är man redaktör för ett läromedel är det relevant att man lyssnar på de som är experter. Nog sagt. Jag kommer att få anledning att återkomma till omdömet.
J hade stämt träff med en trio som jag träffade senast i våras. Vi gick till en sichuanes på Chunxiu Lu och åt. Stället hade ingen kall öl så vi sprang till hotellet mittemot och köpte. På restaurangen var kou rou godast. Det blev med andra ord både fläsk och öl igen.

19. Fredag i Folkrepubliken med inslag från Förbundsrepubliken

Strax sydost om arbetarstadionkomplexet, några hundra meter, ligger restaurangen som översatt heter "Sichuanmarkens legender". De serverar en kall rätt där skivor av åsnekött ligger i en intensivt chillistark och piggt syrlig röd olja. Bara den rätten är värld en omväg. Halvtorra tebruna tofuskivor med lätt röksmak, grytor med tofu och de alltid lika välkomna teträdsvamparna plus en sallad med finstrimlade kycklingbitar. Krysantemumte. Det var lunchen tillsammans med de tre konsulterna P, M och P.
Jag gick från kontoret vid femtiden. Måste hinna lämna in min kostym på kemtvätt innan kvällen försvann. För er som inte bor här kan jag berätta att man måste tvätta sina slipsar och kostymer förhållandevis ofta. Trots att man behärskar pinntekniken är det inte ovanligt att man spiller en droppe chilliolja eller en tappar en wokad vitlöksklyfta i knät. Därav alla kemtvättsbesök. Den miljömässiga aspekten av det vågar jag inte tänka på. På samma gata som tvättinrättningen ligger O sole mio - en krog som jag har sågat här tidigare. Där satt P med halvåret(?) gamla sonen V och en sejdel med huvudstadsölet. Han bjöd mig att slå mig ner, efter en stund anlände hans sambo C och dottern L. Vi pratade om att Peking ofta känns som en småstad om man bara rör sig på den kvadratkilometer av Chaoyangdistriktet som kontoret och våra bostäder ligger i. Men jag var på språng. Porsche-P hade nämligen bjudit mig till en oktoberfest som ett företag i internationell expressfrakt och logistik hade ordnat. Jag sprang ut i gatan och fångade en taxi och dirigerade sedan föraren ut på tredje ringvägen mot tyskcentret där hotellet som hyste festen låg. På en av innergårdarna till det stora hotellet fanns ett stort vitt inomhustält. Jag förklarade för mottagningspersonalen vem jag var och vem jag kände. I omvänd ordning. Porsche-P hade inte kommit. Efter att ha lämnat ifrån mig ett visitkort och fått ett par presenter så blev jag anvisad ett bord där jag kunde sitta. Det fanns minst trettio långbord därinne. Huvuddelen av gästerna utgjordes av inhemska. Tiondelen varutlänningar. På de vita dukarna stod ölsejdlar korgar med brez'n, bröd, smör, leverpastej och ister. På scenen stod en man med, om inte isterbuk så i alla fall, en viss rondör. Han var förmodligen född i ett engelsktalande land för jag kunde inte höra någon brytning. Det vanliga talet om att vi hade träffats för att ha trevligt och hur viktig en sådan här kväll var för att han skulle få veta vad gästerna dvs kunderna tyckte om företaget. Sedan bayersk orkester, eller rättare sagt en trio. Dragspel/klaviatur, gitarr och sång. Blås, bas- och trumförstärkning på hårddisk: "Ein prozit, ein prozit der gemütlichkeit, ein prozit, ein pro-o-zit, der gemüüütlichkeit! Yi, er, san ganbei!" Alla skålade. Nu kom huvudrätten in: vita korvar, korvfärgade korvar, fläskstek och surkål. Potatismos med rostad lök. Jag frågade ett par killar som satt i närheten: "Vad tycker in om maten från Tyskland?" "Åjovars, men det är för lite grönsaker. Du talar bra kinesiska" "Inte alls!" "Tysk öl är i alla fall jättebra!" "Skål!" Ny underhållning. Fyra tjejer i tjugoårsåldern kom ut på golvet framför scenen och framförde traditionella bayerska danser till orkestern tillsammans med "frivilliga" ur publiken. Jag kunde inte se så mycket där jag satt. "Ein prozit, ein prozit der gemütlichkeit, ein prozit, ein pro-o-zit, der gemüüütlichkeit! Yi, er, san ganbei!" Apfelstrudel med grädde och vaniljsås. Grädden smakade micropop-smör. Tjejerna kom in igen, den här gången i lederhosen och vita bomullsskjortor. Nya danser, nya frivilliga. Några träbänkar hade en funktion i dansen men jag kunde inte riktigt se vilken. Orkestern bytte kläder, sångaren den här gången i Elvisutstyrsel med tillhörande peruk. Några av Tupelosonens örhängen framfördes på tyska. Jag vet inte hur stor Elvis är i det här landet. Om tjugo år kanske kinesiska globala koncerner har fester i våra före detta i-länder. På scenen underhållning med någon som är utklädd till Sun Wukong. Kanske.
En dam utklädd till bayersk matrona gick runt mellan borden och bjöd på luktsnus. "Jag är allergisk" ljög jag. Elviskostymen hade lämnat scenen en stund senare och gitarristen övertog hans roll som sångare. Nu var det mer skidresestuk på repertoaren. Folk dansade nedanför scenen. Tack och lov spelade de aldrig "Living next door to Alice". Vid 21 var festen slut och tältet tömdes snabbt på folk. Bara några västerländska och kinesiska unga var kvar och dansade till de technofierade versionerna av bayerska dryckesvisor.
Jag och Porsche-P tog taxi till the Saddle och drack varsin frozen margarita. A kom också dit. När jag kom hem försökte jag och J att titta på en dvd. Jag somnade under menyvalet.

18. 19. Ja ja

Den här veckan har erbjudit fortsatt sommarvärme i huvudstaden. Regeln som tvingar alla bilar att stå minst en veckodag har gjort luften tillfälligt renare. Eller om det beror på vinden om hösten. Jag har två gånger ätit lunch på en hunanes i närheten av kontoret. Woken med ankdelar rekommenderar jag inte. Den smakar bra men hals, vingpennor och bröstkorg med revben är lite svårtuggat. Teträdssvampsgrytan tröttnar jag däremot aldrig på.
I förrgår frågade en av ekonomerna på kontoret om jag ville äta lunch. Det blev chilli- och sichuanpepparkryddad gryta. Man väljer ingredienserna så får man de wokade och serverade. Tofu, grismage, broccoli, kinakål, svamp och något annat. Förutom sichuanpepparn och chillin är det ingefära och vitlök i grytan också. Kineser blir alltid förvånade när de ser att jag tuggar i mig ingefärsbitarna.
Igår kväll hade The Bookworm vinprovning. Jag hamnade vid ett bord med en svensk konsult, en österrikiska mellan jobb och en fransyska i vinbranschen. Den sistnämnda var väldigt förtegen om vilket företag hon arbetade för eftersom det var en konkurrent till de som ordnade provningen. Efter några glas berättade hon lite grand. Jag tänker på när jag var ny i min före detta bransch ett halvtannat decenium bakåt i tiden, och hur jag då var så rädd för och misstänksam mot konkurrenter. Det där försvinner med tiden eller så är man helt fel i sin yrkesroll. Av det drog jag slutsatsen att hon var högst 30 någonting eller åtminstone helt ny i sitt jobb. Det satt en israel vid bordet också. Han frågade vad Sverige hade byggt sitt välstånd på. Jag och den andra svensken svarade lite trevande med gruvnäring, ingenjörskonst och design. Vet inte om det är stämmer.
Vi drack en chardonnay, en sauvignon blanc och två pinot noirer från Nya Zeeland. Sauvignon blancen var bäst med sina grapefrukt och krusbärstoner. Chardonnayen tvåa medan pinoterna lämnade mig ganska sval. Som extranummer fick vi Yering Stations inställsamma men ändå uppriktigt generösa côte rotie-blandning. Kanapéerna fick mig inte mätt så jag stämde träff med Porsche-P på Let's Burger där jag åt onyttigheter och drack en Old Speckled Hen. En ung amerikanska kom fram till vårt bord. Hon kampanjade för att hennes landsmänniskor i exil skulle rösta på Obama. Hon bar en Obama-t-tröja som lite liknade Warhols Marilynporträtt och dessutom hade kinesiska tecken. Dessvärre kunde man bara köpa den om man är amerikansk medborgare.
Jag såg fem minuters debatt mellan presidentkandidaterna tidigare under kvällen när jag gjorde ett fåfängt försök att få igång rullbanden till löpmaskinerna i husets gym. (De har varit trasiga i tre månader!)
Obama gav ett betydligt tryggare intryck än McCain. Jag tycker för övrigt att den senare ser plastikopererad, alternativt botoxinjicerad, ut. Kanske är det ett mediernas sundhetstecken att jag inte har läst det någonstans. Hursom, om inte republikanerna lyckas gräva fram något som skulle få Obama att förlora ansiktet så tror jag inte att demokratseger är en högoddsare.

Fem glas vin och en Old Speckled Hen senare promenerade vi hemåt. Porsche-P har flyttat så nu bor han bara ett stenkast från svensk-kolonin på Gongti Beilu. Nu ska jag jobba. Det är fredag så jag slipper bära slips!

17. Slips

Under min lektion häromdagen lärde jag mig ett nytt ord som har med oorganiserat diskuterande att göra, åtminstone var det så läraren förklarade det. Ordet ingick i min lärobokstext som handlar om livet som nygift ur en frus perspektiv. Och hur hon jämför det med tiden vid universitetet då hon och de andra studenterna brukade ligga vakna i sovsalen efter det att ljuset släckts och diskutera äktenskap och jämställdhet. Jag funderar på att delge er en översättning av den när jag är klar. Vi får se.
Nåväl, min lärare använde verbet och frågade om de kontorsanställda där jag arbetar brukar diskutera huvudägaren när han inte är där. Jag sade att jag inte visste. Vad jag däremot visste var att slipsarna som ska bäras från måndag till fredag brukar försvinna från de anställdas kragar när huvudägaren inte syns till. Och att sagda plagg snabbt kommer på plats när han återvänder. Läraren sa att kineserna inte tycker om att bära slips. I det avseendet är jag som en kines. Under mina tre sommarmånader i Sverige glömde jag faktiskt bort hur man knyter en utan att ha en spegel framför sig - en konst som jag tränade upp under våren. Att jag hade glömt det beror på att jag var slipsfri under hela Sverigevistelsen. Nu kan jag knyta utan spegel igen. Frågan är om de anställda här kan det. Eller om det ens kan det med hjälp av en spegel. Nyss, såg jag nämligen ett par killar som tog av sig slipsen innan de skulle gå på lunch. De behövde inte knyta upp någonting för det som prydde deras kragar var fejkslipsar med färdig knut på framsidan och ett resårband som är tillräckligt elastiskt för att man ska kunna dra plagget över huvudet.

Dagens ord (med reservation för felaktigheter)

议论，， yìlùn, diskutera, debattera
领导，，lǐngdǎo, att leda, utöva ledarskap; ledarskap, ledare
领带，lǐngdài, slips
假的，jiǎde, konstgjord, attrapp, falsk, låtsas-

15. 16. Det ska jag (kanske) fira!

Idag är det ett och ett halvt år sedan jag kom till Peking för den här längre vistelsen som nu, med några månaders avbrott, alltså har varat i 18 månader. Jag turistade här för två år sedan men det var bara under två veckor. Likväl två veckor som skulle förändra mitt sätt att se på världen och mig själv. Och, utan att riktigt vara på det klara med vad jag skulle använda den till, få mig att vilja lära mig det gemensamma språket som det kallas här. Kinesiska säger vi lite slarvigt när vi menar det som är ett av de många språk som talas här i Folkrepubliken. Det finns många andra språk och de talas likaså av många. Shanghai-dialekten har mellan 70 och 90 miljoner användare. Och med dialekt menar man inte skillnader av typen dalmål/värmländska. Jag känner många västerlänningar som talar och förstår obehindrat i huvudstaden men inte begriper ett jota av målet från staden vid Huangpu-floden. Om så en dialekt talas av miljoner skrivs trycksaker på Kinas fastland uteslutande på 普通话, pǔtōnghuà, det gemensamma språket, eller mandarin som vi säger i väst.
Om att vid 42 års ålder försöka lära sig ett språk som är så väsensfrämmande jämfört med de europeiska - engelska, tyska och franska - som jag dabblat i, skulle jag kunna skriva spaltmeter. Eller inte. Det finns en massa klichéer man kan ta till om kinesiskan. "Den är inte så svår som de flesta tror" är min favorit. Det är ju bland annat tack vare den frasen som jag har gett mig in i det här projektet. Som de flesta klyschor rymmer den en knivsudd sanning. Man kan lära sig en hel del, ska jag kalla den, kökskinesiska ganska snabbt. Och den kan man lära sig med hjälp av det standardiserade systemet för uttal som kallas för pinyin och som skrivs med våra bokstäver (men med olika streck ovanför som markerar tonerna).
Men om man ska lära sig lite mer, och det ska man, så måste man också lära sig de kinesiska tecknen. Pinyin är ett hjälpmedel för inlärning men det är tecknen som används i den kinesiska verkligheten!
Om jag antyder att tecknen är min stötesten så tror ni kanske att jag behärskar uttal och grammatik. Eller att mitt ordförråd skulle vara ett ymnighetshorn. Ingenting kunde vara mera fel. Tonerna måste ständigt nötas för att fastna och grammatiken, som i och för sig saknar böjningsformer och annat jobbigt, är trots det inte rakt på för en västerlänning heller. Ordföljden är exempelvis annorlunda. Ordförrådet är fortfarande tunt och jag har av någon anledning lättare för att lära mig förolämpningar och opassande ord än sådana som jag skulle kunna ha nytta av. Att jag aldrig växer upp!
Men åter till tecknen. Jag skrev att man måste förstå dem eller kunna läsa dem. Men måste är fel ord. Tecknen är nämligen väldigt fascinerande, de är i sig ett argument för att man ska lära sig kinesiska och ju fler man lär sig, desto lättare blir det att lära sig nya och roligare. Jag tycker likväl att de är svåra. När Folkrepubliken var ung bestämde landets ledning att man skulle reformera teckensystemet för att göra den till stora delar analfabetiska befolkningen läs- och skrivkunning. Förenklingen skedde i många fall på bekostnad av möjligheten att förstå, och därmed minnas, tecken som utvecklats ur bilder, men det blev färre streck och prickar att fästa.
Tecknet för att slåss såg till exempel ut så här 鬥. Nuförtiden eller rättare sagt sedan drygt ett halvt århundrade ser det ut så här: 斗. Inte särskilt likt, eller hur?
(Om ni vill lära er mer om det ska ni läsa "Tecknens rike" av Cecilia Lindqvist som jag tagit exemplet från.)
Fastän fascinerad har jag svårt att få tecknen att fastna och jag har inte tålamod att skriva en halvtimme varje dag beroende på att jag är så talanglös vad gäller den sortens finlir. Nu får det räcka med en halvtimmes läxläsning innan frukost och två lektionstimmar i veckan.
Ja, om jag inte ska fira att jag har varit här i ett och ett halvt år så kan jag ju fira att en faktura har blivit betald. Men det är kanske inte lika festligt.

12.13.14. Söndag

Vid tvåtiden gick jag västerut på Gongti Beilu, gatan som jag bor på. Målet var Beihaiparken men jag blev hungrig redan söder om trumtornet. På en wontonrestaurang var jag den enda utlänningen som åt lunch. (Jag bodde i den här trakten av trumtornet för ett år sedan och känner mig lite hemma.)
Sedan gick jag till tunnelbanestationen vid Guloudajie och åkte till Dongsishitiao, stationen som ligger närmast hemmet.
Idag, den 12/10, har det varit så varmt att man har kunnat gå i kortärmat. Luften var klar.





Det finns en stor byggarbetsplats på norra sidan av Gongti Beilu. Det ska bli ett köpcentrum där. Det sitter en stor plast-, vad ska man kalla det för, -väv kring byggplatsen. Väven har temat "Peking 2008, en värld, en dröm". Bilderna är detaljer från väven.



Byggarbetsplatsen



Svamp



Kamera



Krabbor



Stad



Långsamt, 15 km/timmen



Tunnelbanetider







Skyltar i tunnelbanan

11. Jag blir fotograferad, ser på s-tfilm och hittar intressant artikel om sanitet

De flesta svenskar som jag känner här i Folkrepublikens huvudstad tycker bäst om det sichuanesiska köket. Jag gillar också rätterna därifrån men tycker ännu bättre om det hunanesiska. Därför gick jag till den lokala hunanesen på gatan på vägen hem från jobbet i går kväll. Jag beställde och åt fläsk med gröna bönor, chilli och svamp, en kall tofurätt med chilli och färsk koriander, ris och öl. Vid ett bord satt fyra berusade kineser som åt och rökte. De vinkade till mig "ta bild, okej?" på engelska. "Okej" sa jag. De kom till mitt bord. En av dem satte sig jämte mig medan hans kompis satte sig mittemot med en mobiltelefon. Han visade att jag skulle sätta mig närmare och lägga armen om kompisens axel. Tre bilder tog han. Han som var med på bilden gick tillbaka till sitt bord medan han som tagit bilderna satt kvar. "Tack, tack!" fortsatte han. Han höjde ett glas med baijiu, kinesiskt brännvin, i en skål till mig. Jag klinkade i med mitt ölglas i nedre halvan av hans. Han beställde en ny flaska till mig. Vi pratade, men nu på kinesiska. Det vanliga om var jag kom ifrån och så vidare. Det verkade som han var lätt förståndshandikappad. Han kan också ha varit fullare än jag kunde se. Hans tal saknade sje-ljud men han framhärdade i att han var infödd Pekingbo. Det verkade som han trodde att Sverige låg i Amerika och att Nokia var ett amerikanskt märke. Jag försökte rätta honom på båda punkterna. Oklart om det fungerade.
När jag kom hem såg jag Mad Max från 1979. Jag var ett större pretto på 1980-talet än jag är nu så jag såg den aldrig då. Det visade sig vara en obehaglig, våldsam och ryckig b-filmsaktig berättelse, men för den skull inte helt ointressant. Huvudrollsinnehavaren Mel Gibson hade släta kinder och ett oskyldigt uttryck som skulle komma att försvinna några år senare. Möjligen att det fanns kvar i Gallipoli men det var definitivt borta i Dödligt vapen. I kväll har jag börjat se uppföljaren, Mad Max Beyond the Thunderdome. Det är en riktig skitfilm, ursäkta språket, och jag kommer till varför. Jag har tagit en paus för att laga mat och är i skrivande stund inte säker på om jag ska fortsätta se eländet men det finns en koppling till något som jag snubblade över bland mina bloggprenumerationer. I nämnda film som utspelar sig i något postapokalyptiskt Australien där utvecklingen har börjat på något slags om inte ny, så i alla fall halvgammal kula använder man grisgödsel för att framställa metan som bland annat kan användas som drivmedel. Och så hittade jag det här via bloggen Gene Expression. Väldigt intressant, tycker jag utan att vara något av det som artikelförfattaren också förklarar att hon inte är. Tvärtom, har man umgåtts med en treåring i den skatologiska åldern under några månader så är man ganska less på den typen av fixering vid slutprodukter. Men artikeln som jag länkar till har ett större perspektiv på sakernas tillstånd.

Om jag ska ha någon kinesisk vinkel på det här så får det bli att "nummer ett" heter 小便, xiǎo biàn och "nummer två", 大便, da bian vilket kan översättas med att förrätta litet respektive stort naturbehov. I Gene Expression läser jag vidare att de som jobbar med sanitet delar ibland in världen i olika kulturer med avseende på det här. Den kinesiska kulturen anses vara fekalofil (till skillnad från den indiska som betraktas som fekalofob.)

10. Det är inte bara jag som är uppblåst, världsekonomin var tydligen det också.

Vid åttatiden varje kväll drar trummandet igång här nere på Chaowai Dajie. Det hörs genom de tunna fönstren som vetter mot gatan. Jag är hungrig, har inte ätit något sedan lunchen, och skulle gärna gå ut och sätta i mig något. Men jag vill vänta tills trummande tagit slut. Idag har jag mest suttit och korrat hela eftermiddagen. När jag inte har följt utvecklingen på världens börser.
Av ekonomi förstår jag inte så mycket men att låna på lån tycker jag verkar oförnuftigt. Trots att jag har gjort det en gång. Men det var inte så mycket och det är klart och betart vid det här laget.
Undrar förresten vad som händer med världen. Tänk om alla ens pensioner, fonder och andra sparmedel försvinner lika tyst som ett gammalt operativsystem. Vad ska det då bli av en? Jag kommer nog att ha hälsan några år till och hamnar jag på gatan har mina vänner lovat att berätta om jag börjar lukta. Men dit är det nog långt kvar. Äh, jag måste äta.

8.9. Någon stoppade något i min drink

Jag skulle få låna en plåtskorv och i den ta mig från Gotlands sydspets till någonstans i Laholmsbukten. Den var formad som ett lastfartyg och stor som en eka, dessutom rank. Ingen sittplats fanns och motorn kunde jag inte se. Hur skulle jag klara det med min sparsamma sjövana? Jag tackade nej.
Jag hade varit på middag. Den kritstrecksrandiga kavajen hade en stor fettfläck på högersidan. Kunde inte minnas att jag hade spillt något.
Vi hyrde ett enplanshus i hutongområdet. På baksidan låg en jättelik sophög. Vi såg i morgonljuset hur råttorna som var alldeles släta och hasselmusliknande pilade omkring på den föredömligt rena sophögen. Ibland lyfte de och flög.

Jag ställde fram larmet en timme. Vad stoppar de egentligen i Lindemans chardonnay nuförtiden?

6.7. Tillbaka i matsalen

Tvärs över gatan, i källaren på den stora och fula byggnaden, som jag ser från mitt kontorsfönster finns den jättelik matsal med ett par dussin näringsställen. Idag var jag där för första gången på över tre månader. Jag åt stekt ris med kyckling, tofu, vitkål, lök, kryddor och natriumglutamat. En måltid som man blir mätt av. Gott var det också! 12 yuán. Nu har i och för sig Folkrepublikens valuta passerat den svenska kronan men dyrt är det ännu inte.
Jag kan också berätta att vädret har varit bra. Det har regnat och blåst genom Peking så himlen har varit renspolad de här två morgnarna när jag gått min halvtimmespromenad till jobbet med en svensk podcast i lurarna.

Igår kväll gick jag och J till den lokala sichuanesen, Yuxin, och åt middag. Sedan såg vi den våldsamma, spännande och delvis påhittade dvd:n "The Last King of Scotland". Bra regi och skådespeleri, men i blodigaste laget. Ljudspåret måste genast köpas. Det fanns bland annat en svängig version av "Me and Bobby McGee" och "Loch Lomond" på den.
För övrigt har jag bestämt mig för att varannan bok jag läser i fortsättningen ska handla om Kina. Håller nu på med Kina. Den haltande kolossen av Göran Leijonhufvud och Agneta Engqvist. Faktafylld men inte -tyngd och oroande läsning med bra driv i språket. Det är som hade de fångat landets höga tempo i prosan. (Det där kom jag på nu.) Har redan hunnit igenom halva.
Har också tänkt att varannan film jag ser ska vara på det gemensamma språket. I lördags såg jag Zhou Yus tåg med Gong Li i huvudrollen. Den som inte rörs av henne har ett hjärta av asbest!

I morgon är det dags för lektion igen.

Nyss kom en av de kontorsanställda och gav mig en duriankaramell. Någon gång måste jag äta själva frukten. För varje gång smakar den här hybriden av jackfruit, havarti och lökluktande kylskåp lite mer lockande. Men nu måste jag jobba igen.

Och, ja just det ja, Cecilia Lindqvist kommer hit om tre veckor och föreläser om "Tecknens rike" på the Bookworm.

Och Starbucks serverar än så länge bara sojalatte på grund av melaminskandalen.

4.5. Grumligt

Här i FRK är dygnsrytmen tillbaka. Jag somnar innan midnatt och vaknar innan frukost. Det är lördag och vi sitter i lägenheten och jobbar. När vi inte tränar eller går till Purple Haze och äter deras härliga thaisallad med ugnrostad anka i. Vi och vi, förresten. J som inte har samma mat-och-sovklocka som jag hoppade över lunchen och gick på massage i stället.
Igår var det varmt. När jag hade sprungit en halvmil på Nirvana gick jag och Porsche-P till en mexikansk krog. Vi satt på terrassen där det nästan var byst med folk. Maten var dessvärre alldeles för mycket smält ost, nachos och ris, för lite avocado, grönsaker och chilli. Hoegaarden är däremot alltid Hoegaarden.
Ett mantra bland många Kinavistare, även undertecknad, är att all förändring går så fort här. Om man med det avser omdaning av stadsbilden, anammande av västerländska konsumtionsmönster och förekomsten av bilar, så stämmer det. Om man däremot menar attityder hos den inhemska befolkningen, konfucianismens inflytande eller informationsinflödet utifrån så vet jag inte. Känner alldeles för få inhemska för att ha någon aning om det.
Men apropå omdaningen av stadsbilden så var en stor del av Sanlitun byggarbetsplats innan jag reste. Nu kallas den för Sanlitun Village och är ett stort shoppingområde där ett företag vars logga har en tuggad frukt hyser sin, för landet, första officiella butik. Där sportföretaget som grundades i Herzogenaurach har en jättelik shop där man kan köpa skor, tröjor och byxor som kostar tio gånger så mycket som de piratade versionerna av samma artiklar gör på Yashow i grannkvarteret. Och den unga urbana medelklassen köper dessa dyrgripar! Byggnaderna i Sanlitun Village är spektakulära och de kommer att kräva ansenlig uppvärmning när vintervindarna kommer. Så kolkraftverken kommer att få jobba. Men till vintern känns det långt, nu är det fortfarande oktober och igår satt vi som sagt ute.

Och igår hörde jag någon säga att man kunde bekämpa problemen som följer i klimatförändringarnas spår utan att tro att de har något, eller åtminstone inte särskilt mycket, med mänsklig aktivitet att göra. Häromåret hörde jag någon som sa att man kunde behandla AIDS genom att äta vitlök, citron och rödbetor. Den sistnämnda flyttades från sin plats häromveckan. Må vi hoppas att den förstnämnda aldrig får den plats som hon, en ansenlig del av befolkningen i landet som hon är verksam i och diverse svenska ledarskribenter, hoppas att hon når.