2013:16 Nu

Det påstås att det ska byggas en skola här nere vid sjön - två passiva former i en mening, det är aldrig bra. Sjön ifråga är Trekanten och den ligger i Stockholm mellan Liljeholmen, Nybohov och Gröndal. Jag brukar springa på den gångväg som går norr om sjön och sedan fortsätta upp på sluttningen på sydsidan. Runt sjön växer träd och det finns parker som gör att det känns som en grön lunga. Jag har sett häger flera gånger och skedand en gång. Annars är det den vanliga gräsanden man ser mest av.
Skolan kommer, om den byggs, att ligga på norra sidan.
Jag begriper sällan särskilt mycket. Bland annat inte varför det skulle behövas fler skollokaler i Stockholm. Hade fått intrycket att vissa skolor står tomma, men jag vet inte säkert. Om mina intryck stämmer kunde dessa tomma lokaler nyttjas istället.
När min granne, som är aktiv i bostadsrättsföreningens styrelse, för en tid sedan frågade om jag hade sett planen för bygget på Lövholmsvägen sade jag att jag inte vare sig hade gjort det eller att jag brydde mig särskilt mycket eftersom det inte skulle komma att påverka min utsikt. "Det där sista hörde jag inte" sade grannen. Då förstod jag inte var på Lövholmsvägen bygget skulle ligga men nu vet jag.
Jag kan inte förstå hur en skola ska kunna rymmas på ytan ifråga.
Idag när jag gick mot fruktlekparken i Liljeholmen för att träffa D och hans fyraåriga dotter H såg jag att någon hade satt upp laminerade lappar på träden vid Trekanten. En handlade om räven som brukar stryka längs sjön men som troligen skulle skrämmas bort av ett bygge. En annan handlade om den fina picnic-miljö som parken utgör, en möjlighet som skulle försvinna om det blev en byggarbetsplats. Det fanns flera lappar med samma budskap; bygg inte här!
Jag vill egentligen inte vara emot byggen eftersom jag tycker att det är en tråkig NIMBY-attityd. För dig som inte vet: NIMBY står för not in my backyard och handlar om hur man motsätter sig förändringar i närmiljön.
Jag vill vara en fin människa som inte ska bevara status quo till varje pris. Men när det gäller miljön runt Trekanten så vill ja ha så lite förändringar som möjligt.
En annan förändring som pågår är rivandet av ett hus i Liljeholmen som har inrymt NUTEK, bland annat. Trots att jag bor här i området hade jag helt missat demoleringen av den byggnaden. Jag kan ingenting om arkitektur men gissar att det var byggt under 1960-talet. Det hade stora fönster, jämn orangegul fasad och såg ut att vara i gott skick, ett ganska fint kontorshus faktiskt. Vad som ska ersätta det vet jag inte.

Igår var jag och min quizkamrat H på bio. Vi såg "Blue Jasmine" som i sina sämsta stunder var filmad teater, i sina bästa stunder det starkaste Woody Allen har gjort på många år. Sedan var jag hemma hos kulturchefen och åt middag.

Nedstämdheten över vår oförmåga att bekämpa och hantera de klimat- och övriga miljöförändringar, bland annat försurningen av världshaven, som följer av vår ohållbara livsstil, har följt mig hela dygnet.
Liksom ilskan över och föraktet för de mäktiga organisationer och individer som försöker påstå att problemen inte är så allvarliga.

Barbera d'Alba Fides Pio Cesare (nr 74726)

2013:15 Förr

Jag kunde skriva om vad som hade hänt under dagen och avsluta med ett namn på ett vin. Ibland försökte jag vara rolig. Det fanns läsare som kommenterade.
Jag hade lojala och illojala läsare. De senare var sådana som hade haft min blogg på sina blogglistor och senare tagit bort den.
Jag tyckte att dagboksformen var meningsfull. Så meningsfull att jag knappt kunde hitta på något utan att senare skriva om det. Om jag så kom hem halv två på natten.
Nu är klockan snart halv tolv och jag tänker på vännen vars bror begravdes förra veckan. Jag tänker på en annan person som jag inte känner lika bra och som också har en bror, en bror han inte har haft kontakt med på 20 år. En bror i livet som inte finns i den personens liv.
Det går inte att generalisera om människor. Syskon är både lika och olika varann. Gemensamma gener och delvis gemensam uppväxt innebär inte att man har samma åsikter än mindre är vänner. Jag kanske påstår saker som är banala och uppenbara. De behövde skrivas.
Det här året har jag kommit till vissa insikter som inte är intressanta för alla och envar och därför utvecklar jag dem inte här heller. Men de har att göra med vad jag precis skrev.

På en återträffsfest i fredags blev jag påmind om att tiden går. Jag hängde inte riktigt med när den gick.

Idag då. Jag var på ett spinningpass, sedan tog jag mig på cykel hem via Liljeholmens galleria utanför vilken jag såg en hur taxichaufför som påpekat en felparkering fick höra "Sätt dig i din j-a bil och skaffa dig ett liv" av - förmodar jag - felparkeraren. Jag handlade. Hemma åt jag tortellinin med karljohansvampsfyllning som inte smakade karljohan ett jota varför jag fick pimpa dem med tryffelolja. Jag drack ett glas Mas Louise och åt två rader av en peruansk krav- och rättvisemärkt chokladkaka medan jag såg det sista avsnittet av "Top of the Lake". Fiktionen, denna räddare i nöden.

2013:14 Rom

Jag är i Rom. Arbete. Det är mer än 30 grader i skuggan så jag ligger på sängen i mitt svala hotellrum och skriver. Och läser Stephen Kings bok om att skriva. Det är 24 år sedan jag var i Rom senast. Det är elva år sedan jag läste den här boken av King förra gången. Jag brukar inbilla mig att mitt minne är så bra. Var jag bodde i Rom 1989 under en tågluff med N då vi också var i Venedig och Florens minns jag inte. Ytterst lite av King har jag tagit med mig. Men att inte använda passiv form och heller inte strössla meningarna med adverb tror jag att jag läste där först. Av Rom mindes jag en smaktät pizza vid Fontana di Trevi. Och att jag pratade oavbrutet. Undrar vad N kommer ihåg.

2013:13 Urladdning

Åskan gick tre varv runt sjön. Jag vaknade under det första. Då var klockan ett. Kunde sen inte somna om. För varje varv blev knallarna starkare. Regnet mot takpappen hårdare.   Försökte läsa en - som det skulle visa sig - helt oläslig roman av nobelpristagaren Saul Bellow. Blev tröttare men inte tillräckligt. Trädgården stod i skarp blixtbelysning under några sekunder. Strömmen gick. Sprang upp i huvudbyggnaden för att dra ur teveantennen. När ovädret hade bedarrat var klockan halv fyra. Inte undra på att jag slocknade redan vid halv elva samma kväll i Göteborg.

2013:12 Semester dag ett den tredje juli

Hade lovat att skriva. Den tredje juli cyklade jag från Nyköping - dit jag hade fått bilskjuts med cykel och packning av kulturchefen som skulle ställa tillbaka en lånad bil på Skavsta flygplats' parkering - till Linköping. Det blev, cykelvägen, totalt 12,5 mil. Vädret började i det gråmulna 15-gradiga för att sluta i den varma sommarkvällen. 

Jag cyklade delvis samma sträcka som för tre år sedan. Gamla riksettan som är förhållandevis lågtrafikerad - den mesta trafiken går numera på E4.

Utanför Jönåker pågick ett vägarbete som stängde av vägen och tvingade trampandet till en omväg söderut och sedan tillbaka upp på riksettan igen.

Lunch i Stavsjö. Intresse från nyfikna bilburna resenärer blev frågor om färdvägar, erfarenheter och urustning.

Återkommer.

2013:11 Sista söndagen i juni

Det är den sista söndagen i juni och klockan är strax efter elva på kvällen. Jag har sprungit en mil längs Mälaren, in i Axelsberg, genom Aspudden, upp på Nybohov, ner till Trekanten och hem. 15 grader - perfekt löptemperatur. Sedan har jag ätit en fantasilös pastarätt som jag drack ett glas frankenvin till. På radion har Kristian Gidlund sommarpratat om cancern som långsamt släcker hans liv. Gidlund bloggar också om livet som dödsmärkt, hans blogg har haft mer än åtta miljoner besök. Han berättar  att det finns de som i kommentarsfältet bland annat menat att Gidlund har varit självömkande, att han har "tagit Wallraffandet för långt" och att "ingen kommer att sakna honom när han dör". Trots att de medkännande och kärleksfulla kommentarerna har varit mångfalt fler så fastnar de illvilliga, berättar Gidlund i programmet. Han har sedan en tid slutat att läsa kommentarerna.
Bland det jag inte kan förstå hör inställningen hos de människor som i kommentarsfält uttrycker synpunkter som den ovan på en cancersjuk människas bloggande. Jag är naiv, tror människor om gott trots att jag vet att alla typer finns.

Brennfleck Silvaner Kabinett Trocken (nr 5376)

2013:10 Den bästa juveltjuven i världen

Det hade blivit midsommardag när jag bestämde mig för att ta en längre paus från facebook och vara tillräckligt pretentiös för att uppdatera om just det, just där, just då. Har varken sett hur många likes jag fick eller vad kommentarerna till den statusen handlade om.

Jag befann mig hos vänner i en annan kommun. Kvällen före hade vi ätit matjessill och potatis men också stekta nudlar med wokade sockerärter och sparris. Delat på en flaska folköl och druckit ett par glas vin. Inom synhåll fanns ingen stång, inom hörhåll ingen fylleskrålsång. Det var lugnt och stilla på innergården. Svensksommarsvalt. I vanliga fall hade jag skrivit om det. Men nu hade jag tappat lusten.

Idag, när jag inte hade varit inne på fem dygn kom så ett mejl i min vanliga box:
"

Hi Daniel,

Here's some activity you may have missed on Facebook. ..." Det rörde sig om ett meddelande, minst 84 uppdateringar, att någon hade en kommenterat en bild och att en annan hade kommenterat sin status. Jag hade överlevt. Meddelandet var jag tvungen att kolla, i övrigt struntade jag i vad som hade varit. Nu kanske någon tycker att jag är osocial som inte deltar. Må så vara. Jag kunde inte längre hantera det där och det började gå ut över allt. Det var det första jag kollade när jag vaknade, det sista jag gjorde innan jag somnade. I ett sällskap, så fort det blev tråkigt eller någon lämnade bordet, så var jag där i appen på telefonen. När jag körde fast i arbetsuppgifter. I den skenbara sysslolösheten. Så inte längre. Mitt konto finns kvar och kanske tittar jag in snart igen. Men likes, bilder på jordgubbstårtor, bad i skärgården och incheckningar på Gaston i Gamla Stan kan inte jämföras med att vara närvarande i det som inte finns på skärmen. Den sista meningen är öppet mål för den som vill skriva något i stil med att internet är verkligheten. Varsågod! Jag är på twitter, det är inte alls lika beroendeframkallande. För övrigt är årets bästa skiva varken "Random Access Memories" eller "Det kommer aldrig att vara över för mig" utan "The Devil Came A-Calling" av Prefab Sprout aka Patrick McAloon. Eller någon skicklig imitatör, det förekommer nämligen diskussioner om äktheten hos de påstått gamla låtarna som läckte under några timmar varefter de senare spreds på nätet. De finns inte på Spotify och McAloon verkar inte ha bekräftat att de är av hans hand. Mitt favoritspår är "The Best Jewel Thief in the World". Jag hade gärna betalat för det här albumet.

För att återvända till ansiktsboken; ikväll blev jag bjuden på räkor med hemvevad majonnäs på surdegsbröd, pastej från Oaxen, jordgubbar och jurassiskt vin. Fantastiskt, det hade gjort sig som uppdatering! Vi pratade för övrigt om ett projekt som startar nu och var oense om några av mina favoritförfattare utan att jag freakade ut. För tre år sedan blev jag så upprörd när Coetzee dissades av samma vän att jag var tvungen att få ur mig mina känslor senare, på gatan, inför en annan vän. Nu kan jag leva med att folk inte gillar allt som jag håller högt. Storsint som jag är. Caveau des Jacobins Chardonnay (nr 2292)

2013:9 Söndag

Här skriver jag vad jag vill, jag välkomnar dig som vill läsa och jag tänker inte ha synpunkter på de som inte gör det eftersom de tycker att bloggen saknar fokus. Den spretar som ni vet, har alltid gjort så länge den har funnits, den fyllde nyss åtta år och jag uppmärksammade det inte. Ju äldre jag blir, desto mindre viktiga blir födelsedagar, egna och andras. Som ett sätt att komma samman kan man ju fira dem. Och det är väl därför man gör det, strängt taget. Det har varit flera jämna födelsedagar i vänkretsen den senaste tiden och de har naturligtvis varit trevliga men samtidigt fungerat som en radda memento morin för mig.

Jag vaknade tidigt i morse och skrev ett brev som jag inte vet om jag kommer att skicka. Sedan åt jag frukost och det är inte särskilt intressant i sig men desto trevligare eftersom det finns färska jordgubbar just nu.

Kajakklubben skulle ha räddningsövningar. Under ledning av klubbens eldsjäl fick vi först instruktioner om vad man ska tänka på när man har vält och behöver ta sig upp. Sedan var det dags för det praktiska. Tillsammans med en annan klubbmedlem testade jag tre olika sätt att ta mig ombord efter att ha vält. När jag befinner mig upp och ner under vattnet är jag aldrig det minsta rädd, det känns nästan naturligt - avskyvärda ord - för mig att vara där. Ett drag i kapellöglan och så glider man enkelt ur sittbrunnen för att några sekunder senare bryta ytan. Då vidtar det som är ansträngande, nämligen att få kajaken tömd på vatten och positionerad med aktern mot medpaddlarens för och vice versa. Samtidigt som man ska hålla reda på paddeln. Sedan ska man ta sig upp. I den sjö som var idag var det inte särskilt svårt, jag lyckades till och med med övningen där jag skulle äntra kajaken för egen maskin, dvs utan medhjälpare. Trots att det var varmt i vattnet blev jag lite nerkyld efter tre övningar och paddlade till bryggan och gick in klubb-bastun tills jag hade hade återfått min normala kroppstemperatur.

XY som kommer från Wuhan i Kina har ju bott lite till och från i Sverige de senaste två åren och jag har träffat henne alldeles för lite. Vi hade bestämt träff på ett fik vid Odengatan så vi sågs där under eftermiddagen. Hon har blivit mycket bättre på svenska, min mandarin står och stampar. I morgon flyger hon till Chongqing, jag ser fram emot när hon kommer tillbaka i augusti.

Det var bara det.

2013:8 Orka

Jag läste på en blogg att man alltid ska skriva för att bli bättre på att skriva. Bloggen är en framgångsrik författares. Succé är jag inte ute efter, eller snarare, tror jag inte att jag har förutsättningarna för. Sedan kan jag läsa om hur vägen framåt är nio tiondelar transpiration och en tiondel inspiration tills korna går hem. Fantasi lider jag brist på och slutputs är svårt. Lägg därtill att jag endast är expert på något som är för känsligt för att omformas till fiktion. Och att jag inte kan någonting om något annat. Men själva skrivandet roas jag ändå av.
Den berömda författaren ifråga har jag aldrig läst en bok av. Bekanta med omdöme påstår att hen inte kan skriva. Men med sålda böcker i sexsiffriga antal så tror jag inte att hen behöver bekymra sig för klichéer och stereotypa personskildringar. Om det nu är det texterna lider av.

Cava och chianti.

2013:7 Peony

Den ser inte mycket ut för världen där den ligger i nedre botten av ett bostadshus på gångavstånd från den sfär - Globen - som tills nyligen var det största landmärket för publika inomhussammankomster i storstadsområdet. Jag avser förstås Peony, den lilla kinesen som har funnits i ett par år. Ser inte uttrycket "den lilla kinesen" illa ut i skrift? Att så förminska en folkgrupp vars medellängd i och för sig ligger under vår men ändå. Ett folk, eller flera, som på många områden var långt före oss västerlänningar i århundraden men som - och där kan jag alldeles för lite om historia - kanske stängde sig för mycket mot omvärlden lite för länge och dessutom på grund av motviljan inför import hade oturen att bli påkrigade beroendeframkallande mjölksaftsprodukter från vallmoblommor av britter, för att bibehålla tätpositionen i kampen om framsteget. Ett folk vars ledare nu - på ont och gott - alltmer sätter dagordningen genom frikostiga lån till västerländska demokratier som slösat lite för mycket lite för länge.
Nåväl, Peony är en av numera lyckligtvis flera restauranger i Stockholmsområdet som inte serverar den försvenskade varianten av det kantonesiska köket, läs fyra små rätter och de helsvenska friterade bananerna, ja ni vet.
Ikväll besökte jag med en god vän för tredje gången krogen som tyvärr var glesbesatt denna tisdagkväll. Jag har tidigare ätit deras ångkokta veteknyten - dumplings - "tillbaka-till-grytan-fläsket och den fiskdoftande auberginen. Alltid med belåtenhet. Låt vara att det finns lite av den omisskännliga glutamatelektrifieringen i vissa av smakerna. Nu ikväll blev det gurka med chili och vitlök - en ovanligt het sådan - grönsaksfyllda dumplingar med toner av ingefära, palatsvaktens kycklingtärningar och en rätt med tofu och auberginer i het chiliolja. I flera av dessa sparades det varken på hettan eller på den ljuva tungdomningen i form av sichuanpeppar. Fyra flaskor av det ganska anonyma och blaskiga, men till kryddig mat från Sichuan så lämpliga Qingdao-ölet från en helt annan del av Folkrepubliken, delade vi på och mätta och belåtna lommade vi därifrån. Då hade vi betalat knappa fyrahundra var för en måltid som hade räckt till tre. Om man är ute efter en smakfullt formgiven matsal i diskreta nordiska färgskalor där det spelas musik som passar den medvetne urbane och europeiske medelklasskonsumentens estetik och där hen glatt bränner en inte oansenlig del av den disponibla inkomsten på en meny som stoltserar både med styckdelar från frigående fyrfotingar inom länsgränsen och omsorgsfullt makade tillsatsfria viner från pliriga småproducenter i avlägsna franska kommuner så ska man inte besöka Peony. Om man däremot tycker att det är charmigt med en avstängd storbildsteve i ett hörn, röda lyckoutsmyckningar och musik som skulle kunnat höras i vilken kinesisk hotellobby som helst, inplastade menyer och tilltagna portioner så är har man hittat rätt. Att värdinnan - som är från Sichuan - delar ut rabattkuponger för återbesöket och att den treåriga dottern charmar gästerna med lika delar mandarin och svenska förminskar inte upplevelsen. Fler borde hitta hit snarast!

Peony
Skulptörvägen 4
12143 JOHANNESHOV
Tlf: 08-50860062
T-banestation Globen