För all del, slå dig ner!

Mellan 天安门 Tiān ān men (Himmelska Fridens Torg) och 王府井 Wáng Fǔ Jǐng finns en matmarknad Dong hua men ye shi med 23-åriga traditioner. I går kväll skulle jag träffa Lilla blixten och japanske H där. Längs gatan säljs gatumat från organiserat uppställda stånd. Pannkakor och olika saker på spett, bland annat puppor av silkesmask. Igår kväll kände jag inte just för potentiella fjärilar i magen. Pannkaka med wokade köttstrimlor, vårlök(?) och böngroddar för 15 RMB blev det istället. Sedan gick vi uppför gatan och satte oss vid en trottoarservering för att äta mera. En man började prata med oss. Han jobbade på krogen och hjälpte oss att välja rätter. Det blev en med köttstrimlor, en hackad anka och den koppärriga gummans bönost. Den sistnämnda rätten går ju också under namnet ma pu dou fu*
Öl blev det naturligtvis. Mannen pratade på. Ömsom engelska, ömsom mandarin. Han var 31 år, han jobbade också på en tidning. Drog en stol till bordet och satte sig. Brukade dricka te med krogägaren för att denne var "hans vän" fick vi veta. Han tyckte att den store ordföranden hade varit bra för landet. I Ryssland hade han varit flera gånger. I Japan också. Vad tyckte jag om Ryssland och ryssarna? "I alla länder finns det väl alla sorters människor. Jag gillade Moskva men landsbygden var för sorglig. Maten på tåget var dålig." sa jag.
Om George W Bushs besök i staden fortsatte 31-åringen. Om presidentens vistelse på det anrika hotellet. Och hur mycket av den kända grillade stadsankan presidenten med första damen och döttrarna hade ätit. Han berättade om den asiatiska kulturen som förenade länderna i närheten. Och om västerlänningars svårigheter med teckenskrivande. Om koreanernas utveckling av ett eget teckensystem för några hundra år sedan. Från en stad i en kustprovins kom han. När han dessutom en passant försåg sig av våra rätter - om än i ringa utsträckning - förstod vi att han hade kommit för att stanna måltiden ut. Sverige hade hög standard tyckte han. Berömd ping pong-spelare. Kända företag: Volvo, IKEA och AstraZeneca. Han bjöd oss på vitt brännvin - det bästa hittills. Tillverkat på majs och med tydliga grappatoner. 150 RMB slutade denna nota på. Lilla blixten tog taxi hem. Jag och H gick mot tunnelbanan. Och passerade ett kvarter som helgats helt åt köpkraft. Sedan satt jag uppe till två och skrev inlämningsuppgift.

* Detta inlägg kommer att uppdateras med diverse info. Men inte nu. 我太累。我们明天早上六点半去长城。

Lunch

Efter dagens inledande glosplugg bestämmer jag mig sent för lunch på en av de bågställda frittarnas filialer som bara ligger ett par kvarter från min bostad. Luften står still. Jag skulle tippa att det är mer än 25 grader i skuggan. Utanför Century Mart står gatuförsäljarna och kränger 波萝 bō luó (ananas), 草莓 cǎo méi (jordgubbar) och* 苹果 píng gǔo (äpplen). Ananasen säljs hel eller skalad. Försäljarna skär ut ett spiralmönster i fruktköttet på den skalade varianten. Man kan också köpa en fjärdedel på pinne och äta den som en glass. Men idag passerar jag. Inne på serveringen stöter jag lägligt ihop med J från North Carolina. Han får hjälpa mig att beställa den där läsken som för ett år sedan bytte från ett sötningsmedel till ett annat. Ne hej, den tycks inte finnas idag. "Fanns förra veckan" försöker jag. Det enda som finns utan socker är 红茶 hóng chá (vanligt te som i Kina kallas rött) eller 水 shuǐ (vatten). Det blir vatten. 汉堡包hànbǎobāo heter hamburgare på kinesiska. Jag äter en kycklingvariant som har chiliförstärkt, Rhode Island-liknande sås under salladsbladen. Helt OK. Blir mätt. Går in på Century Mart och handlar. Apelsinerna är så dyra - visar det sig när de blir vägda - att jag lägger tillbaka dem. Det är halvkilopris som anges på skyltarna i fruktavdelningen. Borde lärt mig det vid det här laget. Nu dags för inlämningsuppgifterna.

* Tack till Jens för korrigering!

Oförglömligt (utanför ämnet)

Det var i universitetsaulan i Uppsala. Jag kommer inte ihåg året, det kan ha varit 1980. Den sista tonen i Haydns cellokonsert i C-dur hade klingat ut. Publiken reste sig i bänkraderna. Applåderna ville aldrig ta slut. En förtätad kollektiv lyckokänsla som jag inte upplevt många gånger fyllde lokalen. Mannen på scenen tog emot publikens hyllningar. När dånet till sist upphörde sade han hastigt: "Saraband"* och satte sig åter med cellon. Ni förstår att det var en del i en av Bachs cellosviter som framfördes. Minnet ger mig gåshud i skrivande stund. Det dröjde flera sekunder efter att han stannat stråken men det kändes som minuter innan någon bröt tystnaden och satte igång nya applåder. De tog nästan inte heller slut.

Jag ser i SvD att Mstislav Rostropovitj (1927-2007) har gått ur tiden. I flyttstressen fick jag inte med mig hans inspelning av Bach-sviterna till Kina men både Schuberts stråkkvintett i C-dur - där han medverkar - och givetvis Haydns båda konserter är med mig. Oundgängliga inspelningar båda två. Köp dem!

* Ur femte sviten tror jag

Det helvetiska oväsendets kvarter

Det finns kvarter som inte är rivna än. Där husen har tre våningar när de är som högst. I kväll var jag, 小电 xiǎo diàn (lilla blixten) språkutbytespartnerna Maggie och Daisy - aka Qīng - ute för att äta. Det var bestämt att vi inte skulle äta i Soho och tog därför bussen som stannade några hållplatser söder om 天安门 Tiān ān men (Himmelska Fridens Torg). Vi promenerade parallellt med jättetorgets södra sida och forsatte sedan in på en böj söderut tills vi kom till en tvärgata där det bedrevs verksamhet. Det gör det för övrigt runt hela torget. Drakar, vykort och cykeltaxiturer krängs med en intensitet som kan kännas bedövande. Vi gick först in till vänster på tvärgatan. I ingången till ett disko hade man riktat högtalare ut mot gatan. På en filt satt en man och krängde elektroniska leksaker. Ur en teaffär kom ett butiksbiträde i vacker sidendräkt och serverade jasminteprovsmakning ur små pappmuggar. Men det fanns bara en restaurang. Vi korsade gatan vi kommit på och fortsatte åt andra hållet. Där fanns det desto flera krogar. Vi bestämde oss för en med år på nacken. Komplett med karaoketeve och patina (bilden). Strimlat hårdstekt kött med sesamfrö, selleri och chili. Något sötsurt med salladskål och en oidentifierad grönsak. Friterat fläsk med sötsur sås. Och ris. (Apropå ris, när den mest kunniga matjournalisten jag känner frågar mig om jag har tröttnat på denna stapelföda ser jag det som ett utslag för den subtila ironi som sagda person har utvecklat till en alldeles särskild konst. Eftersom världens mest folkrika nation är uppdelat i flera provinser, har flera klimat och vegetationstyper representerade och följaktligen har utvecklat flera olika sorters kök så vet ju varje matjournalist att ris främst äts där det odlas det vill säga i de södra delarna av Kina. Att sedan huvudstaden liksom alla huvudstäder kan erbjuda ett smörgåsbord av olika landsändors kokkonster är ju självklart. Svaret på frågan är för övrigt; jag tröttnade på smaklöst vitt ris i Sverige för femton år sedan. Jag äter det i det här riket av ren slentrian. ) Och en fisk. Fisken kom inte samtidigt som de andra rätterna. Jag fick se hovmästaren promenera ut ur restaurangen för att ett par minuter senare komma tillbaka med en plastpåse ur vilken det stack upp en stjärtfena. Nu ska jag berätta om ett skäl till att jag är så förtjust i det här landet. Man kan - naturligtvis med vissa begränsningar - vara nästan oförskämd på ett godmodigt sätt. När det kändes som vi hade väntat tillräckligt länge på fisken gjorde vi inte som man skulle ha gjort i Sverige. Vi sade inte "Ursäkta, ni har inte missat att vi beställde fisk också va? Vi undrar om den dröjer länge till." Nej här skriker man med fullt magstöd: "服務員, 鱼在哪儿？！！！"
"fú wù yuán, yú zài nǎr？！！！" Eller på svenska: "Servitörn, var är fisken nånstans？！！！". Och personalen tar inte illa upp. De skriker tillbaka. Och skrattar. Vi delade på tre Tsing Tao-öl också. De hade en annan sort som jag inte har druckit men den var fickljummen. Allt var gott. Möjligen att fisken var lite dyig.
Efter maten gick vi till Himmelska Fridens Torg. Det stort. Stängningsdags. Ljus släcktes och poliser dirigerade oss bestämt ut mot gatan. När vi hade gått tvärsöver kände jag hur naturen började ropa på mig och frågade därför Daisy om hon visste var det fanns 厕所 cè suǒ (toalett) någonstans. Det gjorde hon inte. Vi frågade poliser. Alla pekade åt samma håll. När vi hade gått en kilometer längs torgets långsida utan att hitta några offentliga inrättningar där dessa skulle finnas var vi framme vid polisstationen. Där pekade man åt det håll vi kommit ifrån. "没有" "méi yǒu" (finns inte!) sade jag irriterat. Daisy som är tuff frågade om vi inte kunde få låna stationens toa. Nej, det gick inte. Vi gick en kilometer i motsatt riktning och hämtade 小电 och Maggie. På tunnelbanestationen fanns det jag letat efter. Sedan tog vi tunnelbanan hemåt. 小电 klev av där han skulle byta. Jag, Maggie och Daisy fortsatte till 国贸。guómào för byte till buss.

PS. Idag har jag talat med M i Sverige via Skype. Jag tror att det är min dåliga bandbredd som gör att det hörs störande ljud efter ungefär tre minuter. När jag ringer direkt till mobiltelefoner i Sverige från Skype låter det bra. DS

Rip off

De studenter som inte har totalprogrammet betalade 200 RMB för kvällens hot pot. Det är alldeles för mycket. Finskurna fläskskivor, tofubitar, salladskål och en grön grönsak motiverar inte det priset. Trots att varje gäst får sin egen hot pot. Och obegränsat med öl. En och en halv timme satt vi för övrigt i trafikstockningen innan vi kom till restaurangen. Vägen hem var mindre svårforcerad. Fick tillfälle att prata med Erika från Maine som bor i samma hus. Strax innan jag kom in i huset mötte jag henne på nytt. Hon hjälpte mig att komma in. Jag och lilla blixten hade suttit på en uppmarknadsbar här i komplexet och druckit Tsing Tao innan. Nu ska jag lägga mig. Så trött. Och hyn svider. Är det alla nanopartiklar från kolkraftverk och trafik som gör det?

Banken som inte tänker och en ogångbar valuta

Bland det första som hände när jag hade kvarterat in mig i mitt bostadsområde var att jag tappade mitt bankkort. Jag ringde genast till Sverige för att spärra det. Sedan skrev jag ett mejl till min utomordentligt rediga bankperson som såg till att ett kort skulle skickas till skolan. Kortet kom men inte koden. Det är naturligtvis inte meningen att kort och kod ska komma samtidigt men inte ens efter de stipulerade två bankdagarna kom någon kod. Idag ringde jag kortavdelningen på banken. De hade tydligen inte förstått att koden också skulle skickas till den adress jag befinner mig på. Så kan det gå.

Idag var halva klassen någon annan stans. Efter den första rasten, 休息 xiū xi, kom så Yvonne och Paul. De har undervisning också under eftermiddagarna så de var helt slutkörda. Därför hade de inte orkat ta sig till skolan. Lori kom inte överhuvud taget. Under lunchen följde jag med mexikanska Wendy och hennes väninna, fransyskan Audrey, till Subway. För en gångs skull stod min håg inte till lokal mat. Sedan gick jag hemåt för att på den lokala banken växla mina rubler. Banken var full med kunder. Två kassor var öppna. En schweizare i 70-årsåldern fick ett utbrott över ineffektiviteten på stället och skällde rakt ut i luften. Jag skämdes nästan över att vara europé. En advokat började prata med mig. Han hade också synpunkter på servicenivån. Min språkutbytespartner Qīng (bilden) som jag hade bestämt träff med halv två hjälpte mig vid kassan när det efter knappa 37 minuters väntande blev min tur. "Inte möjligt någonstans i Peking" sade kassörskan när jag plockade fram mina 2500 kvarvarande rubler. "Ryssarna betalar med dollar här". Qīng fick en idé. Vi tog en taxi till några ryska resebyråer för att höra oss för om växlingsmöjligheter. "Ni kan göra det om ni hittar någon rysk 'busines man' " sade de på resebyrån. Det fanns en sådan där. På en miniräknare slog han fram "300" när han fått veta hur mycket jag hade. De mörkgrå siffrorna på displayen var en direkt förolämpning. Jag dubblade och lade på lite. "I'll be back" sade busines mannen och gick ut. När han hade kommit tillbaka slog han återigen in sitt låga belopp. Jag slog in mitt. Han skakade på huvudet. Vi gick därifrån in på en ny rysk resebyrå. Samma besked där.* Vi gav upp och gick till ett jättelikt shoppingcentrum där hon skulle hämta några kläder. Som vanligt var det inte färdigbyggt. Få kunder rörde sig i de jungfruliga lokalerna. Muzak av den värsta sorten, det vill säga såsigt saxofonspel över syntmattor, ljöd ur högtalarna. Kläderna var fördröjda så vi gick till Starbucks där jag bjöd medan vi väntade. Starbucks tar nämligen emot mitt bankkort. Dessutom finns det trådlöst. Qīng gick igenom kinesiska uttryck. Rättade mitt uttal när så behövdes. Jag hjälpte henne med engelskan.
Sedan kom kläderna och vi tog bussen till skolan. Tillsammans med kinesiska Maggie och Benjamin gick vi till en restaurang i närområdet och åt. Jag ska inte skriva när jag är så här trött. Lyckas inte förmedla min upptäckarglädje. Jag trivs väldigt bra här, nämligen.

* En sajt upplyser mig i skrivande stund om att 2500 rubel motsvarar 735 RMB. Rubel bör växlas tillbaka vid gränsen mellan Kina och Ryssland. Inne i Kina är valutan nämligen ogångbar. Något att tänka på för alla resenärer på Transsibiriska järnvägen.

Stödundervisning

Jag har ett så kallat totalprogram. Det innebär att jag förutom till den dagliga undervisningen mellan klockan 8 och tolv har rätt till två timmars individuell undervisning i veckan. I dag hade jag först en lektion i teckenskrivning och sen en konversationstimme. Jag tror inte att man kan lära sig mandarin tillfredställande, vad det nu betyder, om man inte är intresserad av tecknen. Hur de är uppbyggda, vilka streck eller prickar som skrivs först och så vidare. Om det finns en historia bakom och så vidare. När man börjar komma in i det är det oupphörligt fascinerande. Jag har dock ett stort problem. Eller, som man säger i det utvecklingsoptimistiska näringslivet, jag står inför en stor utmaning. Eftersom jag har så extremt dåligt bildminne är tecknena inte något som flödar lätt ur pennan. Jag är inte heller bra på att hitta på minnesregler. Men det måste gå och det ska gå! Och jag tycker att det är roligt.
Jag får beröm för mitt uttal av olika lärare. Det är uppmuntrande och motiverar mig än mer till att tvinga mina hjärnceller att lagra tecknen.

Lite mer om mina klasskamrater; Lori är sjuksköterska från Atlanta. Någon skickar kakor till henne varje dag. Hon har samma förhållande till tecknen som jag. Och en humor som jag uppskattar.

Vår lärare Jasmine försökte lura Viking 2 att säga att han och jag är homosexuella idag. Hon frågade honom om han och Viking 1, dvs jag, var 同志 tóng zhì.* Ordet betyder kamrat men har enligt Jasmine även kommit att betyda gay och lesbisk. Jag "räddade" honom från att svara fel. Ordet 同, tóng, används i flera sammansättningar, exempelvis i studiekamrat 同学, tóng xué, och kollega 同事, tóng shī.

Jag åt sushi till lunch idag. Restaurangen använde fel sorts ris.

Och här kommer gårdagens inlämningsuppgift i rättad form:

你好！我姓欧，叫峻杰．我来中国学中文．我有一个新的中国朋友．她叫轻，学习英文可是我不知道她学习商务英文．沒关系，我們在这儿，在北京中国 学院．她辅导我。我也是他的辅导老师. 我們互相帮助.

* Slår jag i min nätordbok får jag fram 同性, tóng xìng, om jag söker på "homosexual". Jag vet inte vilket av orden som används mest.

Vi tar tunnelbanan till Chóng wén mén, jag växlar pengar och gör läxan

Följde med Viking nr 2 till Chóng wén mén idag som är en stadsdel söder om skolan. Han funderar på att hyra lägenhet där när hans femveckorskurs är över. Vi åt lunch i ett köpcentrum. 11 RMB för två rätter, ris och soppa. Sedan skulle jag växla pengar. Mina ryska rubler - finns det förresten rubler från något annat land - var banken inte intresserade av. Jag gav dem min 100 €-sedel istället. Fick lämna in pass och skriva på två blanketter. Ur ett rum kom en ung man som räknade sedlar. Sedan fick jag mina RMB. Det kan knappast förekomma bankrån i det här landet. Pengar hanteras nämligen väldigt öppet och "kontant" bakom glasrutorna.
Vi gick en vända i kvarteret som var enormt. Tittade på det hus som J med sambo kanske ska bo i. Precis i anslutning till de här bostadskomplexen ligger fortfarande några gamla enplanshus men de kanske inte får stå kvar så länge till. Vi var dessutom inne i en jättelik saluhall.

Sedan åkte vi tillbaka till skolan där Viking nr 2 hade lektion. Efter att ha pratat med Qīng gick jag till Starbucks och bloggade. Sedan hem för siesta. Vaknade och förstod först varken var jag befann mig eller vilken tid på dygnet det var. Läste bloggar, handlade. Gick till stamrestaurangen. Pratade med J som precis har kommit tillbaka från Sverige.

Nu har jag gjort läxan. Översättning följer när den har blivit rättad.:

"Hej,

Jag heter Oū, mitt förnamn är Jùn Jíe. Jag har kommit till Kina för att studera mandarin. Jag har en ny kinesisk vän*. Hon heter Qīng och läser engelska men jag vet inte om det är engelska med affärsinriktning. Det spelar ingen roll. Vi går båda två här på Běijīngs Institut för kinesiska. Hon handleder mig. Jag är också hennes handledare. Vi hjälper varandra."

Det första provet

Första natten med dålig sömn. Måste vara pulverkaffet jag drack när jag satt och skrev alla tecken vi skulle kunna till provet. Halv två somnade jag. Jag tappade mitt VISA-kort förra veckan så jag har haft lite dåligt med pengar de senaste dagarna. Igår kom kortet. Jag väntar på koden. Lammsoppan som jag åt på stamhaket igår kostade 9 RMB så det hade jag råd med. När 服務員 fú wù yuán tog upp beställningen frågade han något om 辣 là som jag inte förstod. När skålen stod på bordet förstod jag att han hade undrat om jag ville att soppan skulle vara het. Och att jag på något underligt sätt svarat så att han uppfattade det som nekande. Den var faktiskt okej ändå. Men det var lite Bong-varning på buljongsmaken. Viking nr 2, J eller Lilla Norrsken som vi kan kalla honom har lånat pengar till mig under tiden. Det är jag tacksam för.
I morse hann jag ifatt 25-åriga mexikanska Wendy på väg till skolan. Vi gjorde sällskap till Starbucks - där jag för övrigt sitter nu också. Av henne fick jag veta att hon befinner sig mitt i en Masters-examen men har gjort ett uppehåll för att plugga mandarin. Wendy har ett problem i det här landet. Hon kan inte äta den mesta kinesiska maten. Starka och heta smaker upplever hon som direkt smärtsamma. Subway och KFC hör till hennes stamställen. Kanske är hon supersmakare.
Klockan 8 var det dags för provet. Första avsnittet gick ut på att man skulle sätta ut inledande konsonant(er) i ord som vår 老师 lǎoshī läste högt. Nästa avsnitt skulle vi sätta ut vokaler. Sedan följde ett där man skulle skriva ton. Som ni vet finns det fyra toner i mandarinet. Hög och jämn, stigande, fallande-och-lite stigande och fallande. Det var dessa toner som skulle sättas ut. (Om ni vill öva er i toner kan ni gå in här). Det är lättare att få tonerna rätt i enstaviga ord än i flerstaviga. Jag tror att det gick bra. Det som gick mindre bra var den avslutande texten som skulle skrivas med tecken. Exempelvis kunde jag varken komma ihåg hur andra hälften av tecknen för vän skulle se ut. Vän, ser ut så här: 朋友 och det skrivs i ljudskrift som péng you. Avsaknaden av tonangivelse ovanför andra delen bör bero på att den ska uttalas tonlöst. Första halvan av tecknet för mitt fosterland 瑞 ruì i 瑞典 ruìdiǎn hade också fallit ur minnet. Det får inte hända igen. Min text handlade om en påhittad vän som var universitetslärare och hade en engelsk fru som arbetade på restaurang. De var mycket upptagna. De hade två barn. Mannen hade två bröder men varken en storasyster eller lillasyster. Wendys uppsats handlade bland annat om en sekreterare som hade en diskett. Så att ni förstår nivån. Nu ska jag plugga.

Brännvin från Mongoliet

En lördag på stan

Enligt buddhismen, om jag har fattat den rätt, så är orsaken till vårt lidande att vi inte inser att allt är förgängligt, obeständigt. Återkommer till det. I måndags var vi tre elever som gjorde nivåtestet. Jag, Viking 2 och japanen H. Jag och Viking 2 kom ungefär lika långt det vill säga vid hade inte någon aning om vad läsförståelseprovet handlade om och hamnade därför i en grupp. Det hade däremot H som lyckades fem gånger bättre än mig. Efter avslutat test så började vi prata. H jobbar för något slags handelsfirma som importerar tonvis med svenska blåbär varje år. För att ur dem extahera (utvinna) ett anthocyan-ämne med farmakologiska egenskaper. Det är mycket man inte vet. I kväll hade vi bestämt att träffas vid tunnelbanestationen 东 直 们 Dōngzhímén vilket gjorde att jag köpte ett tunnelbanekort. För att lyckas med det var jag tvungen att prata med en ung kinesiska. Övning ger träning! Färden från min station 国 贸 Guómào gick via ett byte vid 健 国们 Jiàn guó men. För denna färd betalade jag 3 RMB vilket är mindre än tre svenska kronor. När vi hade hittat varandra tog vi en taxi från Dōngzhímén till 三里屯 Sānlǐtún och promenerade en kvart i området. Det fanns mest västorienterade restauranger i den delen som vi befann oss i så vi beslutade oss för att gå vidare. I det jättelika shoppingkomplexet Pacific någonting fanns inte ett matställe värt kvällen. Vi fortsatte österut. På en mörk tvärgata till den hårt trafikerade Dongsanhuan Beilu hittade vi en servering i som hängde ihop med ett Super 8 Hotel. Lokalen var full av ortsbefolkning. Där beställde japanske H, som är bäst slängd i mandarin av oss tre, några rätter som vi valt. De stekta haricots verts-liknande gröna stängerna som serveras med chili, vitlök och vad som skulle kunna vara mald köttfärs var en, hjälp mig snälla Spacebabe! En kyckling som smakade av femkryddor en annan. Sedan en havsabborre från vattnen utanför Shāndōng och ris. Öl. Vår 服務員 fú wù yuán - servitris korrigerade H:s uttal allt eftersom han beställde. Mätta och belåtna blev vi. Efter klockan åtta var vi de enda gästerna i lokalen. Personalen satte sig vid borden och åt. Vår nota slutade på 190 RMB. Vi gick ut. Den ljumma vårkvällen blev än behagligare av den svala vind som drog genom staden. Vi hittade en bar i ett område som annars mest tycktes inriktat på massage. Inte många gäster därinne. En vajfajande tjugonågonting med vita hörlurar, två portugisiska affärsmän över en flaska Dragon Seal, några andra och så vi. J beställde en kinesisk variant av White Russian. Jag och H varsitt glas av det vita (genomskinliga) brännvin som dricks här. Två små dricksglas med förslutning av kapsylmaterial bars in till oss. När vi efter viss möda avlägsnat metallen kunde vi andas in en lukt som bäst kan beskrivas som syntetpäron blandat med fotsvett. H tyckte att det var gott. "Intressant" hörde jag mig själv säga. Tillverkat i Mongoliet. Det kändes bra att gynna det lilla landets exportnäring. Sedan tog jag mig hem i taxi som kostade 16 RMB. Chauffören var på det bästa humöret. Jag också tills jag hade talat med en person i hemlandet som ställer till det. Inte gladare blev jag av att upptäcka visitkort med färgbilder på kvinnor och ord som "24" och "Massage" insmugna mellan tröskel och lägenhetsdörr för andra kvällen i rad. Det ryktas att det var transaktioner i den branschen som blev den tyske affärsmannens öde. Men det är rykten, ingenting annat. Jo just det, förgängligheten var det. J och H pluggar under fem veckor. Bara fyra veckor kvar alltså. Vilket känns lite tråkigt med tanke på att jag precis lärt känna dem. 贸 贸

Stockholmare, gå till Snotty på lördag!

Som vanligt befinner jag mig i Asien när Stockholms bästa DJ:s, Penny Lane och DJ Ondska genomför på Snotty nu på lördag. Penny Lane har dessutom den goda smaken att spela en för mig ohörd* pärla med Prefab Sprout på bloggen upptäckte jag i eftermiddags när jag tog paus i teckentragglandet. Läs om deras spelning här.

Hälsningar till er båda från Vinlusen i Kina!
*Eftersom jag inte äger "Jordan - the comeback"

Mitt stamhak

Jag har varit här i en vecka, i mitt bostadsområde sedan söndag eftermiddag. Redan har jag hittat min favoritrestaurang. Jag valde den för att det inte satt några wàiguórén* där inne. Det såg jag som ett tecken på att det som serverades var sådant som faller den inhemska befolkningen i smaken. Och allt jag ätit hittills har varit bra. Servicen är snabb och saklig. Jag betalar när jag har beställt. Dricks finns inte. Det blev den lilla hamburgaren - kött i bröd - och en sur soppa med dumplingar. Servitriserna varnade mig. De sade att soppan var 辣 là vilket betyder het. Så farligt var det inte. Värre då att de serverar ljummet öl om man inte explicit ber om kallt. I kväll började bordsgrannen prata med mig. Han berättade att stället servererar specialiteter från den provins som staden Xī'ān, hemvist för den berömda terrakottaarmén, ligger i, dvs Shǎnxi. Det var tillika min grannes hemprovins. Han bekräftade också, vilket fransyskan som upplyste mig i måndags berättade, att en kines som reser till Europa måste kunnas visa upp att han/hon har 20 000 € på ett bankkonto för att komma in i Schengenområdet. Det betyder att de flesta kineser, och det gäller säkert flertalet medborgare i andra stater utanför den europeiska unionen, inte har en sportmössa att se Forum Romanum eller Skara Sommarland om de skulle vilja. Det är enklare för en europé att besöka Nordkorea. Nu är det snart läggdags för undertecknad.

*Utlänningar.

Viking 1 och viking 2

Vår lärare har gett mig och den andra svensken, J de smeknamnen. Viking 2, J, har gått ett steg längre. Han sålde sin lägenhet med alla möbler i Sofo innan han flyttade hit. Om någon månad kommer hans gravida sambo. Det är meningen att hon ska föda här. J har ordnat arbete genom det globala företag som han är anställd på. Han pluggar mandarin under fem veckor, sedan blir det jobb. Vad som ska bli av min Kinavistelse står inte skrivet i stjärnorna för där står inget skrivet över huvud taget men det spelar heller ingen roll de närmaste veckorna. Jag har fullt upp med att försöka få radikaler och fonetikum* att fastna i huvudet. Har suttit hela eftermiddagen och kvällen med mina tecken. Det enda uppehållet var för middagen som jag blev medbjuden på av J. Det var tre kinesiskor som läser engelska på samma skola och en thailändsk kille som studerar mandarin. Syftet var språkutbyte. De tog oss med till en restaurang där det bara var kineser och priserna hade decimaler. Vi blev bjudna trots att vi insisterade på att betala. En sallad med sjögräs, böngroddar och sesamoljebaserad dressing. En soppa med dumplingar, chili och färsk koriander. Små bröd med köttfärsfyllning. Gott. Och så den efter en knapp vecka vid det här laget nästan obligatoriska Tsing Tao-ölen. I det här landet, har jag fått veta, dricker man ofta varmt vatten utan något i. Därför hälldes sådant upp i glas när vi hade satt oss vi bordet. Ovanlig smak för en 外国人 - wàiguórén (utlänning, ordagrant "utanförriketmänniska").

Nu vet jag mer om mina klasskamrater. Yvonne från Australien är utbildad inom finans och IT. Hon hade inget jobb så hon beslutade sig för att komma hit för att plugga mandarin. Kantonesiska talar hon redan. Planerar att flytta till Hong Kong efter avslutad kurs. Mannen i det tysk/engelska paret, Martin, kommer från Hamburg men har bott i England i nästan 20 år. Han har ingen tysk brytning. Har jobbat för BP.

Vi fick lära oss två olika ord för mördare idag, apropå det som inträffat i USA. 杀人犯 - shā rén fàn och 凶手 - xiōng shǒu. Det mittersta tecknet -"tallbarret"- i det första ordet är människa. Det andra tecknet i det andra ordet är hand och det förekommer i orden som betyder mobiltelefon och armbandsklocka, till exempel. (Vall, som du ser blir det lite språklektion i alla fall.)

I mitt bostadsområde mördades en tysk affärsman för en vecka sedan. Omständigheterna är höljda i dunkel. Bevakningen av området har förstärkts. Filosofistudenten från Massachusetts som går på min kurs flyttade i början av veckan in i den lägenhet som dådet ägde rum i. Det betyder otur, enligt kinesisk folktro, sa någon under lektionen. I Peking känner jag mig trygg. Det enda vi har blivit varnade för av skolan är ficktjuvar.

*Beståndsdelar i kinesiska tecken.

Övning ger träning

Rubriken har jag fått från Redaktörn. Äras den som äras bör. Mitt tragglande med de kinesiska tecknena igår gav utdelning i morse när det var min tur att stå framför klassen vid den vita tavlan för att skriva det som min lärare dikterade. Jag fick bara några få anmärkningar på min dialog. Bland annat på mina gamla teknikprylar. Kineserna skiljer nämligen mellan "gammal med liv" och "gammal utan liv". En gammal fax och några gamla disketter är inte gamla på samma sätt som en äldre person. 旧 som uttalas jiù skulle jag således ha använt, inte 老 som uttalas lǎo och brukas bland annat om människor.
Den här bloggen ska inte urarta till någon språkkurs för nybörjare, var inte oroliga.
Vad annat kan jag rapportera? Jo, att den yoghurt jag köpte i går kväll på Century Mart var sockrad. Och att det händer att socker används i överkant i maten på några av näringsställena jag har besökt. Att det på gatan säljs en bönrätt som luktar som något slarviga hundägare struntat i att ta hand om kan jag ju också tillägga. Men vi européer har ju ostar och vissa av oss svenskar äter surströmming. För övrigt sover jag bättre här än i Stockholm. Om en halvtimme, 1730, ska jag äta middag med några Pekingbor för att öva språket.

Från Sofo till Soho

Under söndagen blev jag inkvarterad i min lägenhet. Jag hade bokat det näst enklaste studentrumsboendet vilket skulle innebära dusch på rummet men det var fullt så arrangören av min språkkurs uppgraderade mig till en tvårumslägenhet med kök och modern utrustning utan någon extra kostnad. Jag bor på våning 12 i ett nybyggt höghus i Fu Li Cheng, Chaoyang, Peking. Till skolan har jag 20 minuters promenad. Måndagen ägnades mest åt praktiska upplysningar. En fransk tjej som jobbar för organisationen gick igenom allt med mig. Hon bjöd på lunch och följde med mig till den klinik som man skulle besöka i händelse av akut sjukdom. När det var klart fick jag träffa Qīng som är min språkutbytespartner. Det är meningen att hon ska lära sig lite engelska av mig. Jag lär mig mandarin av henne.
På tisdagen började undervisningen. Det är intensivt. Till varje lektion ska vi ha lärt oss att skriva alla nya ord som genomgåtts. Förutom det ska vi göra en liten text där några av orden ingår och lämna till läraren. Vi är åtta i gruppen: ett tysk/engelskt par i femtioårsåldern, en filosofidoktorand från Massachusetts, en mexikanska, en australiska och en tjej från Atlanta Georgia. Jag och den andra svensken har fått smeknamnen Viking A och Viking B. Att jag bara skriver nationaliteter på alla utom filosofidoktoranden beror inte på någon slentrianmässig sexism, jag har faktiskt inte hunnit prata med dem än. Vad de gör när de inte pluggar kinesiska är därför obekant för mig. Den andra svensken kommer för övrigt också från Sofo. Och skolan ligger i Soho.
För att ni ska få en känsla för hur naturliga uppsatser blir när man har infinitesimalt små kunskaper i mandarin så kommer här en översättning av den dialog som jag ämnar skriva med tecken inom kort.

A: Har ni en dator? Jag kan inte se någon.
B: Vi har bara en laptop. Den är väldigt liten.
A: Är det här CD-skivor?
B: Nej det är disketter. De är mycket gamla.
A: Vad är det där?
B: Det är en fax. Den är också gammal.
A: Har ni radio, TV eller stereo?
B: Radio, TV, stereo, vi har allt.
A: Bra. Den där tavlan är väldigt vacker.
B: Det där är ingen tavla. Det är en karta.

Lördag i Peking

Han måste ha smugit ut tyst som en mus för när jag vaknade var klockan redan halv tio. För den idoge J är även lördagen en arbetsdag. Jag gick igenom min packning och gav mig sen ut på stan. Målet för dagen var att hitta trådlöst nätverk. "The Bookworm" heter en biblioteksliknande lokal med sådant, café och restaurang. Jag ägnade ett par timmar åt att leta efter den utan framgång. När hungern blev mig övermäktig satte jag mig på en tunisisk/marockansk? uteservering och beställde baba ganough med lammcouscous samt två diet coke. Bredvid mig satt ett sällskap; två kvinnor, den ena några år yngre än mig, den andra i 29-årsåldern och en man med väderbitet utseende. Skarpa drag, grått ansiktshår. "Senighet" kom för mig. Sällskapet pratade ömsom spanska, ömsom engelska. Plötsligt hör jag "Jag älskar dig" från mannen. På mitt modersmål. Jag kunde inte låta bli att titta ditåt. "Svensk?" frågade jag. Damerna skrattade. "Jag lär dem det viktigaste i svenska språket" sa mannen. Som visade sig vara reporter på en svensk tv-kanal. Han tyckte att mitt beslut att åka till Kina var bra.
Efter att ha betalat reste jag mig och gick raka vägen till "The Bookworm" där jag beställde en latte medan jag använde mig av ställets wifi. Sedan ringde J och sade till mig att komma till "The Pavillion". Där jag drack sedan en öl tillsammans med honom och några av hans samarbetspartner. Sedan åkte vi till Běijīng Palace och åt: barkklädsgurka, kinakål med pepparrot, riskött, kamelfötter och annat gott.

Hemma hos J kollade vi senare på Dejavu med Denzel Washington och ett avsnitt av Extras.

Fredag i Peking

Den andra tågvärdinnan lärde jag mig aldrig namnet på. Men det var hon som väckte mig fem på morgonen, 20 minuter innan tåget skulle komma in till perrongen i Peking. Såg hur Olga och Larissa, mer slitna än tidigare under resan, kämpade med sina kollin. Jag släpade mitt bagage genom stationsbyggnaden och möttes av chauffören C som höll i en skylt med mitt namn. Han körde mig hem till J som iförd morgonrock öppnade med stilfullt rödvinspatinerade tänder i stort leende. Han och en kollega hade suttit uppe kvällen innan, druckit Ravenswoods Zinfandel och något chilenskt som jag inte kommer ihåg nu. Efter en middag med öl. Att han därför föreslog ytterligare ett par timmars sömn före den frikostiga frukosten med ägg och bacon var inte oväntat. När vi hade ätit den begav han sig till jobbet. Jag sov ytterligare en stund. Sedan fick jag skjuts till hans kontor där jag träffade E som hjälpte mig att skaffa kinesisk mobiltelefon och kontantkort. Hon följde med mig till den sena lunchen. Lärde mig kinesiska uttryck. Berättade om musikklubben i närheten av Zhongnanhai. Frågade vad jag gillade i musikväg. Lärde mig en kinesisk svordom.

När J var färdig med jobbet åkte vi till en fitnessanläggning där han sprang på löpbandet i en halvtimme medan jag simmade. Sedan blev det sichuanesisk hot pot och öl på Pazi. Vi gick tidigt till sängs.

Onsdagen den 11 april i Zabaikalsk

Jag hade två tågvärdinnor i min vagn på vägen från Moskva till Peking. Den ena var långhårig brunett. Hon hette Irina och stod för det enda skämtet från ryskt håll som riktades mot mig. Vi befann oss i Zabaikalsk där jag hade provianterat, besökt ett kafé och bloggat. Kort sagt fördrivit ett par timmar i väntan på hjulbyte. Så hade vi som var tågpassagerare äntligen tillåtelse att gå ombord på tåget igen. Ingenting hände. Efter ett par timmars stillastående på rälsen vid stationen kände jag att naturen ropade på mig. Bekvämlighetsinrättningarna i vagnen var låsta från utsidan. "Kan jag gå av" frågade jag Irina. "Njet." blev svaret. "Njelzja" dvs man får inte. "När åker vi?". "Vet inte" svarade hon. "Men hur ska jag göra, sa jag och pekade på den låsta dörren?". "Pampers" svarade Irina och skrattade torrt.

Moskva, långfredagen 20070413

Den finske munskänken som pratat trebetygsprov och albarino med föregående kväll hjälpte mig att släpa kollin på perrongen. Och där stod C som var sig väldigt lik. Hon påstod att jag var det också men jag hade varken skägg eller stubb när vi sågs senast. Nåväl. Ett bra återseende var det. När vi hade hämtat mina Transsibiriskabiljetter på Leningradskij-stationens сервис центр lastade vi in väskorna i hennes Volvo. Genom staden, längs flerfiliga vägar körde hon i morgonrusningen. Alla husväggar tycktes dekorerade med reklam. Snabbt genomgicks de senaste 13 åren. Dessutom gav hon en snabb lägesrapport om Moskva. Ekonomi, politik med mera. När vi kommit fram fick jag tillgång till en separat del av lägenheten där jag kunde duscha av mig resdammet och klä om för frukost. Fick träffa hennes man, S, och dottern E. Vi hann prata om bostadsrättsföreningar, stambyten och annat svenskt. Jag blev bjuden till deras sommarställe i Sverige. Dessvärre kommer jag att vara i Kina hela sommaren så det kan inte bli i år. S körde mig och C till Kievstationen. Därifrån åkte vi tunnelbana in mot centrum. Moskvas tunnelbanestationer är både pampiga och oöverskådliga. Marmorkorridorerna tycks aldrig ta slut. Trärulltrapporna är av hundrametersslaget. Vagnparken kanske skulle behöva en upprustning men det spelade ingen roll vid det här tillfället. Vi gick till Kreml. På vägen passerade vi det fordom statliga jättevaruhuset ГУМ och Röda Torget. Vi tittade inte på Lenin. Vasilijkatedralen som jag sett på bild sedan jag var barn fick jag äntligen se i verkligheten. Utifrån. På Kremlområdet såg vi en kinesisk utställning och så gick vi in i Uspenskijkatedralen. C berättade om saker som gjorde att Ivan den förskräcklige verkligen gjorde skäl för namnet. Har jag skrivit att det blåste snöblandat regn på oss den där dagen? Ut ur Kreml tog vi oss. Vi började bli hungriga. КАФЕ ПУШКИН är en härligt patinerad restaurang. Fuktskador i taket. Inrökt nikotingult där det en gång varit vitt. Blåvitt, fint dekorerat sanitetsporslin. Mörka träslag. Endast tidens tand kan få en krog att se så etablerad ut. Trodde jag. Kafé Pusjkin är bara ett par år gammalt. Allt är fejk. Fantastiskt skickligt genomfört. C berättar att hon brukar lura ditresta konstkännare att försöka tidsbestämma stället. Det blev en öl och ett glas iskall vodka till Biff Stroganoffen som hon bjöd på. Bra vodka är god! Kall, ska tilläggas. Efter köttbitarna åt vi sorterade småbakelser och efterrätter. Utsökta och inte översöta. Ut i snögloppet igen. Genom en allé. In på en livsmedelsbutik av finare slaget. Vinerna i ryssland kan kosta allt mellan en och en halv och fem gånger så mycket som i Sverige. Såg att det finns en ny Absolutvariant: Bling-Bling heter den. Stor humor. Vi gick som hastigast in i Maxim Gorkijs villa. Vacker art nouveau eller jugend eller vad det heter. Det var stängningsdags. Jag använde herrummet. Sedan längs en gågata. In på Stockmanns för att proviantera. Hem till bostaden i taxi. Eftermiddagslur. Sedan hade C gjort en god linssallad som vi drack min medhavda Weingut Bründlmayr, Grüner Veltliner 2001 Alte Reben. Så lyssnade vi på ljudspåret till "American Beauty" och också på Cesaria Evora som skapar slutsålda hus när hon är på besök i Moskva. Samt pratade om den svenska samtidslitteraturen. Kvart i elva kom så taxin som sedan körde mig i vansinnesfart till Jaroslavskijstationen. Längs Moskvafloden på de flerfiliga autostradorna gick färden i natten. Halv tolv klev jag svettig ombord på ВОСТОК, МОСКВА-ПЕКИН. Det var nu äventyret skulle börja.

Helsingfors, skärtorsdagen 20070412

Jag hade avslutat en bloggpost när jag skulle kontrollera avgångstiden för tåget. 18 och 27 ville jag minnas. Bäst att kolla en gång till. För säkerhets skull. Biljetten låg tillsammans med pass och andra dokument i ytterfacket på min sju år gamla vid det här laget slitna axelremsväska. Knäppte upp facket. Där låg passet och andra papper, men biljetten? I högtalarna På café Giovanni fortsatte Eros Ramazotti att sjunga medan jag vände upp och ner på axelremsväskan. Bläddrade bland alla möjliga och omöjliga papper som jag transporterar. Biljetterna, för de var två, skulle ligga i en liten avlång pappersficka dekorerad med logotypen för Statens Järnvägar mot en sommarnattlig granskog. Ingen ficka syntes till. Jag hade senast tittat på den när jag försökt blogga. Snabbt rafsade jag ihop papperen och halvjoggade upp mot det trendiga kafé jag suttit och druckit en kopp smaklöst grönt te för att kunna utnyttja det trådlösa en knapp timme tidigare. Jo, de kom ihåg att jag hade haft mitt bord i det där hörnet men någon biljett hade de inte sett. Med stegrad puls tog jag mig ned till järnvägsstationen. Tryckte på knappen för nummerlappar till kassorna med internationella avgångar. ”Jag har problem” sa jag till den blonderat korthåriga damen med serviceyrket. ”Det verkar som jag har tappat mina biljetter till avgången 1827 mot Moskva”. ”Ja, det tåget är fullt, jag kan inte göra någonting”. ”Men biljetterna var utställda i mitt namn, ni måste kunna söka dem!”. ”Nej, det är som med pengar, har man förlorat dem så har man. Jag kan inte göra någonting.” Hon var omutlig och hade en attityd som var gångbar på andra sidan järnridån när den fortfarande fanns. Fick för mig att biljetterna kunde ligga kvar på Ravintola Lasipalatsi men trodde egentligen inte på det. Kände hur lång tid av planering var förgäves. Hur jag skulle, om jag kunde, tvingas köpa en svindyr flygbiljett för att hinna till avgången med Transsibiriska i morgon kväll. Och betala för all min övervikt. Hur återseendet med C skulle ställas in. Eller i värsta fall, hur jag skulle få åka tillbaka till Sverige och flyga hela vägen bort till Kina. Allt för ett obetänksamt glas Ribera del Duero som jag njutit lunchen med. Upp mot Ravintola Lasipalatsi som var stängt. Men genom glasdörrarna kunde jag se hur serveringspersonalen hade tagit ledigt över några glas vin vid ett bord längre in i lokalen. Jag bankade på glasdörrarna. Även där mindes man mig och vilket bord jag suttit vid. Men ingen biljett hade man hittat. Jag frågade om det var okej att jag gick igenom mina papper därinne. Det var okej. Jag började plocka med papperen på ett mer systematiskt sätt än jag gjort på Café Giovanni. Och så – under över alla under – ramlade fickan fram ur plastmappen med handlingar om min andrahandsuthyrning. Jag jublade bokstavligen. Den rara personalen gratulerade mig. Gick med lättat hjärta ner mot stationen igen. Och hamnade sedan i samma kupé som en finsk munskänk på väg till Centralasien via Moskva!

Transsibiriska recap

Moskva ska jag skriva om nagon gang. Inte nu. Den kortvaxta gubben som log otydbart och mumlade om "russian maffia" nar jag hade stigit paa "Vostok" halv tolv pa langfredagskvallen aer ett minne. Det visade sig att jag hamnat i fel kupe. For trott for att bry mig eller ens radas flyttade jag mina fem kollin till en annan. Dar satt en tystlaten man. Han bor ha varit femtio ar. Rodbrunt har, barnkinder. Arkitekt. Oppnade en flaska rysk konjak. Hallde ett halvt dricksglas at mig. Bjod pa apple. Kunde inte avsluta glaset da, klockan tva pa natten, Moskvatid sa jag lat det sta till morgonen darpa. Tomde innan jag fyllde pa tevatten ur samovaren som stod mitt emot tagvardinnornas kupe. Foersta gangen jag dricker starkt pa morgonen lokal tid. Arkitekten klev av i Kirov. Han hade lart mig att Kina heter Kitai pa ryska. Onskade mig allt gott. Jag hade fatt tvabaddskupen for mig sjalv, trodde jag. Tills en provodnitsa = tagvardinna knackade pa klockan tva pa natten. In klev en kinesiska vars ansikte tycktes for evigt fruset i avsaknaden av ett leende. Ni hao! forsokte jag, somndrucket. Hon skulle inte dela kupe. Det blev istallet Olga fran Novosibirsk som nasta dag visade bilder fran Innsbruck dar hon hade skidat.
Det Ryssland som man ser fran taget den har tiden pa aret ar snoflackar, fjolarsgras och bjorkar. Utgangna bilmodeller, gra trahus med fargglada fonsterbrador. Lera, blandrashundar. Om Moskva ar kapitalism pa steroider sa ar den ryska landsbygden dess motsats. Vad lever manniskorna av? For att kallas forstaklass ar vagnarna pa taget ganska enkla. Det finns inte dusch vilket jag visste. Men inte heller eluttag i kupeerna. Ofta ar det alldeles for varmt. Rokning ar inte forbjudet narmast dorrarna som oppnas nar taget star pa perrongen. Dar bolmas det friskt. I utrymmena mellan vagnarna ser det ut som i svenska. For trettio ar sedan. Barn under tre ar skulle kunna hamna mellan jarntungorna och de dragspelsliknande muffar som kopplar ihop vagnarna. Hemska tanke! Banvallarna ar strodda med skrap. Pa perrongerna kan man kopa mat. Kalla, feta piroger, ol och en korv som moglar nagra dagar senare blir det forsta kvallen. Trots det sa gillar jag taglunken. Hinner lasa en bok om dagen de tre forsta. Hor svenska talas i restaurangvagnen. Tva 21-aringar, D och L, bjuder mig att spela kort med dem. Det blir en daglig rutin. Maten i restaurangvagnen ater jag fyra ganger. Det ar soppa med falukorv, udda styckningsdetaljer av not och flask samt nagra rotsaker. Fett och vattenfaserna vill knappt blandas. En biff som ar segare an en Bjorn Ranelid-roman och en flaskdito provas ocksa. Plastblommor star i fonstren. Borden har vaxdukar med fotomotiv av fruktkvistar mot bar himmel. Kvistar som ar botaniska under. De bar bade plommon och applen. Unge Sergej som bara ar skinn, muskler och ben serverar. Snabbt och uppmarksamt. Pa hans vanstra underarm finns en svag svastikatatuering. Pa vag in i restaurangvagnen blandas fettoset med kolangorna som jag tror anvands for att halla spisplattorna igang. En dam med rondor och rott harband star vid spisen. En man med den farligaste sortens bukfetma har ocksa en slev med i grytorna tror jag. Han finns i alla fall alltid dar. Sista dagen i Ryssland, I Zabaijalsk, berattar en man fran Munchen att den forvantade livslangden for ryska man ar 59 ar. Alkoholkonsumtion och rokning bidrar troligen.

Den kinesiska muren: det hände i torsdags.

Det hade blivit förmiddag den sjätte dagen. Min kupé var varm. Jag gick till restaurangvagnen med min bok. Beställde kaffe med mjölk. Vad som började med en medelklassig förmiddagsambition att läsa Steven Pinkers utomordentliga ”The Language Instinct” från 1994 utvecklades till en disig förmiddag som omärkligt gled över i lunch. Jag hade nämligen inte hunnit läsa särskilt mycket förrän ett par ryskor på andra sidan mittgången vinkade över mig till deras bord. De pratade bara på sitt modersmål. Jag tragglande på i ryska språket som om de hade allt tålamod i världen. Larissa tittade på mig som vore jag en idiot. ”Kommer jag från Schweiz?! Varför har jag ingen klocka?” Olga var mer förstående och professionell. ”Nej, jag kommer från Sverige!” svarar jag. Det var krångligt med preteritum och reflexiva verb. Aspekter och dativ. The works. Samtidigt vägrade jag låta mig nedslås. Jag är ju en stor språkbegåvning. (Vilket jag inte har förstått under de 24 år då min storebrors genialitet legat som en skugga över min försök. Utan hans förskyllan, ska tilläggas. En genialitet som fick mina gymnasielärare att vid ”utvecklingssamtalen” fråga mer om honom än om mig.)
Ryskornas uttal av mandarinets ”fröken” lämnade för övrigt en del övrigt att önska. Särskilt som ryska har en bokstav som liknar pinyinets uttal av x. Den ser ut såhär: щ. Och den uttalas ungefär som tj i ”tjenare”.

Vi färdades på Kinesisk räls. Passerade Harbin där människor på flodbädden seglade drakar i solskenet. Vinet hette ”den stora muren” eller egentligen ”kinesiska muren”. ”Great Wall White Wine” håller 11,5%. Och smakade som ett billgt vitt vin gör. Vill säga som studenttidens utomhusviner. Det blev tre flaskor med businessdamerna från Irkutsk. Larissa är kortklippt och askgrå både i hår och ansikte. Olga långhårig, mer åt det syntetiska morotshållet. Olgas affärer är i t-tröjebranschen. Larissa handlar med skor. Som vanligt blir det frågor om min ålder och min civila situation. ”42 år? Inga barn, ingen fru?”. "плохо!" Den uppriktiga ryska samtalstonen är befriande. Det tycker inte att det är normalt. De bestämmer sig för att jag ska träffa deras väninna Nadja. ”Kort och söt, hon varken dricker eller röker” försäkrar de. ”Hon dansar.” Jag har inget emot människor som dricker. Inte heller mot de som röker. Däremot är den vanebildande rökningen en styggelse. En last som förfular människor. Och den enskilda faktor som enklast binder samman brukande med cancer. Jag får senare veta vad den ohejdade celldelningen och spridningen heter på ryska. Det kommer jag inte ihåg nu.

Olga och Larissa puffar på sina långsträckta Vogue-pinnar. Jag visar bilder på min brorson, N. De tycker också att han är fantastisk förstår jag av suckarna. Vi äter kinesiska rätter. De flesta goda. Undantaget är några räkor som i natt kanske kommer att få mig att ångra dem. Och kanske tvingar mig till toalettstolen i rostfritt stå. Det finns för övrigt ingen dusch på tåget. Hygienen har under veckan skötts som följer: Kokhett vatten från samovaren fylls i en kökshink. Propp i handfatet där samovarvattnet blandas med det kalla vattnet från tågtoalettens kranar. Tvättlappar. Mitt i golvet finns ett avlopp som vattnet passerar genom på vägen ner mot syllarna och rälsen.

I övermorgon sitter jag i ett klassrum igen. Kan inte minnas när det hände sist.

Zabaikalsk 17.39

Naermar mig graensen mot Kina. Taaget byter hjulset foer att passa det angraensande landets spaarvidd. Jag hoer av mig.

Helsingfors 16.20

Tre stora kollin och två små släpar jag över halva jordklotet. De stora är tillfälligt förvarade på järnvägsstationen här i Helsingfors. Min lilla ryggsäck och portfölj bär jag med mig på stan. De är tunga så jag håller mig inom ett par kvarter. Himlen är molnfri och vinden biter i kinderna. När jag köpte fleecevantar på Stockmans - de var billigare än de av skinn - höll jag på att impulsköpa en fin röd, trettioprocentigt rabatterad lammullströja. Märket var, håll i er, "Brax feels good." Jag har inte råd med impulsköpta lammullströjor och var skulle de få plats? Viktigare då med en kostlig lunch! Jag gick till Ravintola Lasipalatsi eftersom jag har fått för mig att det är bra och för att det ligger inom gångradien. Jag var senast där 1999 när min bror skulle gifta sig. På den tiden var jag inte intresserad av vin. Det var mest cape cod och caipirinha som fick min lever att arbeta och jag kom aldrig ihåg vad jag åt. Nu beställde jag vad som beskrevs som "overdone lamb leg served with root vegetables braised in meat juice". Till den ett glas Bodegas Fuentespina, Reserva 2001 från Ribera Del Duero. Ett långsamt vin som jag njöt länge. Ja, Spanien är bäst bland de röda nu. Lammlägget var fantastiskt. Frågan är om inte det är smakligast på lammet. Åtminstone när den tillagas på det här sättet. Rotsakerna i den märgfulla skyn perfekt genomlagade men inte för mjuka. Enda minuset var servicen. Fick vänta ovanligt länge på uppmärksamhet.
Sedan försökte jag blogga från ett kafé i närheten men det fanns någon spärr på deras trådlösa som gjorde att jag inte kunde göra några inlägg, trots att jag var inne på blogger. Köpte en universell diskpropp på Stockmans. Det finns inte dusch på Transsibiriska.
Nu sitter jag återigen på Café Giovanni och står ut med Eros Ramazotti eftersom uppkopplingen är så bra.

Gittogether appendix och annat

I min slarviga rapportering förra onsdagen glömde jag att nämna att även Jessika och Louise var på den glada sammankomsten på Bergsunds Strand. Det kanske finns flera som jag glömde att nämna. Min ursäkt framförs härmed.

Enköping - hemvist bland annat för Totte Wallin, en av de tyngre idékreatörerna i P4:s tankesmedjor, med alltid lika uppfriskande perspektiv bland på annat global uppvärming och jämställdhet - är naturligtvis pepparrotsstaden och inget annat. Väster om Enköping ligger orten som stoltserar med gurk-prefixet.

Den sista jag träffade i Stockholm var goda M som bjöd på latte, cheesecake och tålamod med min säkerhetskopiering. Dessutom fick jag Decanter av henne.

Stötte ihop med Nicoletta från Folkets mat på båten i morse. Hon skulle tillsammans med sin kompis från Bilbao göra Helsingfors. Hoppas att hon rapporterar på bloggen.

Jag har begärt utträde ur ett enkönat sällskap. Hoppas att det går.

Jag bloggar från Helsingfors där det verkar finnas fler trådlösa nätverk än i Stockholm. Åtminstone gratis sådana. Nu ska jag plugga mandarin.

Ombord Gabriella

Jag har knappt fyra minuter på mig att skriva om det gälla Torres-vin som gjorde min grillbiff sällskap i Viking Lines BBQ-restaurant. Ja, det var ju inte så dåligt, bara lite lätt ekdränkt. Jag befinner mig på kurs först mot Åland, sedan mot Helsingfors. Delar kupé med tre obekanta. Behöver alltså ett gäng ekvationer för att få rimliga värden på variablerna. Hann köpa både en ny digitalkamera och en hårddisk idag. Den senare verkar vara för liten. Hrmpff!

Sista kvällen i Sverige

Tio minuter över elva. Tvättmaskinens sköljcykler och mumlet från teven i lägenheten under, pojkarnas snusande i rummet där jag sitter vid laptopen, är det enda som hörs här i Årsta, Uppsala, där jag bor sedan en natt eftersom min lägenhet är uthyrd.

I lördags sov jag på en herrgård utanför Falköping tillsammans med de fyra andra deltagarna i Trana -07-sällskapet. Jag, K och T hade tagit tåget till Skövde och därifrån bilat. V och M hade kört hela vägen från Stockholm. Vi var de enda gästerna på herrgården. Menyn var förbeställd. Jag hade valt vitvinet från menyn. Rödvinet som var Brolio hade köpts in på vår begäran. Middagen började tidigt och vi gick och lade oss redan vid tiotiden för att orka upp till fem nästa morgon. En korg med kaffetermos och kanelbullar hade vi med oss till sjöns västra strand där vi tillsammans med andra skådare åsåg tranornas inflygning i morgondimman. Ett par bläsänder, sothönor och grågäss syntes också. Efter en timme körde vi till västra stranden och spanade från gömslen och utsiktstorn. Skäggdopping, vigg, gräsand och några knipor syntes i sjöröken. Åter till herrgården där vi åt frukost. En frukost som hade varit snäppet bättre om de hade haft smör i stället för Milda, riktigt te i stället för Liptons urpåse och hembakt i stället för inköpt bröd. Mätta sov i middag en timme. Ut till sjön igen. Nu var där säkert 13900 tranor och ett gäng sångsvanar. Vi körde mot Stockholm igen och jag bodde hos J, P med de tre sönerna S, E och M natten mot måndag.

Måndagen var flyttbestyr avbruten av lunch med den fotogenialiske professorn L. På kvällen blev jag bjuden till Trattoria Commedia här i Uppsala av min bror. Drack en siciliansk syrah (Arancio) till pastan. Vi gick senare till hotell Hörnan där det blev en stout från Slottskällan.

Ikväll åt vi lasagne och drack Conde de Valdemars Crianza från 2003. Måste vara ett dåligt år. Vinet är bränt och syltigt, inte alls som jag minns det. Men trevligt hade vi likväl. Snart ska jag ge mig i kast med packningen igen.