2009:19 Igår var igår. Idag är idag.

När vi hade varit på Shanghairestauranten Yuan Yuan, där vi hade ätit söta fläskrätter, den där kinesiska grönsaken tillsammans med bambuskott, en tofusoppa med krabb-bitar och en flodräksrätt och delat på en flaska Shaoxing-vin, for vi vidare till Aperitivo där vi drack nero'd'avola och tequila. Sedan for jag hem till en svensk vd där jag blev bjuden på Jägermeister. Den sötörtiga smaken tänker jag aldrig mer släppa in i munhålan. Meddelas endast på detta sätt. Eftersom jag nära nog somnade i baren, som vi tog oss till lite senare, den som ligger till vänster om Suzy Wong vid Chaoyang-parkens västra port, så åkte jag hem. Enligt kombon var jag oredig.

När handelskammaren hade kräftskiva 2007 träffade jag T från Dalarna första gången. Liksom hans trevliga kinesiska hustru H. Sedan har jag stött ihop med dem på flygplatsen och senast på ett tioårsjubileum i höstas. Häromdagen ringde en god vän till min kombo och undrade om vi hade lust att åka snowboard. Jag åkte senast för tre år sedan. Det var första gången och eftersom jag inte slog ihjäl mig så fick jag mersmak. När vi åkte hem till kombons goda vän i morse för vidare färd mot Nanshan så steg T ut ur bilen. Ett sammanträffande att han kände kombons nya vän! Snowboardidén var också T:s. Vi var fyra män som åkte bil till skidorten 45 minuter utanför en av Pekings förorter.

Solen gnistrade i de snömaskinsanlagda nerfarterna. Jag slog inte ihjäl mig idag heller och för en gångs skull kändes det som jag var bäst på något i sällskapet. Sedan blev det irish coffee, lasagne, cab och chokladkartong i gode vännens hus. Nio vuxna, fem barn. Tack till K (eller C?) som ordnade middag!

Bilden: T tar på sig brädan

2009:18 Hotellbaren

Vi drack två röda från Australien medan vi lyssnade på en duo afrikanska amerikaner i baren till Shangri-Las hotell vid Kerry Centre. 

Ett europeiskt vin från Torres skickade vi ut. Det var oxiderat på ett för rödviner i Sverige - tack och lov - ovanligt sätt.

Duon spelade "You've got a friend" när vi på deras förfrågan hade föreslagit den. 

Peking är tomt i nyårstider.

Jag sprang 5 km idag, vi åt på Yuxin och mina smaklökar måste lagt av sig. Chillin är för stark. Men den är fortfarande god. 

Såg att Stockholm Cru lades ner redan den 11/6 i fjol. Jag hänger inte med. 

Äh, nu ska jag sova.

2009:17 Oxens år

Oxens år började vid midnatt. Fyrverkerierna hade däremot smällt, sprakat och gnistrat sedan lunchtid. Jag stod på terrassen till Q Bar och filmade det hela med min lilla Fuji som jag köpte för två år sedan. I den andra handen hade jag en frusen jordgubbs-Daiquiri. Några timmar tidigare hade vi ätit på Purple Haze. P bjöd på Louis Roederer och några snittar innan vi gick dit. Dessförinnan hade jag sprungit på löpband för tredje dagen i rad. 

Jag kom över säsong två av Dexter. Har ägnat helgens övriga tid åt att titta på den. Nu är jag klar. Hantverket är odiskutabelt. Men är handlingen det?* Jag vet inte. Serien är hursomhelst kraftigt beroendeframkallande. Hoppas att jag inte hittar den tredje säsongen någonstans. 

Att cannabis, i jämförelse med många andra droger, inte lär vara särskilt beroendeframkallande är inte så omtvistat längre. Däremot är den långt ifrån hälsosam. Den senaste tiden har jag ett par gånger blivit närmad av afrikaner som velat sälja  substansen till mig. Här nere på Gongti Beilu. "Whassup, man? I'm selling smoke, wanna buy some?"

Jag behöver knappast skriva att jag inte är intresserad. I min svenska naivitet förstod jag inte hur de tordes kränga bladen, knopparna eller kådan från hampan, som för övrigt uttalas má dvs med andra tonen, så öppet. Polisstationen ligger ju bara ett par kvarter bort. Någon påstod att polisen inte bryr sig. 

Kloka K trodde att min dåliga tandstatus i fjol kunde bero på att jag inte fick tillräckligt med solljus. Idag gick vi, dvs jag, P och hans tre hitbjudna syskonbarn, en lång promenad i solen. Det ska bli fler långpromenader i år. 

Den här dagen är den mest stängda under året, plåtjalusierna var neddragna på nästan alla affärer längs fortsättningen på Gongti Beilu.

Drakar får ett medelmåttigt år med avseende på karriär och direkt dåligt med avseende på kärlek och hälsa, får jag veta från en kraftigt förkortad version "Ditt öde 2009 oxens år" av fengshui-mästaren Peter So i Hong Kong.  

Snart ska jag äta anka. Pekinganka.

*Dexter handlar om en kriminaltekniker som under sin fritid kidnappar, tar livet och sedan styckar mördare som undsluppit rättvisemaskineriet. Jag var kraftigt skeptisk mot upplägget innan jag började titta på serien. Men nu vet jag inte.

2009:16

Nu har jag druckit en chilensk sauvignon blanc och en australisk cabernet shiraz-blandning. Medan jag åt blandade oliver till förrätt, lammkotletter med sauterade grönsaker och potatisgratäng till efterrätt och en chokladkaka med dito glass till efterrätt. Allt på den medelhafsiga kvarterskrogen the Olive. Och medan jag läste en bok som så till den grad sysselsätter sig med drivkrafterna eller motiven hos de personer den behandlar att man börjar intressera sig för samma sak hos författaren till boken ifråga. Jag kanske återkommer till det. Eller inte. 

2009:15 Jag borde gå hem, jag borde äta, jag borde kröka lite.

Jonas Thente följer det gamla DN Kultur-mönstret, som för övrigt också är det typiska Vinlusmönstret, att uppmärksamma något först ett par år efter att det uppstått. Nu är det ordet snackis han retar sig på och jag citerar: "Förra årets vidrigaste nyord var 'snackis'. Allt tyder på att det kommer att bli detta års vidrigaste företeelse, alla kategorier."

Låt mig bara få berätta att jag en gång var, om inte före, så åtminstone med min tid . Jag hatade ordet redan för två år sedan . Om ni inte orkar läsa hela mitt spretiga inlägg, så kan jag citera. Jag hade satt upp en lista på saker jag önskade mig av år 2007 och på andraplatsen stod det "att 2000-talets vidrigaste ord, snackis, omedelbart tas ur bruk."

Jag var mycket roligare för två år sedan såg jag när jag ögnade igenom vad jag skrivit. Vad har hänt? Är jag inte vid sunda vätskor längre? Dricker jag för lite vin? Längtar jag till mörkrets, sanningarnas och IPRED-lagens Svedala?

Ett annat ord som jag inte låter komma över mina läppar, med mindre än att jag har en pistolmynning riktad mot mig, alternativt en väska ovikta sedlar att inhämta, är livsstil. Men det har redan Lisa skrivit så bra om. 

Guldkant då? Jo, där har vi ett motbjudande ord. Om man inte avser blandningen av konjak och punsch utan verkligen menar den där som man sätter på tillvaron, då blir ordet riktigt plågsamt. Usch.

Endast husets vin kan rädda den här kvällen nu. Med risk för att det innebär sorgkant på tillvaron.

2009:14 Jag såg en film

Fint foto. Bra miljöer. Snyggt ljudspår. Tim Roth. Bruno Ganz. Sanskrit. Rosor, reinkarnation och nazister. Kinesisk teckenskrivning.

En 80-årig man drabbas av ett blixtnedslag utanför stationen i Bukarest någon gång i mitten av 30-talet, hamnar brännskadad i komatillstånd på ett sjukhus, och genomgår ett slags omvänt åldrande. Hans kropp har blivit en trettioårings och hans kunskaper i språk, såväl levande som döda, är encyklopediska. Den medicinska vetenskapen studerar den föryngrade mannen vars färdigheter, får nazister att börja intressera sig för honom. Givetvis skickar de en 25-årig skönhet för att avlocka honom hemligheterna. Om det är hakkorsen på strumpebandshållaren eller något annat som får honom att ana oråd framgår inte. I vart fall flyr han. Han blir en hejare på att förfalska pass och slår sig ner i Schweiz. Han åldras inte trots att tiden går. Genom en magisk gest lyckas han hejda tyskarnas krigsframgångar. Ett tjugotal år senare återser han en kvinna som liknar hans ungdomskärlek. Hon råkar ut för en bilolycka och kan plötsligt tala sanskrit. En skara lingvister tar henne till en grotta i norra Indien där hon har levt en gång. Hon blir sitt vanliga jag och glömmer det gamla språket. Huvudrollsinnehavaren gifter sig (?) med henne och de åker på semester till Malta. Under vistelsen drömmer hon mardrömmar och börjar sedan åldras väldigt hastigt. Han lämnar henne och reser till Bukarest, tar in på hotell, besöker sitt stamlokus och hittas senare ihjälfrusen i snön. Åttio år gammal. Kanske har tiden inte gått, kanske är det slutet av 1930-talet igen. Jag hängde inte riktigt med.

 

Som amatörrecensent behöver man inte vara så uppmärksam. Men jag kan nämna att huvudrollen ibland förekommer i dubbla upplagor. Och talar med sig själv. Man tror länge att det är fråga om något slags inre röst men när frun ser den andre förstår man att det inte är så. Youth Without Youth är en till konstnärlig film tillagad blandning av Död På Nytt, Indiana Jones och annat smått och gott. Kryddat med lite David Lynch och tyvärr genomsyrat av densammes förkärlek för brist på röd tråd. 

Nej, mer än fyra timglas i plast med rosa sand av tio får inte den här pretentiösa anrättningen av mig.

2009:13 Rösta

Gå in här och rösta på Matälskaren. Det har jag gjort.

2009:12 Jubileumsåret

Jag har börjat anteckna vad mina taxichaufförer heter, vilket nummer deras bilar har och vad företaget som de kör för har för namn. Det är givetvis inte fråga om "mina" taxichaufförer, det är bara taxichaufförer som jag råkar åka med. Idag skedde det fyra gånger. Om det, som jag har påstått, finns 60 000 taxibilar här så är sannolikheten att man ska stöta på samma chaufför två gånger i rad i den här staden en uppgift som kanske gör sig i en matematiklärobok för åttonde årskursen i grundskolan. 

Jag har blivit så slängd i teckentydning att jag kunde läsa namnen på alla utom två chaufförer idag. Jag kände inte igen 赵 och 郭 (Zhào och Guō som ni vet.) Av fyra taxichaufförers namn, ska jag tillägga. Men så hade tre av chaufförerna tre tecken i namnet. Av elva tecken kunde jag tyda nio. Det är inte så illa. Tilläggas var att en av dem hette Blågrön som annars är ett vanligt flicknamn. Det ser ut så här 青 och det uttalas qīng. 

I år fyller flera viktiga datum jämnt. Jag hittade den här kolumnen om Charles Darwin som ju föddes för 200 år sedan och skrev "Om arternas uppkomst" för 150 år sedan. Läs den. 

Viking nr 2 och jag var på en japan och åt ris, rå fisk, rå oxfilé, en sushifierad Pekinganka och en gelé och fudgeliknande efterrätt som smakade jasmin och toarengöring. Allt var faktiskt väldigt bra, förutom efterrätten.

Blogger har blivit helt erratiskt. Om jag klipper ut text så kan jag inte klista in den i rutan. Den hamnar utanför! Så har det inte alltid varit. Och det är lika irriterande som en nöjeskolumn.

Nu har man börjat provtända nyårsraketerna. På söndag är det fest. 

2009:11 Jag ser på film

Brideshead Revisited (2008) är en film för ytliga som vill njuta av miljöerna, kläderna och etiketten bland uppkomlingar och brittisk katolsk aristokrati under första halvan av det förra seklet, skulle man kunna säga om man led brist på förstånd. 

Brideshead revisited är inte en film för de som är för ytliga för att kunna se förbi miljöerna, kläderna och etiketten bland uppkomlingar och katolsk brittisk aristokrati under första halvan av förra seklet och därigenom missar denna berättelse om ambitioner, kärlekar och livslögner. 

Jag tycker att fjolårsversionen, som var teveserie på 80-talet och bygger på en roman av Evelyn Waugh som jag inte har läst, är, om inte lika magnifik som teveserien, så i allafall strålande.

Förutom den fanatiska isdrottningen Lady Marchmain, fenomenalt spelad av Emma Thompson, och Lady Marchmains före detta make, spelad av den sjungande detektiven Michael Gambon så utgjordes den centrala kärlekstriangeln av skådespelare jag inte sett tidigare: Charles Ryder gjordes av Matthew Goode, Sebastian Flyte av Ben Whishaw och hans syster Julia av Hayley Atwell. Alla utmärkta. Julian Jarrold heter regissören. Av honom har jag inte sett något tidigare men skulle gärna se mer framöver. 

Jag har blivit så förbannat sentimental så jag tårades flera gånger. Brideshead Revisited får 7 kinesiska nyårssmällare av 10 av mig.

Nu är jag för trött för att skriva om den andra filmen jag såg denna händelselösa lördag.

2009:10 Att hyra ut i andra hand

Att diskutera bostadsmarknaden i Stockholm kunde en gång i tiden få mig helt ur balans. Just för att sinnet för proportioner var så långt bort hos många som diskuterade den. Det hände att folk på allvar såg det som en mänsklig rättighet att få bo centralt i Stockholms innerstad. 

Ett sätt att kunna bo centralt var att först få kontrakt på en lägenhet långt utanför tullarna och sedan byta det kontraktet mot ett kontrakt på en centralt belägen lägenhet. För att bytet skulle se snyggt ut så betalade man för eventuella möbler i den centrala lägenheten. Och det var inte fråga om småpengar. Det fanns andra sätt att gå förbi den riktiga bostadskön (som säkert har en mer än 15-årig väntetid för en lägenhet med bra läge.) Många så kallade svartmäklare sålde kontrakt till exempelvis Kungsholms- , Södermalms och Vasastanlägenheter direkt till villiga köpare. Vid den närmast hysteriska ombildningen från hyres- till bostadsrätter som pågick under nittiotalet fram till finanskrisen var det många som gjorde sig ett klipp på denna tveksamma grund. Det här var ett av journalister så gott som obevakat fenomen. Troligen för att många journalister själva hade kommit in i bostadskarriären på det här sättet. 

Jag tycker för övrigt att bostadsrättsformen är långt ifrån ideal, något som jag också skrivit om tidigare. 

Jag bodde i andra hand under två perioder. Först på S:t Paulsgatan och senare på Pokalvägen. Båda lägenheterna var ettor och jag betalade 3500 kr i månaden för dem. Jag fick dem genom kontakter så jag förmodar att det var därför som hyresnivåerna inte var för höga.

Sedan fick jag låna i familjen för att kunna betala 10% av insatsen till en lägenhet i Aspudden. Så jag var lyckligt lottad i det avseendet, det är ju inte alla som kan. Några år senare ärvde jag pengar och hade möjligheten att köpa en större lägenhet centralt.

När jag skulle flytta till Kina så hyrde jag ut min dåvarande lägenhet möblerad. Jag kollade lite hyresnivåer för motsvarande lägenheter, dvs liknande standard och byggnadsår, och så satte jag en hyra. Man har inte "rätt" att hyra ut för att täcka upp för ränta och amorteringar utan hyran ska motsvara så kallad bruksvärdeshyra. Vad det nu är. En tvåa byggd på 1960-talet vid Hornstull kunde kosta 5000 kr i månaden medan en lägenhet i Hammarby Sjöstad av samma storlek betingade mer än det dubbla. Jag tog en risk när jag satte min hyra, medveten om att jag skulle kunna tvingas att betala tillbaka eventuellt överskjutande belopp.

Föreningen som jag bodde i var väldigt noggrann när den godkände min uthyrning. Det var en massa arbete med proceduren. Jag kollade upp han som hyrde genom att ringa till arbetsgivaren. Han betalade deposition och sedan var han väldigt noga med inbetalningarna. Lägenheten hölls ren och städad. Det enda negativa var att han förstörde några fönstermekanismer oavsiktligt och lyckades paja min ph-lampa. Han bestämde sig för att flytta efter ett halvår. Jag satte in en ny annons och träffade flera potentiella hyresgäster. Alla tackade de dock nej. Kanske tyckte de att jag var för dyr. Ett par försökte pressa mig till att ändra kontraktsvillkoren eftersom de trodde att min tidspress - jag var tillfälligt i Sverige och hade inte så mycket tid att förhandla - skulle tvinga mig att sänka hyran. Dessutom ville de slippa betala depositionsavgift. Tjejen - som drev den tuffa linjen - gav mig ett arbetsgivarintyg med falska uppgifter och hon vägrade ge referenser till den tidigare hyresvärden. Jag bestämde mig för att inte hyra ut utan i stället sälja. 

Denna långa utläggning för att försöka berätta att det är förenat med risker att hyra ut i andra hand. Visst finns de som är direkt giriga och försöker tjäna en massa pengar. Men om man hyr ut en hyreslägenhet i andra hand, något som jag inte har någon erfarenhet av, så tror jag att man kanske lägger på en del för att ha en buffert om andrahandsgästerna börjar strula och inte betala hyran i tid. Något som gör att man som förstahandshyresgäst riskerar att tappa kontraktet.

Jag är för marknadshyror. I praktiken så verkar nybyggda hyreshus ha sådana. I äldre hus är hyrorna fortfarande förhållandevis låga vilket gör att lägenheterna i dem aldrig kommer till bostadskön utan bara omsätts genom tveksamma trasaktioner. Det finns nog ingen opinion för marknadshyror. Alldeles för många har för mycket att förlora om bostadsrätter skulle sjunka i värde som följd av att ett sådant system infördes.

Jag håller med min bloggkamrat som skriver "att det är lite magstarkt - eller ovanligt korkat - att först klaga på att det är svårt att få tag på lägenheter i Stockholm, och sedan kräva att hyrorna ska hållas på en konstlat låg nivå."

2009:9 En amatörlingvist berättar del I

Jag ska berätta för er om partiklar. Det är inte fråga om en sådana där enheter som jag lekmannamässigt skulle kunna kalla för subatomära, utan de här är av språklig natur. Vill passa på att skriva att jag inte är fackmänniska, det lilla jag kan om språket som jag redigerar en övningsbok i, har jag lärt mig under fem månaders intensiva studier, regelbundna lektioner ett par gånger i veckan och självläsning. Så om någon expert händelsevis läser det här och hittar fel så blir jag gärna rättad. Jag är för övrigt fortfarande dålig på att läsa och konstruera meningar med riktig kinesisk ordföljd.

Mitt redaktörsskap till den här kraftigt försenade övningsboken har bestått och består i att kolla att vi har tillräckligt många övningar av en viss sort, att svaret på fråga 12b i kapitel tre verkligen är svaret på den frågan och inte på fråga 3c i kapitel sju, och lite andra arbetsuppgifter. Med tiden har jag i alla fall blivit så pass förfaren i språket att jag kan kommunicera med formgivarna med e-post istället för att sitta bredvid och peka på skärmen på vad som ska ändras. Alltid något.

 

Kinesiskan har inga böjningsformer. Det finns inga former som motsvara jag bakar, jag bakade och jag har bakat. Och eftersom de inte finns så finns det inte heller förhatliga oregelbundna verb med former som jag springer, jag sprang och jag har sprungit. (Det var det senare, i kombination med en dyslektisk lärare, som fick mig att ge upp spanskan efter en termin på kvällskurs för några år sedan.)

Om man vill säga "igår köpte jag fem koppar te" på kinesiska så kan meningen se ut så här - om vi låtsas att kineser använder svenska ord: "IGÅR JAG KÖPA FEM KOPP TE". Eftersom händelsen ägde rum igår så finns det ju egentligen ingen anledning att krångla till språket med att böja ordet köpa. Ni är uppmärksamma läsare så ser ni också att det inte finns någon pluraländelse på ordet kopp liksom ni ser att ordföljden inte heller är som den svenska. (Det finns faktiskt pluraländelser för personliga pronomen och några andra undantag men inte för kopp.)

Hur säger man "jag har köpt tre böcker" då, Det finns ju inget "har köpt"? Jo, det är här en av partiklarna kommer in och jag återkommer till den som används i den här typen av konstruktioner. 

Kinesiskan har flera partiklar och det är inte helt lätt att använda dem. Bland de enklare är frågepartikeln ma. Den fungerar som ett frågetecken. Om man ska ställa frågan: "är du svensk" så frågar man "DU ÄR SVERIGE-MÄNNISKA MA". Man kan också fråga "DU ÄR INTE ÄR SVERIGE-MÄNNISKA" eller "DU ÄR SVERIGE-MÄNNISKA INTE ÄR."

Sedan finns en partikel som används bland annat i sammanhang där man ska göra någonting tillsammans. Den uttalas ba. Den kan användas i en mening av typen "Nu äter vi" som blir "VI ÄTA ba". Av någon anledning så känns den ganska lättanvänd för oss svenskar som ofta hört "å han ba å dom ba" och liknande fraser trots att den inte används i den typen av uttryck.

Sedan finns le som uttalas ungefär lö med ett kort ö-ljud. Den har ingen ton och den är lätt att skriva: 了.

Kineser, liksom andra språks dagliga användare, reflekterar i vardagliga sammanhang inte över hur de använder språket så det kan vara svårt att få ett vettigt svar på frågan om hur man ska använda just le. För det är krångligt att veta hur man ska använda den eller dem. För det är faktiskt fråga om två distinkta partiklar trots att de skrivs med ett tecken och de uttalas likadant.

"Jag har köpt tre böcker." Det jag säger här är att jag har gjort någonting avslutat eller, rättare sagt, avgränsat. Jag har inte köpt böcker i största allmänhet, jag har köpt tre böcker. Hur ska jag då säga det på kinesiska?

JAG KÖPA le.1 TRE STYCK BOK. Än en gång ser ni att det inte finns någon böjningsform för förfluten tid. Men för att uttrycka något som avgränsat sätter man partikeln le.1 direkt efter verbet. Och denna le.1 kan man också använda i andra sammanhang, det behöver inte röra sig om dåtid. 

"Jag tänker ringa henne när han har kommit." kan bli HAN KOMMA le.1 EFTERÅT JAG RINGA HENNE.

Fortsättning följer.

2009:8 Viking nr 2 anländer

Nu är klockan fyra på morgonen. Åt sushi som inte höll måttet på den Matsuko som ligger på tredje ringvägen. Men jag har åtminstone inte blivit sjuk.

Korrekturläser så att jag håller på att bli galen. Annars är det sådär just nu, men kul att kombon har kommit tillbaka och att Viking nr 2 har kommit på tjänsteärende. Vi äter i morgon.

2009:7 Om att få reda på en kod

Häromveckan, på en middag i Uppsala, skojade jag med en av gästerna som hade glömt bort sitt lösenord till Facebook. "Det är väl inget krångligt att ta reda på det, sa jag. Du har förmodligen tagit X* och kombinerat med några siffror." Hon såg förfärat på mig. 

En annan vän började plötsligt skicka reklam för hemelektronik från sin hotmailadress. Eftersom hon är vid sina sinnens fulla bruk, ja hon arbetar till och med i en miljö där man behandlar andra människor vars sinnen just inte är i fullt bruk, så blev jag förvånad. Det kunde knappast vara hon som mejlade dessa meddelanden. Jag skrev till henne och berättade om eposten som jag hade fått. Strax kom ett mejl där hon berättade att någon hade kapat hennes hotmailkonto, kanske också kontot till ansiktsboken. Jag vet inte om hon hade ett förutsägbart lösenord eller om det var någon som sniffade till sig det på annat sätt. Hoppas att det inte fick konsekvenser för kontokortsanvändning eller liknande.

Att lösenord och koder i orätta händer kan innebära stora problem för de som drabbas är allmänt känt. Men hur ska man förhålla sig till en kod som man nästan bokstavligen kan läsa utan att förstå merparten av den? Alltid lika läsvärde Steven Pinker skriver i New York Times om personlig genomik. Läs här.

* Jag har läst att personliga lösenord ofta är skrämmande förutsägbara för den som känner till lite om lösenordsmakaren ifråga. Vet inte om det är sant men det visade sig stämma i det här fallet.

2009:6 Jag träffar professor C

Skånepågen mittemot mig hostade, den insuläre inhemske bredvid mig snörvlade, Sandra - min lärare med den kastanjebruna boben - kom osminkad till lektionen och var lika förkyld som en, ja som vadå? Virus är så 2009 just nu. Inte minst i Fulllink (sic) Plaza.

Min kombo som befinner sig väster om Estoril hade för övrigt den goda smaken att ge mig en spännande måndag i form av ett returnerat manus fyllt med innovativa korrekturanteckningar. Det är roligt nästan jämnt.

Professor C är en annan historia. Drygt 80-årig, vänlig sådan. Han bjöd på longjing(?) och jag fick veta att han talade Sichuan, Shanghai, Suzhou och Peking. Den intressanta historien om professor C hoppas jag att jag får tillfälle att berätta om ett halvår.

I kväll bor chefen från Shanghai här. Jag bjöd honom på Purple Haze. Nu går CNN i bakgrunden och jag har en drink som är mer stark än hälsosam framför mig. Bland annat baserad på Schweppes Pomelo.

Intresseklubben antecknar.   

2009:5 Tack del två

Bekräftat av inhemsk student i kväll; de säger inte "tack" till nära och kära i det här landet. Det kanske vi inte gör i Sverige heller. Jag har ingen aning. 

Den här söndagen gick till att sortera papper, fylla på telefonkort, äta lunch på gyllene bågarna, klippa sig för en femtilapp, springa 2,8 km, träffas, prata och äta. Se igenom halva "Tristram Shandy" och upptäcka att man är för trött för att orka se resten.

2009:4 Sanningens år?

Snart två veckor in på det nya året. Om ytterligare två börjar det kinesiska nyåret. Oxens, kons eller snarare buffelns. Jag vet inte vad det betyder för en drake som jag. Innevarande år skulle ju inneburit karriärlyft och pengar men dålig hälsa och inget kärleksliv. När jag skrev om det så blev min goda vän vid Riddarfjärden orolig att jag hade börjat tro på kinesisk astrologi. Det hade jag inte. 

En god vän här i Peking sällskapar, som man sade för några decennier sedan, med en ung kinesiska. Hon har en amper humor som jag uppskattar. Hon är fixerad vid varumärken och lyx , hon är bortskämd på ett sätt som kan bli tröttande. En lördag i november gav min gode vän henne en laptop. Eftersom jag och den gode vännen hade umgåtts under dagen följde jag med när den bärbara skulle köpas. Under processen som varade någon timme och innefattade en gratisinstallation av en piratad version av det Seattlebaserade mjukvaruföretagets kontorspaket visade flickvännen aldrig någon som helst glädje över sin present utan insköt bara med jämna mellanrum synpunkter, på sin i och för sig välformulerade men monotona engelska. Ordet "tack" hördes aldrig.

Den lördagen blev jag så trött på henne att jag bestämde mig för att inte träffa dem på ett tag. Det kanske inte går att förstå av min korta passage ovan varför mitt tålamod tog slut men jag kan försäkra er att det var så. Och det berodde naturligtvis inte enbart på henne. 

Jag och kompisen tränade i fredags. När vi var klara anslöt hand flickvän och vi gick tillsammans till en japansk teppanyaki-restaurang. Det kändes bra att träffa henne igen. Efter några glas plommonvin berättade jag för henne om det här. Hon berättade att hon aldrig säger tack till nära vänner och föräldrar när hon får någonting. Det kanske är en kulturell skillnad. Hursomhelst känns allt bättre. Kompisen tyckte också att det var bra att jag sade det.

Efter teppanyaki-restaurangen tog vi oss till en klubb. Det var både roligt och dumt.

Lördagen användes till återställning. Min vana trogen, det vill säga att göra allt ett par år senare än när andra gör det, såg jag Darling när det började bli kväll. Bland det bästa jag sett av svensk film den senaste åren! Vilket skådespeleri av Michael Segerström! Jag fick mess från grannfrun. Hennes systerson hade anlänt och vi skulle äta på Yuxin Chuancai igen. Grannfruns tre döttrar och en konsult i 55-årsåldern var också med. Det var gott som vanligt. Mat för fyra vuxna, en åttaåring och två femåringar. Öl och läsk inkluderat, endast 380 RMB. Jag betalade, varför jag nu skriver det. Jo, för att jag alltför ofta känner mig som "Danny the freeloader". 

När jag kom hem såg jag Mannen från Mallorca. Det är 25 år sedan den spelades in. Stockholm såg smutsigare ut på den tiden. Folk klädde sig sjavigare. Men kylan verkar vara densamma nu som då. Jag har sett Leif GW Persson-filmatiseringen tre gånger tidigare. Har inte tröttnat på den än. 

Jag har inte avgivit några nyårslöften. Med risk för att låta pretentiös, jag ska försöka tala sanning i år. Och betala notor lite oftare.

Bild: skåpet har texten "Kommunistpartiet 10 000 år". En bättre översättning kanske är "Länge leve kommunistpartiet!". Det är den första möbel jag ser med en politisk paroll. 

Tjugohundranio nummer tre - jag går på Pure Lotus

För ungefär tjugo år sedan var jag vegetarian. Ja, det hände att jag åt fisk, och ibland slank det ner en lammdel också. Det senare eftersom jag tänkte att lammen hade det bättre än grisar och kor medan de levde, därför var det inte lika fel att äta dem när de var döda. Som vegetarian tyckte jag det var löjligt med vegetariska ingredienser som härmade köttbitar. Jag menade att en vegetarian minsann inte behövde skämmas för sig utan kunde äta sin egen typ av mat utan att fegt klä ut den till "riktig" dito. Mitt mest bestående intryck från den tiden är mitt livslånga kärleksförhållande till kikärter, linser, spiskummin och tofu.
Vegetarianismen avtog med tiden, idag räknar jag mig nästan som omnivor.
Denna inledning föranledd av att jag blev medbjuden på en vegetarisk restaurang här i Peking igår. Pure Lotus heter den och ligger på en innergård bland några Pekingskt gråa hyreshus, strax öster om korsningen tredje ringvägen och Gongti Beilu. Som vanligt lyckas interiörerna blända en på ett sätt som exteriörerna aldrig avslöjar. Så är det på Beijing Palace också, för övrigt.
Personalen är klädd i färggranna "etniska" kläder och man får några droppar lucky water i handflatan när man gör entré. Det finns en stor matsal rakt fram och till vänster en lång korridor med valvingångsförsedda rum för större sällskap på ena sidan och mindre utrymmen för mera tête-à-tête-liknande måltider på den andra. I den dämpat belysta matsalen visas en tecknad film på en stor skärm i bakgrunden. Toaletterna är oklanderliga.
På Pure Lotus äter man vegetariska rätter som härmar kötträtter. Något som jag alltså inte hade gillat för tjugo år sedan. Pekinganka, oxköttbitar, grillspett och kyckling. Fågelimitationen är en riktig trompe l oeil, komplett med knottror där de förmodade fjädrarna har suttit. När man tar ett lår så upptäcker man att såväl ben som bindväv saknas och skinnet är av samma material som allt annat. Det är inget skinn, om man ska vara noga. Skinn har däremot den imiterade ankan. Hur det går till vet jag inte men det är i högsta grad illusoriskt. Grillspetten smakar spiskummin och den lite grillkryddeliknande blandning som också penslas på förlagan som säljs på gatan bland barerna i Sanlitun till hungriga nattslarvare. Allt är gott, måhända lite sött. Vi äter frukt som vi doppar i chokladfondue till efterrätt. Till det här som vi äter, eftersom Varg - också känd som grannmannen - ska återuppta sitt huvudstadsvärv på måndag och därför lämnar Folkrepubliken, dricker vi lindblomste. Och cola. Pure Lotus serverar bara alkoholfri öl. Och det är det enda dumma med den här restaurangen.
Jag tackar PrC och PrP för att jag blev medbjuden på detta!

Tjugohundranio nummer två, i gammal god anda stretar, nej spretar, jag på

Klockan är över halv ett. Min kombo är någonstans väster om Uralbergen. Vi har inte haft så mycket kontakt. En annan svensk bor i hans rum i natt. Vi har inte heller haft så mycket kontakt mer än att han ringde mig och berätttade att han var på väg hit ikväll. Det berättade kombons sekreterare redan igår. Jag lovade att lägga fram nya lakan till honom. Det hade ayin redan gjort, hon hade till och med bäddat med dem. En ayi är, nästan alltid, en kvinna som utför hushållsnära tjänster. Det kan vara allt från städning till barnpassning. Vår ayi som kommer från Xi'an brukar prata med mig om vi råkar vara hemma samtidigt. Jag får tillfälle att öva min kinesiska och så får jag råd om hur jag ska göra för att träffa någon.

Ikväll var jag nere hos grannen och assisterade honom vid nedladdningen av Pleco. Jag berättade historien om tjejen som jag delade lägenhet med under sommaren 2007. Var lugna, jag har kommit vidare! Vi halkade in på ämnet. Vad ni, mina kära läsare, inte vet är att hon i höstas tvingades flytta hem till Shijiazhuang - för övrigt hemstad för mjölkskandalen - där hon är uppvuxen eftersom föräldrarna tyckte att hon slösade för mycket. Jag skojar inte nu; jag tycker uppriktigt synd om henne.

Hursom, grannmannen far till Sverige i övermorgon men kommer tillbaka minst tre gånger under våren eftersom frun och döttrarna blir kvar. Flygbiljetterna har för övrigt blivit dyra.

Idag fick jag ytterligare en kompis på ansiktsboken. Det är alltid roligt. Däremot driver några av kompisklubbens funktioner mig till milt vansinne. Kan inte sajten lägga in en funktion så att People You May Know försvinner efter ett par rundor på ens sida? Det är ju väldigt tjatigt att se samma gamla ansikten på personer som jag känt till men för den skull inte känt i över tjugo år. Kan man inte slippa det? Hur svårt kan det vara?

Äh, nu börjar det här inlägget gå på tomgång. Det är nästan deprimerande. På samma sätt som lättmargarin kan vara det. Få produkter i kyldisken får mig så ur lag som ett paket Lätta. Skulle vara Risifrutti då. Och Ädelvisp kanske. Om den sistnämnda styggelsen fortfarande finns. Vi tar och bryter här och låter frågan gå vidare till buren.

Tjugohundranio nummer ett

Jag tänker inte sluta blogga. Den sista tidens resande har inneburit att jag inte har fått ro att skriva. Det nya året började på en gata i ett vintrigt gnistrande Umeå upplyst av fyrverkerier och upprymt av André Clouet. I grannhuset var det också fest. En trevlig och kategorisk statistiker som jag inte träffat på ett par år var där. Tillsammans med visionären och fyra andra västerbottningar sjöng och spelade vi Thunder road. Så bondar män ibland. När jag skriver detta inser jag att det var situation som skulle kunnat vara med i något som skapats av Killinggänget.

Det blev alkohol under Sverigevistelsen. Trevliga middagar, som jag inte bloggat tillräckligt om, varje kväll. Jag hade bestämt mig för en vit period men gårdagkvällens middag med ett nordiskt företag som ville träffa blivande kunder omintetgjorde de planerna. En friskt flädrig sauvignon blanc, Villa Maria, från Marlborough, Nya Zeeland kunde jag inte säga nej till. Sedan serverades en smörkoleekad cab, El Toqui, från Chile också. Maten var nouvelle cuisine chinoise. Rättelse: Singaporekinesiskt har jag fått vet idag. Nästan allt var bra men det är tråkigt att jätteräkor ska vara ett stående inslag på menyerna här. Vid bordet satt åtta män och en kvinna. Tre av oss for vidare till en hotellbar på 64:e våningen. Utsikten, med Pekings nu förhållandevis rena luft, var magnifik. Med en sådan utsikt kan man frestas till nästan vad som helst, slår det mig nu. Jazztrion som egentligen hade avslutat sitt framträdande gjorde en kortversion av Autumn leaves för oss.

Jag hade min första lektion igår. Sandra, min lärare, hade klippt sitt långa hår till en bob och färgat det kastanj. Jag kände först inte igen henne. Lektionens text om en burfågel spretade ut till ett samtal om narkotika. Jag ska bara ta två lektioner i veckan i vår. När boken är klar ska Sandra välja tidningsartiklar åt mig.

Jag läste två böcker när jag var i Sverige: Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson samt Gomorra av Roberto Saviano. Medan den förra är en imponerande researchad men förhållandevis sval redogörelse för den organiserade brottsligheten, och - mellan raderna - kritik av det tafatta polisväsendet i Sverige, är den senare passionerad i sin skildring av en sjukdom på den italienska samhällskroppen, av ett krig som ständigt pågår i Kampanien. Läsningar som tillsammans med konflikterna på olika platser i världen, recessionen och de allvarliga miljöproblemen gör att 2009 ser allt annat än ljust ut.

På det privata planet börjar året däremot bra.

Uppdatering: Hemliga morsan tycker tydligen att Gomorra är usel. Jag kan inte länka till henne för wordpress är blockerat i Folkrepubliken. (Vilket däremot varken blogspot eller wikipedia är för tillfället.) Jag delar inte heller Savianos analys av kapitalism och liberalism men jag tycker ändå att boken är läsvärd. Den berättade saker som jag inte visste. Den vidgade min världsbild. Jag störde mig på två detaljer. En viktig: det fanns något xenofobt i beskrivningen av de kinesiska livvakternas nattliga flatulens. En oviktig: huvudpersonen i How The West Was Won hette inte Zeb McKay, han hette Zeb Macahan. Om man nu är Camorrahöjdare med alias kan man väl se till att få till rätt namn. (Serien var förmodligen dubbad när den visades i Italien, då kanske ett par stavelser trillade bort.)
Jag gillade både bokens passion och dess pretentioner, om vi bortser från de analytiska då.