30 april 2007

För all del, slå dig ner!

Mellan 天安门 Tiān ān men (Himmelska Fridens Torg) och 王府井 Wáng Fǔ Jǐng finns en matmarknad Dong hua men ye shi med 23-åriga traditioner. I går kväll skulle jag träffa Lilla blixten och japanske H där. Längs gatan säljs gatumat från organiserat uppställda stånd. Pannkakor och olika saker på spett, bland annat puppor av silkesmask. Igår kväll kände jag inte just för potentiella fjärilar i magen. Pannkaka med wokade köttstrimlor, vårlök(?) och böngroddar för 15 RMB blev det istället. Sedan gick vi uppför gatan och satte oss vid en trottoarservering för att äta mera. En man började prata med oss. Han jobbade på krogen och hjälpte oss att välja rätter. Det blev en med köttstrimlor, en hackad anka och den koppärriga gummans bönost. Den sistnämnda rätten går ju också under namnet ma pu dou fu*
Öl blev det naturligtvis. Mannen pratade på. Ömsom engelska, ömsom mandarin. Han var 31 år, han jobbade också på en tidning. Drog en stol till bordet och satte sig. Brukade dricka te med krogägaren för att denne var "hans vän" fick vi veta. Han tyckte att den store ordföranden hade varit bra för landet. I Ryssland hade han varit flera gånger. I Japan också. Vad tyckte jag om Ryssland och ryssarna? "I alla länder finns det väl alla sorters människor. Jag gillade Moskva men landsbygden var för sorglig. Maten på tåget var dålig." sa jag.
Om George W Bushs besök i staden fortsatte 31-åringen. Om presidentens vistelse på det anrika hotellet. Och hur mycket av den kända grillade stadsankan presidenten med första damen och döttrarna hade ätit. Han berättade om den asiatiska kulturen som förenade länderna i närheten. Och om västerlänningars svårigheter med teckenskrivande. Om koreanernas utveckling av ett eget teckensystem för några hundra år sedan. Från en stad i en kustprovins kom han. När han dessutom en passant försåg sig av våra rätter - om än i ringa utsträckning - förstod vi att han hade kommit för att stanna måltiden ut. Sverige hade hög standard tyckte han. Berömd ping pong-spelare. Kända företag: Volvo, IKEA och AstraZeneca. Han bjöd oss på vitt brännvin - det bästa hittills. Tillverkat på majs och med tydliga grappatoner. 150 RMB slutade denna nota på. Lilla blixten tog taxi hem. Jag och H gick mot tunnelbanan. Och passerade ett kvarter som helgats helt åt köpkraft. Sedan satt jag uppe till två och skrev inlämningsuppgift.

* Detta inlägg kommer att uppdateras med diverse info. Men inte nu. 我太累。我们明天早上六点半去长城。

29 april 2007

Lunch

Efter dagens inledande glosplugg bestämmer jag mig sent för lunch på en av de bågställda frittarnas filialer som bara ligger ett par kvarter från min bostad. Luften står still. Jag skulle tippa att det är mer än 25 grader i skuggan. Utanför Century Mart står gatuförsäljarna och kränger 波萝 bō luó (ananas), 草莓 cǎo méi (jordgubbar) och* 苹果 píng gǔo (äpplen). Ananasen säljs hel eller skalad. Försäljarna skär ut ett spiralmönster i fruktköttet på den skalade varianten. Man kan också köpa en fjärdedel på pinne och äta den som en glass. Men idag passerar jag. Inne på serveringen stöter jag lägligt ihop med J från North Carolina. Han får hjälpa mig att beställa den där läsken som för ett år sedan bytte från ett sötningsmedel till ett annat. Ne hej, den tycks inte finnas idag. "Fanns förra veckan" försöker jag. Det enda som finns utan socker är 红茶 hóng chá (vanligt te som i Kina kallas rött) eller 水 shuǐ (vatten). Det blir vatten. 汉堡包hànbǎobāo heter hamburgare på kinesiska. Jag äter en kycklingvariant som har chiliförstärkt, Rhode Island-liknande sås under salladsbladen. Helt OK. Blir mätt. Går in på Century Mart och handlar. Apelsinerna är så dyra - visar det sig när de blir vägda - att jag lägger tillbaka dem. Det är halvkilopris som anges på skyltarna i fruktavdelningen. Borde lärt mig det vid det här laget. Nu dags för inlämningsuppgifterna.

* Tack till Jens för korrigering!

Oförglömligt (utanför ämnet)

Det var i universitetsaulan i Uppsala. Jag kommer inte ihåg året, det kan ha varit 1980. Den sista tonen i Haydns cellokonsert i C-dur hade klingat ut. Publiken reste sig i bänkraderna. Applåderna ville aldrig ta slut. En förtätad kollektiv lyckokänsla som jag inte upplevt många gånger fyllde lokalen. Mannen på scenen tog emot publikens hyllningar. När dånet till sist upphörde sade han hastigt: "Saraband"* och satte sig åter med cellon. Ni förstår att det var en del i en av Bachs cellosviter som framfördes. Minnet ger mig gåshud i skrivande stund. Det dröjde flera sekunder efter att han stannat stråken men det kändes som minuter innan någon bröt tystnaden och satte igång nya applåder. De tog nästan inte heller slut.

Jag ser i SvD att Mstislav Rostropovitj (1927-2007) har gått ur tiden. I flyttstressen fick jag inte med mig hans inspelning av Bach-sviterna till Kina men både Schuberts stråkkvintett i C-dur - där han medverkar - och givetvis Haydns båda konserter är med mig. Oundgängliga inspelningar båda två. Köp dem!

* Ur femte sviten tror jag

28 april 2007

Det helvetiska oväsendets kvarter

Det finns kvarter som inte är rivna än. Där husen har tre våningar när de är som högst. I kväll var jag, 小电 xiǎo diàn (lilla blixten) språkutbytespartnerna Maggie och Daisy - aka Qīng - ute för att äta. Det var bestämt att vi inte skulle äta i Soho och tog därför bussen som stannade några hållplatser söder om 天安门 Tiān ān men (Himmelska Fridens Torg). Vi promenerade parallellt med jättetorgets södra sida och forsatte sedan in på en böj söderut tills vi kom till en tvärgata där det bedrevs verksamhet. Det gör det för övrigt runt hela torget. Drakar, vykort och cykeltaxiturer krängs med en intensitet som kan kännas bedövande. Vi gick först in till vänster på tvärgatan. I ingången till ett disko hade man riktat högtalare ut mot gatan. På en filt satt en man och krängde elektroniska leksaker. Ur en teaffär kom ett butiksbiträde i vacker sidendräkt och serverade jasminteprovsmakning ur små pappmuggar. Men det fanns bara en restaurang. Vi korsade gatan vi kommit på och fortsatte åt andra hållet. Där fanns det desto flera krogar. Vi bestämde oss för en med år på nacken. Komplett med karaoketeve och patina (bilden). Strimlat hårdstekt kött med sesamfrö, selleri och chili. Något sötsurt med salladskål och en oidentifierad grönsak. Friterat fläsk med sötsur sås. Och ris. (Apropå ris, när den mest kunniga matjournalisten jag känner frågar mig om jag har tröttnat på denna stapelföda ser jag det som ett utslag för den subtila ironi som sagda person har utvecklat till en alldeles särskild konst. Eftersom världens mest folkrika nation är uppdelat i flera provinser, har flera klimat och vegetationstyper representerade och följaktligen har utvecklat flera olika sorters kök så vet ju varje matjournalist att ris främst äts där det odlas det vill säga i de södra delarna av Kina. Att sedan huvudstaden liksom alla huvudstäder kan erbjuda ett smörgåsbord av olika landsändors kokkonster är ju självklart. Svaret på frågan är för övrigt; jag tröttnade på smaklöst vitt ris i Sverige för femton år sedan. Jag äter det i det här riket av ren slentrian. ) Och en fisk. Fisken kom inte samtidigt som de andra rätterna. Jag fick se hovmästaren promenera ut ur restaurangen för att ett par minuter senare komma tillbaka med en plastpåse ur vilken det stack upp en stjärtfena. Nu ska jag berätta om ett skäl till att jag är så förtjust i det här landet. Man kan - naturligtvis med vissa begränsningar - vara nästan oförskämd på ett godmodigt sätt. När det kändes som vi hade väntat tillräckligt länge på fisken gjorde vi inte som man skulle ha gjort i Sverige. Vi sade inte "Ursäkta, ni har inte missat att vi beställde fisk också va? Vi undrar om den dröjer länge till." Nej här skriker man med fullt magstöd: "服務員, 鱼在哪儿?!!!"
"fú wù yuán, yú zài nǎr?!!!" Eller på svenska: "Servitörn, var är fisken nånstans?!!!". Och personalen tar inte illa upp. De skriker tillbaka. Och skrattar. Vi delade på tre Tsing Tao-öl också. De hade en annan sort som jag inte har druckit men den var fickljummen. Allt var gott. Möjligen att fisken var lite dyig.
Efter maten gick vi till Himmelska Fridens Torg. Det stort. Stängningsdags. Ljus släcktes och poliser dirigerade oss bestämt ut mot gatan. När vi hade gått tvärsöver kände jag hur naturen började ropa på mig och frågade därför Daisy om hon visste var det fanns 厕所 cè suǒ (toalett) någonstans. Det gjorde hon inte. Vi frågade poliser. Alla pekade åt samma håll. När vi hade gått en kilometer längs torgets långsida utan att hitta några offentliga inrättningar där dessa skulle finnas var vi framme vid polisstationen. Där pekade man åt det håll vi kommit ifrån. "没有" "méi yǒu" (finns inte!) sade jag irriterat. Daisy som är tuff frågade om vi inte kunde få låna stationens toa. Nej, det gick inte. Vi gick en kilometer i motsatt riktning och hämtade 小电 och Maggie. På tunnelbanestationen fanns det jag letat efter. Sedan tog vi tunnelbanan hemåt. 小电 klev av där han skulle byta. Jag, Maggie och Daisy fortsatte till 国贸。guómào för byte till buss.

PS. Idag har jag talat med M i Sverige via Skype. Jag tror att det är min dåliga bandbredd som gör att det hörs störande ljud efter ungefär tre minuter. När jag ringer direkt till mobiltelefoner i Sverige från Skype låter det bra. DS

27 april 2007

Rip off

De studenter som inte har totalprogrammet betalade 200 RMB för kvällens hot pot. Det är alldeles för mycket. Finskurna fläskskivor, tofubitar, salladskål och en grön grönsak motiverar inte det priset. Trots att varje gäst får sin egen hot pot. Och obegränsat med öl. En och en halv timme satt vi för övrigt i trafikstockningen innan vi kom till restaurangen. Vägen hem var mindre svårforcerad. Fick tillfälle att prata med Erika från Maine som bor i samma hus. Strax innan jag kom in i huset mötte jag henne på nytt. Hon hjälpte mig att komma in. Jag och lilla blixten hade suttit på en uppmarknadsbar här i komplexet och druckit Tsing Tao innan. Nu ska jag lägga mig. Så trött. Och hyn svider. Är det alla nanopartiklar från kolkraftverk och trafik som gör det?

26 april 2007

Banken som inte tänker och en ogångbar valuta

Bland det första som hände när jag hade kvarterat in mig i mitt bostadsområde var att jag tappade mitt bankkort. Jag ringde genast till Sverige för att spärra det. Sedan skrev jag ett mejl till min utomordentligt rediga bankperson som såg till att ett kort skulle skickas till skolan. Kortet kom men inte koden. Det är naturligtvis inte meningen att kort och kod ska komma samtidigt men inte ens efter de stipulerade två bankdagarna kom någon kod. Idag ringde jag kortavdelningen på banken. De hade tydligen inte förstått att koden också skulle skickas till den adress jag befinner mig på. Så kan det gå.

Idag var halva klassen någon annan stans. Efter den första rasten, 休息 xiū xi, kom så Yvonne och Paul. De har undervisning också under eftermiddagarna så de var helt slutkörda. Därför hade de inte orkat ta sig till skolan. Lori kom inte överhuvud taget. Under lunchen följde jag med mexikanska Wendy och hennes väninna, fransyskan Audrey, till Subway. För en gångs skull stod min håg inte till lokal mat. Sedan gick jag hemåt för att på den lokala banken växla mina rubler. Banken var full med kunder. Två kassor var öppna. En schweizare i 70-årsåldern fick ett utbrott över ineffektiviteten på stället och skällde rakt ut i luften. Jag skämdes nästan över att vara europé. En advokat började prata med mig. Han hade också synpunkter på servicenivån. Min språkutbytespartner Qīng (bilden) som jag hade bestämt träff med halv två hjälpte mig vid kassan när det efter knappa 37 minuters väntande blev min tur. "Inte möjligt någonstans i Peking" sade kassörskan när jag plockade fram mina 2500 kvarvarande rubler. "Ryssarna betalar med dollar här". Qīng fick en idé. Vi tog en taxi till några ryska resebyråer för att höra oss för om växlingsmöjligheter. "Ni kan göra det om ni hittar någon rysk 'busines man' " sade de på resebyrån. Det fanns en sådan där. På en miniräknare slog han fram "300" när han fått veta hur mycket jag hade. De mörkgrå siffrorna på displayen var en direkt förolämpning. Jag dubblade och lade på lite. "I'll be back" sade busines mannen och gick ut. När han hade kommit tillbaka slog han återigen in sitt låga belopp. Jag slog in mitt. Han skakade på huvudet. Vi gick därifrån in på en ny rysk resebyrå. Samma besked där.* Vi gav upp och gick till ett jättelikt shoppingcentrum där hon skulle hämta några kläder. Som vanligt var det inte färdigbyggt. Få kunder rörde sig i de jungfruliga lokalerna. Muzak av den värsta sorten, det vill säga såsigt saxofonspel över syntmattor, ljöd ur högtalarna. Kläderna var fördröjda så vi gick till Starbucks där jag bjöd medan vi väntade. Starbucks tar nämligen emot mitt bankkort. Dessutom finns det trådlöst. Qīng gick igenom kinesiska uttryck. Rättade mitt uttal när så behövdes. Jag hjälpte henne med engelskan.
Sedan kom kläderna och vi tog bussen till skolan. Tillsammans med kinesiska Maggie och Benjamin gick vi till en restaurang i närområdet och åt. Jag ska inte skriva när jag är så här trött. Lyckas inte förmedla min upptäckarglädje. Jag trivs väldigt bra här, nämligen.

* En sajt upplyser mig i skrivande stund om att 2500 rubel motsvarar 735 RMB. Rubel bör växlas tillbaka vid gränsen mellan Kina och Ryssland. Inne i Kina är valutan nämligen ogångbar. Något att tänka på för alla resenärer på Transsibiriska järnvägen.

25 april 2007

Stödundervisning

Jag har ett så kallat totalprogram. Det innebär att jag förutom till den dagliga undervisningen mellan klockan 8 och tolv har rätt till två timmars individuell undervisning i veckan. I dag hade jag först en lektion i teckenskrivning och sen en konversationstimme. Jag tror inte att man kan lära sig mandarin tillfredställande, vad det nu betyder, om man inte är intresserad av tecknen. Hur de är uppbyggda, vilka streck eller prickar som skrivs först och så vidare. Om det finns en historia bakom och så vidare. När man börjar komma in i det är det oupphörligt fascinerande. Jag har dock ett stort problem. Eller, som man säger i det utvecklingsoptimistiska näringslivet, jag står inför en stor utmaning. Eftersom jag har så extremt dåligt bildminne är tecknena inte något som flödar lätt ur pennan. Jag är inte heller bra på att hitta på minnesregler. Men det måste gå och det ska gå! Och jag tycker att det är roligt.
Jag får beröm för mitt uttal av olika lärare. Det är uppmuntrande och motiverar mig än mer till att tvinga mina hjärnceller att lagra tecknen.

Lite mer om mina klasskamrater; Lori är sjuksköterska från Atlanta. Någon skickar kakor till henne varje dag. Hon har samma förhållande till tecknen som jag. Och en humor som jag uppskattar.

Vår lärare Jasmine försökte lura Viking 2 att säga att han och jag är homosexuella idag. Hon frågade honom om han och Viking 1, dvs jag, var 同志 tóng zhì.* Ordet betyder kamrat men har enligt Jasmine även kommit att betyda gay och lesbisk. Jag "räddade" honom från att svara fel. Ordet 同, tóng, används i flera sammansättningar, exempelvis i studiekamrat 同学, tóng xué, och kollega 同事, tóng shī.

Jag åt sushi till lunch idag. Restaurangen använde fel sorts ris.

Och här kommer gårdagens inlämningsuppgift i rättad form:

你好!我姓欧,叫峻杰.我来中国学中文.我有一个新的中国朋友.她叫轻,学习英文可是我不知道她学习商务英文.沒关系,我們在这儿,在北京中国 学院.她辅导我。我也是他的辅导老师. 我們互相帮助.

* Slår jag i min nätordbok får jag fram 同性, tóng xìng, om jag söker på "homosexual". Jag vet inte vilket av orden som används mest.

24 april 2007

Vi tar tunnelbanan till Chóng wén mén, jag växlar pengar och gör läxan

Följde med Viking nr 2 till Chóng wén mén idag som är en stadsdel söder om skolan. Han funderar på att hyra lägenhet där när hans femveckorskurs är över. Vi åt lunch i ett köpcentrum. 11 RMB för två rätter, ris och soppa. Sedan skulle jag växla pengar. Mina ryska rubler - finns det förresten rubler från något annat land - var banken inte intresserade av. Jag gav dem min 100 €-sedel istället. Fick lämna in pass och skriva på två blanketter. Ur ett rum kom en ung man som räknade sedlar. Sedan fick jag mina RMB. Det kan knappast förekomma bankrån i det här landet. Pengar hanteras nämligen väldigt öppet och "kontant" bakom glasrutorna.
Vi gick en vända i kvarteret som var enormt. Tittade på det hus som J med sambo kanske ska bo i. Precis i anslutning till de här bostadskomplexen ligger fortfarande några gamla enplanshus men de kanske inte får stå kvar så länge till. Vi var dessutom inne i en jättelik saluhall.

Sedan åkte vi tillbaka till skolan där Viking nr 2 hade lektion. Efter att ha pratat med Qīng gick jag till Starbucks och bloggade. Sedan hem för siesta. Vaknade och förstod först varken var jag befann mig eller vilken tid på dygnet det var. Läste bloggar, handlade. Gick till stamrestaurangen. Pratade med J som precis har kommit tillbaka från Sverige.

Nu har jag gjort läxan. Översättning följer när den har blivit rättad.:

"Hej,

Jag heter Oū, mitt förnamn är Jùn Jíe. Jag har kommit till Kina för att studera mandarin. Jag har en ny kinesisk vän*. Hon heter Qīng och läser engelska men jag vet inte om det är engelska med affärsinriktning. Det spelar ingen roll. Vi går båda två här på Běijīngs Institut för kinesiska. Hon handleder mig. Jag är också hennes handledare. Vi hjälper varandra."

Det första provet

Första natten med dålig sömn. Måste vara pulverkaffet jag drack när jag satt och skrev alla tecken vi skulle kunna till provet. Halv två somnade jag. Jag tappade mitt VISA-kort förra veckan så jag har haft lite dåligt med pengar de senaste dagarna. Igår kom kortet. Jag väntar på koden. Lammsoppan som jag åt på stamhaket igår kostade 9 RMB så det hade jag råd med. När 服務員 fú wù yuán tog upp beställningen frågade han något om 辣 là som jag inte förstod. När skålen stod på bordet förstod jag att han hade undrat om jag ville att soppan skulle vara het. Och att jag på något underligt sätt svarat så att han uppfattade det som nekande. Den var faktiskt okej ändå. Men det var lite Bong-varning på buljongsmaken. Viking nr 2, J eller Lilla Norrsken som vi kan kalla honom har lånat pengar till mig under tiden. Det är jag tacksam för.
I morse hann jag ifatt 25-åriga mexikanska Wendy på väg till skolan. Vi gjorde sällskap till Starbucks - där jag för övrigt sitter nu också. Av henne fick jag veta att hon befinner sig mitt i en Masters-examen men har gjort ett uppehåll för att plugga mandarin. Wendy har ett problem i det här landet. Hon kan inte äta den mesta kinesiska maten. Starka och heta smaker upplever hon som direkt smärtsamma. Subway och KFC hör till hennes stamställen. Kanske är hon supersmakare.
Klockan 8 var det dags för provet. Första avsnittet gick ut på att man skulle sätta ut inledande konsonant(er) i ord som vår 老师 lǎoshī läste högt. Nästa avsnitt skulle vi sätta ut vokaler. Sedan följde ett där man skulle skriva ton. Som ni vet finns det fyra toner i mandarinet. Hög och jämn, stigande, fallande-och-lite stigande och fallande. Det var dessa toner som skulle sättas ut. (Om ni vill öva er i toner kan ni gå in här). Det är lättare att få tonerna rätt i enstaviga ord än i flerstaviga. Jag tror att det gick bra. Det som gick mindre bra var den avslutande texten som skulle skrivas med tecken. Exempelvis kunde jag varken komma ihåg hur andra hälften av tecknen för vän skulle se ut. Vän, ser ut så här: 朋友 och det skrivs i ljudskrift som péng you. Avsaknaden av tonangivelse ovanför andra delen bör bero på att den ska uttalas tonlöst. Första halvan av tecknet för mitt fosterland 瑞 ruì i 瑞典 ruìdiǎn hade också fallit ur minnet. Det får inte hända igen. Min text handlade om en påhittad vän som var universitetslärare och hade en engelsk fru som arbetade på restaurang. De var mycket upptagna. De hade två barn. Mannen hade två bröder men varken en storasyster eller lillasyster. Wendys uppsats handlade bland annat om en sekreterare som hade en diskett. Så att ni förstår nivån. Nu ska jag plugga.