Det var i universitetsaulan i Uppsala. Jag kommer inte ihåg året, det kan ha varit 1980. Den sista tonen i Haydns cellokonsert i C-dur hade klingat ut. Publiken reste sig i bänkraderna. Applåderna ville aldrig ta slut. En förtätad kollektiv lyckokänsla som jag inte upplevt många gånger fyllde lokalen. Mannen på scenen tog emot publikens hyllningar. När dånet till sist upphörde sade han hastigt: "Saraband"* och satte sig åter med cellon. Ni förstår att det var en del i en av Bachs cellosviter som framfördes. Minnet ger mig gåshud i skrivande stund. Det dröjde flera sekunder efter att han stannat stråken men det kändes som minuter innan någon bröt tystnaden och satte igång nya applåder. De tog nästan inte heller slut.
Jag ser i SvD att Mstislav Rostropovitj (1927-2007) har gått ur tiden. I flyttstressen fick jag inte med mig hans inspelning av Bach-sviterna till Kina men både Schuberts stråkkvintett i C-dur - där han medverkar - och givetvis Haydns båda konserter är med mig. Oundgängliga inspelningar båda två. Köp dem!
* Ur femte sviten tror jag
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Äntligen en till som delar minnet av denne fenomenale musikuttolkare. Såg honom tillsammans med frun Galina??? på piano och så ringde han en dag hem till oss i London då vi hade fest för Frans Helmersson efter hans debut. För första gången någonsin fann mästaren anledning till att ställa in dagen efter och bad nu Helmersson spela istället. Jag vill minnas att det var Beethoventrion bland annat och kanske Elgar.
Efteråt fick jag tillfälle att hälsa på honom. Ett stort minne.
Skicka en kommentar