83. Calicivirus

I går morse led grannfrun av det. I morse led hennes make av det. I går var jag på middag hos grannfamiljen. Som den hypokondriker jag är trodde jag också att det var på gång också för mig när jag fick höra om mannens förglömliga natt. Jag satt då i en taxi på väg från de vänliga formgivarna. De jobbar i några lokaler som tillhör ett av Pekings universitet. Kontoret är inte isolerat så vi har ytterkläderna på oss när vi träffas. De bjuder alltid på te. Idag fick jag tie guan yin, min favorit. Det var sista gången för i år som vi träffades men jag kommer att återse dem måndagen den 5/1 när jag är tillbaka. Dessutom vill jag gärna ta med dem ut för att äta. (Något som jag misslyckades att göra med teveteamet som vi samarbetade med i våras. Jag var ihärdig men det blev inget. Synd.)

Jag åt lunch på O Sole Mio när jag hade bestämt mig för att se om jag var sjuk eller inte. Så här långt har jag inte märkt av några smittsymptom vilket jag meddelade Donna - OBS! nytt namn på GY - när jag var inne på ryssmarknaden och prutade till mig diverse julklappar. På ryssmarknaden, aka Alien's Street, blir man alltid tilltalad på ryska av försäljarna. Jag brukar säga att min ryska inte är så bra. Det är alltid uppskattat. Eller bra spelat uppskattat. Därinne var affärsverksamheten dvalaliknande. En försäljare var så desperat när hon hade fått mig på kroken att hon nästan spärrade utgången till sitt bås med sin kropp när jag försökte förklara för henne att jag inte var intresserad av just det plagget som jag tittat. "Min goda vän, jag ger dig jättebra pris, halva priset bara!" ropade hon efter mig.

Ryssmarknaden ligger i några kvarter där skyltar med rysk text är legio. Blonderade, ihärdigt sminkade damer i minkpäls och logohandväskor, liksom män vilkas boxarfysionomier gör att man inte tittar på dem en sekund för länge, är också det. Kanske är det fördomsfullt av mig att skriva så. Men, det måste finnas en ansenlig andel ryssar i Peking. Och de verkar koncentrerade till området kring Ritan-parken. I närheten av Ritan-Parken ligger också Nordkoreas imposanta ambassad. Vid muren på södra långsidan finns en inglasad anslagstavla med foton på evigt leende Kim Il Sung och Kim Jong Il. Vad det nu har med Ryssland att göra.

Jag förstår inte hur jag med min veka uppsyn kan tas för en ryss. Det kanske är hudfärgen och det allmänt försupna intrycket som gör det. Inte. Jag har druckit ovanligt lite den senaste veckan och igår sprang jag faktiskt 30 minuter i ett för mig tidigare oprövat tempo. Det vill säga, högre än vanligt, men tillräckligt medelålders sengångaraktigt för att inte vara bloggbart. Nej jag känner mig trots tempot både ung och stark. Om tre kvart ska jag träffa Donna vid Arbetarstadions norra port.