15 april 2007

Helsingfors, skärtorsdagen 20070412

Jag hade avslutat en bloggpost när jag skulle kontrollera avgångstiden för tåget. 18 och 27 ville jag minnas. Bäst att kolla en gång till. För säkerhets skull. Biljetten låg tillsammans med pass och andra dokument i ytterfacket på min sju år gamla vid det här laget slitna axelremsväska. Knäppte upp facket. Där låg passet och andra papper, men biljetten? I högtalarna På café Giovanni fortsatte Eros Ramazotti att sjunga medan jag vände upp och ner på axelremsväskan. Bläddrade bland alla möjliga och omöjliga papper som jag transporterar. Biljetterna, för de var två, skulle ligga i en liten avlång pappersficka dekorerad med logotypen för Statens Järnvägar mot en sommarnattlig granskog. Ingen ficka syntes till. Jag hade senast tittat på den när jag försökt blogga. Snabbt rafsade jag ihop papperen och halvjoggade upp mot det trendiga kafé jag suttit och druckit en kopp smaklöst grönt te för att kunna utnyttja det trådlösa en knapp timme tidigare. Jo, de kom ihåg att jag hade haft mitt bord i det där hörnet men någon biljett hade de inte sett. Med stegrad puls tog jag mig ned till järnvägsstationen. Tryckte på knappen för nummerlappar till kassorna med internationella avgångar. ”Jag har problem” sa jag till den blonderat korthåriga damen med serviceyrket. ”Det verkar som jag har tappat mina biljetter till avgången 1827 mot Moskva”. ”Ja, det tåget är fullt, jag kan inte göra någonting”. ”Men biljetterna var utställda i mitt namn, ni måste kunna söka dem!”. ”Nej, det är som med pengar, har man förlorat dem så har man. Jag kan inte göra någonting.” Hon var omutlig och hade en attityd som var gångbar på andra sidan järnridån när den fortfarande fanns. Fick för mig att biljetterna kunde ligga kvar på Ravintola Lasipalatsi men trodde egentligen inte på det. Kände hur lång tid av planering var förgäves. Hur jag skulle, om jag kunde, tvingas köpa en svindyr flygbiljett för att hinna till avgången med Transsibiriska i morgon kväll. Och betala för all min övervikt. Hur återseendet med C skulle ställas in. Eller i värsta fall, hur jag skulle få åka tillbaka till Sverige och flyga hela vägen bort till Kina. Allt för ett obetänksamt glas Ribera del Duero som jag njutit lunchen med. Upp mot Ravintola Lasipalatsi som var stängt. Men genom glasdörrarna kunde jag se hur serveringspersonalen hade tagit ledigt över några glas vin vid ett bord längre in i lokalen. Jag bankade på glasdörrarna. Även där mindes man mig och vilket bord jag suttit vid. Men ingen biljett hade man hittat. Jag frågade om det var okej att jag gick igenom mina papper därinne. Det var okej. Jag började plocka med papperen på ett mer systematiskt sätt än jag gjort på Café Giovanni. Och så – under över alla under – ramlade fickan fram ur plastmappen med handlingar om min andrahandsuthyrning. Jag jublade bokstavligen. Den rara personalen gratulerade mig. Gick med lättat hjärta ner mot stationen igen. Och hamnade sedan i samma kupé som en finsk munskänk på väg till Centralasien via Moskva!

2 kommentarer:

viveca sa...

Du och en finsk munskänk på ett tåg från Helsinki till Moskva. Skulle vilja ha en bandinspelning av era samtal!

Kinna sa...

Usch, hemskt om du inte hittat biljetterna. Vilken tur att de dansade fram ur sitt gömsle.