Ombordmagasin

Ju billigare flygbiljett, desto dyrare smörgås. När man sitter uppe i luften kan man får för sig att en sockerkulörsfärgad, vetemjölsbaserad ciabattawannabe med lite skinka, salladsblad och smörgåsgurka, en kopp kaffe och en jostetra tillsammans är värda 50 kr. Man kan också få för sig att man ska läsa ett ombordmagasin. I Clear Skies - som magasinet ifråga heter - kan man läsa en artikel om Piemonte. Där stod nästan inget jag inte redan visste. Varken om slowfood-rörelsen, nebbiolo eller barbera. Däremot hade artikelförfattaren lyckats uppbringa en imponerande mängd klyschor på textutrymmet. Jag hade gärna delgett er dessa men upptäckte precis att jag glömt ta med tidningen från kabinen.

För övrigt börjar jag undra om inte surdeg är det nya svarta. Se här och här hur mikroorganismerna omnämns. Tog för övrigt fram min kultur ur kylen ikväll. Den här gången ska jag följa receptet.

OS-guld i ishockey

Ungefär två kvarter härifrån, på Medborgarplatsen, har det ena argumentet mot fri rörlighet inom Norden, Nick Borgen - det andra är för övrigt Runar Sögaard - framfört schlagerpekoralet "We are all the winners" framför ett välförtjänt segerrusigt och medaljprytt ishockeylandslag.* Tack och lov är mitt relativt nybyggda bostadsrättshus så bra ljudisolerat att jag slapp höra eländet. Dessvärre råkade det visas på sport-televisionen. "We are all the winners" är en osannolik låt. Den enda gång jag hört den utan att känna obehag var när jag sprang in på Stockholms Stadion i sluttampen av maratonloppet 1998 vilket visar vad fysisk träning, eller rättare sagt, endorfiner gör med våra intellekt.
Vad har då OS-guld med vin att göra? Jo, jag såg en bild från gårdagen på Nicklas Lidström med en flaska Moët & Chandon i handen. Ett guldhockeylag borde få en bättre champagne tycker jag. Moëtten, som snobbar lite förklenande brukar kalla den, är ju något av en vardagschampagne. Och vardagschampagne, mina damer och herrar, är en oxymoron för oss vanliga dödliga. För övrigt kommer den, Moëtten alltså, i många skepnader. Och jag vet inte vilken hals Lidström greppade. Låt oss anta att det är Moët & Chandon Brut Imperial. Det är i så fall, åtminstone enligt Richard Juhlin, världens mest framgångsrika champagne. Varannan sekund öppnas en flaska någonstans i världen. Bubblet består av 50% pinot noir, 40% pinot meunier och 10% chardonnay. Men det finns definitivt bättre mousse än Moët & Chandon Brut Imperial. Såg nyss på TV att de skulle ut och fira i Stockholm i kväll. Låt oss hoppas att de får smaka lite Bollinger Grande Année då.
Avslutningsvis. Stort grattis till ishockeylandslaget! Ni är vinnarna. Ni fick mig att börja gilla ishockey igen. Synd bara att ni skulle få så mögig underhållning. Och en dansande kulturminister, är det verkligen passande?

* OBS! Skämt. Det finns naturligtvis gaziljoner argument för fri rörlighet. Jag vill under inga omständigheter skapa dålig stämning.

Påse i kartong

I söndagsbilagan till Dagens Nyheter 26/2 2006 skriver Bengt-Göran Kronstam om Systembolagets riktlinjer för datummärkning av så kallade bag-in-box-viner. Enligt honom är de väldigt generösa. Det verkar som man sätter en tidsgräns som medger att flera av boxarna redan har börjat surna långt innan den nås. Är detta konsumentförakt en konsekvens av monopolställningen? Kronstam menar att påskartongerna borde förvaras i kylskåp som fylls på bakifrån så att det äldsta säljs först. En konstruktiv idé som dock skulle kräva ombyggnad av butikslokalerna.
Vinpåskartongerna med sina tappkranar är praktiska på större kalas och i sommarstugan. Men det kan inte hjälpas, de är ofestliga. Därför köper jag dem sällan. De påminner mig dessutom om mjölkautomaterna i grundskolans matbespisning. Lapskojs, okryddad köttfärssås till golvmoppsaktig spagetti, bråk, oljud och andra obehagliga minnen poppar upp.
Nej det finns flera skäl att köpa vin i glasflaska; ljudet av korken som dras ur flaskan, en flaskas tyngd i handen och de olika formerna: frankenvinernas bocksbeutel, Châteauneuf-du-Pape-flaskornas glasmönster för att nämna några exempel. Korkljudet kan för övrigt vara på tillbakagång. Gårdagkvällens chablis var försedd med en skruvkapsyl, något som blir allt vanligare.
En omständighet som förstärker påskartongvinernas vardagskänsla är att ett mousserande vin förmodligen inte kan förpackas på det sättet. Jag tror inte att påsen pallar trycket. Men jag kan ha fel.

Locanda klara norra

Jag glömde eller rättare sagt orkade inte blogga då om att jag varit på locanda i torsdags kväll. Efter ett 70 minuter långt stationspass på F&S gick vi dit för att äta något litet. Det blev fyra smårätter. Här angivna i stigande ordning dvs det bästa sist. Brioche med fikon, lardo, kvitten och robiolaost, gambas med paprikakompott och frasig potatis, oxsvans med lökragu, potatisgratäng och krispig märg och bäst av allt: linsragu med salsiccia, parmesan och griskind.
Briochrätten var alldeles för söt. Själva briochen hade svampat till sig av kvittenmarmeladen(?). Lardo och robiola. Knappast en hit. Och sedan de söta fikonen. Nej det funkade inte för mig. De andra rätterna var däremot riktigt bra. Särskilt linsragun. Snygg inredning utan att kännas så där internationellt sval och anonym. Uppmärksam och - för en gångs skull - inte blond personal. Jag drack det billigaste röda, tror att det var det här. Anna drack Marques de Arienzo en reserva från något år. Vi drack ett glas var. Jag var inte där för att komma med exakta data till den här bloggen så ni får ha överseende med de vaga uppgifterna. Marques de Arienzo var det bättre av vinerna. Har jag fel i att presentationen av restauranten på sajten är keff? Både språkligt och innehållsligt. Det är synd på ett sånt trevligt ställe, tycker jag. Hade jag sett sajten innan jag gick dit är risken stor att jag inte hade gått. Eftersom jag har den typen av hangups. Bland andra.

Har Södermalmsnytt skärpt sig igen eller är det tillfälligt?

I gårdagens Vinum Forum hittar vi inte ett vin över 99 kr. Otroligt! Hur är det med tillgängligheten då? Klicka på länkarna.
Dr Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese 1994 (nr 98417), 99 kr.
Vega Tolosa 2004 (nr 98259), 68 kr.
Corte Giara Corvina 2004 (nr 98203), 59 kr.
Som bonus får man "Månadens inne & ute". Jag är tydligen hopplöst ute eftersom jag gillar Banyuls och grenache. Kategorierna "Månadens storlek på ekfat", "Månadens cigarr" och "Månadens flaska" har jag inga synpunkter på.
För övrigt, det förstnämnda vinet drack jag för ett år sedan. Jag kommer inte ihåg vilken årgång det var men det var petroleum så in i bängen! Bilverkstad för 30 år sedan, typ.
Nu ska jag laga lunch och sedan ta en promenad i februarisolen.

Det går inte att kombinera ost och vin sa någon som jag känner.

Den här historien är hämtad ur verkligheten:
Sonen till en osthandlare har just börjat skolan. I matbespisningen serveras sladdriga hushållsostskivor till knäckebrödet. Pojken frågar om de inte har Gruyère istället.
- Vad är Gruyère, frågar personalen.
- En ost och en kanton i Schweiz!
Nu stämmer inte det riktigt. Om man söker efter Gruyère ser man att kantonen som staden, och den kringliggande regionen med samma namn, ligger i heter Fribourg och inget annat. Det hela kompliceras av att denna ost även framställs i andra schweiziska kantoner. För djupdykare finns en sajt med information här. Vill ni dessutom se reklamfilm klickar ni här.
Mitt första minne av Gruyère är en spänstig baguette med skinka och ost tillsammans med en Kronenbourg i en bar vid Gare du Nord, Paris, för 19 år sedan. Jag var hungrig och fattig tågluffare på väg hem. En baguette och en öl kändes som höjden av lyx. Minns att jag blev så intagen av osten med dess nötighet och fina knaster. Den närmaste associationen då var lagrad grevé. När jag regelbundet åkte till Malmö köpte vi alltid olika Gruyère-varianter i Sveriges bästa osthandel. Om jag bara fick ta med mig en ost till en öde ö skulle det vara en Gruyère av något slag.
Igår köpte jag en "reserva", åtminstone sade min lokala osthandlare att den hette så. Det låter ju inte särskilt franskt om man tänker efter. Jag frågade honom vad han drack till. Han gillade rött vin, sa han. Nå, det är ju inte den sortens svepande tips jag är betjänt av så jag gick till Systembolagsbutiken istället. Den höga fetthalten i osten borde matchas av en hög syra i vinet sa man där. Tipset blev en chablis. En lyckad kombination måste jag säga.

Chablis Saint Martin (nr 7143), 129 kr.

Phoenix

Nånting som stiger ur askan. Ett ägg som kläcks i det förkolnade. En stad i Arizona, USA. En fransk konstellation som har skrivit en av världens bästa låtar; "If I Ever Feel Better". Eller varför inte Jimmy Webbs "By The Time I Get To Phoenix". Hur jag ska komma från en mytologisk fågel till vin är mer än jag fattar. Jag ställde in Itunes på "Phoenix" och började irra i tankarna. Men det går inte. Kopplingen mellan vin och Fenix finns inte i kväll.
Jag hade druckit chardonnay och sangiovese med mina kollegor i skärgården. Sedan in mot stan, förbi hemmet för att byta vandringskängorna mot mina nya snygga skor. Tog en taxi körd av nigerianske Tim till stamkrogen. Därinne satt det gamla gänget: tillförlitlige Tomas, matälskarna, vassa eggen, och ondskan. Sedan kom Louise som vann förra veckans litteraturtävling. Första pris var ett glas vin. Grattis! Jag beställde en flaska Palmer Brut som hela sällskapet delade. Därefter en muggig pinot noir-baserad cava från Codorniu. Karin dök upp till cavan. Efter en stund kom ytterligare en person. Vi åt revbenspjäll, drack Dancing Bull respektive mellanöl. Ständigt denna dansande tjur! Jag talade om för bartendern Pelle att deras vinlista hade allt att vinna på en ansiktslyftning. Jag erbjöd mig till och med att agera kirurg. Han var inte helt road eftersom han redan bestämt allt på egen hand. Såpass. Var lite besviken eftersom bara Pelle och Oskar jobbade i baren. (Anna är i Sydafrika och Andreas var någon annanstans.) När sällskapet skingrats åkte vi till Reimersholme, drack te framför TV:n och såg curlingguldguzzarna intervjuas av Peter Jihde. Samt brons-Anna Ottoson som jag inte kände till innan lunchens storslalomåk. Jag borde inte låtsas att jag är intresserad av idrott. Jag droppar fortfarande Gustavo Toeni, Piero Gros och bröderna Mahre när jag cocktailminglar. Sedan 25 år har jag ingen koll på utförsåken. Buss 66 avgår 2257 från Reimersholme. Everything Is Everything, sjunger Phoenix.

Dracks:
Morellino di Scansano Val delle Rose Riserva (nr 22468), 109 kr
Castello della Sala Chardonnay (nr 12882), 109 kr
Palmer & Co Brut (nr 7372), 209 kr
Codorníu Pinot Noir Brut (nr 85127), 97 kr
Dancing Bull Sauvignon Blanc 2003 (nr 22987), 66 kr

Gondoler på etiketten

Första gången jag drack ett vin med gondoler på etiketten var i skärgården utanför Arkösund till en biff med lök. Då var det primitivo i flaskan. Vinet hette Canaletto och jag köpte det sedan regelbundet tills jag tröttnade på syltigheten. Sedan upptäckte jag att det även fanns ett Montepulciano d'Abruzzo från samma tillverkare. Jag blev väl aldrig begeistrad men tänkte att det var hyggligt vardagsvin. Jag tänkte fel eller så har vinet chanserat. Kartiga druvor i en obehagligt parfymerad ekton skulle man kunna sammanfatta det.

Canaletto Montepulciano d'Abruzzo (nr 2362), 69 kr.

Det nya livet börjar med ett par nya skor. Lydmar och Filmhuset.

Vad har mina nyinköpta skor med vin att göra? Jo, i vissa röda viner kan man ana en ton av läder. Det gäller kvällens pinot noir. Som jag dricker till en fadd och stabbig risotto. Sällskapet dricker en vit utspädd spanjor där man kan ana anis i doften, till vårrullar som är ett bättre matval än risotto. Vi gör det på Lydmar, denna snygga krog/bar/hotell /utställningslokal för de redan snygga. Här har man kunnat höra jazz, r'n'b, soul mm live och dricka välblandade drinkar i snart tio år. Nu slår stället igen för gott. Det ska bli kontor. Vilken renodlad ondska. Såhär såg för övrigt Lydmars sista vinlista ut.

Efter ätande och drickande tar vi buss nr 1 mot Filmhuset där det är premiär för två kortfilmer.
"I den bästa av världar" av Nina Holst utspelar sig i ett nerskräpat betongStockholm. Det första man ser är en gammal pizzaskalk mellan ett par fötter i en sunkig lägenhet. Ur en radio mal ett program plattityder om positivt tänkande framförda på dalmål. Huvudpersonen lämnar lägenheten, tar sig in till stan, bevistar en vernissage och åker tillbaka till hemstationen där hon blir nermejad av ett gäng Hammarbysupportrar. Hela tiden hör man hennes tankar. Hon hamnar i städvagnens sopsäck. Vaknar i en container på tippen och har fått polisonger och näsa som någon i apornas planet. Springer mot solen över ett höstigt gräsfält till tonerna av Magnus Ugglas "Vittring". De bleka färgerna, de dystra miljöerna och den svarta humorn för tankarna till Roy Andersson. Jag var road.
Film nummer två som är animerad är ett slags barndomsskildring bland höghus, skidbackar och porrtidningar som hittas i soprummet. Bra ljudanvändning och fin animation. Tyvärr lite lång och spretig. Den heter förmodligen "Snö (ur det vita man minns)" och är skapad av Nils Claesson.

Eftersom jag varken vill bli ostyrig på Oude Kap Cinsault Ruby Cabernet eller något annat vin, avstår jag från minglet säger tack, hej då och beger mig hem.

Dracks:

Rött: Whalehaven-00, Whalehaven Winery, Pinot Noir, Walker Bay, South Africa 350 kr/fl 99 kr/glas

Vitt: Jabato Blanco - NV, Bodéga Maximo, Viura & Verdejo, Vino de Mesa 240 kr/fl 72 kr/glas

Dracks ej av mig: Oude Kaap Cinsault Ruby Cabernet (nr 22017), 3000 ml, 169 kr

Ingenting blir riktigt som man tänkt sig den här lördagen

I bekantskapskretsen härjar virus. Folk är sjuka. Så till den grad att en tillställning jag såg fram emot ställdes in. Jag försöker få något slags rätsida på dagen. Efter lunch åker jag ner på stan för att gå på ett skivstångspass. Ledaren kommer aldrig. Vi får välja mellan ett vanligt medelpass eller gyminstruktion. Jag väljer det senare. Efter instruktionen genomför jag upplägget. Nio övningar som innefattar de viktigaste musklerna. När jag lämnar lokalen har jag varit därinne i tre timmar, själva träningen inklusive stretch tog en timme. Åker hem. Konstaterar att det här blir en hemmalördag. Melodifestival och "När lammen tystnar" på TV, läser jag. Det eller Haruki Murakami. Mikrar en portion bolognese och kokar fullkornspasta. Korkar upp en flaska Borges Reserva 2000 (nr 98239) som visar sig vara en kraftfull portugis. Och alldeles för fin till min enkla måltid. Vinet är dessvärre slutlevererat så jag lovar inte att ni kommer att få tag på det.
Morgondagen blir förhoppningsvis lite roligare. Jag ska gå på Moderna Museet och sedan ha stambytesfamiljen på middag.

Vem har glädje av era keffa vintips, Södermalmsnytt och Innerstadspress?

Med risk för att vara tjatig.
Jag prenumererar på Gourmet. Inte enbart för att jag är intresserad av mat och vin utan också för att tidningen har så goda och stilsäkra skribenter. Gourmet håller sig även med de bästa fotograferna.
Jag har aldrig lagat ett recept ur tidningen. Vissa kräver köksredskap som jag inte förfogar över, andra att jag hastar ner till Hötorgshallen och köper en udda styckdetalj från ett lamm eller en rostad hallonchipotlesalsa från andra sidan Atlanten. Tidningen rapporterar från förtruppskrogar runt om i världen. Krogar vilkas personal aldrig kommer att ta hand om min ytterrock, än mindre visa mig till bordet. Varför? Jo, för att de exempelvis har utsikt över Central Park, är fullbokade fram till oktober 2007 och inte har en förrätt som kostar mindre än 70 USD. De är med andra ord utom räckhåll för min plånbok. Om Oz Clarke och Jan Samuelsson skrev om en vertikalprovning av Sassicaia eller Clos St. Hune skulle jag väl tycka att det var lite väl men det skulle fungera i Gourmet eftersom magasinet är lite über och exklusivt. Det bör i anständighetens namn påpekas att Gourmet även har recept som går att utföra, tipsar om näringsställen som man har råd med och testar viner som finns.
Varje lördag vid tiotiden får jag "Södermalmsnytt med Gamla Stan" som är en gratistidning. Gratistidningar ska enligt min uppfattning inte vara exklusiva. I tidningen finns vintips från Sveriges mest svårstavade sommelier Björnstierne Antonsson. Hans yrkesskicklighet är oomtvistad, ingen skugga på honom. Tidningsredaktionens omdöme däremot finns alla skäl att ställa sig frågande till. Vad är idén med vintips när objekten antingen är otillgängliga - i bemärkelsen endast 240 flaskor tas in i landet - eller för dyra? Vad är idén med Vinum Forum? De som vill läsa om exklusiva viner har gott om inhemska och internationella publikationer att välja mellan. Tips på överkomliga viner till vardag och fest med tillhörande möjliga recept kan man däremot inte få för mycket av.
Jag länkar som vanligt till flaskorna i dagens Vinum Forum:

2003 Barbera d'Asti Cà di Pian (nr 99851) 185 kr
2002 Barbaresco (nr 99779) 540 kr
2001 Barolo Vigneto Campè (nr 99845) 750 kr

Jag såg ett ljus i slutet av tunneln i fjol. Det tycks ha slocknat.

Phuyuck - eller agent 007 kan sina viner

Jag försöker öva mig i att se på TV. Vet faktiskt inte riktigt hur man gör. Igår var det James Bond. Mannen med den gyllene pistolen. Har jag sett den förut? Möjligen avsnitt. Eftersom jag börjar titta när den har pågått en timme har jag missat en del. Jag kommer in i handlingen när dubbelnollan (Roger Moore) och Britt Ekland sitter på en uteservering i Sydostasien. Servitören presenterar vinet och James Bond utbrister:
-PHUYUCK?
-'74, sir
De skålar. Ser tveksamma ut. Britt Ekland frågar:
- Do you approve of it?
- Your dress, yes.
Sedan blir det lite sängkammarfars. Britt Ekland i en garderob och Maud Adams på väg ner i dubbelsängen. Jag bytte kanal och tittade på konserten med the Magic Numbers istället. Som varade i ungefär en halvtimme. Tillbaka till James Bond. Nu är de på en thailändsk ö där Superskurken Scaramanga, spelad av Christopher Lee (Dracula, Saruman m fl.) har sin gömda solenergianläggning. När Bond har landat på stranden rusar en dvärg fram med en flaska Dom Perignon på en silverbricka.
-Dom Perignon, dixneufsoixantequatre, sir.
-I prefer the '62.
Korken på flaskan skjuts bort av Scaramanga. Efter rundvandring på solenergianläggningen och uppeldning av James Bonds pontonförsedda flygplan sätter de sig till bords. Nu är även Britt Ekland med. Ur silverglas dricks vinet:
-Like a Mouton '32, säger Bond.
Sedan följde något slags duell. En lek med synvillor. Jag blev trött och somnade.

En obehaglig överraskning

Jag stöter sällan på riktigt dåliga viner nuförtiden. Det känns lite tråkigt. Någon gång skulle det vara roligt att känna hur näsan försöker stänga sina borrar och munhålan nästan vrids ut och in av avsmak. Om man håller sig till viner över 70 kr och har lite koll riskerar man inte att dricka fulplånk, häxbrygd eller vad man ska kalla det. Har man ett vin som är defekt - översvavlat, efterjäst, korkat eller oxiderat för att nämna några exempel - så kan man ju byta det på Systembolaget eller skicka ut det på krogen.
Idag stötte jag på en dryckesdefekt av det mer oväntade slaget. På min arbetsplats har vi några burkflak Loka citron som vi dricker av. Jag åt min medhavda lunch och tog en klunk mineralvatten ur glaset. Det smakade diskmedel. "Här har man använt för mycket diskmedel" tänkte jag, sköljde glaset flera gånger och fyllde på med resten av burkinnehållet. Smaken fanns kvar. Jag provade att dricka direkt ur burken. Ingen skillnad. Hällde ut innehållet och fortsatte måltiden med det hårda kranvattnet. Ett par timmar senare blev jag åter törstig. Öppnade en ny burk. Lika illa. Min chef öppnade en. "Ja, det här smakar verkligen Yes" utbrast han. "Man kan ju till och med känna såpan på tungan". Vi vände på burkarna. "Bäst före 2005-10-25". Skulle vattnet ha gått ut? Härsknat? Vi hittade ett annat flak. Där hade burkarna gått ut redan 2005-08-20. De smakade däremot som Loka Citron bör smaka. Så jag tror mer på en defekt sändning än att vattnet skulle ha blivit dåligt. Eftersom vi knappast kan reklamera något som passerat bäst-före-datum kommer vi att tömma de 21 återstående burkarna. I vasken vill säga.

Ristorante Toscano

Den östliga vinden som biter oss i kinderna har fri framfart längs Hornsgatan där vi travar på trottoarens isskorpa. Vi har varit på Judit & Bertil och druckit ett litet glas Dancing Bull. Efter en snabb mellanlandning på Dragon House är vi på väg någon annanstans. Denna restaurant som enligt ryktet skulle hålla en högre svansföring än mången svenskkines har en märklig panasiatisk meny. En buffé där sushin ligger lit de parade förhöjer inte intrycket. Och doften av fritös och natriumglutamat är direkt offputting. Vi går innan vi hinner bli betjänade.
Det finns en idé om att Harran skulle ligga på Hornsgatan. När vi kommer på att den i själva verket ligger på Folkungagatan tänker vi Marie Laveau. Som är fullt minst två timmar framåt. I korsningen Hornsgatan Timmermansgatan föreslår jag att vi ska gå norrut. Där ligger nämligen Toscano där jag och min morbror Anders åt en hälleflundra och drack Casal di Serra den femtonde april i fjol. Jag hade ett gott intryck av restauranten. Det är fullt men vi blir lovade bord inom en kvart. Under tiden står vi vid bardisken som inte är en riktig bar. Vi ska välja mellan Mazzeis Poggio alla Badiola och Feudi di San Gregorios Vigne di Mezzo. Poggio alla Badiola är säkert ett bra vin. Det kommer från producenten Mazzei som gör Castelo di Fonterutoli och andra bra toskanare. Kort avstickare från ämnet: när jag, Viveca, Dag och Susan besökte den vingården för fem år sedan var inte ägaren tillstädes. En utländsk gäst som måst uppsöka sjukhus uppehöll honom. Guiden sade att ägaren skulle försöka hinna tillbaka i tid så att han fick tillfälle att hälsa på oss. Det trodde åtminstone inte jag på. Vi fick en fin provning av husets mest kända. Därefter åkte vi till en liten krog i byn och åt lunch. Döm om vår förvåning när herr Mazzei tittar in, om så bara för att säga hej. Så all respekt till Castello di Fonterutoli.
Men ikväll väljer vi Vigne di Mezzo. Den första flaskan är korkad. Den andra desto bättre. En frisk körsbärssyrlighet och motsträviga, framtandsfernissande tanniner kännetecknar vinet. Ungt och bångstyrigt. Perfekt om tre år. Härligt redan nu till den lammrätt som vi väljer. Förutom en perfekt genomgrillad lammfilé får man en chilihet lammkorv, en god tomatsås, en - lite onödig och - balsamicoindränkt tomatsallad och potatisar med pancetta och kikärtor. En svag fyra blir betyget. Och vi gillar stället. Personalen är engagerad och verkar trivas med sitt värv. Gästerna myser också. En stjärna i kanten för brödet med olivolja som serveras innan varmrätten. Det finns ingen plats för dolce. Vi skiljs åt i februarikvällens fuktiga kyla, stärkta såväl i lekamen som sinne.

Ristorante Toscano
Timmermansgatan 13
08-64410 35
www.toscano.rgsth.com

Jan Myrdals syn på vinet

Sitter på bussen på väg hem från jobbet. Hur glamoröst låter inte det egentligen? Sitter på bussen på väg hem från jobbet och läser Jan Myrdals "Om vin" från 1999. Jag har tänkt att jag ska recensera alla vinböcker som finns på mitt bibliotek här vid Medborgarplatsen. Vinböcker är ett kapitel för sig. De är egentligen bara roliga att läsa i början av vinintresset. Då fastnar fakta, man börjar bena upp de franska vinområdena, man lär sig maceration carbonique och andra termer. Sedan blir det en massa repetition. Som också är bra för att lära sig. Nästa fas är förundran. Över att det tycks finnas ett sådant outsinligt behov av flådiga kaffebordsfolianter om jäst druvmust. En förundran som övergår i trötthet och indifferens. Mer substans än i många vinböcker får man av publikationen "Munskänken" som kommer till alla medlemmar i munskänkarna. Artiklarna i den är oftast skrivna på en tydlig och ren handboksprosa. Faktafyllda och matnyttiga. Så betala hellre medlemsavgiften än släpa hem skrytböcker att skylta med. Okej, det finns en hel del bra folianter också, det medges.
Skälet att jag börjar med Myrdals bok är att den känns härligt fri från vackra fyrfärgsbilder. Den inte bara känns så, den saknar dem fullständigt. Utlåtande kommer först när jag läst ut den.

Vin i litteraturen. Del III.

Ett par ledtrådar: Författarens zenit hittar vi för ungefär tjugo år sedan. Exil, återkomst och minne är viktiga teman. Den här gången räcker det inte med författarnamnet. Ni måste även kunna titeln på verket. Tids nog blir ni bjudna på vin.
"Hon köpte detta gamla bordeauxvin med desto större förtjusning: för att överraska sina gäster, bjuda in dem till fest och vinna tillbaka deras vänskap. Det var nära att hon hade förstört allting. Hennes väninnor noterar besvärat flaskorna till dess att en av dem, självsäkert och stolt över att hon är så simpel, förklarar att hon hellre vill ha en pilsner. De andra uppmuntras av hennes frispråkighet och håller med och sukten efter öl drar till sig kyparens uppmärksamhet. Irena förebrår sig själv för att hon med sin låda bordeaux hade uppträtt illa; att hon så dumt satt fram i Ijuset allt som skilde dem åt: hennes långa bortovaro från landet, hennes utlänningsfasoner och att hon hade det så bra".

Två franska

Det har gått nästan fem år sedan jag drack något från producenten Hugel sist. Då var det i en lägenhet på Pontonjärsgatan till en kycklingcurry. På den tiden, innan jag blev riktigt vinbiten, köpte jag alltid Gentil när jag skulle ta med ett vitt vin. Oavsett rätt. Bengt-Göran Kronstam brukade alltid framhålla det som exempel på ett verkligt prisvärt vin. Det kostade 79 kr. Jag tror dessutom att det blev årets vita i någon av Allt Om Mats årliga vingenomgångar. Sedan blev det dyrare och föll väl lite i onåd hos landets vinkritiker. Om det även var så att kvaliteten hade sjunkit minns jag inte.
Till gårdagens middag i Uppsala hade man flaggat för torsk - som senare blev sej - med bacon, haricots verts och pinjenötter. För övrigt ett recept av den nakne kocken Jamie Oliver. Jag tog personalen i systembolagsbutiken på Regeringsgatan till hjälp. (Jag antog då att baconet bara skulle vara en krydda i rätten men det visade sig vara fel. Hela skivor låg över fiskfiléerna.) De föreslog en vit bordeaux från Pessac-Léognan, det var viktigt att den milda fisksmaken kom till sin rätt. Samtidigt kunde ett visst ekfatsinslag matcha baconet. Vinet som är 100% sauvignon blanc är Château de Rochemorin. Det kostar 129 kr och har nummer 4128. Om ni vill veta mera kan ni gå hit.
Jag tycker att det har en lätt sauvignon blanc-doft. Den är diskret men ändå tydlig. Man drunknar inte i svartvinbärsblad, om ni förstår vad jag menar. Eken är också måttlig. Som alternativ föreslog de en riesling från Hugel nr 12191, 119 kr. Den är från 2004, dvs relativt ung, och har inte något av det som kallas för petroleum i doften. Den är frisk och lätt kittlande på tungan.
Båda vinerna är bra i bemärkelsen balanserade och "rena". De är däremot inte optimala till maten. Man kanske istället skulle ha tagit den bourgogne som också föreslogs, Les Setilles nr 5657 129 kr. Svårt att veta. Pinjenötterna och det rökta salta fläsket ropar på något som känns lite fetare än innehållet i de flaskor jag köpte.

Fem ovanor och/eller egenheter i köket

Jag har blivit ombedd att bekänna fem egenheter i köket. För att något ska kännas som riktiga bekännelser bör de närma sig det privata eller det riktigt pinsamma. Och det har jag ingen lust att redovisa. Så det slipper ni. Istället kan ni få veta hur det kan gå till när jag har folk på middag - något som sker i köket.

1. Kl 20.45. Jag brukar proväta och dricka så mycket under matlagningen att jag är mätt och lite dåsig redan när vi sätter oss till bords. Dessutom har jag serverat bubbel som fördrink. Jag kan inte koncentrera mig på vad som sägs den första timmen, så orolig är jag att maten inte ska uppskattas. När den oron har lagt sig - jag är ju trots allt en sjuhelsikes kock - brukar jag vara på topp. Jag har då hunnit ge mitt glas tre påfyllningar medan mina gäster som både är väluppfostrade och har borgarklassens diskreta charm fått nöja sig med en. Naturligtvis får gästerna veta hur mycket vinet kostar. Jag avbryter folk mitt i meningar och går på om att det faktiskt finns de som inte kan skilja mellan degorgement och remuage. Tänka sig! Och att det fortfarande finns krogpersonal som luktar på korken för att se om vinet är okej.

2. Kl 21.45. Jag "upptäcker" att jag glömt ta fram servetterna. Jag vinglar upp från min stol och ursäktar mig med att jag ska hämta några. I själva verket går jag in i sovrummet där jag somnar till ljuden av bestick och måltidssorl.

3. Kl 22.24. Jag vaknar av att det är tyst i lägenheten. Någon petar försiktigt på min arm. "Ursäkta mig, jag måste ha somnat, servetter var det visst". Någon av gästerna antyder att det kanske är dags att gå hem."Ånej, ni har inte fått någon efterrätt". Jag dukar ut och tar fram efterrättstallrikar och dessertvinsglas. "Kalle, du tog med dig dessertvinet, inte sant?" Naturligtvis har ingen sådan överenskommelse gjorts. Kalle ser förbryllad ut. "Det löser sig, jag har några pavor banyuls i vinkällaren".

4. 22.37. Eftersom jag inte har förberett någon efterrätt går jag åter in i sovrummet där jag tänder ett papper under brandvarnaren. Tjutandet kommer igång när jag redan har hunnit ut i trapphuset. Det brukar bli lite märklig stämning av det. Brandvarnaren håller säkert på i ett par minuter innan någon av gästerna kan trycka av den. Under tiden är jag i vinkällaren och letar bland de naturligt söta. Istället för att direkt gå tillbaka upp till lägenheten sätter jag mig i trapphuset och väntar. När jag hör hur gästerna har klätt på sig och precis är på väg att gå ut stormar jag in med flaskan. "Det tog en sån tid! Jag träffade ett ex i trapphuset och tja, ni vet. Ni är väl inte på väg?" Barnvakter, bussförbindelser och morgondagens program med släkten. Alla möjliga skäl räknas upp för att markera att man är det. På väg alltså.

5. 23.08. Jag säger adjö till mina vid det här laget alltmer reserverade gäster. Kramar dem. Pussar männen på kinderna och deras fruar lite för nära munnen. Håller dem tätt intill. Exakt tre sekunder för länge. När de är ute ur lägenheten dricker jag upp slattarna, lägger mig på vardagsrumsmattan och somnar till tonerna av "Sunday Mornin' Comin' Down" av och med Kris Kristofferson.

Shirazzic spark

Det är stimmigt på Matlabbet när jag kommer in efter att ha styrketränat på F&S Hornstull i 47 minuter. Jag minglar så gott det går. Med ett glas vin och undanflykten att jag bara hade tre av sju rätt i Magdalena Ribbings etikettstest pratar jag mig igenom festdeltagarna med oförvägna frågor om civilstånd och profession. De anis- och pastissmakande vildsvinsfärssnittarna tycks aldrig ta slut. Jag får smaka en härligt jordgubbig pinot noir från Talus och en smygkorkad Sancerre. Trots det kvarstår hungern när vinet är tilländalupet. Vi tar en vända in på Texas i hopp om en biff. Där grundar hoppfulla twentysomethings kvällen men borden är upptagna åtminstone en halvtimme framåt. Vi orkar inte vänta utan drar vidare till Street och tar in loungemenyn. Lammgryta och lammrevbenspjäll. Purjopotatisar och laxtartar. Allt vällagat men tyvärr lite fegkryddat. Och vinet, ja, vi dricker en australiensisk variant av Côte Rôtie. Och för er som inte vet; Côte Rôtie är ett område längs Rhône-floden där man tillverkar exklusiva viner baserade på syrah och med en tillåten inblandning på 20% av den gröna druvan viognier. Syrah är blå om ni inte visste det. Läs vad Britt Karlsson skriver här.
Men vinet som vi drack ikväll med dofter av mullbär, anis, violtabletter, tjära och björnbär var Yering Station Shiraz Viognier Super! Man är nästan beredd att förlåta kontinenten det utbredda idrottsintresset, uttrycket "no worries" och Crocodile Dundee när man dricker något i den här stilen.
Ja Sven, det fanns där vi trodde, dvs i beställningssortimentet. 2003an var bättre än 2002an eller om det var tvärtom. En av årgångarna hade väldigt mycket av gummistövel i doften.
Och du som undrade varför jag är så dålig på att titta på TV. Anledningen är just att jag håller på med det här, dvs bloggar. Och där passerade klockan midnatt. Det är för övrigt andra fredagen i rad som jag inte besöker den omskrivna baren på Bergsunds strand. Men jag fick träffa någon som bär halva namnet.

Del II. Gondolens vinbar

Vad har hänt? Det är nästan ett år sedan jag var här sist. Hade hängt på presentationen av "White Guide 2005" - fusionen av Gourmets 199 Bord och Vägarnas bästa ner på Pontus by the Sea, druckit minst sju glas Penfolds Semillon Chardonnay, ätit ostron, sett Per Sinding-Larsen som master of ceremonies, sett andra påstrukna, hört ett decimerat Blacknuss framföra låtar inför ett glesnat publikhav, talat med en trevlig skånsk proffsfotograf, bla-bla-bla. För att slå ihjäl några timmar gick jag till vinbaren och konstaterade att de hade övergett den svartvita dagsmenyn för en mer "mjuk" och färgglad dito. Som såg förjävlig ut, rent ut sagt. Okej, den innehöll inte tidigare personals patetiska uppräkningar av "riktiga män" vilket var bra men den hade mesat till sig rejält. Kategorierna ex. "Lots of everything" hade tagits bort.
Servicen har blivit sämre. Förr fick man oliver. Nu får man salta pinnar. Vattnet jag bjuds på är ljummet. Naturligtvis får jag ett nytt glas när jag påpekar det. Förr tycktes den från Grythyttan nyutexaminerade personalen brinna av iver att berätta om de vegetativa aromerna i en ung sauvignon blanc. Nu serveras vinerna i tysthet. Jag tror att Gondolens vinbar kommer att lossna från fasaden och långsamt glida ner i Saltsjön. Och som den är nu kommer jag inte att sakna den. Även om jag njöt av ett glas (15 cl) sommardaggsfrisk Grüner veltliner Breiter Rain Kremstal från Sepp Moser under 45 minuter.

Del I. Lundagatan

Om man på en så kallad "vardagmiddag" blir bjuden på len saffransdoftande fisksoppa med fina musslor och hemvevad majonnäs följd av en karaktärsfull jämtländsk ko-ost och efterrätt bestående av en fantastisk mandelsmakande russin- och aprikossufflé blir det ju svårt att bjuda igen. Men jag gjorde det på stående fot. Om fyra veckor, om inget oförutsett inträffar, väntar jag värdparet och två till hos mig. Vad jag ska bjuda på har jag gott om tid att tänka ut. Deras lägenhet har onekligen ett läge. "Söders höjder" är inte bara ett uttryck omhuldat av puckade idrotts-supportrar, det äger också realitet när man tittar ut över en plusgradsdisig Riddarfjärd med Norr Mälarstrands belysning i fonden. Jag kommer varken kunna matcha utsikten eller den Eugene Jansson-blå linneduken. Men jag får väl svänga ihop något i alla fall. Och vad vi drack? Jo, Laroche Bourgogne Chardonnay Barrique Réserve (nr 5621) och ett dessertvin.

Söndagmiddag

De avböjde min inbjudan till söndagmiddag. Om man har varit på tjänsteresa i en annan världsdel under en dryg vecka och kommer hem kanske man vill stanna hemma det första dygnet. Det kan jag ju förstå. Svalde därför förtreten. Diskade och städade. Det hann bli lunchdags. Tog bussen till Hellas och övade långfärdsskär 3 x 3 km. Solsken. Minus tio grader. Uppfriskande. Kom hem full av utomhusluft och tittade på Brideshead Revisited där man drack gula änkan, dansade, fyllekörde och hamnade i fyllecellen. Jag dåsade. Väcktes av ett mess. Tog ett bad. Läste bloggar. Ringde en bekant i förlagsbranschen. Han accepterade min inbjudan. Vi åt min indoida kycklinggryta. Han drack folköl. Jag drack Weingut G.H. von Mumm Rheingau Rüdesheimer Berg Rottland Riesling 2001 Erstes Gewächs. Det vinet finns inte på bolaget. Jag köpte min flaska på Bordershop i Puttgarden i fjol. Och ser på sajten att det betingar 22 €! Det är ju inte typen av vin man spontandricker en söndag. Vad håller jag på med egentligen? Jag gillar syran, mineralerna, frukten - är det aprikoser? - och bensinen i den här flaskan. Jag gillar överhuvudtaget riesling när den är bra. En ny arbetsvecka stundar och jag måste snart ta hand om disken. Konstaterar vemodigt att jag fortfarande inte dricker champagne tillräckligt ofta.

PS. Såg "Walk the line" igår. En film där man inte dricker vin men poppar piller och halsar bärs. Reese Witherspoon som June Carter på bilden. Vilket skådespeleri! DS

Fredag den tredje februari 2006. Tjurbergsgatan, Närkesgatan och Tjärhovsgatan.

Jag åt tacos hemma hos M och H. E var också med. Vi drack Velletri Riserva*. En trevlig vändning på en fredag som jag ställt in mig på att tillbringa med dvd-utgåvan av "Brideshead revisited". Vi snackade bland annat hybrid-Lexus och lyssnade på Nusrat Fateh Ali Khan.

Jag stod bland källarvalven i en lokal på Närkesgatan. En diskjockey spelade jazz i en genre som jag inte uppskattade. Brötig, skulle göteborgare kallat den. Medelåldern på publiken var sådan att jag kände mig som en farsa på stan. På väggarna satt konstnärliga affischer. Ungdomarna som kryssade i lokalen bumpade in i mig hela tiden. I ett rum spelade man rundpingis. I ett annat satt man på golvet. Det var bara rökfriheten som skvallrade om att det inte var 1986. Jag började längta intensivt efter en hotellbar med Norah Jones i högtalarna.

Jag stod i kön till ett etablissemang på Tjärhovsgatan. Klockan var 01.13. Vakterna avvisade berusade. Vi kom in. Blev approcherad av några som frågade om jag var "kändis". De trodde att de hade sett mig någonstans. På TV, typ. Någon gissade fel på min ålder med 13 år. Ja, ni läste rätt. Drack Hoegaarden. Uppträdde trevligt. Talade med någon annan någon tills stället stängde. Stötte ihop med U i kylan. Bjöd honom och M på middag på söndag. Det är alltid bra med en förevändning att få städa och laga mat.

* Velletri Riserva (nr 22314). Låt er inte avskräckas av att flaskan ser ut som något ur Hobbex-katalogen. Jag tror att det här vinet, med den marsipanaktiga doften som jag tycker mig ana i mången italienare, fungerar med någon pastarätt med valnötter, parmesan och salviakryddade köttbullar. Och svartpeppar.

Jag blir så less på fransk film ibland

Om franska regissörer åtminstone haft vett att produktplacera några vinflaskor! Jag sitter och sträcker på mig för att se vad de dricker utan att lyckas. I en film som förutom ljudspåret och en hunk till huvudrollsinnehavare inte har så många försonande drag kunde åtminstone det glatt mig. Lite hederlig gammal wine spotting vill säga. Nej, nu tvingas jag återigen åse hur fransoser tror att det räcker med en massa jiddrande, rökande, våld, krogsamtal, samliv och verbala otidigheter för att det ska bli en bra film. Och det gör det ju inte. Inte om den spretar och läcker på det här sättet. Att filmen inte förmår engagera intygas av mitt biosällskap som sover under lejonparten av den.
Okej, jag kanske inte ska vara så njugg. Några skådespelare är lysande och det finns oväntade vändningar i berättelsen. Om man gillar att se hur en skjorta från Christan Dior frigörs från sin cellofanförpackning ska man definitivt gå och se den. Tycker man att det är jobbigt att samma skjorta blir nerblodad ska man stanna hemma. Och det går som sagt inte att se en enda flasketikett.

Filmen som heter "Mitt hjärtas förlorade slag" (regi av Jacques Audiard) är en remake av den amerikanska "Fingers" från 1978 och har Romain Duris (bilden) i huvudrollen. För biljettpriset får ni istället en flaska Château de Ségure (nr 3134).