Judit & Bertil hotat

Jag befinner mig flera hundra mil därifrån men kan inte undgå att bli engagerad. Mitt gamla stamlokus, Judit & Bertil, är hotat, läser jag i ansiktsboken. Jag gick naturligtvis med i gruppen för krogens fortsatta liv. Sedan läser jag om det på Matälskarens blogg också. Hyresvärden har tydligen sagt upp kontraktet. Somligt som är bra i Stockholms får aldrig överleva en längre tid. Studion blev redaktion(?), Gino blev möbelbutik, Lydmar blev bankkontor och nu ska Judit & Bertil kanske förvandlas till något. Om krogen försvinner blir jag sorgsen. Var annars kan man få en kram av krögaren om man ber om det utan att det känns konstlat?

Ser inlägget konstigt ut? Det är helt normalt, jag spretar på.

I förrgår skulle jag överföra en stor fil till en FTP-server i Sverige. Det var ett jobb som hade gjorts om. Eftersom väntan på att överföringen ska bli klar mäter sig med betraktandet av torkande målarfärg gick jag till kvarterskrogen och åt under tiden. Någon gång ska jag berätta varför vi gjorde om jobbet, men just nu är det lite känsligt. Det är klart att man vill veta vad den som tar emot jobbet ifråga tycker om den nya versionen. Så hela dagen igår väntade jag på att höra något från Sverige. Ringde till mottagaren och bad om uppringning alternativt ett mejl. 0002 i natt kinesisk tid, dvs omkr 17 svensk tid, kom så beskedet att hela projektet läggs på is. Jag läste det först i morse till frukosten. Luften gick delvis ur mig. Motiveringen var att så länge som det är svajigt - jag är medveten om underdriften - i den här delen av världen är det inte läge att fortsätta.

Min lärare har varit sjuk hela veckan. Lektionerna inställda.

Som om det inte vore tillräckligt med motflyt så berättade en person med anknytning till min arbetsplats att byråkratiska hinder kanske ställer till besvär för mitt verkande här. Jag blev så ur fas att jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet efter det. Sedan försökte jag läsa en nyhet från hemlandet. Den var dock blockad. Det var nytt - lilla Sverige oåtkomligt.

När det står något kontroversiellt främst i engelskspråkig media så brukar sidan vara blockerad. Man får ett meddelande om det. Men den här nyheten var inte blockerad på vanligt vis. I stället var hela sidan svagt ljusblå.

Jag är så monumentalt ointresserad av, alternativt trött på, evenemanget som börjar här senare under året. Och lika ointresserad som jag är av det, lika orolig att omvärldens intresse för landet ska sjunka som en sten när det är över. Affärer kommer alltid att göras här, det är inget jag oroar mig för. Men även andra kontakter måste fortsätta. Resten av världen måste helt enkelt lära sig mer om den här delen av världen. För att den kommer att ha sådan betydelse att vi västmänniskor inte kan fortsätta att vara okunniga. Innan jag kom hit visste jag varken var Shanxi eller Shaanxi ligger. Men jag har mött förvånansvärt många kineser som vet var Danmark ligger. Som en jämförelse.

Det har hänt lite bra saker också.
Vi har först nu fått ett vettigt napp på en tjänst som utannonserades redan i december. Jag ska träffa kandidaten nästa vecka. Om vederbörande inte ljugit ihop sin CV så verkar det lovande.

Dessutom avslutades tre veckors kontraktspingpong med en betalning idag. Ett annat projekt är således i full gång. God Natt!

Danwei Plenary Session

För två månader sedan sedan följde jag med Viking nr 2 till Song-baren under the Place. Det svenska nätverket "Young professionals" hade träff där. En gratis öl ingick i träffen. Den öl som inte var gratis kostade 35 yuan. Och då pratar vi om en 25 cl blaskig Qingdao (Tsingtao för de som läser flasketiketten). Jag har sällan känt mig så gammal som på den träffen.
Idag var jag där igen. Danwei hade ordnat "Danwei Plenary Session". Rubriken för kvällen var "China in the news from blogs to cable tv".

Två kinesiska journalister, två engelska och så moderatorn Jeremy Goldkorn vid podiet. Det pratades om kinesers bloggande, om rapporteringen kring Tibet och rapporteringen om Kina i stort. Det var intressant, minst sagt.

De kinesiska journalisterna var båda två medvetna om fördelen med fri press. Men de sade att en utveckling mot fri press borde ske parallellt med utveckligen mot annan frihet. Annars skulle Kina drunkna i kändistabloidism (mitt nyuppfunna ord.) De berättade vidare att de kunde blogga om sådant som de inte kunde skriva om. Det västliga rapporterandet var alltför inriktat på demokratifrågor och mänskliga rättigheter och missade annat viktigt i landet. "Varför skrivs det inte om en jordbruksreform som höjer en bondes inkomst med 200 USD om året? Det är en stor förändring!" sa en av dem.

Reportern från Guardian hade självdistans. Han beskrev den typiske läsaren av tidningen som en vegetarian med skägg och universitetsexamen men som tror att han tillhör arbetarklassen. Reportern hade själv skägg.

Hon som representerade Channel 4 inledde sin presentation med "I am an old fart. I do words". Hon kände sig ur fas med tiden. Detta apropå att man förväntas att behärska en massa inspelningstekniker inom media idag.

Alla pratade om det. Att innehållet fick lida på bekostnad av tekniken. Det sade både kineserna och engelsmännen.

En av kineserna i panelen sade att 99% av de kinesiska bloggarna är skräp. Och att nästan alla som bloggar är mediaproffs.

Intressant var uppgiften om att en tysk tidning hade använt bilder av hur nepalesiska poliser slår ner tibetanska demonstranter i Nepal som exempel på kinesisk brutalitet. Så viss oärlig rapportering har onekligen förekommit i västmedier.

Värdlandets utestängande av journalister från oroshärdarna är dock ett större problem för informationsflödet menade de flesta.

Tror att det skulle vara intressant för Vassa Eggen att vara här. Han kan ju skriva. Och det som händer i Kina är ju mer intressant än om Bonniers startar en ny båttidning. Eller om Vanity Fair byter typsnitt, typ.

Det serverades "stumma" kinesiska viner under kvällen. Jag kompenserade med två glas pinotage från Fleur du Cap på kvarterskrogen när jag hade lämnat tillställningen.

Jag kände mig inte gammal ikväll, men nu är jag sömnig. Orkar inte skriva mer.


Bilden: från vänster till höger; Raymond Zhou, Lindsey Hilsum, Jeremy Goldkorn, Jonathan Watts och Steven Lin.

Påskdagen

Igår var det påskdag. Jag satt i en studio hela dagen tillsammans med min assistent J och den kinesiske redigeraren Zhang. Flyhänt är ordet som kommer för mig när jag ser hur Zhang arbetar med redigeringsprogrammet. När jag väl har bestämt mig för hur jag vill ha det går det snabbt för honom att göra det.

När jag kom hem tittade jag och kombon på 3:10 to Yuma som utspelar sig i vilda västern under 1860-talet. Vinande pistolskott, snabb död och spannar med blod. Oförutsägbart, våldsamt och rappt. En berättelse som håller nästan hela vägen till slutet. Russel Crowe - som bara blir bättre för varje film - och Christian Bale - ljusår från träaktigheten i Batman Begins - i huvudrollerna.

Förra söndagen tittade vi på No Country For Old Men. Död, hinkvis med blod men långsamt utan att vara tråkigt. Oförutsägbart och berättelsen fungerar hela vägen.

Den gode Kritan bad mig i kommentaren till föregående post att titta på trailern till Colin Nutleys senaste, Angel. Så jag gör det. Hmm. Helena Bergström som en före detta rockstjärna, Angel, som iscensätter vad som ska se ut ett självmord för att kunna göra comeback. Rolf Lassgård som basist. Rickard Woolf i en roll. Vad har jag sett av Nutley? Änglagård, Sprängaren och Gossip. I bästa fall har det varit habilt hantverk, men oftare styltig dialog kombinerad med klichébilder av det typiskt svenska, något som Nutley påstås kunna fånga.
Angel känns knappast som måste ses. Det känns mer som Colin Nutley tänkt det som Rolf Lassgårds rollfigur säger: "Folk får sin skit". (Roligare om trailern kan ni läsa här).

Senare samma dag försökte jag skajpa till Europa. Samtalen avbröts ideligen. Inte ens chatten fungerade som den skulle. Vet inte vad jag ska tro om det.

Ett citat

"Vet du, säger han plötsligt, egentligen tillhörde jag rödvinsvänstern, drack vin och hade väldigt roligt. Då rådde det tankens frihet på universitet, minns han. Det var det som den här tiden stod för: frihet. Allt var möjligt."

Ett slott i närheten av Vänern. Strandnära tallskog där man går barfota i sanden och trampar på kottar och barr. Sommaren 1988 läser jag "Jag brinner" av Torbjörn Säfve. Minns inte om jag någonsin läste något mer av honom. Men av Majakovskij-romanen, en pocket som jag lånade men aldrig lämnade tillbaka till K, var jag uppslukad, sträckläste. Bland annat i bilen på väg till det där slottet. Därför tänker jag alltid på den utflykten när Torbjörn Säfves namn kommer upp. Citatet kommer från dagens SvD där Säfve intervjuas apropå Kinavurmen bland svenska intellektuella under 70-talet.

Jag skulle inte våga läsa om "Jag brinner".

Mitt liv som regissör. Del II.

I fredags skulle vi spela in en snutt utanför en restaurang vid Qianhai. Jag och min assistent, J från Hubei, var där tidigt. Kollade att alla röda rispapperslampor satt kvar. Gav krogpersonalen en burk med chokladkolor för att de lät oss hålla till där och letade sedan lämplig bakgrund för ett annat avsnitt. Det var mulet och regnet inte långt borta. Bra ljusförhållanden och inte för mycket folk på gatorna. En halvtimme innan inspelningsgänget från det lokala TV-bolaget skulle komma och kolla kameravinklar började molnen glesna. Genast blev det mer liv i gränderna. Grannkrogen började ställa ut högtalare och efter en stund dånade ömsom amerikanska ömsom kinesiska hittar över nejden. Filmteamet anlände, huvudrollsinnehavaren var på väg, allt var i stort sett klart för filmning men ingen ljudredigering i världen skulle kunna dämpa ett sådant oväsen. Så jag frågade J om hon kunde be krogägarna att sänka volymen. De vägrade om hon inte köpte åtminstone tre läsk för 20 yuán styck. Så hon gjorde det. Volymen sänktes. J påstår att ägarna visste vad de gjorde, att de avsiktligt satte igång musiken för att få in lite pengar. Jag vet inte vad jag ska tro. När huvudrollsinnehavaren väl anlände så gick filmningen förhållandevis smidigt. Vi fortsatte under lördagen. Får se om jag orkar skriva om det.

Bilden är från i fredags.

Vad kommer att hända?

I kväll visade den brittiska nyhetskanalen rörliga bilder från protester i andra delar av landet. Flaggor slets i bitar, folkgrupper skanderade. Jag var förvånad över att man fick se så mycket. Ingen svart ruta idag. Via utmärkta Danwei hittar jag för övrigt den här artikeln av Peter Hessler om Tibet från 1999.

Läser i Salon att Anthony Minghella har gått ur tiden. En av 90-talets bästa filmer regisserade han: "The Talented Mr Ripley". Jag har tjatat om den förr här på bloggen. Det hindrar mig inte från att fortsätta. Med en tankads framfart.
Ska åka till Xizhimen och reka i morgon. Träffa en dam som trycker digitalt. Och försöka få ur mig fler manus. Men nu måste jag sova.

800 poster!

Jag genomgick några hälsokontroller i morse. Det gick med blixtens hastighet, har sällan varit med om något så verkställigt. Hade knappt bockat av No-rutorna för HIV, diverse tropiska sjukdomar och annat allvarligt i ett frågeformulär, hunnit lämna in ett välliknande foto, förrän jag dirigerades till en kassa där jag betalade. Sedan var det dags för i tur och ordning, EKG, vikt, längd och blodtryck, blodprov och röntgen. Hjärtkurvan och måttkvittot lämnade jag sedan tillsammans med det ifyllda formuläret till en receptionist. Som också fick ytterligare ett välliknande foto och ett med skägg. Allt gick på 20 minuter. På måndag får jag besked om min hälsa. Om allt utom blodet fick jag svar redan idag. Jag är frisk trots snart ett år i partikel och avgasatmosfären. Det här var föranlett av en praktiskt omständighet och inte av någon farhåga om dödlig sjukdom. Bara så att ni vet.

Toppen

Lisa skriver utmärkt om klyschor. Läs! Och om ni inte ännu har sajnat upp för Taffels nyhetsbrev så gör det.

Det är vår

Lördag morgon. Vi ser på den brittiska kanalens Amerikasändningar. Oroligheter i väst. Brinnande bilar. Två döda. Men det hinner vi aldrig se. Det är uppgifter som jag hittar senare på hemsidorna från tidningar från andra delar av världen.
För i rutan är det svart så långt tid som reportaget pågår. Och bara så att ni vet, jag undviker att skriva namnet på platsen för händelserna så att sökmotorerna inte ska hitta hit.

Jag har bjudit Shelly, Brenda och Daisy på middag. Och Viking nr 2, W och lille O. Vi äter toast Skagen och spagetti med köttfärssås. Dricker belgisk öl, och rödvin från Sydafrika och Australien. Avslutar med jordgubbar och glass från Häagen-Dazs.

Jag skulle kunnat skriva mer om allt men jag är för trött.

Världens bästa ost

Från DN.

Samtidigt på byggmarknaden

Nej, jag tänker inte på Fredells i Nacka som många Stockholmare vallfärdar till på helgerna för att köpa betongborrar, spackel och dyckert, nej jag tänker på en mer B2B-inriktad sådan. Kommer ni ihåg vad jag skrev i somras? Nu hittar jag via utmärkta Danwei ett engagerat inlägg i frågan. För tillfället känner jag mig emellertid lugn. Lägenheten som jag bor i har ligger på sjätte våningen i ett hus med lika många plan ovan jord. I somras bodde jag på 23:e.

Tips: Bilden här till vänster har inte med saken att göra. Det är bara en rekommendation till de som vandrar längs den turisttäta, norra stranden i Qianhai, drabbas av hunger och vill äta genuin kinesisk hetgryta utan att ruinera sig.

Yes!

Mer info följer. Kanske.

Migrantarbetarbarnens skola

Jag vet just inte mycket om landet som jag befinner mig i men jag vet att det finns många familjer och individer som lämnar sina hembygder för att arbeta i storstäderna. De kallas migrant workers på engelska, nongmingong på mandarin. Nästan tre miljoner människor i Peking tillhör den här befolkningsgruppen. Tidigare sades det att de skulle avhysas från huvudstaden i samband med de olympiska spelen men enligt de senaste direktiven får de stanna kvar*. Enligt Yao Li, den före detta affärskvinnan i fastighetsbranschen och grundaren av BNVS - BN Vocational School - under hennes föredrag efter rundvisningen på de små men väldigt effektivt använda ytorna i skolan.
Det är nämligen så att migrantarbetarbarnen ofta hamnar utanför skolväsendet. Det finns skolor som bygger på avgifter, även för de här barnen. Men eftersom studiemotivationen är låg så förblir många av dem outbildade. BNVS är gratis eftersom den bygger på välgörenhet. Ett krav för att man ska få söka är att familjeinkomsten är lägre än 300 yuan per person och månad i hushållet.
Det är en yrkesskola på gymnasienivå. Eleverna lär sig elektronik, fastighetsskötsel och olika serviceyrken, bland annat i hotellnäringen. Samt kinesiska, matematik och rudimentär engelska. När vi kom in i klassrummen applåderade de. Rektorn bad eleverna i en bänkrad att presentera sig på engelska. "My name is Li Wei, I come from Jiangsu Province, my name is Zhou Jie I come from Hubei province" etc. Eleverna var på en gång blyga och stolta. Det gick rakt in i hjärtat.
Det var också intressant att höra Yao Li, en driven affärskvinna, berätta så osentimentalt om problemen i samhället, varför det var nödvändigt att utbilda professionella yrkesmän och - kvinnor i enklare serviceyrken. Hur hon hade kommit fram till att det bästa sättet att göra något åt det här var att starta den här skolan tillsammans med en professor från ett av Pekings universitet och basera den på välgörenhet. På kort tid har skolan blivit så populär att mer än 400 söker varje år. Man kan bara ta in 70. Nu öppnar man snart en ny på annan plats i Peking. Men det finns naturligtvis också problem, berättade hon. Elever som hoppar av, aldrig pluggar eller använder tiden i datorsalen till att surfa eller spela online-spel. Problemen försöker man komma tillrätta med genom att ha obetalda mentorer utifrån som hjälper eleverna med studier. Detta eftersom det visat sig att de har lättare för att anförtro sig till de som inte är anställda av skolan än till den ordinarie personalen.

Bland donatorerna fanns kinesiska företag, stiftelser men även det amerikanska datorföretaget Dell.
Vad gjorde då jag där tillsammans med polska publicister, tyska representanter för olika företag, ambassadörsfruar och några andra vars roll jag inte förstod? Jo, professor Wu mejlade mig igår och undrade om jag ville komma. Hon hade ordnat det här besöket för några av hennes studenter. Jag har ju lärt känna henne sedan jag diskuterade ett samarbete för några veckor sedan. Trots att hon inte hade möjlighet att hjälpa till med det har vi hållit kontakten sedan dess. Det här är andra gången hon bjuder in mig till något.
Tack till professor Wu som vidgar mina Kina-vyer!

* Uppdatering. Naturligtvis är jag medveten om att det finns andra problem med OS än den eventuella avhysningen av migrantarbetare. Dessutom vet jag inte hur mycket man kan lita på hennes ord i det här fallet.

Om druvorna var verksamma i musikbranschen del 1.

På väg tillbaka från lunchen - jag hade ätit en väldigt försenad bibimbap på Saeko Sushi - slog det mig: problemet med zinfandel (som det är mer än två månader sedan jag drack) är ju att den är druvvärldens motsvarighet till Jim Steinman. Var bara tvungen att skriva det.

Grått

Efter nyheterna som inte visades handlar det om sommarens stora idrottsbegivenhet. Nu hotar maratonlöpare att inte delta. Andra experimenterar med att springa iförda andningsmasker. Stan lovar att göra allt för att förbättra luften innan spelen börjar. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara här eller i Svedala.

Svart

Vi sitter och tittar på morgonnyheterna från den stora brittiska kanalen. Nyhetsuppläsaren annonserar att det ska handla om den stora autonoma regionen i väst, den som gränsar till bland annat Indien och Nepal. Och om protester runt om i världen som har med den att göra. Det blir svart i rutan. Under tre minuter upplever jag landets censur av medier.

Sanlitun Diplomatic Compond 20080307: tunggung i gommen

Den här typen av viner är kanske ute nu. Kan tänka mig att det är lättare, ljusrödare frukter som nördarna efterfrågar. Finmejslade pinot noirer som inte tar hela munhålan i anspråk. Kanske kommer de från Nya Zeeland, Bourgogne eller staten Washington, dessa viner som är mer Mozart än, låt säga, Richard Strauss. Det spelar ingen roll. Jag gillar fortfarande förstärkta blåssektioner och oblyg användning av slagverkare. Också.

I september 2005 besökte jag en bar i närheten av T-centralen. Kommer inte ihåg namnet, kanske var det något med nordiskt ljus. Stället hade en mångfaldig vinlista. Servitören sade att vinerna på glas i genomsnitt var 50 kr billigare än på Riche. Å andra sidan kunde de inte stoltsera med Per Hagman. Hursom, orden som beskrev Ojai Syrah fångade mitt intresse. Jag beställde och blev inte besviken. Syrahdoften var kraftig och mörk, balansen mellan syra, tanniner och alkohol perfekt. Tyngden hos dessa komponenter kanske skulle skrämma bort de som gillar det lättare. Avslutningen var för övrigt lång. Eftersom jag hade druckit två andra glas den där kvällen så kanske mitt omdöme var fördunklat.

För ett år sedan träffade jag världsmästaren i Lejontornets källare. Vi beställde en flaska av samma vin. Ett par trappistöl hade jag i och för sig druckit innan men jag litade på mina sinnen den här gången. Intrycket står sig. Ojai Syrah är ett sjusärdeles vin.

Ingenjören, tillika Porscheägaren, P som jag brukar umgås med här, pratade viner en gång. Det visade sig att han hade ett lager Ojai hemma i Stockholm! Han lovade att ta med sig ett par flaskor nästa gång han hade varit i Sverige. Sedan skulle vi dricka dem vid något tillfälle. I fredags var det dags. Jag fick äran att provsniffa och snirvla inne i köket innan vi satte oss till bords.

Ojai Syrah 2003 är fortfarande vid full vigör. Tillsammans med italienska rätter blev det en minnesvärd måltid. P hade också tagit med en flaska Stonewell 1998 Peter Lehman Barossa Shiraz. Doften var ljusare än Ojais. Och det här avrundade, finstämda, som jag med min ringa erfarenhet av viner vill kalla bouquet - dofter som uppkommer vid lagring - fanns där. Syran var högre. Vinet var på det hela taget mer nyanserat än Ojai, stramare och svalare. I en annan klass. Högre, kan man säga. Stort tack till P för en trevlig fredagmiddag!

Den här Peter Lehman-varianten finns på Systembolaget:

Peter Lehmann Stonewell Shiraz 2000 (nr 87157), 384 kr.

Men vi drack samma vin från 1998.

Peter Lehman Stonewell Shiraz 1998

De här vinerna från Ojai finns på Systembolaget.

Men vi drack.

Ojai Vineyard Syrah Santa Barbara, 2003

Jag jobbar på

För fyra veckor sedan låg isen på Qianhai. Idag var det öppet. Det är vår här. Minst tolv grader. Jag och J rekade inför fredagens verksamhet. När vi började gå blev vi antastade av cykelrikshaförare som undrade om vi ville ha en åktur. Vi avböjde. Försökte hitta lämpliga platser för det vi ska göra. Var inne på en lokal polisstation där en hjälpsam fru W tålmodigt lyssnade på J:s framställda önskemål. Tittade in i en bar där personalen låg och sov på sofforna. Besökte en restaurang som inte kunde ge besked. Sedan åt vi lunch. Jag är öppen, provar det mesta. Kalla strimlor av komage med den där bruna jordnöts- och sesamsmakande såsen som man får när man äter hotpot och chiliolja är inte en lunchmeny som jag återvänder till.
J sade att det satt gangsters på krogen. Hon påstod att de diskuterade beskydd med ägaren.

Tränade en runda. Följde sedan med kombon till ett hotell nere i stan. Han skulle träffa en kinesiska bosatt i Sverige som är här på affärsresa. Åt kyckling med frittar. Drack ett glas snustorr Trimbachriesling. Det första glaset var korkat. Så jag bytte. Kinesiskan bjöd.

Spontanprovning på lunchtid

På källarplanet i den cylinderliknande shoppinggallerian under kontoret stötte jag på två 20-någonting som serverade vin i pappmuggar vid ett bord. De representerade märket Suntime. Druvorna kom från Xinjiang - det som förr ofta stavades Sinkiang. West Region 2002 smakade nya världen. Inte syltkokt som billiga australiensare utan snarare som en sofistikerad Sonoma-tappning. En milt vaniljaktig ekton tillsammans med len cabernet sauvignon-frukt gjorde detta till en positiv överraskning. Många kineser som jag har talat med tycker inte om beskhet eller strävhet. Kanske påverkar det själva vinframställningen. Annars borde det varit mer tanniner i tunnan. Gott var det. Knappast värt 298 yuan.
Det andra vinet, ett vitt, har jag inte namnet på eftersom det inte var med i de fyrfärgsbroschyrer som jag tog med därifrån. Det bär mig emot att skriva för jag är känslig för ords valörer men det doftade faktiskt urin. Och då inte av kattsorten som återfinns på buxbomsblad i omdömen om överblommade sauvignon blanc-varianter. Nej den här doften var högst mänsklig, om än svag. Det fanns inget annat där. Ingen frukt, inget liv. Smaken var sursnipig på samma sätt som det där turkiska vinet K och T gav mig för två år sedan. Och avslutningen lika tvär och snabb som en puck i sargen. Nej, den som betalar 357 yuán för en sådan flaska har gjort ett av sitt livs sämre vinaffärer, tro mig. Jag frågade fröknarna om den var defekt. "Inte, vi kineser vill ha vårt vita vin såhär." Sa de. Jag tror att de missuppfattade min fråga. Och jag deras svar.
Det tredje vinet, Suntime, kostar 88 yuán men smakar som något på bolaget för högst 60 SEK. Inget fel på det. Och etikettens engelska text:
"Sometime wine come from mysterious West region".

På väg till jobbet

Morgonrusning. Folksamling vid gårdsplanen utanför ett hyreshus på Gongrentiyuchang Nanlu. Poliser. En ljusblå presenning över något som måste vara en människokropp. Självmord, mord eller plötsligt dödsfall?

DVD-lördag.

Ett virus som förvandlar människor till blodtörstiga och snabbt springande zombieliknande varelser, låter det bekant? 28 Days Later eller 28 Weeks Later någon?
Det finns likheter mellan de nämnda rullarna och I Am Legend där Will Smith spelar en virolog - Robert Neville som försöker hitta ett botemedel för ett virus som tagit kål på nästan hela mänskligheten och förvandlat resten till hårlösa monster. Neville - den enda normala människan i New York, som själv är immun mot viruset, har ett lab i källaren där han bedriver sin forskning.
De hårlösa mänskliga huliganerna håller sig inomhus under dagarna eftersom de inte tål UV-ljus och kommer ut för att jaga om nätterna. Så Smith gör tvärtom. Dvs håller sig ute på dagarna och sänder radio för att komma i kontakt med andra människor som kan tänkas ha överlevt. Nevilles enda sällskap, förutom några skyltdockor som han ställt upp i den lokala dvd-affären, är en schäfer. Som spelar väldigt bra. Det gör för övrigt Will Smith också. Filmen håller spänningen på topp till tio minuter före slutet då den störtdyker ner i splatter- och pekoralträsket.
Det finns väl ingen direkt Kina-koppling i den här bloggningen annan än att boken The World Without Us (som inte har med filmen att göra) av Alan Weisman var en av de populäraste här i fjol enligt en lista baserad på försäljning och kritikertyckande. Jag har inte läst den. Men har förstått så mycket som att den handlar om en värld där människan har försvunnit. Och vad som händer med det som var civilisation när naturen tar över.

För övrigt verkar personlighetsförändrande virus vara populära just nu. Tänk bara på den bleka Invasion som jag skrev om för en tid sedan. Man kan fundera över vad det beror på.

Blekgrönt Shanxivin och drakmustascher

Jag var ju på en fest igår. Den hade pågått ett tag när vi kom dit så gästerna var inte nyktra. Och de diskussioner som pågick var inte heller nyanserade. En där alla var eniga utom jag rörde den inhemska spriten. Den som tillverkas av hirs och kallas för vit sprit eller baijiu. Samtliga närvarande tyckte att den är förfärlig. Jag håller med om att den kan vara både finklig och oljig men den halvtorra som vi drack förra veckan med kalligrafen, som förutom slivovitz och calvados även drog åt det bättre grappahållet är inte det. Kanske skulle den fungera tillsammans med en ilsket lagrad ost med viss sälta.
Jag har tagit en bild på flaskan så att jag ska komma ihåg vad den heter. Och översatt till svenska betyder teckensammansättningen antingen grön bambuormssprit, bambubladsgrönsprit vin, blekgrönt Shanxivin eller ljusgult Shaoxingvin. Men i det här fallet är det blekgrönt Shanxivin. Och det var ju ett sammanträffande eftersom vi hade varit i Shanxi dagen innan vi bjöds på det.

Förra veckan kommenterade någon och frågade "drakmustascher?". Jag har tog en bild på dem eftersom vi åt på Chongqing Hotell också i kväll. Drakmustascherna kallas också räkmustascher. De är gjorda av nötkött är chiliheta, söta och strödda med någon sorts frön. Det är inte den enda rätten där som är god.


Det blir ett par bilder från förra veckas tripp till Pingyao, Shangxi. Den första är på en gårdsgris som vi såg när vi promenerade på muren.

Den andra är på en rätt som heter drakögon och lagas på ett slags nötter.