Det slår mig allt oftare hur mycket spänstigare och snärtigare jag skrev förr. Roligt, till och med. Åtminstone ibland. Tror jag.
Det händer att jag undrar om den onda sjukdom som drabbat de äldre i en del av släkten långsamt håller på att drabba mig. Placken. Att det är därför mitt bloggande bara blir segare och trögare. Nej, jag oroar mig egentligen inte. Det är bara det att det kan ta sekunder för mig att komma på namn. Som på den där skådespelerskan. Häromdagen när jag åt lunch på Smak i Malmö tillsammans med M. Vi pratade om fotoutställningar. Jag försökte komma på vad hon vars ansikte möter en på en affisch i trappan på Fotografiska Museet heter. Hon har kavaj, slips och håret på ett sånt sätt att hon snarare ser ut som en pojke på fotot. Om jag minns rätt ser hon lite arg ut. För att vara intresserad av foto har jag svåru att minnas detaljer. Nu var det hennes namn jag försökte minnas. Jag tänkte på "Match Point" av Woody Allen. Tänkte på den tveksamma filmatiseringen av Ellroys "Den svarta dahlian". Nada. Lloyd Cole har skrivit att han inte längre är ung, att han inte länge blir vansinnig av något, inte ens av - ja just det - Scarlett Johansson! Tack vare mitt minne för det oväsentliga visste jag var jag skulle leta för att komma på namnet. Så kan man ju hålla på.
När jag var i Malmö gick jag också på Bastard. Åt en grissida och drack förutom en Coteaux du Layon en Bourgogne Passetoutgrain från Domaine Dureuil-Janthial 2007/2008. Ett så kallat naturvin. Som var gott sällskap.
23 september 2012
15 september 2012
2012:36 Blekinge 17/7 2012
När jag två månader senare, i min soffa i lägenheten i Gröndal, skulle sammanfatta den där tisdagen i mitten av juli, slog det mig att det inte fanns så mycket att skriva. Jag kom inte ihåg så mycket. Tingsryd som jag lämnade. Småvägarna. Urshult där jag köpte jordgubbar och trampandet längs de blekingska sjöarna med anslag där man kunde boka fisketurer. En skogsmus som sprang över vägen där regnet ångade bort i solen. Några koppar kaffe i Ebbamåla. Danska turister.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
Den rökta laxen hemma hos min gamle vän i Olofström. Gustave Lorentz gewurztraminer. En inspelad konsert från DDR, 1979.
 |
| Ebbamåla, Hovmanryd, Blekinge |
8 september 2012
2012:35 Vi bryter för ett kort avbrott
Under mina cykelturer tog jag också bilder på det gamla sättet med film som måste framkallas. Jag väntar på att filmerna ska bli framkallade så att de minst dåliga av dessa till jpegar inskannade bilder ska kunna användas här. Därför pausar jag lite innan jag skriver om Blekinge och färden till Bromölla.
2012:34 17/7 Börjes
Jag växte upp på landet en mil norr om Uppsala. Huset som vi bodde i låg mittemot en kyrka, det hade varit en skola (och bostad för kantorn tror jag). I närheten av vårt hus låg vad som varit en prästgård men där bodde en bondfamilj som arrenderade mark från kyrkan. Det fanns en till bondgård i byn med ett par som mina föräldrar umgicks med. Deras söner, som var i tonåren när vi flyttade ut från stan - jag var fyra - var för gamla för att leka med oss. Övervåningen på vårt hus hyrdes av ett par som inte hade barn. När jag var sju flyttade paret ut och en familj in. Den äldste sonen i familjen, A, och jag byggde väl kojor, cyklade, tittade på frimärkssamlingar, läste serier, slogs och såg på teve tillsammans. Eller vad det nu var barn gjorde tillsammans för 40 år sedan. Vi håller fortfarande kontakten, för övrigt. Jag hade en annan kompis, J, som bodde en kilometer söderut och så Å och M, barnen i den familj där vi var dagbarn. Det fanns inte så många kompisar i trakten.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
Bilden: Börjes, Tingsryd Småland.
I byn där vi bodde fanns en så kallad bygdegård. Bygdegården tjänade - när den inte användes användes till söndagsskolan, något kyrkkaffe eller för den årliga luciatillställningen - som festlokal. Till festerna kom folk ibland i amerikanare eller på motorcyklar.
Festerna var högljudda, värst var de som ordnades av Centerns ungdomsförbund, CUF. Så minns jag det i alla fall. Dagen efter festerna stod det sopsäckar på vändplanen utanför. Jag, A och min bror samlade på ölburkar. Vi grävde oss igenom uppblötta pappersdukar, matrester, plastglas, fimpar, hopskrynklade servetter och bestick för att se om det fanns några välbehållna, oskrynklade burkar som vi inte redan hade till våra samlingar. På den här tiden var burkarna av plåt, i skogen hittade vi ofta burkar som hade rostat. Burkarna från festerna var i det avseendet i bättre skick, däremot kunde de vara fulla med fimpar eller bucklade. Det fanns en mångfald av varumärken på den här tiden, bland annat Tingsrydsölet. Bryggeriet, som är nedlagt, köptes under 70-talet av Pripps som senare köptes av Carlsbergs.
Denna omständliga inledning för att komma dit jag befann mig nu, morgonen den 17:e juli 2012.
Ölet och närheten till Konga, där farfar och farmor hade en sommarstuga, var ju det enda jag förknippade med den småländska tätorten vars camping jag nu tältade på.
Jag hade uppdaterat med upplysningen att jag gjorde just det, bodde i Tingsryd alltså. Då hade kommentarerna som gick ut på att jag skulle besöka Börjes kommit.
Jag
När jag cyklade in mot centrum i den lilla staden fick jag syn på en leksaksaffär som hette Börjes. I den fanns ingen servering. Inte heller i hästsportsbutiken med samma namn. På huvudgatan i Tingsryd kunde man för övrigt åka häst och vagn, hästar verkar vara viktigt i den här delen av Småland. Vid torget varifrån hästturerna utgick låg ett varuhus som heter Börjes. På övervåningen i varuhuset, med utsikt över torget, ligger kafeterian. Där köpte jag två plastmuggar kaffe, en räksmörgås - med handskalade räkor, ägg, majonäs och ett salladsblad -, en fralla med ost och skinka samt ett wienerbröd. För det betalade jag 49 kr. I Stockholm hade det kostat det femdubbla. Jag bör tillägga att jag hade den goda smaken att inte bråka om att påtår inte ingick. (Kaffet kostade 1,50.)
Medelåldern bland gästerna i kafeterian var nog 55 år. Av det kan jag inte dra några slutsatser. Det kan ju vara så att de yngre var bortresta under semestern, det behöver inte vara ett tecken på att Tingsryd skulle vara en avfolkningsort. Jag har inga fakta om befolkningsutvecklingen i Tingsryd och utan fakta blir jag på min höjd en sådan där medelålders man som reser på den svenska landsbygden och betraktar utan att begripa någonting. Men ändå spekulerar och skriver ner spekulationerna. På ett slags postmodernistisk prosa. Och det vill jag ju inte. För allt smör i Småland! Jag låter det därför stanna vid observationerna.
De gråhåriga farbröderna på bordet bredvid mitt pratade i alla fall om vädret, om att det borde finnas en teknik för att blåsa bort regnmolnen från himlen. Med tanke på hur sommaren dittills hade varit. Jag tittade ut över torget. Tjejen som sålde jordgubbar där höll samtidigt ett öga på ett litet barn. Hennes? Hon rökte. Jag tänkte att det borde finnas en kampanj som blåste bort cigaretterna ur det allmänna medvetandet.
Jag drack upp mitt kaffe, reste mig, gick ner till cykeln och började trampa mot Olofström. Som vanligt var det stört omöjligt att ta sig ur tätorten på första försöket. Fortsättning följer.
26 augusti 2012
2012:33 16/7 Mörka Småland del två
Den där raka, olidliga vägen har jag nästan förträngt. Min hunger glömmer jag inte. Vid infarten till Påryd fanns en liten fin damm med rosa näckrosor, dem glömmer jag inte heller. I samma ort fanns en ICA-butik som nyligen hade rånats. Därför satt ett anslag om att de helst inte hanterade kontanter uppsatt på dörren. På torget utanför butiken frågade jag en ortsbo om det fanns någon servering på orten. Det fanns en pizzeria som nog var stängd på måndagar. Jag cyklade till pizzerian. Mycket riktigt, den var stängd. Provianterade därför på ICA och använde kortet.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
Jag hittade en camping där jag slog upp tältet. Etthundra kronor per natt plus en deposition som man fick tillbaka på beroende på hur mycket man använde duschen.
Till nästa ort längs rutten, Vissefjärda, var det ett par mil. I Vissefjärda fanns det golfbana med tillhörande restaurang. I cykelsvettiga kläder begår man inte golfrestaurang, så är det bara. I Vissefjärda fanns också ett par pizzerior varav en inte var nerlagd. Där ville jag också använda ett av mina kort. Dessvärre kom jag inte ihåg koden och tänkte att det skulle gå med legitimation istället. Det gjorde det inte, jag var tvungen att föra över pengar mellan konton till ett kort vars kod jag kunde innan transaktionen kunde göras. Fick ett smärre utbrott över detta eftersom jag inte hade mycket energi kvar i mina depåer. Jag åt till sist en vegetarisk pizza till den här lunchen som började kl 16. Vid 17 kom jag iväg, på radion rapporterades det om rättegången mot den senare för mord dömde Peter Mangs.
Efter ett par kilometer drabbades jag av det värsta regn som skulle falla på mig under den här semestern. Jag tog skydd under ett macktak, drog på mig regnstället och väntade ut de kraftigaste duscharna. Sedan satte jag igång. Vägen var nästan lika rak som tidigare men nu desto mer kuperad. Lövinslag ersatte på sina platser den förhatliga granskogen. På P1 gick ett reportage om Riccardo Muti som jag lyssnade på medan jag trampade. Rekommenderas om det ligger kvar.
Jag närmade mig Konga, här hade min farfar och farmor en sommarstuga för 40 år sedan. Ett infall att hitta den gjorde att jag svängde av och in i och ut ur det lilla samhället. Stugan låg vid en sjö, så mycket minns jag. Det fanns flera sjöar i närheten. Efter några turer på leriga vägar som gick över kalhyggen och längs sjöar gav jag upp och fortsatte på den stora vägen mot Tingsryd.
Utanför Tingsryd stannade jag och ringde min gamle vän i Olofström. Klockan var nio, jag var trött och det var fem mil kvar till den Blekingska orten. Dessutom började det bli mörkt. Budskapet var att vi skulle ses på tisdagen istället.
2012:32 16/7 Mörka Småland, del ett.
Vandrarhemmet i Ölands Skogby hade bra rum, okej duschavdelning och ett hyggligt gemensamt kök. Frukosten hade det sämsta kaffet jag serverats på ett vandrarhem. Kaffesnobb är jag inte. Ibland är det bara koffeinet jag är ute efter. Den gamla tidens klotformade kannor som ofta står på en värmeplatta där det ligger/låg en femtioöring kan innehålla en för ljus ogenomtränglig vätska med brända toner. Av en kusin har jag fått veta att det kallas "chaffisbläck". Till och med det kan jag dricka om tillfället är det rätta. Surt och med en lite bränd smak, välkomnar min munhåla det ändå. Men frukostkaffet den 16/7 i Ölands Skogbys vandrarhem var värre än så. Som bordsmargarin erbjöds Lätta - en produkt som gärna hade fått lätta för gott både från bord, kylskåp och livsmedelsbutiker. Äggen minns jag inte, brödet var varken sämre eller bättre än det på något annat vandrarhem och filen med müsli har jag redan glömt. Frukosten, som är ett av de viktigare målen när man ska lägga tiotalet mil under sig, var helt enkelt en av de snålare.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
Det var växlande molnighet och västlig vind den här dagen. Jag cyklade till färjan som tog mig över sundet till Kalmar. Ombord visades en minst 40-årig film om båtens glansdagar. Reportrar intervjuade dåtidens kändisar. Kavajer, glasögon och frisyrer var av ett slag som man aldrig ser numera trots att nostalgin över passerade decenniers moden påstås vara återkommande. Glansdagarna för färjan kommer inte åter. Det byggdes en bro varöver den mesta trafiken numera går.
Av Kalmar såg jag inte mycket. Det går ett Öresundståg från stadens station så det är möjligt att ta en cykel hela vägen till Köpenhamn på räls om man vill. Det ville inte jag, det kändes som fusk. Mitt nästa delmål var för övrigt Olofström där en gammal vän bor. Olofström låg inte längs Öresundstågets sträckning så det verkade inte rationellt med tåg heller. Det var cykel som gällde. Men skulle jag orka fjorton mil?
Kalmar är en av de där städerna där man kan cykla i en evighet utan att ta sig ut. Jag skriver "man", kanske var det jag som än en gång bevisade vilken usel kartläsare jag är. Trots kartor och appar.
När jag väl hade nystat mig ur alla trafikplatser, tvärvänt på asfaltsstumpar som slutat i naturreservat och hittat den riktiga vägen, till en början parallell med autostradan E22 var det som vanligt. Jordbruksmarker, hagar, gårdar och sömniga - vilken kliché det uttrycket är - små villasamhällen med sina pizzerior, nerlagda postkontor och tomter med studsmattor. Glömde skriva att jag än en gång cyklade på det som hade varit en gammal järnväg under den första milen. Passerade fina, ofta stora, stationshus som numera är bostäder men där skylten som anger hur många meter över havet byggnaden ligger, ofta fortfarande finns kvar.
Klockan hade blivit tolv när jag befann mig på en spikrak väg genom granskog. En väg utan ren, en väg vars riktning var rakt motsatt den som vinden hade. En väg där lastbilar och långtradare, jordbruksredskap och en och annan personbil passerade.
Återkommer.
21 augusti 2012
2012:31 15/7
Frukost, promenad, elvakaffe och så iväg. Men innan jag for hade A tagit en bild på mig framför min fullastade cykel. Det var ursprungligen meningen att den skulle visas på facebook men A hade problem med uppladdningen så det hände inte och det spelar inte någon som helst roll.
Den här söndagen sken solen och det var milda vindar mot ansiktet när jag cyklade söderut. Jag stannade i Gärdslösa för att ta en bild på minnesstenen över Stagnelius. I samma by ligger prästgården som poeten växte upp i. Där åt jag en grönsakspaj till lunch. Deltog också i ett lotteri som kan ge fria nätter där. Har i skrivande stund inte meddelats om dragning har skett.
Fortsatte söderut, tog in på en småväg som ledde genom vidsträckta, öppna strandhagar ner till havet. Tog bilder av härligheten. Öppnade grindar som jag stängde. Såg kor i fjärran. Ansamlingen av täta, mörka moln på himlen gjorde mig orolig. Vad skulle hända om blixten slog ner här? Jag återvände mot den stora vägen igen. Slutmålet var Färjestaden. Över bron får man inte cykla men man kan ta med cykeln på en buss. Det lockade mig inte. Bättre då att ta färjan från Färjestaden. Till färjeläget kom jag försent med tio minuter, ringde vandrarhemmet i Ölands Skogby och hörde mig för om rum.
Cyklade dit, checkade in och cyklade sedan till livsmedelsaffären vid vägskälet ner mot Färjestaden. Utanför affären såg jag den norska ensamcyklaren men hon såg inte mig. Inne i affären köpte jag pasta, några tomater och en chokladkaka. Lagade till pastan i köket till en av vandrarhemsbyggnaderna. Ett par satt och åt på den inglasade verandan och de drack vin ur en bib med Gosa. Doften av varmt rödvin fyllde även köket. Mannen i paret kom in i köket, där jag satt med min pasta, för att diska. Han berättade att han var gammal tävlingsskytt och nu skulle då åka och överraska sonen som fyllde jämnt. I present skulle sonen få ett av pappans vapen. Kvinnan kom också in i köket. Hon föreslog att de skulle torka stekpannorna och kastrullerna genom att sätta dem på spisen och slå på plattorna medan de diskade resten. Så blev det inte. När de var klara diskade jag och gick sedan till mitt rum där jag somnade.
Bild: Öländska ostkusten söder om Långlöt.
Den här söndagen sken solen och det var milda vindar mot ansiktet när jag cyklade söderut. Jag stannade i Gärdslösa för att ta en bild på minnesstenen över Stagnelius. I samma by ligger prästgården som poeten växte upp i. Där åt jag en grönsakspaj till lunch. Deltog också i ett lotteri som kan ge fria nätter där. Har i skrivande stund inte meddelats om dragning har skett.
Fortsatte söderut, tog in på en småväg som ledde genom vidsträckta, öppna strandhagar ner till havet. Tog bilder av härligheten. Öppnade grindar som jag stängde. Såg kor i fjärran. Ansamlingen av täta, mörka moln på himlen gjorde mig orolig. Vad skulle hända om blixten slog ner här? Jag återvände mot den stora vägen igen. Slutmålet var Färjestaden. Över bron får man inte cykla men man kan ta med cykeln på en buss. Det lockade mig inte. Bättre då att ta färjan från Färjestaden. Till färjeläget kom jag försent med tio minuter, ringde vandrarhemmet i Ölands Skogby och hörde mig för om rum.
Cyklade dit, checkade in och cyklade sedan till livsmedelsaffären vid vägskälet ner mot Färjestaden. Utanför affären såg jag den norska ensamcyklaren men hon såg inte mig. Inne i affären köpte jag pasta, några tomater och en chokladkaka. Lagade till pastan i köket till en av vandrarhemsbyggnaderna. Ett par satt och åt på den inglasade verandan och de drack vin ur en bib med Gosa. Doften av varmt rödvin fyllde även köket. Mannen i paret kom in i köket, där jag satt med min pasta, för att diska. Han berättade att han var gammal tävlingsskytt och nu skulle då åka och överraska sonen som fyllde jämnt. I present skulle sonen få ett av pappans vapen. Kvinnan kom också in i köket. Hon föreslog att de skulle torka stekpannorna och kastrullerna genom att sätta dem på spisen och slå på plattorna medan de diskade resten. Så blev det inte. När de var klara diskade jag och gick sedan till mitt rum där jag somnade.
Bild: Öländska ostkusten söder om Långlöt.
19 augusti 2012
2012:30 14/7 pt 3
Hur ska jag minnas det här? Det är ju mer än en månad sedan Frankrike firade nationaldag och svenska rojalister firade kronprinsessans födelsedag. Kronprinsessan, titeln som av en för mig obegriplig anledning av många uttalas med betoningen på tredje stavelsen: kronprinSESSan. Jag hade varit utanför nyhetslandskapet några dygn. Visst kollade jag grilluppdateringarna på facebook och rantarna på twitter men jag hade faktiskt inte tänkt på att KRONprinsessan fyllde år. Det var K som kommenterade om det tror jag. Om det var många som reste till den här ön just den här dagen för att fira just den födelsedagen så var det inget jag märkte där jag befann mig.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle, Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka. Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.
A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.
Conde de Valdemar, Crianza 12659.
Ut ur naturreservatet var jag på asfalterad väg igen. Platsen med Ölands största raukar skulle ligga i närheten så jag trampade dit. De var betydligt mindre än motsvarande kalkstensformationer på den större ön som hade kommit från samma dag. Sevärt? Kanske. Sedan var jag inne i ett med öländska mått större samhälle, Löttorp, där jag köpte några äpplen och något att dricka. A hade skrivit att det fanns mat att laga i torpet där jag skulle bo så jag ville inte föräta mig.
Cykelvägarna på öns norra del går på vissa platser parallellt med väg 136, i andra avsnitt i långa ögleliknande omvägar kring den. Det är lövskog, hagar, lundar och bondgårdar. Fritidshus och permanentboenden.
Fyra mil norr om Kolstad börjar regnet. Inget ösregn, bara ett jämnt droppande som ändå kräver andra plagg. Jag bestämmer mig för att ta väg 136 och byter om i en busskur. Väg 136 är rak. Det finns en liten vägren. Jag sätter på P1 och lyssnar till en dokumentär om Susanna Kallurs försök att komma tillbaka. Mitt idrottsintresse är svagt men det är alltid intressant att lyssna på de som kämpar.
A har messat vägbeskrivning, jag ska ta till vänster in på mindre vägar vid Köpingsvik. Regnet har tilltagit och jag vill verkligen komma in i värmen nu.
A och K är bortbjudna den här kvällen. Borderterriern B är hemma, nyckeln sitter i dörren, det är bara att gå in, har jag fått veta. B är en snäll hund som jag träffat flera gånger. Hon skäller knappt när jag vrider om nyckeln för att öppna. Hon kommer ut och hälsar entusiastiskt varefter hon beger sig. Ut. Från. Tomten. Där ligger den smala väg som jag kom cyklande på. Det var lördag, förhållandevis lugnt utom från en tomt där "West end girls" spelades så att det hördes vida kring när jag passerade. Jag mötte några bilar. Jag springer efter, ut på vägen och ropar efter B. Efter några minuter kommer hon tillbaka och springer in på tomten igen. Innan jag har hunnit se till att hon kommer inomhus har hon sprungit ut ur trädgården i en annan riktning. Jag försöker springa efter och ropa, men hör till sist henne inte längre. Panik. Jag ringer A. A svarar inte. A ringer tillbaka. Jag råkar trycka bort henne. Jag ringer A igen. Direkt till telefonsvararen. Så ringer A och vi får kontakt. A skrattar: "Vi har en hund med oss". B hade sprungit in på en granntomt och där blivit omhändertagen av grannen. När A och K kom cyklande från middagen så passerade de grannen och fick sin B tillbaka. Ingen är gladare än jag. Det hade inte känts okej att komma som gäst och orsaka en borderterriers frånfälle. Till saken hör att B inte har något trafiksinne och dessutom råkat ut för en trafikolycka tidigare.
Under hundpaniken har jag inte hunnit laga någon mat. A ställer sig och gör det. Färsk pasta med en fin italiensk skinka, grädde och parmesan. Ett glas rioja till det. Vi pratar till midnatt. Jag blir inkvarterad i det andra torpet på tomten och somnar i förordet till en Stagneliusantologi.
Conde de Valdemar, Crianza 12659.
16 augusti 2012
2012:29 Den 14/7 pt 2
En norsk ensamcyklare var den enda tvåhjulsturist förutom jag som rullade ombord på MS Solsund som färjan mellan Oskarshamn och Byxelkrok heter. Vi nickade mot varandra. Jag tror att det är så vi cyklister gör, för att markera ett slags samhörighet. Om vi inte möts på vägen. Då vinkar vi. Kanske.
Det regnade när färjan lade ut så nästan alla passagerare trängdes i samma lokal på övre däck. Förutom människor var där även ett par hundar, bland annat en spets som kunde yla så att det lät som ett utdraget "ja". En mamma hade tre barn som inte gjorde som hon sade. Hon försökte därför att skrika så att de skulle lyda. Och så pratades det. Trots det lyckades jag sova sittande vid ett bord där även ett ungt par med en bebis satt. Drygt två timmar tog resan. Ett lätt dis rådde när jag började cykla från Byxelkrok. På Öland finns en i båda bemärkelser utmärkt cykelled som i norr passerar genom ett naturreservat. Det var kalksten, färister och så befann jag mig inne i en tallskog uppe på en klint. Därinne i skogen var det nästan tyst. Jag blev stående, blickande ut mot vattnet. Där ligger Blå Jungfrun. I vattenglittret. Molnslöjor på himlen, lätt sol. Och så det tysta. Frid är ett ord som jag sällan använder eftersom jag så sällan upplever den. Här fanns den i alla fall. Då.
Efter en timme fortsatte jag så att cykla. På skogsstigar och mindre vägar. Sedan var jag ute på asfalterat underlag igen. Slutmålet för dagens tur var Kolstad utanför Borgholm. En god vän har - tillsammans med sina syskon - ett torp där. Återkommer till det.
Det regnade när färjan lade ut så nästan alla passagerare trängdes i samma lokal på övre däck. Förutom människor var där även ett par hundar, bland annat en spets som kunde yla så att det lät som ett utdraget "ja". En mamma hade tre barn som inte gjorde som hon sade. Hon försökte därför att skrika så att de skulle lyda. Och så pratades det. Trots det lyckades jag sova sittande vid ett bord där även ett ungt par med en bebis satt. Drygt två timmar tog resan. Ett lätt dis rådde när jag började cykla från Byxelkrok. På Öland finns en i båda bemärkelser utmärkt cykelled som i norr passerar genom ett naturreservat. Det var kalksten, färister och så befann jag mig inne i en tallskog uppe på en klint. Därinne i skogen var det nästan tyst. Jag blev stående, blickande ut mot vattnet. Där ligger Blå Jungfrun. I vattenglittret. Molnslöjor på himlen, lätt sol. Och så det tysta. Frid är ett ord som jag sällan använder eftersom jag så sällan upplever den. Här fanns den i alla fall. Då.
 |
| Blå Jungfrun, digitalt |
 |
| Blå Jungfrun, analogt |
29 juli 2012
2012:28 Den 14/7 pt 1
Jag var på Gotland några dygn. Cyklade inte så mycket men åt, drack och umgicks desto mer med P, M och deras sexåring. Gjorde kortare utflykter. Joggade. Var i Brucebo naturreservat och såg orkidéer. Gick från huset in till Visby genom nämnda reservat på fredagen.
Jag, P och en kollega med sambo gick ut senare samma kväll. Efter öl och fördrink åt vi på Gamla Masters. Sparris från Lärbro, lamm, sancerres och crôzes-hermitage. Jordgubbar. Lammet var i mitt tycke för blodigt, jordärtsskockorna lite för hårda men annars var det bra.
Efter middagen gick vi vidare. Tog taxi hem.
Steg upp vid femtiden på lördagen och cyklade till hamnen. Kyligare i luften nu, lågtrycket hade lagt sig över ön och regnet väntade på att få falla.
Sov i omgångar ombord på båten. Det visades en komedi på några små skärmar som hängde i salongen. Jag hade inga hörlurar men förstod ändå rätt bra vad den handlade om. Och kände mig plötsligt oändligt gammal.
Båten angjorde ett regnigare Oskarshamn än det jag hade lämnat knappt fem dygn tidigare. Jag cyklade in mot stan. Mina ärenden var tre: laddare, vin och lunch.
Det första ärendet gick snabbt, det andra fick jag göra två gånger då jag tappade den första flaskan gewurztraminer som jag köpt i gatan. Lunchen, fish'n'chips, åt jag på en restaurang nere i hamnen. Samtidigt som jag åt pågick ett jönsigt båtmotorsportevent på vattnet. Klockan 14 gick den gamla färjan mot Byxelkrok.
Bilden: sparris från Lärbro.
Jag, P och en kollega med sambo gick ut senare samma kväll. Efter öl och fördrink åt vi på Gamla Masters. Sparris från Lärbro, lamm, sancerres och crôzes-hermitage. Jordgubbar. Lammet var i mitt tycke för blodigt, jordärtsskockorna lite för hårda men annars var det bra.
Efter middagen gick vi vidare. Tog taxi hem.
Steg upp vid femtiden på lördagen och cyklade till hamnen. Kyligare i luften nu, lågtrycket hade lagt sig över ön och regnet väntade på att få falla.
Sov i omgångar ombord på båten. Det visades en komedi på några små skärmar som hängde i salongen. Jag hade inga hörlurar men förstod ändå rätt bra vad den handlade om. Och kände mig plötsligt oändligt gammal.
Båten angjorde ett regnigare Oskarshamn än det jag hade lämnat knappt fem dygn tidigare. Jag cyklade in mot stan. Mina ärenden var tre: laddare, vin och lunch.
Bilden: sparris från Lärbro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
