Onsdagen den 11 april i Zabaikalsk

Jag hade två tågvärdinnor i min vagn på vägen från Moskva till Peking. Den ena var långhårig brunett. Hon hette Irina och stod för det enda skämtet från ryskt håll som riktades mot mig. Vi befann oss i Zabaikalsk där jag hade provianterat, besökt ett kafé och bloggat. Kort sagt fördrivit ett par timmar i väntan på hjulbyte. Så hade vi som var tågpassagerare äntligen tillåtelse att gå ombord på tåget igen. Ingenting hände. Efter ett par timmars stillastående på rälsen vid stationen kände jag att naturen ropade på mig. Bekvämlighetsinrättningarna i vagnen var låsta från utsidan. "Kan jag gå av" frågade jag Irina. "Njet." blev svaret. "Njelzja" dvs man får inte. "När åker vi?". "Vet inte" svarade hon. "Men hur ska jag göra, sa jag och pekade på den låsta dörren?". "Pampers" svarade Irina och skrattade torrt.