5 december 2006

Lakritspuck 2.0

Alice Brax skriver om den rådande glögg-hysterin. Hur individualistiska är vi egentligen? Varför måste alla plötsligt dricka Blossa -06? Hur går det till när glögg-makarna skapar en hajp kring den begränsade produktionen? Vilka morronsoffor eller tidningsspalter är det som får oss att samfällt köpa den senaste årgången av kryddbrygden?
Man kan titta på en annan bransch. Om ett stort företag som säljer billiga och snygga kläder ber en platinablond kr(a)utgubbe med stort namn i den finare modevärlden att rita några plagg som från ett visst datum endast i begränsad upplaga finns till försäljning i storföretagets butiker så skyndar alla dit och sliter i tygerna. När samma företag ett år senare anlitar två herrar med distinkta förnamn för ett liknande uppdrag så upprepas scenerna igen. I tidningar och tv - även den licensfinansierade - rapporteras det okritiskt om samarbetet veckorna strax innan plaggen saluförs. Hur går detta egentligen till? Eller rättare sagt, hur lyckas reklam-, marknadsförings-, PR-människorna eller vilka de nu är, hitta en så bördig medial jordplätt att plantera detta i? Och varför skrivs det så lite om det? Finns det sömniga och okritiska journalister? Kanske något för Olle att ta tag i.

(Är det förresten någon som vet om GB avsiktligt begränsade produktionen av 1982 års glasshajp, lakritspuck, eller om företaget överraskades av populariteten? Produktionen kunde ju inte möta efterfrågan och därför tillverkades parallellt en mer konventionellt formad lakritssmakande pinnglass. Som aldrig betraktades som the real thing.)

Trots att jag varken köar utanför klädvaruhusen eller säljer min njure för senaste glöggen så är jag inte stort bättre än de som gör det. När vinskribenterna för några år sedan var lyriska över Alain Brumonts Château Montus så sprang jag och andra vinlellar naturligtvis och köpte några flaskor samma måndag som de släpptes. Sprang och sprang förresten. Jag lade till och med kundbesök i landsortsstäder där det fanns buteljer som bara värmde hyllorna och körde dit. Nu ligger flaskorna i mitt vinfack och samlar damm. Jag har haft idéer om vertikalprovningar men jag vill ju egentligen helst äta något till.

En gång på Wermlandskällaren i Uppsala drack jag vinet. Det hade några års lagring bakom sig och de dovare mognadstonerna började framträda. Servitören påstod att det kom från Madeira. Madiran ligger i södra Frankrike. Jag var finkänslig nog att inte rätta honom. Och ja, det var ett stort vin som passade till det vilda vi åt. Men att gilla det är varken särskilt individualistiskt eller originellt i vinkretsar.

Från vinmakaren Alain Brumont finns på systembolaget för närvarande bara bra budgetviner att köpa. Slotten Montus och Bouscassé är slutsålda. Jag är inte så förtjust i den bleckiga tannat/blandningen från Gascogne men både den vita motsvarigheten och både muskliga och kärva Torus rekommenderas.

La Gascogne par Alain Brumont Tannat Merlot (nr 12894), 77 kr

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 73 kr


Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml.

Bilden: knappast Viktor och Rolf

1 kommentar:

konjären sa...

Säg till när du vill göra en Montus-vertikal! Jag är på, som vi brukade säga på nittiotalet.