Svenska Dagbladet

Jag tillhör den ppm* av svenska befolkningen som gillar att bli uppringd av telefonförsäljare om det inte sker när jag äter middag eller lyssnar på filosofiska rummet, vill säga. På annat sätt kan jag inte förklara varför jag nu, för andra året i rad, har nappat på erbjudandet att prenumerera på den andra dagstidningen för Stockholmsområdet. Det känns som jag ångrar det allt som oftast. Fredagar och lördagar är undantaget. Andres Lokkos fredagskrönikor gör att jag orkar ta mig upp ur sängen och laga min grötfrukost. Idag förklarar han för oss varför vi inte ska åka på rockfestival. Och han gör det som vanligt på ett härligt elitistiskt sätt. Ett av hans argument för att vi ska stanna hemma är "Château Neuf du Papen". Alldeles riktigt. På rockfestivaler får man vara glad om man hittar Kaya- eller Foot of Africa -cisterner med tappkranar. Öl, alkoläsk och den söta produkt, som producerad utanför Normandie aldrig är annat än ren, hårt extraherad, ondska - cider - förekommer också. Just Hultsfredsfestivalen som pågår nu har jag aldrig slagit ner mina tältstolpar i. Den har känts alldeles för bonnig för en gammal lantis som jag. Att det där förekommer en mytisk figur som gör onämnbara saker med latrininrättningar har inte fått mig att längta mer. Nej, senast jag besökte en festival var 1992. På Roskilde spelade Teenage Fanclub, David Byrne och Violent Femmes så jag tycker att det är ursäktligt.
(Många har förresten ringt och undrat hur det gick i uttagningen till "Södermalms sämsta musiksmak". Igår kväll fick jag besök av juryn som gick igenom min skivsamling. Kelis och Soul Asylum, hrmm, ja, nog hade han tveksamma plattor alltid, tänkte de. Men var det tillräckligt?. När de förgäves hade försökt hitta Green Day, Black Eyed Peas och Marillion bestämde de sig för att jag inte kvalade.)
Lördagarna, det andra argumentet för att läsa Svenskan, har krönikor om libbstickor och enbär, Jens Dolks vinartiklar och den härligt anakronistiska "Shoppingronden".
Att sedan resten av veckan läsa tokhögriga alternativt slå-in-öppna-dörrar-kolumnister, liksom ledarsidorna gör ju ingen glad. Grävjobb av DN:s kaliber har jag inte sett röken av. Kultursidorna då? När jag var yngre mäktade jag med helsidiga kulturdelsartiklar om Saxo Grammaticus. Det gör jag inte längre.
Karin Thunberg, Lars Ring och Stefan Malmqvist tillhör ljusspridarna. Liksom Karin Ström. Vetenskapsbevakningen är nog habil också.
För övrigt tillkännager jag härmed att jag i år tänker överge den familjefascistiska och hedniska högtid då man - bland annat i Skärgården - dansar kring fruktbarhetssymboler, äter härsknad sill och dricker destillerade drycker. Jag hoppas på en stilla kväll på Åsögatan med Albarino och dvd-utgåvan av "Brideshead Revisited". Jag kan emellertid tänka mig att ersätta dvd-tittandet med ostoppbara skåningar. Så länge jag slipper "Små grodorna".

* part per million