88. Mellandagar

Nu har jag snart varit på svensk mark i en vecka men dygnsrytmen är trots det inte anpassad. Jag vaknar före klockan sex varje morgon och somnar sedan vid bordet eller i soffan hos någon av de generösa värdar som bjudit hem mig. Det är nästan lite skämmigt.
Läste ut Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson i morse.
Besökte Mathimlen med make och dotter i nya huset ikväll. Åt välkomponerade pannbiffar med tzatsiki och en god sallad med pumpafrön. Drack en Brunello di Montalcino. Tack!
Köper ny laptop i morgon.
Åker till Umeå i övermorgon.
Går och lägger mig. Typ nu.

87. Tack!

Jag kommer flygande över Eurasiatiska kontinenten och blir upphämtad på flygplatsen.
Tack!
Jag står utan tillfällig bostad under Sverigevistelsen och blir erbjuden en stor och ljus lägenhet på Södermalm som jag kan bo i.
Tack!
Jag blir hembjuden till en familj på middag. God mat och ett vin som skulle sparats till något speciellt.
Tack!
Jag åker till familjen vid Skurusundet att tillbringa kvällen före julafton med dem. Äter pasta, dricker rödvin och sover gott. Får en strumpa med klapp under natten.
Tack!
Jag blir hämtad av frun i familjen där jag sedan firar jul och får en fin julafton, juldag och annandag med dem. (Återkommer till vinerna).
Tack!
Jag får ett mejl från en vän som påpekar något dumt som jag sagt. Min instinktiva reaktion är ilska tills jag inser att budskapet är bra. Att jag kan ta till mig det.
Tack!
Jag blir bjuden på en annandagslunch med en bättre Periquita.
Tack!
Jag återser kompisar från förr.
Tack!
Jag blir bjuden på middag på Högalidsgatan på måndag.
Tack!
Nu är det snart dags för frukost.
Hej!

86. Dan före dan före dan

Måndag den 22 december. Jag vaknar vid 3 och läser Perry Johanssons Sinofilerna - en tidig julklapp - tills jag blir trött och somnar. Vaknar vid 6, äter frukost och tar mig till stationen för färd mot Stockholm. Buss 69 mot Djurgården. På ambassadens visumavdelning visar det sig att jag har glömt ett viktigt dokument för min ansökan i Kina. Förbannar min egen slarvighet högt och åker till lägenheten på Södermalm som jag får låna. Ringer en sekreterare i Kina som säger att hon faxar dokumentet.
Lunch på Sturehof med paketutväxling. Vi äter bouillabaisse. Lunchsällskapet som är sinolog känner också till Rowling, som jag skrev om häromdagen. Världen är liten. Jag ser Alex Schulman vid ett bord närmast fönstret som vetter mot Stureplan. Jag ber lunchsällskapet om bokrekommendationer. Jag tipsar om några. Vi önskar varandra God Jul och Gott Nytt, skiljs på Hedengrens. Jag går till Akademibokhandeln där jag får poäng och köper fyra pocketar.
Tar mig till lägenheten på Södermalm. Börjar ordna mina papper. Sover middag. Handlar frukost, postar brev. Ringer till familjen på Högalidsgatan och frågar när jag ska komma dit för att äta middag. Sover middag. Tar mig mot Högalidsgatan. I trappuppgången från tunnelbanestationen vid Hornstull får jag syn på ledarskrivande Leksandssonen. Vi kanske ses i mellandagarna. Kommer hem till familjen på Högalidsgatan. Där finns inget vin. Vinet finns i en lokal på Hornstulls strand. Jag får nycklar och promenerar dit. Lokalen är upplyst. Därinne träffar jag Kakboksförfattaren som jag senast stötte ihop med utanför bokmässan. I en kyl står Les Fumées Blanches i boxform. Tar den under armen och promenerar tillbaka genom decembermörkret och blåsten till Högalidsgatan. Hästentrecôte, musslor, tortellini, tofu och broccoli. Dricker också en Traminette från Illinois. Bivax och övermogna persikor, beska och ett ppm oxidation. Äter god choklad och choklad som smakar korkdefekt. Blir uppdaterad om allt viktigt. I ett hörn av vardagsrummet står en gran som får rummet att verka större. I ett annat hörn av vardagsrummet sitter pappan med sönerna och spelar Spore. Strax före midnatt går jag till tunnelbanan och åker till Medborgarplatsen. Promenerar en kilometer österut på Folkungagatan. Det blåser kraftigare nu. Kommer in i lägenheten, kollar mejlen och går till sängs. Jag försöker läsa några sidor i Svensk Maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson. Det går inget vidare, somnar nästan omedelbart.

85. Öster om ån igen

Jag flög från Shanghais terminal 2 kl 1025 i morse kinesisk tid. Flygresan var unik för mig i två avseenden. För det första blev det inte en droppe alkohol, för det andra så tog jag bara en tugga av lunchen, en okryddad kycklingrätt som påstods vara asiatisk. I vanliga fall brukar jag äta för att jag är hungrig och det är gratis men idag blev det inte så. Finnairs ombordmat är som ni förstår under all kritik. De korvbrödsliknande frallorna som ligger på brickan har varit frysta och tinats. Maten smakar ingenting, möjligen natriumglutamat. Jag såg fyra Simpsonsavsnitt och Solstorm. Spelade sudoku, läste i en bok om kinesiska symboler. Efter knappt tio timmar landade jag i Helsingfors. Flygplatsen var full av julresenärer. Det tog en halvtimme att gå från ankomstgaten till den jag skulle ta flyget till Sverige ifrån. Ombord slukade jag DN och Aftonbladet. Allt var sig likt. Julklapps- och champagnetips. Leif GW-intervju och Jan Guilliou-krönika. Listor, sammanfattningar och krönikor. På Arlanda väntade min bror och hans son. Vi drack glögg här. Jag gick igenom min post. Jetlaggad och orakad. Snart ska det bli middag.

84. Mot moderjorden

Det är så enligt Donna. Många inhemska ser misstänksamt på den som är i sällskap med en utlänning. Armlängds avstånd betyder det när man promenerar. Eller kanske kroppslängds.
Det finns en matsal på min gata, en kraftigt upplyst restaurang med gott och blandat i dongbei-väg. Och dongbei betyder alltså nordost. Tre rätter och vitt ris. Kycklingtärningar, stekta gröna bönor med något slags färs och tomater med ägg. Gratiste. Jag ville bjuda på chokladbakelser på Comptoirs de France men det var stängt. Så vi åkte till Lan Bar. Jag har skrivit om den förut. Det spelas alltid någon sorts sofistikerad house i högtalarna där. Merparten av gästerna var utlänningar. Jag tog ett glas sauvignon blanc från Nya Zeeland. Donna dricker inte alkohol så hon hade en kokossmakande mjölkdrink. Jag bad henne dofta på krusbären och flädren. "Alkohol" sa hon. "Jag känner inget annat". Kanske är det den som överröstar det andra i doftensemblen för den som inte dricker.

2.8%. Det är, enligt Donna, den officiella siffran för vad PRC satsar på utbildning. I Norge är siffran 13%, i många utvecklingsländer ligger den mellan 5 och 6%. Enligt henne. Jag läste TIME under lunchen igår. 30 år av ekonomisk reform var rubriken. Det handlade om de genomgripande förändringar i den ekonomiska politiken som Deng Xiaoping inledde 1978. Det fanns också en artikel om att Kina måste gå ifrån att vara en av världens billigaste tillverkningsindustrier till att bli en servicenäring.

Det här blev lite spretigt. Så började jag också skriva på terminal 2 i Peking och avslutar här i terminal 2 i Shanghai. Under gårdagen umgicks jag med ett par svenskar i Shanghai, deras föräldrar, barn och syskon. Lördagkvällen avslutade jag tillsammans med far och son S på Enoteca där jag drack en kartigt snål överekad cab från nya världen. Det gick att leva med eftersom vi hade druckit en bra elsassisk riesling till de kinesiska hämträtterna ett par timmar tidigare. Tack till C och H som så generöst bjöd kost och logi under min mellanlandning i Shanghai som har varit osedvanligt grådisigt. Mot Sverige!

83. Calicivirus

I går morse led grannfrun av det. I morse led hennes make av det. I går var jag på middag hos grannfamiljen. Som den hypokondriker jag är trodde jag också att det var på gång också för mig när jag fick höra om mannens förglömliga natt. Jag satt då i en taxi på väg från de vänliga formgivarna. De jobbar i några lokaler som tillhör ett av Pekings universitet. Kontoret är inte isolerat så vi har ytterkläderna på oss när vi träffas. De bjuder alltid på te. Idag fick jag tie guan yin, min favorit. Det var sista gången för i år som vi träffades men jag kommer att återse dem måndagen den 5/1 när jag är tillbaka. Dessutom vill jag gärna ta med dem ut för att äta. (Något som jag misslyckades att göra med teveteamet som vi samarbetade med i våras. Jag var ihärdig men det blev inget. Synd.)

Jag åt lunch på O Sole Mio när jag hade bestämt mig för att se om jag var sjuk eller inte. Så här långt har jag inte märkt av några smittsymptom vilket jag meddelade Donna - OBS! nytt namn på GY - när jag var inne på ryssmarknaden och prutade till mig diverse julklappar. På ryssmarknaden, aka Alien's Street, blir man alltid tilltalad på ryska av försäljarna. Jag brukar säga att min ryska inte är så bra. Det är alltid uppskattat. Eller bra spelat uppskattat. Därinne var affärsverksamheten dvalaliknande. En försäljare var så desperat när hon hade fått mig på kroken att hon nästan spärrade utgången till sitt bås med sin kropp när jag försökte förklara för henne att jag inte var intresserad av just det plagget som jag tittat. "Min goda vän, jag ger dig jättebra pris, halva priset bara!" ropade hon efter mig.

Ryssmarknaden ligger i några kvarter där skyltar med rysk text är legio. Blonderade, ihärdigt sminkade damer i minkpäls och logohandväskor, liksom män vilkas boxarfysionomier gör att man inte tittar på dem en sekund för länge, är också det. Kanske är det fördomsfullt av mig att skriva så. Men, det måste finnas en ansenlig andel ryssar i Peking. Och de verkar koncentrerade till området kring Ritan-parken. I närheten av Ritan-Parken ligger också Nordkoreas imposanta ambassad. Vid muren på södra långsidan finns en inglasad anslagstavla med foton på evigt leende Kim Il Sung och Kim Jong Il. Vad det nu har med Ryssland att göra.

Jag förstår inte hur jag med min veka uppsyn kan tas för en ryss. Det kanske är hudfärgen och det allmänt försupna intrycket som gör det. Inte. Jag har druckit ovanligt lite den senaste veckan och igår sprang jag faktiskt 30 minuter i ett för mig tidigare oprövat tempo. Det vill säga, högre än vanligt, men tillräckligt medelålders sengångaraktigt för att inte vara bloggbart. Nej jag känner mig trots tempot både ung och stark. Om tre kvart ska jag träffa Donna vid Arbetarstadions norra port.

82. 2008 går till historien som snabbaste året hittills

Jag hade min sista lektion för året idag. Sandra, som jag från och med nu kommer att kalla min lärare, hade glömt att ta med sig en dvd med Mei Lan Fang som hon hade köpt häromdagen. Hon är omtänksam, min lärare. I våras under det kinesiska nyåret så skickade hon mig sms-meddelanden. Hon har också haft med bakverk till lektionerna. Jag for till 宜家家居 idag. Det är IKEA på kinesiska. Att jag tog mig till Kampradfilialen här vid fjärde ringvägen berodde på att jag ville ge Sandra julklappar med svensk prägel. Det blev två stycken, båda av det söta och ätbara slaget.

Annars har det inte hänt så mycket bloggbart. Jag skriver så för att jag tycker att det finns gränser för vad man kan skriva. Vilket inte alla gör.

Min skräddare, som också är många andra västerlänningars skräddare, har en ung anställd som jag kan kalla för Linda. Jag har inte sett Linda på ett tag så jag frågade damen som driver butiken var hon var någonstans. "Åh, så du vet att hon heter Linda!" "Ja, jag skrev upp hennes namn för att jag ville komma ihåg det." "Hon är hos sin farfar som är sjuk." "Jaha, nej jag fick för mig att hon hade slutat." "Har du hennes telefonnummer också?" "Nej, jag har telefonnumret hit till butiken". "Du tycker att hon är mycket inte illa*, va?" Jag skrattade.

Grannarna bjöd på julmiddag. Mycket trevligt, goda köttbullar och ett par snapsar. Jag är trött och på väg till sängen. I övermorgon åker jag till Shanghai!

*很不错 - hěn bù cuò - betyder att något är ganska bra eller rättare sagt väldigt bra

81. Hey Eighteen

Jag är ju svag för rubriker som anspelar på sådant som jag gillar och alla vet ju att Hey Nineteen är en låt med Steely Dan från skivan Gaucho. Tror att jag någon gång efter några glas bloggade att det var en av världens tio bästa låtar. Det kanske den inte är, men bra är den hursomhelst. Texten till Hey Nineteen kan ni läsa här. Och den handlar faktiskt inte om något som jag upplevde i kväll. Eller ens var i närheten av. Inget suktande, ingen cola och ingen fintequila, ingen melankoli över åldersgap.

För att göra en kort historia lång så kontaktades jag i början av hösten på Skype av en kines som hade ett engelskt efternamn som förnamn, en kines som skulle läsa svenska till hösten. Kinesen ville att vi skulle ha kontakt så att svenskan kunde övas. Flera gånger när jag hade Skype uppkopplat kom det chattmeddelanden med förfrågningar om när vi skulle träffas. I meddelandena förekom sådana där jobbiga nymodigheter som lol men skrivna på svenska: HAHA. Just så, med stora bokstäver. Förutom att jag får ont i huvudet av att läsa HAHA blev jag tvungen att stänga av programmet eftersom jag arbetade och inte ville bli störd. För två veckor sedan hade jag lovat att ringa en söndag men glömde bort det. Då kom ett meddelande: "Tror att du har glömt att ringa HAHA". Ja ni ser, det går inte att läsa utan att man får ont i huvudet.

Idag var det så dags att träffa kinesen med det märkliga namnet. Jag hade föreslagit att vi skulle ha träffats igår på förmiddagen men Rowling, som vi kan kalla personen, skulle gå på zoo då. Zoo? Vem går på zoo?
Jag skulle kunna skriva en hel bloggpost om märkliga namn som Rowling, Peanut, Normal, Rock och Corner, men jag orkar inte. Det kändes som att uppfylla en plikt, att träffa den här jobbiga kinesen med bristande Skype-etikett och barnsliga fritidssysselsättningar.

Idag hade statusraden på Skype ändrats: "Do you know how hard it is that I can't tell you what I am thinking about. Because I don't wanna bother u or see u as sad as me. Because Jag älskar dig för mycket." "Inte nog med att grabben skriver HAHA, han öppnar sitt hjärta för främlingar också" tänkte jag och erfor ett visst obehag. En ny chat började. Jag fick ägna ansenlig tid åt att förklara var Starbucks vid Pacific låg. När jag några minuter försenad närmade mig kaffekedjefilialen hade jag fått ett mess från Rowling. "Jag är redan inne, jag har en skär jacka på mig." Rowling visade sig vara en tjej. Högst en och femtio lång, hade, om uttrycket tillåts, väldigt flickaktiga kläder. "Går hon i gymnasiet?" tänkte jag.

Hon hade aldrig varit på Starbucks så jag förklarade hur man ska beställa. Jag drack varm choklad, hon fick en gröntelatte av något slag. Rowling kommer från södra Kina, läser svenska vid ett av Pekings universitet, har tre jobb och skriver en roman. Skypecitatet var från romanen. Jag frågade varifrån hon tagit sitt namn. "Harry Potter". Jag sade att det inte är ett bra namn. (OBS! att Rowling är ett bloggalias som jag har hittat på, inte hennes riktiga engelska namn). Andra namn som hon hade var "Tomat" och "Red". Hon ville inte heta något vanligt svenskt eller engelskt. För övrigt talar hon förhållandevis bra svenska för att bara ha studerat sedan oktober.

Dessutom berättade hon att hon har svårt att umgås med sina jämnåriga eftersom de bara pratar om sina pojkvänner och att åka till KTV (karaokekedja). Jag sade, utan att veta riktigt varför, att det ordnar sig med tiden. Hon kommer att träffa mer jämbördiga människor. Hon gillar inte att se på teve. Hon är otålig eftersom hon vill hinna med så mycket i livet. De killar som har försökt bjuda med henne ut har hon tackat nej till eftersom de inte har varit smarta nog.

Hon gissade min ålder. Den första gissningen var 19 år fel, den sista bara 14 år från min verkliga. Det är ju smickrande. Hennes mamma är ett år äldre än undertecknad, hennes far fyra år äldre och Rowling själv 26 år yngre dvs 18.

Det var intressant att träffa en så framåt och jagstark ung medborgare i Folkrepubliken. Och som sagt, det fanns inga "Hey Eighteen"-känslor med i bilden.

Jag hade utlovat en lista med namn på de som bara har initialer. Jag orkar inte ikväll. I morgon, kanske.

80. Bloggetik I och II

I. En pretentiös rubrik, det medger jag. Mina läsare vill att jag ska sluta använda initialer i inläggen. Det kanske beror på att det är svårt att se en människa av kött och blod framför sig om hon eller han omnämns som ZY, GY eller XP. Det blir lite algebra av alltihop. Jag har varit inkonsekvent med namn. Daisy har jag alltid kallat för Daisy som är hennes engelska namn trots att jag skulle kunnat använda hennes kinesiska initialer som är XQ. R från Indonesien heter W i efternamn men jag har alltid refererat till henne bara som R. Om jag ska börja använda alias, exempelvis kalla GY för Primadonna, så skapar jag en distans till personerna som blir lite märklig. Den ursprungliga anledningen till att jag inte ville skriva ut namn var något slags omtanke om de inblandades integritet. Om de kunde identifiera sig själva så är det väl OK men det är inte meningen att vem som helst ska veta vem jag dricker vin och pratar strunt med. Från och med i morgon blir det i alla fall alias på kineserna.

II. Idag, när jag promenerade i solen på Gongti Beilu, hade jag en gnagande känsla i magen. En känsla som jag spårade till en tanke som kommit över mig på sistone. Nämligen att jag skulle vara en elak, illvillig och baktalande person. En till synes leende och vänlig person som emellertid inte tvekar att dissa något bloggledes. Det var två bloggposter som förföljde mig. Den ena om en dålig Nasi Goreng på ett fint hotell inne i centrala Peking för drygt ett år sedan. Den andra om julbordet som jag åt i fredags. Men ju mer jag har tänkt på det här, desto mer har jag insett att det inte stämmer. Det finns förhoppningsvis en logik i mina dissningar. Två saker har jag svårare att fördra än allt annat. Det ena är dumhet och det innefattar för mig bland annat fördomsfullhet, inskränkthet, empatibrist, snålhet och en hel radda negativa företeelser. Dessutom får det återverkningar på allt.
Det andra är dålig mat. Och det har alltid varit så. När jag var liten handlade mina föräldrar i en ICA-butik där det ofta såldes dåliga jordgubbar alternativt så plockades de om så att det låg fräscha högst upp i kartongen och halvjästa eller mögliga längre ner. Mögligt bröd och annan dålig livsmedelshantering var inte ovanlig där heller. Jag blev lika arg varje gång. Till mina föräldrars förtvivlan. Heltidsarbetande med tre söner. Jag förstod aldrig vilket slit det är. Att man kanske inte orkar eller hinner plocka bland gubbarna. Men jag försökte säga att det inte var dem det var fel på. Det var girigbuken till ICA-handlare som försökte tjäna några extrakronor på det som i princip var osäljbart. Ett stickspår, och jag försöker nu på något sätt komma till poängen. Om jag betalar eller någon annan bjuder mig på undermålig mat på restaurang, så kommer jag att blogga om det. Däremot, om jag blir hembjuden till någon som lagar något mer eller mindre oätligt så kommer jag inte att skriva om det eftersom jag tycker att det är oförskämt. Jag vill se till saker för deras förtjänsters skull och inte deras brister. Ingen människa med fungerande sinnesorgan vill avsiktligt laga något illasmakande. Att bli hembjuden till någon är dessutom en ynnest. Det lär för övrigt inte hända att någon som jag känner bjuder mig på något oätligt. Gemensamt för mina vänner är att de tycker om att laga och äta god mat.
Däremot kanske min blogg och jag må bättre om jag var mer bejakande. Och skrev om något som är bra. Som Oliver Stones Wall Street till exempel. Med risk för att vara tjatig. Ni minns att jag såg den på Finnairflighten till Shanghai för nästan tre månader sedan. Jag såg om den i eftermiddags. Inflightversionen var lite censurerad visade det sig. Nåja, det är en strålande film. Michael Douglas och Terence Stamp.

79. Juldekorationer

När man kommer in i det som kallas för Sanlitun Village möts man av de här figurerna. Jag vet inte om man ska kalla dem för shoppingänglar eller -djävlar. Djänglar eller kanske ävlar.




Inne i centret finns en stor gran med flaskor kring foten och korkar där skotten normalt sitter. En vinlusgran.