Mer om Vino Tinto

Tack vare flitige läsaren Redaktörn hittade jag mer info om plånket i Aftonbladet.

En kväll i den dåliga betjäningens tecken

Gondolens vinbar med den nya fula menyn - den förra var bara dum, inte ful - har slutat servera oliver. Nu får man salta pinnar i väntan på beställningen. Ikväll fick jag och världsmästaren vänta en kvart innan personalen uppmärksammade oss. För mig blev det en fin nya zeeländsk sauvignon blanc; villa Maria. J drack gueuze - en belgisk dryck som kommer att bli det nästa stora, tro mig. Sedan gick vi till "Pontus by th Sea". Den söte bartendern försökte lura i mig att Rosemount chardonnay semillon var från södra Frankrike. Han var inte road av att jag - på ett för mig ovanligt ödmjukt sätt - påpekade att Rosemount är en australisk producent. Vinet smakade inte. Sedan hade bartendern så dålig koll på vår beställning att vi höll på att tjäna 164 kronor. Ärlighet är ett rättesnöre för mig. Ibland. Därför påpekade jag att han hade bongat in för lite och betalade följaktligen för hela summan. När J:s hästgalningar hade kommit satte vi oss till bords. För mig blev det en torr sashimi med pepparrot, wasabi och söt soja som jag drack en vit bordeaux till; 2003 Clavet Rèserve Blanc. Sedan en lammrostbiff och risotto med Côtes-du-rhône rouge Saint Cosme till. Slutligen en översöt dessert med jordgubbar maräng och citronkräm. Nej, Pontus by the Sea suger. Medioker spis till överpris. Endast turister med defekta smaklökar och svällande plånböcker göre sig besvär. Till råga på allt åkte jag hemåt med en taxichaufför som körde så illa ifråga om riktning att jag fick kliva ur utan att behöva betala ett nickel. Jag gick hem och väl framför datorn försökte jag skriva något kvickt om det tramsiga, kvasipolitiska etiketterandet som "popvänster" och "pophöger" innebär. Men det blev inte bra. Så nu går jag och lägger mig.

Vino Tinto Español

För drygt 20 år sedan började jag handla på Systembolaget. I regel blev det viner för högst 40 kr som hade fått någorlunda goda betyg. De röda lantvinerna det vill säga det franska och det spanska, köpte jag ofta. De vita - österrikiska och tyska - var odrickbara. På den här tiden skedde all betjäning över disk. Lantvinsserien var kanske ett försök att få folk att dricka vin istället för öl och sprit. Istället för att skamset snubbla med tungan över svåruttalade franska namn kunde man rätt och slätt beställa "franskt lantvin".
Systembolagets sämsta vita vin ansågs Beyaz vara. Etikett-texten på flaskan var kortfattad: "Beyaz betyder vitt på turkiska". Ingen falsk marknadsföring där inte! Jag har aldrig köpt det. Däremot druckit. Det är inte lika enkelt att peka ut dåtidens sämsta röda. Vino Tinto Español - som jag köpte ibland - hade låg status och fick därför ofta vara sinnebilden för dåligt rödtjut. Men omdömet om vinet varierade eftersom det uppvisade stora årsvariationer. Ibland ansågs det väldigt prisvärt, andra gånger i det närmaste odrickbart. Jag har både dåliga och goda minnen av det. Sämst av de röda kanske studentskivevinet Châtelet var - idag finns det endast på halvflaska.I DN läser jag efter tips från förortsmamman M - tack - att Vino Tinto försvinner ur sortimentet i augusti. DN undrar om jag kommer att sakna det. Jag svarar i likhet med 73% av de röstande nej. Ett vin jag inte har druckit på 15 år är som bekanta jag inte längre umgås med. Jag saknar inte. Det enda som känns lite vemodigt är att den fina etiketten försvinner med vinet.

Châtelet (nr 2218), 29 kr, 375 ml

Vino Tinto (nr 2760), 49 kr

Ramos

Jag tror att vinet har fått goda betyg, att landets vinkritiker har tyckt att det är prisvärt. Mina tankar går till billig shiraz, primitivo och annat syltigt. Frukten är flabbig och det finns en antydan - inte helt behaglig - av grönmögel i doften. Alkoholen, 13,5%, ligger ovanpå och skvalpar som motoroljeutsläpp från utombordare på vågorna i skärgården. Det enda som är lite motvalls är tanninerna som raspar skönt mellan tunga och gom. Nej, om det är såhär man tycker att viner ska vara så vill jag inte vara med längre. Köp det inte, köp något annat.

Ramos (nr 6139), 69 kr

Riesling mot rönnbär, 2-0

Det skulle bli match igen. Efter att förgäves ringt runt för att få höra "Du har inte lust att komma hit?" accepterade jag att stanna hemma. Det var inte så att jag nödvändigtvis ville ha sällskap, det var en större TV-skärm jag var ute efter. Min 15-tums, allt annat än platta, TV gör sig helt enkelt inte när man ska titta på en stor randig gräsmatta där en boll jagas. Det blir lite bandykänsla om ni förstår vad jag menar. Som vanligt kopplade jag in radioljudet. Inget vin korkades upp. Jordgubbar, yoghurt och honung fick bli matchkost under det som skulle bli en drygt 90 minuter lång förnedring. Efter två tyska mål, utvisningen av Lucic och Larssons straffmiss så var Isakssons fenomenala räddningar det enda som hindrade mig från att överväga emigration*. Det var skönt att se matchen utan sällskap. Glädje delar jag gärna men sorg bär jag helst ensam.

(Eftersom jag håller på vinländer känns det bra att Argentina slog Mexiko. Jag hoppas att Portugal vinner över Holland och att Schweiz vinner över Ukraina. Matcherna Italien - Australien liksom England - Ecuador har jag inga synpunkter på.)

* Naturligtvis trams. Fotboll kommer aldrig att vara så viktigt för mig.

Midsommarfirandet

Det här och det här handlar alltså om samma firande som jag var på. Och det är sant, Golanvinet var riktigt äckligt. Jag hoppas att J på Tjustgatan som jag träffade på Folkungagatans sunk-ICA under eftermiddagen fick tag på jordgubbar. Han skulle fira i Midsommarkransen. Ovanligt lämpligt ställe att fira på, om man tänker efter.

Midsommarafton 2006

Vaknade för tidigt. Stökade hemma i lägenheten. Köpte jordgubbar som jag åt med A på en balkong. Cyklade hem. Bil norrut. Åt jordgubbar med M och lyssnade på Dixie Chicks. Körde hem. Åt sill, lax, paj och jordgubbstårta med H, B och A och taxen Oskar på Södermalm. Som alla Södermalmsbor gick vi in när det regnade. Ut när solen sken. Och eftersom både "Born to run" och ""Do you know the way to San José" finns på "Welcome to the pleasuredome" med Frankie goes to Hollywood behövde vi inte lyssna på någon annan skiva. Men det gjorde vi. Och så glömde jag kameran. Fan.

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 75 kr

Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 79 kr

Penfolds Rawson's Retreat Riesling (nr 16406), 74 kr

Golan Emerald Riesling 2005 (nr 98646), 79 kr

Midsommarn

I dag kommer många svenskar att hoppa i säckar, äta jordgubbstårtor och få fästingar. Destillerade drycker med eller utan kryddning, sill i hem- eller fabriksjorda inläggningar och den söta, lilla jordknöl som kokt är i det närmaste oätlig under resten av året kommer att stå på borden bland byttor och fat. Några kommer att sjunga innan de skålar. Andra kommer att dricka utan att prata. Några kommer som Noa att somna av ruset. Somliga kommer att gräla, förälska sig eller hamna i slagsmål. Misshandla eller misshandlas. På campingplatser och i skärgårdshus. Tidningsrubrikerna dagen efter kommer att handla om allt detta. Det kommer att vara "ovanligt lugnt" eller "ovanligt stökigt". Aldrig vanligt.

För mig var midsommar en icke-högtid. Jag hade inte firat den sedan jag var barn förrän jag bodde i Umeå 1990. Vi satt utomhus i ett sommarstugemoråde i Ratu*, några mil norr om stan. Senare under den här norrlandsljusa Beppehatts-sommarnatten, när vi hade dansat till Black Box, Charlatans och Stone Roses, badade vi bastu. I en fin, åttkantig, hemmasnickrad med fönster och utsikt över den lilla tjärnen satt vi och svettades. Och så sprang vi ut för bryggan och svalkade oss i tjärnen. Två missöden inträffade. Det första när jag satt på bryggkanten och vilade. Då kom plötsligt grafiska designern, trummisen med mera M ut ur den fuktiga hetluften och skulle hoppa över mig för att landa i tjärnen. Istället halkade han på bryggan och satte sin häl rakt i min solar plexus så att jag hamnade i vattnet. Jag tog mig upp till ytan men kunde inte andas. "Nu dör jag" tänkte jag. Raskt sträckte några fram händerna och drog upp mig. Jag fick åter luft. Mina räddare hade sett skräcken i mina pupiller, sa de. Den andra händelsen var i bastun när snickaren E med handen tog en sten som legat i utkanten av eldhärden och sa till M som låg utsträckt: "Känn, den är inte särskilt varm". Därefter lade han den på M:s mage. M studsade upp och undrade om E var riktigt klok. Som alla, utom E, visste är huden tunnare på magen än i handflatan.

1991 var jag inregnad på sommarstället.

Regnsommaren 1993 firade jag med min storebror. Picknick i Stabby Hage, Uppsala. Sedan försökte vi oss på en barrunda. Bland annat tittade vi in på Eskobar där Naughty by Natures "Hip Hop Hooray" dånade, liksom Jamiroquai. Det var tomt så när som på några få gäster. Vi stötte ihop med syskonen H från Storvreta.
Katten Vigdis försvann samma kväll, tror jag. Hon kom tillbaka månader senare.

När jag flyttade hit 1994 blev jag bjuden att fira med P och J på en skärgårdsö. Kvällen innan midsommarafton var himlen mörk. Det regnade och vågorna hade vita toppar när Waxholmsbåten lade ut från Strömkajen. Åtta grader högst. Morgonen på själva dagen var lika grå. Så hände något vid lunchtid. Plötsligt skingrades molnen och temperaturen steg till över tjugogradersstrecket. Det var sill och allt det där. Jag hade köpt O.P. Andersson för den hade fått bäst betyg i Aftonbladets test. J hade sin gula skjorta. Han deklamerade Majakovskij. Vi hjälpte till att resa öns stång. B påstod att hon hade plockat orkidéer till kransarna. Jag blev upprörd. Naturligtvis ljög hon för att retas. På kvällen var det schottis, hambo och annan dans på dansbanan. Jag måste ha varit lycklig och lite korkad eftersom jag till och med dansade till Toto.
Samma gäng firade sedan högtiden tillsammans på en annan skärgårdsö flera år i rad. En tradition som bröts 2001 då ön såldes. Då reste vi istället till Högbonden som ligger utanför Höga Kusten. Ön är värd en resa om man gillar klippstup, raviner och utsikt.

Midsommaraftnar kan man, liksom på nyårsafton, vara lycklig eller olycklig. När stämningen har varit som mest på topp, när man har kommit till sjunde sången i det uppkopierade vishäftet, har jag ibland smitit undan, gått ner till vattnet för att tänka. Vid ett sådant tillfälle simmade en älgko med kalv förbi mig där jag satt, nästan ljudlöst.

(Jag tycker egentligen bättre om den halvsega midsommardagen än själva aftonen. Då kan man prata strunt, utforska omgivningen, bada och dricka vin. Man behöver inte ha så förbannat kul.)

2004 var jag i Böste, Skåne. Mest HB-personer. Det regnade. Deppade. Åkte tillbaka till Malmö innan midnatt. Dagen efter åkte jag tillsammans med en fotograf för att bese det motbjudande och feodala midsommarspektaklet - komplett med blåsorkester, pekoraltal till slottsherren, gudstjänst och tombola - i Öveds kloster. (Bilden).

I fjol försökte jag dricka sju sorters druvor.

I år är vi några losers som under projektnamnet "Sthlm Leftovers" kommer att samlas på en innergård här på söder i eftermiddag. Vi har inte orkat ta oss ut i grönskan, alternativt inte blivit bjudna någonstans. Jag har köpt sommarens vin och La Gascogne och så ska jag komma på något som jag kan svänga ihop till knytet. Vid lunch åker jag till Redaktörn. Glad Midsommar önskar jag alla tillfälliga och trogna läsare!

Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 79 kr

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 75 kr

*De som jag brukar fira med firar där i år. Jag önskar dem alla - J, P, S, E och M samt M, H, E och I - ett fint firande.

Jay-Z byter bubblor

Sean Carter, mer känd som rapparen Jay-Z, har bestämt sig för att bojkotta Roederers lyxchampagne Cristal. Skälet är att Frederick Rouzaud, styrelseordförande i Louis Roederer i en intervju i the Economist på frågan om Cristals image som symbol för en vräkig livsstil kan vara skadlig för varumärket svarade: "Bra fråga, men vad kan vi göra? Vi kan inte hindra någon från att köpa den." Rouzaud är dessutom övertygad om att Krug och Dom Perignon gärna skulle ha den, dvs hip-hopvärldens marknadsandel. Jay-Z tycker att uttalandet är rasistiskt och kommer därför i fortsättningen endast att servera Krug och Dom Perignon på sin 40/40-klubb. Så kan det gå.

Källor bland annat SvD och här.

Chardonnay-Viognier, 2-2

"Nej, du behöver inte ta med något vin. Jag ska jobba i morgon." Jag köpte svenska jordgubbar från Finnerödja istället. Så cyklade jag till Reimersholme där vi såg matchen. Det visade sig att A faktiskt hade ett boxvin i kylen. Jag gissade på Lindemans chardonnay eftersom jag inte gillade det till 100 procent. Men det smakade faktiskt inte riktigt lika illa som jag mindes. Lindemans chardonnay var fel, det var Drostdy-Hofs blandning av chardonnay och viognier. Ett klart bättre val än både Lindemans chardonnay och Drosty-Hofs Steen. Möjligen mer aromatiskt än de lådvinerna. Men bäst av allt var att matchen var så spännande att jag bara hann ta små sippar av vinet. Nu har jag två gånger på mindre än en vecka lyckats dricka Drostdy-Hof med hedern i behåll. Och det var bättre att se en match med radioljudet på så att man istället för TVs kommentatorer fick höra Lasse Granqvists pilsnabba och Ralf Edströms eftertänksamma och initierade kommentarer. Heja Sverige!

Drostdy-Hof Chardonnay Viognier 2005 (nr 15558) box, 184 kr

Popministern

I Svenskans kulturdel finns en bild på Leif Pagrotsky och Lou Reed. Rubriken till bildtexten är "Idolträff". Jag förmodar att det är Reed som är idolen. Pagrotsky och rockrelikten från New York sitter i en röd soffa eller om det är två röda fåtöljer. Paggan - som han kallas i folk- och mediemun - ser ut att läsa etiketten på en vinflaska. I bildens nedre kant ser man vad som liknar skruvlocket på en ketchupflaska. Bakom den två vinglas. Lou Reed kupar handen vid höger tinning. Antingen kliar han sig förstrött eller så försöker han utestänga något av festivalens förmodade oljud. I högra handen håller herr Reed en cigarr. Jag som trodde att han hade slutat med rökverk sedan han träffade Laurie Anderson. Kanske träffas de inte längre. Kulturministern och herr Transformer ser inte direkt ut att samtala. Den viktigaste informationen - det vill säga vad herrarna dricker - saknas. Av flaskformen att döma är det något från Rhône eller Provence.

Fetsöndag och föraktet för Franken.

Thymus vulgaris (bilden) har svarat på min fråga om vad feitesundag betyder. Ni kan tro mig när jag berättar att det är ett västnorskt uttryck som betyder fetsöndag eller läsa här. Helt osökt blev jag plötsligt sugen på vin från Franken och började därför söka på systembolagets sajt. Till att börja med är inte "Tyskland - Franken" ens en kategori, i motsats till "Tyskland - Rheingau" med flera, i det utmärkta sökverktyget. Därför letar jag optimistiskt på vinportalen men hittar bara två (!) Frankenviner, båda är slutlevererade. Med risk för att framstå som kapten Stofil menar jag att detta är inget mindre än en skandal. Chardonnayer på ryssfemmor finns i parti och minut men från friska Franken endast två slutlevererade viner. Vad beror det på? Är de för dyra? Tacksam för svar.

Iphöfer Julius-Echter-Berg Silvaner Spätlese trocken 2003 (nr 99688), 199 kr

Würzburger Stein Riesling Spätlese trocken 2003 (nr 99020), 179 kr

Extra! Vinlusen lyckas dricka Drostdy Hof utan att bete sig som en idiot!

Ikväll var jag på trevligt partaj bland folkpartister och journalister i ett fint hus från 1930-talet i Spånga. Kvällen inleddes med Slottskällans Pilsner. Därefter Lindemans boxcab och Drostdy Hofs Cape Red. Jag åt god moussaka, tsatsiki, kryddiga nötter och Aladdin-praliner. Och stannade alldeles för länge. Det tog en timme att cykla hem. Jag hade Scritti Polittis senaste i lurarna. Den är ojämn men låten "No Fine Lines" och Green Gartsides skägg - som inte är till salu - är värda 209 kr på Mega. Det var också skönt att få veta att Drostdy Hof inte påverkar beteendet mer eller mindre än något annat vin. Elaka hjärnor har ju velat göra motsatsen gällande sedan en bekant, en kväll för en månad sedan, i bildlig bemärkelse var ute och cyklade.
Tack för kalaset J, A och H!

Kombinerad vin och läskprovning

En sent påkommen, spontan idé. Tre vuxna och två barn på nio respektive tolv år. Syftet med den här provningen var att vi vuxna skulle lära oss att känna skillnad mellan tre olika druvor. Pojkarna skulle se om de kände igen läskeblasken och säga vilken de tyckte bäst om. Att välja druvrepresentativa viner är en inte helt enkel uppgift när man har begränsat med tid. Jag hade vunnit en cabernet sauvignon från Australien, Wolf Blass Eaglehawk Cabernet Sauvignon, i vinlotteriet förra veckan. Tänkte att den skulle få vara med. (En flaska mindre att släpa från bolaget också.) Att pinot noir skulle ingå hade jag bestämt. Eftersom jag tycker om Saintsbury Garnet Pinot Noir (nr 23051) hade jag tänkt köpa den. Som, visade det sig, inte fanns på bolaget i Värmdö där jag skulle byta förra veckans rödvinsvinäger, Clos de Codols. Det fick bli Beringer Founders Estate istället. Personalen hade inte provat den så de kunde inte lova något. Jag har två flaskor av Alain Graillots Crôzes Hermitage 2002 i källaren. Ursprungligen hade jag tre men den första knäckte jag på en nyårsfest vid Mariatorget 2004-2005. Nu bestämde jag att rhône-vinet skulle få agera syrah-prov.
Provningen var blind för alla utom undertecknad. Hur utföll det då?

Wolf Blass har tydligt blåstick i kanten, tecken på en relativt ung cab. Dofterna här är eukalyptus, mint och efter några minuter även tobak. Jag misstänker att vinet är korkat men det är i så fall den minsta korkdefekt jag har stött på. Det går nästan att dricka ändå. Relativt alkoholstarkt och med tydliga syror. I smaken finns tydlig svartvinbärssaft. Alkohol och syror samspelar inte, det finns inga tanniner att tala om. Medellång eftersmak. På det hela taget ett ganska mediokert vin. Tja, men vad kan man vänta av 75 kr från Australien egentligen?

Det ljusröda och förhållandevis tunna Beringer doftar vaniljglass och röda körsbär. Det finns en nästan vulgär fruktsötma här. Kortare eftersmak än caben. Jag gillar det inte.

Det mest intressanta vinet, Graillots vid det här laget lätt nejlikröda, dricker vi när det befinner sig i tunneln. Enligt producenten ska det ju drickas inom två eller efter åtta år. Nu är det fyra år sedan 2002. Kryddnejlika, gummi och rök i uppstramad givakt. Tydliga, medelsträva tanniner som raspar lätt mellan tunga och gom, något hårda syror och en diskret fruktsötma. Lång längd. Det här vinet utvecklas mot kvällen. Trots min ringa erfarenhet av lagrade viner vågar jag påstå att det här har framtiden för sig, det kommer att mjukna, och har därför bestämt att spara flaska nummer tre till 2010.

Läsksorterna var tre: Trocadero, Pommac och Champis. Pojkarna blindprovade utan att veta vilka sorter de skulle välja mellan. De trodde att Trocadero var cider. Båda tyckte också bäst om den. Jag skyr, med några undantag, läsk som pesten. Därför vågade jag inte prova.

Svägerskan visade sig vara en talang. Både hon och brorsan gissade rätt på vilket vin som var dyrast och äldst.

Wolf Blass Eaglehawk Cabernet Sauvignon (nr 6338), 75 kr

Beringer Founders Estate Pinot Noir (nr 23031), 109 kr

Alain Graillot Crôzes-Hermitage 2002, 162 kr - ej längre på bolaget.

Svenska Dagbladet

Jag tillhör den ppm* av svenska befolkningen som gillar att bli uppringd av telefonförsäljare om det inte sker när jag äter middag eller lyssnar på filosofiska rummet, vill säga. På annat sätt kan jag inte förklara varför jag nu, för andra året i rad, har nappat på erbjudandet att prenumerera på den andra dagstidningen för Stockholmsområdet. Det känns som jag ångrar det allt som oftast. Fredagar och lördagar är undantaget. Andres Lokkos fredagskrönikor gör att jag orkar ta mig upp ur sängen och laga min grötfrukost. Idag förklarar han för oss varför vi inte ska åka på rockfestival. Och han gör det som vanligt på ett härligt elitistiskt sätt. Ett av hans argument för att vi ska stanna hemma är "Château Neuf du Papen". Alldeles riktigt. På rockfestivaler får man vara glad om man hittar Kaya- eller Foot of Africa -cisterner med tappkranar. Öl, alkoläsk och den söta produkt, som producerad utanför Normandie aldrig är annat än ren, hårt extraherad, ondska - cider - förekommer också. Just Hultsfredsfestivalen som pågår nu har jag aldrig slagit ner mina tältstolpar i. Den har känts alldeles för bonnig för en gammal lantis som jag. Att det där förekommer en mytisk figur som gör onämnbara saker med latrininrättningar har inte fått mig att längta mer. Nej, senast jag besökte en festival var 1992. På Roskilde spelade Teenage Fanclub, David Byrne och Violent Femmes så jag tycker att det är ursäktligt.
(Många har förresten ringt och undrat hur det gick i uttagningen till "Södermalms sämsta musiksmak". Igår kväll fick jag besök av juryn som gick igenom min skivsamling. Kelis och Soul Asylum, hrmm, ja, nog hade han tveksamma plattor alltid, tänkte de. Men var det tillräckligt?. När de förgäves hade försökt hitta Green Day, Black Eyed Peas och Marillion bestämde de sig för att jag inte kvalade.)
Lördagarna, det andra argumentet för att läsa Svenskan, har krönikor om libbstickor och enbär, Jens Dolks vinartiklar och den härligt anakronistiska "Shoppingronden".
Att sedan resten av veckan läsa tokhögriga alternativt slå-in-öppna-dörrar-kolumnister, liksom ledarsidorna gör ju ingen glad. Grävjobb av DN:s kaliber har jag inte sett röken av. Kultursidorna då? När jag var yngre mäktade jag med helsidiga kulturdelsartiklar om Saxo Grammaticus. Det gör jag inte längre.
Karin Thunberg, Lars Ring och Stefan Malmqvist tillhör ljusspridarna. Liksom Karin Ström. Vetenskapsbevakningen är nog habil också.
För övrigt tillkännager jag härmed att jag i år tänker överge den familjefascistiska och hedniska högtid då man - bland annat i Skärgården - dansar kring fruktbarhetssymboler, äter härsknad sill och dricker destillerade drycker. Jag hoppas på en stilla kväll på Åsögatan med Albarino och dvd-utgåvan av "Brideshead Revisited". Jag kan emellertid tänka mig att ersätta dvd-tittandet med ostoppbara skåningar. Så länge jag slipper "Små grodorna".

* part per million

Gourmet Nummer 3:2006

Fortfarande inte riktigt bra men så långt bättre än förra numret. Jag bara läst ett par artiklar. Ann-Helen Meyer von Bremens artikel om entreprenören och klimattrotsaren Göran Amnegårds svenska viner är, som alltid när hon skriver, läsvärd. Liksom Clarkes och Samuelssons genomgång av det svenska Loire-utbudet. Däremot är jag inte längre intresserad av kokkonst av den mer avantgardistiska arten men det är mitt problem, inte magasinets. Ikväll fixade Ljungberg tillsammans med det ettriga svenska landslaget ett efterlängtat VM-mål mot Paraguay så jag ska inte gnälla. I morgon blir det kombinerad vin- och läskprovning för brorsans familj. Viner för de vuxna och läsk för barnen. Om nu någon trodde något annat. Jag har valt tre viner som jag hoppas ska vara både tillräckligt druvtypiska och olika sinsemellan för att vi ska lära oss något. Tre läsksorter med liknande färg provas eftersom jag inte har de svarta ISO-glas som skulle behövas för ett riktigt blindtest. Mer om det i morgon kväll eller på lördag förmiddag.

Tyskland - Polen, 1-0

Vinlandet vann!

Vinlusens fotbolls-VM

Om inte hemlandet spelar och man inte vet vilket av de spelande lagen man ska heja på, välj nationen som producerar bäst vin. Jag vet inte hur Ukraina är som vinland nuförtiden. Under 80-talet fanns ett sött, rött som hette "Ruby of Crimea" på bolaget. Om det var representativt låter jag vara osagt. Det var inte kul. Att Spanien är ett av världens hetaste vinländer just nu är en oomtvistlig sanning. Enkelt val således. De vann naturligtvis. Lite konstiga domar förekom dock i matchen vilket gjorde Ralf Edström riktigt ilsken där han tillsammans med Lasse Granqvist kommenterade. Jag hörde delar av matchen på bilradion. Nu håller jag på att missa matchen mellan Tyskland och Polen. Eftersom jag inte druckit något annat än destillerat från Polen hejar jag på Tyskland.

Bra krönika i dagens P4 Extra för övrigt.

Göteborg, Liseberg och jag. Då och nu.

September 1988. Vi ska träffas för första gången efter sommaren. Jag är ledig, hon pluggar. Tåget kommer in vid åttatiden på kvällen. Hon möter mig på perrongen. Vi åker hem till henne. Rummet som hon hyr ligger på övervåningen i ett vitt trähus vid spårvagnens ändhållsplats. Under natten på skivspelaren David Sylvians ”Secrets of the beehive”. På morgonen, när jag fortfarande sover, beger hon sig till undervisningen. Efter frukosten, hittar jag ett paket Camel, kvarglömt efter en fest med hennes kursare. Röker en. Sedan spårvagn in mot stan där jag går i secondhandaffärer. Vi träffas vid lunch och dricker café au lait på Avenyn. Snusar lakritssmakande portions-Catch. Jag går till stadsbiblioteket och lyssnar på Astor Piazzola under några timmar. Vi ser Jan Troells "Sagolandet" på Hagabion. Regissören svarar vänligt på frågor om den visade filmen och, undvikande, om den planerade, kontroversiella som ska handla om Åmselemorden. Vi åker hem till hennes syster. Lägenheten som hon delar med några andra ligger i ett höghusområde. Där äter vi pasta med vitlök och räkor. Dricker billigt vitt vin, troligen verdicchio, röker Marlboro Lights och diskuterar filmen. Tillbaka in till stan. Öl på någon pub, falafel vid Järntorget. Tjuvåkning med spårvagnen. En annan kväll är vi på Scandinavium - hon har gratisbiljetter - för att höra en konsertversion av Carmen som Sixten Erling dirigerar. Morgonen därpå, på frisörskolan dit hon brukar gå för att klippa sig billigt, värvas jag som tillfällig frisyrmodell. Senare, i en roterande stol på Rondo till tonerna av musik och samtidig kommentatorsröst klipps jag till den nya frisyren, the Globe.* Jag får catwalka förbi alla frisörer. Rampfeber. Stanna, vrida på mig och bli fotograferad. Troligen enda gången i livet jag modellar. Smörgås, lättöl och ett par hundralappar blir betalningen. Åker tåg hem samma kväll.

Juni 2006. Det är fortfarande varmt. Fönstren till nöjesparksrestauranten står öppna. Konferensmiddagen börjar med lågmousserande Schloss Reinach som i bästa fall smakar yllestrumpa. Jag och kollegan C har suttit i hotellbaren vars meny utlovat ett vitt glasvin på viura som ju är årets sommardruva. Istället blir jag serverad ett riktigt fantasilöst colombard-vin. Är det så att man förväntas dricka vilket plink som helst när man beställer glasvin? Att serveringsstället vid byte av glasvin kan hoppa över att trycka upp en ny meny? Skulle inte tro det. Särskilt inte när menyn är några A4-ark, utskrivna på närmsta kontorsskrivare.
Senare, på middagen, där jag hade flera intressanta och intelligenta människor kring mig, var förrätten en svensk "gott och blandat"-tallrik med sill, lax och västerbottenspaj. Trist starköl från Carlsberg till. Varmrätten, den ugnsbakade laxen med färskpotatis, Keldasmakande sås och ugnsgrillade rotfrukter, kompades av KWVs Chardonnay. Tropiska frukter och allt det där men ändå; abominabel, fat- och magsaftssmakande, motbjudande dussinchardonnay. Och så satt jag sedan på hotellrummet mitt i natten, mindes, bloggade och lyssnade på ”Lugna favoriter”. Hur patetisk får man vara? Att jag alltid gillat Huey Lewis and the News’ ”Stuck with you” som ett annat psyko visste jag inte. Ja, det där var inte hela kvällen. Efter middagen gick jag och kollegan vidare till Caleo i hörnet av Engelbrektsgatan och Arkivgatan för där satt ju kompisen, och före detta kombon, N och ett dussin britter i pillerbranschen. Jag beställde husets vita - en förglömlig falanghina. Jag är trött. Sedan fotvandring till hotellet, i närheten av Lisebergsområdet, genom den ljumma juninatten. Till tonerna av KRS One (!) från P3 Hiphop på min mobilradio kom minnena som jag var tvungen att blogga.
Känslorna för Göteborg består.

* 1988, när jag fortfarande var ung och hade hår på hela huvudet brydde jag mig inte om vad vin hette men var dum nog att både röka och snusa.

Göteborg 2006-06-13

Jag har tänkt så mycket dumt om Göteborg. Jag har sagt så mycket dumt om Göteborg. Jag tar tillbaka allt. Idag har jag fallit pladask för stan. Om det är den 28-gradiga värmen, Fokus´systembolag vid Lisebergsplatsen som har fem chabliser med Jean-Marc Brocards signatur, att det ligger ett konditori på Eklandagatan som heter ”Bakut”, att jag får ett så ”distinkt” bemötande av den skogstjärnögda receptionisten på hotellet - något som bara göteborgare är mäktiga att ge en i det här landet – att en småbarnspappa erbjuder mig hjälp att hitta när jag letar efter en Guldhedsgata på turistkartan, eller om det är att jag, soft sancerre-sedaterad efter en middag, får höra Prefab Sprouts ”Bonnie” i radion på min mobil när jag står och väntar på buss 52 kl 2329 mot Skogome med en varm sydvästvind mot ansiktet vet jag inte.
Jag blev bjuden på middag hemma hos J och G (som också har en nyfödd; S – för övrigt). Till maten dricker vi en mineralig och krusbärssyrlig sancerre, Guy Saget 2004 Sélection Première, med spår av päron och gröna äpplen i doften. Inte så tydliga typiska sauvignon-blancaromer med andra ord. Alltså det var inte så mycket svartvinbärsblad och fläder. Men gott var det likväl. Sedan hamnar vi framför teven där Italien och Ghana spelar fotboll. Ghana filmar faktiskt ganska mycket. Och där, på teven alltså, i det utmärkta och supersnygga programmet Kobra, intervjuar Kristoffer Lundström Bret Easton Ellis som jag aldrig har läst något av. Konstnären Lars Nilsson intervjuades också eftersom det finns beröringspunkter mellan hans konst och Ellis’ onda romaner. Mina associationer går till en middag för tre år sedan i en ond stad. En middag som även Ondskan var bjuden till. Middagen spårade ur. Om det berodde på den Mellberg-Ljungbergska personkemin mellan två av middagsdeltagarna eller att det bjöds på literstora gintonics med en tredjedel sprit i innan middagen vet jag inte. Den thai-iga maten var god, det var första gången jag åt stinking leaf, ngo gai eller culantro och vi drack Hennÿs utmärkta gewurztraminer till. Jag lämnade bordet när jag inte längre förstod vad jag försökte säga och varför. Tror att det var något positivt om Ondskans frisyr. Men det var då och det här är nu. I den Goda staden Göteborg 2006 sprakar gullregn och rhododendron. Det går inte längre att sura över den dumma servitören som på en restaurang på Linnégatan för tre år sedan inte ville berätta vad de kryddade ankan som vi åt till Chapoutiers Petite Ruche med. Nej glömda är alla tykna typer och glömda alla eru-go-eller-gôbbar. Från och med nu är Göteborg bäst! Efter Malmö.

Petit Chablis Brocard St Claire, 99 kr – fick J och G av mig.

PS. På onsdag släpps den första plattan med ”Scritti Politti” sedan 1999. DS

Nyfödda, gårdagens viner, dagens bollar och presenttips

Sommarvärmen var påtaglig där vi satt och fikade i lövskuggan i vid Vitabergsparkens scen. Jag fick se nyfödde J för första gången. Han sov mest. Så åt han lite. Det blev ett blöjbyte. Jag lovade de stolta föräldrarna, M och P, att skriva om honom. Sagt och gjort.
Jag bytte aldrig flaskorna från gårdagens vinlotteri. Så nu har jag en cab från Australien, en cab från Chile och en portugis i skafferiet. Jag tror att alla är för omedelbar konsumtion och därför hamnar de inte i vinkällaren. De kommer nog att bli bra till grillat i sommar.
Vid femtiden åkte jag till Redaktörnoch kollade på vad som visade sig vara en ganska medioker VM-fotbollsmatch mellan Sverige och Trinidad & Tobago. 0-0. Målvakten Shaka Hislop var matchens hjälte, vilka räddningar! Nej, jag ska inte skriva om fotboll. Varken jag eller Redaktörn kan någonting om sporten. Läs istället Kritan eller Isobel.
(Under matchen åt vi en god ost som påminde lite om pecorino men jag vet inte vad den hette eftersom jag inte hade köpt den.) Idag har jag varit nykter.

Gårdagens viner hemma hos L var de här:

Rött: Azabache Crianza 2002, 75 kr - traditionell och enkel rioja utan överaskningar.
Vitt: Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 79 kr - sommarfräsch och kristallkrispig. Ananas-splitt minus chokladen. Sommarens vita bestämmer jag härmed!

Dessa vann jag i vinlotteriet:

Adobe Reserve Cabernet Sauvignon 2004 (nr 6853), 76 kr
Ramos (nr 6139), 69 kr
Wolf Blass Eaglehawk Cabernet Sauvignon (nr 6338), 75 kr

Här kommer förslag på presentviner maxpris 249 kr. Jag har druckit samtliga:

Röda:

Saintsbury Garnet Pinot Noir (nr 23051), 169 kr
La Grola (nr 42334), 149 kr
Baron de Ley Finca Monasterio (nr 12653), 199 kr

Vita:

Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre (nr 5587), 179 kr
Grüner Veltliner Alte Reben 2002 (nr 2940), 229 kr (dessvärre på väg att ta slut)
Pouilly-Fumé de Ladoucette (nr 2220), 195 kr

Mousserande:

Pierre Peters Cuvée de Réserve (nr 7350), 238 kr
André Clouet Grande Réserve (nr 7686), 239 kr

Vinlusen 1 år!

Ja, det stämmer. Bloggandet har pågått i ett år och en dag.
Jag övervägde att uta mig, det vill säga tala om vad jag heter och var jag bor, men det får anstå. Som läsare förstått så är jag en amatör som tycker om att dricka vin. Professionellt gör jag något helt annat. Jag är inte i samma bransch som Lord of the Blogs men det är möjligt att även mina chefer skulle ställa ett ultimatum om de visste. Men troligen inte.
Att blogga är ett sätt att få utlopp för ens grafomani. Susanna Popova skrev föraktfullt om detta i en krönika i min nuvarande beiga dagstidning tidigare i år. Hon har för övrigt sagt och skrivit så mycket dumt, och ibland, men alltför sällan också något klokt, att jag inte kunde bry mig mindre om hennes syn på oss amatörknackare. Däremot skulle jag bli uppriktigt ledsen om någon jag respekterar skulle dissa mig i kommentarfönstret.
För övrigt är jag stolt över att ha hjälpt två så skrivgoda bloggare som Kritan och Redaktörn in på banan.
Den bransch som jag får min inkomst ifrån verkar vara på väg in i en högkonjunktur så jag har inte riktigt samma energi som för ett år sedan att efter arbetstid börja googla efter vinfakta. Det borde kanske bli mer fakta och mindre berusning i mina inlägg men eftersom jag inte får betalt så vet jag inte om jag kan fullfölja den ambitionen.
Mina framtidsplaner? Jag ska gå till Götgatans bolag och byta in de tre viner jag vann på vinlotteriet igår mot några andra. Sedan ska jag träffa Redaktörn klockan fem. Och så ska jag dricka fler rieslingar, särskilt de med extra långa namn. Vad sägs till exempel om Bernkasteler alte Badstube am Doctorberg Riesling Spätlese 2003 (nr 7231), 196 kr?

Vem är förresten mannen på bilden?

En ond fredag

Clos de Codols - totalt defekt. Det var inte vin vi provade, det var rödvinsvinäger. Trygga T och kunskapsspridande K var med. Vi hade suttit på Pelles och Andreas plejs tidigare. Där hade jag druckit Black Tie (pinot gris och riesling) och Puycherics rosé-Syrah. V och chefiga M var där. H med fina taxen O och the woman formerly known as ensamma mamman. Sedan gick L hem och förberedde middagen. H köpte rosor. K och T rabarber och choklad. Jag gick in på Coop-konsum för att köpa glass. Det blev Sias nya satsning; valnötter med lönnsirap. Vid kassorna satt Expressens löp: Se monstren! Så här ser de ut. Expressen är ond, det är helt uppenbart. Hemma hos L och J, den senare ute med kollegorna, åt vi en grön curry med kyckling och bönor, koriander, vårlök (sticklök, purjo?) och limeblad. Som vanligt när L svingar trollspöet så blir det gott. Sedan började något slags messmatchning mellan Västsverige och Hornstull. Bilder skickades. Taxen ville ha glass. Taxen tål inte glass. Taxen fick inte glass. En röd och en vit rioja blev det. Röd; röda bär, gamla skolan med vaniljfat men inte överdrivet. Balanserat men kort eftersmak. Vit; anananssplit, frisk syra. Honung.
Så ringde P och ville komma hem till mig med frun och sonen i morgon vid 14. Det får väl gå bra. Sedan pratade vi om gemensamma bekanta bland annat en hjärnforskare som kognitiva K och trovärdiga T kände från cajun-hålan pre-Katrina. Messtrafiken mellan Götet och Söder fortsatte. K och T somnade nästan och åkte hem i stället. Jag följde Oskar och H till tunnelbanan. Hornstulls sämsta trafikljus ligger på Liljeholmsbrofästet. Det slår aldrig om. Jag och the woman formerly known as SIF-anställd och first curator, the beauty from Upplands Väsby, R, I believe, som jag inte sett på fem år, väntade också i en evighet, minst fem minuter. Jag cyklade hem genom Tantolunden där studenterna vinglade omkring som jag hade gjort i Uppsala för 23 år sedan. Ipoden var inställd på Teenage Fanclubs "Grand Prix". Vid södra station krockade jag med en Lexus och flög handlöst in i en doftkaprifol. Nej, det stämmer inte. Däremot anmälde jag mig för årets uttagning till "Södermalms sämsta musiksmak". Finalen äger rum snart. Nära dig. Och för er som inte vet; världen fungerar inte riktigt. Inga tebjudningar eller Jane Austen-romaner kan ändra detta faktum. Men nu måste jag sova. Vinerna listar jag, kanske, i morgon.

Judith Hermann, Norge

Jag läser Judith Hermanns novellsamling "Bara spöken". De två första och den sista novellen har jag hunnit med så långt. Läs ni också. Och tack till joggaren, formgivaren S som gav mig den när jag fyllde jämnt en gång! Hermanns styrka är att hennes noveller är spännande trots att det inte händer särskilt mycket på ett yttre plan i dem. De är ibland vad många skulle beteckna som "poänglösa"* men det finns något annat, svårgripbart, lätt melankoliskt i dem som fängslar.
I samlingens sista novell "Kärleken till Ari Oskarsson" reser huvudpersonerna till Tromsö för att framträda på en musikfestival som - visar det sig - har blivit inställd. De bestämmer sig trots det för att stanna i staden. Det kvinnliga berättarjaget ligger mest på sängen på det pensionat där de hyr ett rum medan hennes kompanjon Owen är ute och upptäcker Tromsö. De lär känna ett par andra tyskar som hyr rum på samma pensionat. På en fest där de dricker vin - därav inlägget - händer det som gett novellen dess namn och sedan förstör jag för er om jag avslöjar mer.
Från Tromsö till Oslo är det ganska långt. Den nya blogg som ni ser till vänster, feitesundag, är från Oslo, tror jag, och skälet att jag länkar till den är att en av upphovsmänniskorna, Thymus vulgaris, är en sympatisk och lågmäld man som jag nyligen träffade. Han behandlades tydligen nonchalant på Street så veckans känga går till det etablissemanget. Har aldrig delat ut en känga förr, för övrigt. Och jag vet faktiskt inte vad feitesundag betyder men jag ska ta reda på det. Man bör ju känna till något av grannländernas språk tycker jag som planerar att resa dit i sommar. Kvällen blir vinfri och i morgon är det arbetsdag.

Bilden: Judith Hermann

*Jag skriver ordet inom citationstecken för att jag tycker så illa om det.

Jag demonstrerar korkdefekten för släkten

Jag har det bra. Lät det där äckligt självbelåtet? Det struntar jag i. En klämdag innan nationaldagen gav en långweekend tillsammans med syskon, brorsbarn och kusiner på sommarstället. Och något är allvarligt fel med min släkt. Vi trivs nämligen tillsammans. Här seglar enstaka molntussar förbi på himlen, det blåser men är behagligt uteätarväder. Igår kväll när vi hade druckit bröderna Lurtons prisvärda och druvtypiska les Fumées Blanches blev jag sugen på rött och hämtade upp en flaska Château Carras 1997 ur matkällaren. Den köpte jag tillsammans med fem flaskor rött och vitt blandat när jag var på Kreta för två år sedan. Av dessa flaskor har fyra varit korkdefekta varför jag befarade att det skulle ha drabbat den här flaskan också. Château Carras drack jag och snickaren E tillsammans på Mårten Trotzig för första gången i mars 1996. Sedan drack vi det till påskalammet samma år. Jag hade dessförinnan endast druckit kådig retsina och Demestica. Jag blev därför väldigt positivt överraskad av att dricka ett gott rött från Grekland. Det finns, för övrigt, väldigt mycket bra i vinväg från sydspetsen på Balkan med tillhörande öar. Ett år senare försökte jag beställa på En Halv Grek plus Turk men där avrådde man. Vinet höll inte längre samma klass. Men nu var det alltså dags för 1997 års variant. En sniff avslöjade att det hade bildats 2,4,6-trikloranisol. När jag sedan tog en sipp blev det än tydligare. Dags att rada upp syskon, svägerska och kusiner vid flaskan. Så här doftar och smakar korkdefekt! Och jag tror att alla förstod. Uppkopplingen här är långsam och jag måste ta hand om min ettåriga brorson som just vaknat. Därför blev inlägget lite rumphugget.

Vid världens ände

Vilka man träffar är viktigare än var man träffas. Om motsatsen vore sann skulle vi aldrig träffas på Judit & Bertil som ligger på den förhållandevis hårt trafikerade gatsnutten Bergsunds strand. Nu är trottoaren nedanför uteserveringen dessutom ordentligt förfulad av en stor gul containerbarack. Den sena eftermiddagens sol kräver öl eller rosé. Anna påstår att jag har beställt Puycheric Syrah av henne i fjol. Det kan jag inte minnas.
L får en försenad födelsedagspresent av mig. Jag, tillförlitlige T och kaxiga K bestämmer oss för att åka på Vildblommans dag den 18/6. Thomas Berg från Norge dyker sent omsider upp. V med son åker hem till Bollibompa. Vi dvs L, J, H, Thomas och jag går till Matlabbet och äter pasta och ostar. Dricker en fräscht ek- och enbärsdoftande pinot noir från Argentina, världens ände. 14,5% väl integrerad alkohol. H kommer ut med att hon har varit körmänniska. Det känns stort. Jag erkänner också. Det blir lite Trapiche Malbec för att stilla känslorna.
Sedan går vi till Loopens marina och tittar på plastpalmen och de utomhusdansande människorna. Därifrån till Street som har ettårsfest. Det är inte den riktiga partystämning man kan förvänta sig av hippaste stället vid världens, jag menar, Södermalms ände Hornstulls Strand. Människorna därinne är kanske för snygga för att ha riktigt kul. Thomas fixar chokladkaka åt oss. De är nästan lika god som Maria Öhrns favoritkaka. Vi dricker vitt skrik från helvetet för 20 kronor glaset. DJ-arna, som alla är tjejer, spelar "Surrender" med Cheap Trick. Jag blir danssugen. Vi flyr fältet när bandet drar igång eftersom ofrivillig reggae är så obehaglig. Åter till Loopens marina. Jag tror att jag mest pratar strunt men en ung medieman i medvetet skägg håller med mig till 100% i mina valprofetior. Sedan kirrar han och H en bulle och åker till Eken. Hon tycker att jag ska ta mig dit. Jag ser till att Thomas kommer hem till L och J och cyklar sedan mot slussen, sedan hem och sover. Får idag mess av H som drog hem till taxen i stället för till Eken.
Idag ska Olle, som också gick hem tidigt, springa maraton. Vi önskar honom lycka till! Om 118 minuter kör jag till sommarstället som inte ligger långt från Västsveriges ände.

Bilden: Loopens marina 22.57.

Puycheric Syrah (nr 2209), 55 kr

Bodega del Fin del Mundo 2004, Argentina, 98236, 83:-tyvärr slut på bolaget

Trapiche Malbec 2005 (nr 6826), 200 kr

Och något vitt.

Spottningen skedde spontant

För en tid sedan skrev jag om Lindemans Chardonnay. Hur illa jag tyckte att det smakade. Inför kvällens enkla måltid öppnade jag en annan chardonnay, nämligen Santa Rita 120. Flaskan blev jag tilldelad när jag vann tredjepris i ett vinlotteri för ett par månader sedan. Det finns en antydan till svarta vinbärsblad i doften, något som jag normalt associerar till sauvignon blanc. En svag ek låter sig anas. Smaken är så alkoholdominerad att det nästan blir en desinficerande känsla i munnen. Syran medgörlig, brännande eftersmak. Pumpar så ut några milliliter av ur Lindeman-boxen - som börjar bli lite gammal vid det här laget - för att jämföra. Doften är nästan bara ek, ek, ek. Och så lite citrus. Den sipp jag tar blir inte långvarig i munhålan. Virak! som kapten Haddock utbrister i en gammal Tintin-översätting. Vinet har egentligen inte förändrats under den här tiden. Det har bara aldrig varit särskilt kul. I valet mellan pest och kolera väljer jag koleran, Santa Rita 120 men jag rekommenderar den inte. Nu har jag bara en chablis kvar i kylen. Och ungefär 35 flaskor rött i källaren.

Santa Rita 120 Chardonnay (nr 6116), 73 kr - Lindemans Chardonnay (nr 16457), 215 kr, 5-0