2009:119 Främmande

Det var sista dagen på kontoret idag. Helt odramatiskt. Jag gjorde i ordning flera mejl med olika dokument som min arbetsgivare borde ha innan jag gick.
Jag bjöd en IT-kille på lunch eftersom han hade hjälpt mig med min smarta telefon en vecka tidigare.
Efter lunchen hade jag lektion. Den skulle egentligen varit två timmar men den blev bara en knapp. Xu Yuan ville inte ha betalt så hon fick en chokladfrappucino i stället.

En av cheferna på företaget hade lovat mig en middag som tack för att jag kollade på en översättning till engelska som hon gjorde för några veckor sedan. Jag passade på att utnyttja det den sista dagen. Vi gick till South Beauty och åt sichuanesiskt. Kyckling som får det att vattnas i munnen, kalla kycklingfötter, en surhet fiskgryta och så ett par grönsaker som jag inte vet namnet på. Till det krysantemumte som jag inte kan få nog av.

Men innan vi gick dit hade jag suttit och tänkt på att jag i drygt ett och ett halvt år jobbat på ett kontor där många aldrig hälsade, ännu färre pratade med mig och de gånger någon föreslog att vi skulle äta lunch kan jag räkna på den ena handens fingrar. Av de inhemska anställda alltså. G liksom M, som jag åt med i kväll är ett undantag. Dessutom L, men hon är från Malaysia. Det ger perspektiv. Kanske är vi också i Sverige så mot nyinflyttade. Ska försöka studera det om jag någonsin hamnar på en större arbetsplats i hemlandet igen.

Igår när jag, J och L åt middag frågade L som är kinesiska mig om jag tycker om Kina. "Jag älskar inte Kina" sa jag. "Maten, språket och teerna gillar jag."

För första gången i mitt liv vet jag inte vad jag ska göra under det kommande halvåret. Det finns ett intressant jobb i Sverige som jag kommer att söka. Många har föreslagit att jag ska arbeta med vin här. Och pratat för mig. Det uppskattar jag verkligen. Jag har tagit några steg själv i den riktningen också. Men, och det har jag insett, det är inte helhjärtat från min sida. Av flera skäl varav hemlängtan, eller snarare viljan att oftare träffa många som betyder mycket men aldrig kommer att resa hit, kanske är det starkaste. Men det sista ordet är inte sagt och hellre än att vara arbetslös utanför alla trygghetssystem i Sverige skulle jag leva billigt här och söka jobb tills mitt visum går ut i slutet av januari nästa år.

Planeringen för den närmaste tiden är i alla fall bestämd: i morgon har jag sovmorgon.

2009:118 Vetenskap och fett

Fick nyss ett mejl om ett vin-event som jag inte har tid att gå på. Men eftersom jag använder vin som förevändning att få skriva så fortsätter jag med det. Skrivandet alltså.

Idag är temat mumbojumbo, inte triglycerider eller transfetter. I Kina ses inte religioner med blida ögon. Det finns många västerlänningar som tycker att det är skönt att slippa konfronteras med den sortens världsåskådningar här. Vad dessa västerlänningar då glömmer är att det finns annat än religioner man kan uppröras över.

Själv blir jag provocerad av att astrologin är så etablerad. Både den kinesiska och den som även många västerlännigar som kanske är allmänt vilsna eller dumma i huvudet, eller både och, tror på. Lägg därtill tron på blodgruppers inflytande på personligheten och koppning som en metod för att banta，så har ni ytterligare några exempel. Spöken, måhända inte illvilliga, omtalas dessutom ibland som självklara inslag i tillvaron.

Många taxiförare stoppar ner bältesfästena mellan i glipan mellan rygg och sits i baksätet på bilarna. Dessutom sitter ofta själva bältena otillgängliga bakom ryggen, dvs man kan inte dra fram dem. Att jag vill ha bilbälte oavsett om jag sitter i bak- eller framsätet på bilen beror på att jag tror att det minskar risken för att man ska slå ihjäl sig i om bilen krockar. Jag har hört folk klaga över bilbälten, att det enda skälet till användning är polisen.

Min poäng är att naturvetenskapens inflytande i vardagslivet här är försvinnande litet. För litet. Tror jag åtminstone. 科学万岁！(Länge leve vetenskapen!)

2009:117 Den långa våren

Jag har varit i Changchun i Jilinprovinsen som ligger en och en halv timmes flygväg nordost om Peking. I en grön park kring en stor sjö ordnades i helgen ett kinesiskt Lidingölopp. Närmare 10000 deltagare var där. Man kunde välja mellan fyra distanser: 2.5, 7.5, 15 respektive 30 km. Jag sprang 15, trodde jag. Det visade sig att det egentligen bara var knappt 12 km. När jag hade sprungit 7 km passerade jag efter ytterligare några minuter en skylt som visade 11 km. Jag kom in i mål vid en timme och 5 minuter. Eftersom jag är en långsam löpare så visste jag att något var fel.

Det visade sig att de funktionärer som pekat ut riktningen - troligen obetalda studenter - hade väglett mig, och en två meter lång tysk ingenjör som jag samsprang med, fel. På ett annat ställe var märkningen så svag att jag sprang en halv kilometer för långt och var tvungen att vända åter och hitta igen banan.

Ett annat problem med loppet var att vätskestationerna inte hade något vatten. Åtminstone inte längs min sträcka. Bara energirika bananhalvor. En vänlig löpare gav mig halva sin privata flaska. En vänlig funktionär sprang i kapp mig och gav mig en hel. Jag dog alltså inte av uttorkning.

En tid efter målgång var det midsommarlunch. På buffébordet stod fat och rostfria behållare - de har säkert ett namn i storköksvärlden - som man tog diverse rätter från. Inget smakade någonting. Men den kvardröjande endorfinkicken och den tilltagande berusningen från öl och snaps gjorde att det blev en fin eftermiddag.

Tillbaka på Shangri-La blev det en halvtimmes eftermiddagsvila. Sedan badade vi bastu.
På den 22:a våningen i hotellet finns en där man kan få gratis mat och dryck om man bor på rätt våningsnummer. Det gjorde jag men inte min vän P. Hotellet hade blandat ihop bokningarna. Där fanns det två australiensiska standardviner dvs chardsem och shircab. De var hyggliga båda två. Även maten är passabel uppe i "Lost Horizon". I samma hotellbar hade mina bekanta suttit och pratat med tyska företrädare för bilindustrin som är en stor och viktig näringsgren i sjumiljonersstaden. Tyskarna hade pratat om hur "hopplösa och idiotiska" landets invånare var. Tyskarna hade bott här i minst tio år. Om det inte är Pangloss i Candide så är det Gibbons i Blå Lotus man möter bland många utlänningar här.

Vid bordet under söndagkvällen satt vd:n och grundaren/idésprutan på företaget förutom mig, P och K. Vi pratade om den kommande Vansbrosimningen som ordnas i Changchun i slutet av augusti. Om jag är här då så deltar jag.

Efter ett par timmar åkte vi till stora torget där sommarfestivalen invigdes. Eftersom företagsledarna har relationer med stadsförvaltningen fick vi sitta längst fram och se paraden av jättelika utspökade lastbilar med flygplansmodeller, qin-spelare, dansöser, konstgjorda träd med mera. Det kändes som om paraden aldrig skulle ta slut. Sedan var det ryska fiolspelare, etniska dansare, en falsksjungande 8(?)-årig rysk flicka som sjöng en slavisk diskoschlager med obändig entusiasm, en komiker snedstreck akrobat. Det påstås att det fanns 100 000 människor på torget den där kvällen. Det var storslaget och öststatsmässigt svårslaget. Temperaturen som under en svensk sommarkväll.

Jag satt och tänkte på narkotika. Att den här invigningen liknade droger på två sätt. Dels erbjöd den verklighetsflykt, dels skulle ingen som inte varit med om den kunna ha synpunkter på själva upplevelsen.

Changchun betyder för övrigt "den långa våren". Flög tillbaka till Peking igår morse.

2009:116 En hemlig dryck

Ja, för en gång skull tänker jag låta rubriken ha med innehållet att göra. Vad drycken innehåller berättar jag därför inte. Men namnet slutar på vin. Och jag kommer att ordna en provning av denna förmodligen odrickbara bastard från sydvästra Kina någon gång i sommar. De som kan gissa vad det innehåller, ledtråd på bilden, får gärna vara med.

Fredagen var för övrigt twittermässig med ett misslyckat försök att få Missing Sync att fungera, ett lyckat reklamerande av blåfärgande kläder, en utskickad rosa kyckling, en tripp till 马连道茶城 Maliandao Chacheng (testaden), en inställd qin-konsert, ett kemtvättsbesök, en fantastisk middag på Feiteng Yuxiang - ni kommer att ångra att ni aldrig kom och hälsade på - och Åh vilket party!

Andra året utan midsommarfirande således.

Stephen Fry bloggar på nytt. Om Iphone 3GS. Idag åker jag till Changchun för att i morgon springa 15 kilometer och sedan (kanske) dansa kring stången.

2009:115 Återvinning - ett tecken på ålder

Nyss var jag på väg att ge det här inlägget en rubrik som var ett Stagnelius-citat. Tills jag googlade och upptäckte att jag redan hade använt citatet tidigare. För tre år sedan, typ.
Jag har alltså kommit upp i den ålder då ens yngre släktingar, om de hade varit lite äldre, hade påpekat för sina föräldrar att den där farbor Danjell minsann börjar bli tjatig. Det är samma Stagnelius, samma riesling och samma Ridley Scott för femte julen i rad nu.

Den 18:e juni 2009 höll mitt tålamod på att försvinna ner i ett svart hål. Jag bad en kontorsmänniska att kolla flygbiljetter dagen innan. Hon gjorde det, den lilla människan, och ringde och sade att det minsann fanns en flajt till kungliga huvudstaden för si och så många enheter av folkets valuta. Problemet var bara att hon aldrig beställde någon biljett. Och att biljetterna tog slut. Vilket människan hade vett att berätta först idag.

Bad så en annan att ordna. Vilket hon gjorde. Fick för övrigt en ny mobiltelefon idag. Operativsystemet heter Windows Mobile och är faktiskt inte så dåligt som jag hade befarat.

Grannen bjöd på en svartvinbärsdoftande cab och en merkaptoetanoldopad zinf.

Innan regnet föll kunde jag skyfflat den eländiga stadsluften till och med inomhus. Det hade blivit gråa dammråttor av kreosotföreningar, eller vad det nu är som gör dagarna i den norra huvudstaden så glåmiga nu.

Häromdagen bytte servicepersonalen i huset köldmedium, se bilden, till luftkonditioneringen. Ni ser vilket medium som används i anläggningen. Här kan ni läsa mer om det.

2009:114 Den asiatiska harlekinpigan

Den kanske inte heter så på svenska, den lilla nyckelpigesläktingen som ni kan se på bild här.
Men jag tar mig friheten att kalla den så. Eftersom jag, vilket jag upprepar med en dements monotoni, inte får betalt för det här. Eftersom jag inte representerar vare sig någon organisation, något företag eller något politiskt parti när jag skriver.
Jag är ganska nöjd med det namnet: den asiatiska harlekinpigan. Låter nästan som en romantitel från ett annat sekel. Om skalbaggen läser jag i the Economist, ett magasin som jag gärna håller i handen när allt går åt h-e.
Den asiatiska harlekinpigan lever bland annat på fruktsaft och förekommer därför ofta i vinodlingar främst i norra Amerika och i Frankrike. Nu börjar den emellertid att spridas till andra vinodlande regioner.
När druvorna skördas följer baggar ibland med och medverkar på så sätt till bildandet av kemiska föreningar, så kallade alkyl-metoxypyraziner i druvmusten.
Tidigare trodde trodde man inom vinindustrin att det var druvorna i sig som gav upphov till de här föreningarna som får vinet att smaka som om det är gjort på frukt av låg kvalitet eller för tidigt skördad sådan. Men nu står det alltså klart att baggar kan skämma vinet.
Det är svårt att ta bort alkyl-metoxypyraziner ur vinerna. Några forskare vid Brock-universitetet i Kanada undersökte hur förpackningsmetoder påverkar koncentrationen av alkyl-metoxypyraziner (MP) med tiden. Tre typer av MP tillsattes till en riesling och en cabernet franc. Vinerna förvarades sedan i flaskor förslutna med naturkork, plastkork och skruvkapsyl samt i en box. Därefter mättes halten av MP under 18 månader. Boxen var bäst på att avlägsna ämnena. Det är också boxen som är vinkeln i artikeln. Jag tycker bättre om nyckelpigevinkeln.
Artikeln i dess helhet kan ni läsa här. Rapporten som den bygger på kan ni inte läsa här i dess helhet såvida ni inte är prenumeranter. Allt kan ju inte vara gratis. Men mina inlägg kommer alltjämt att vara det.

2009:113 Förslutning

Under en vecka har jag nästan smakat lika många 2,4,6-trikloranisolförgiftade viner som jag smakat i mitt liv dittills. Ja, åtminstone nästan. Hade jag börjat dricka vin här för en vecka sedan hade jag blivit nykterist. Eller åtminstone inte vinälskare.
Jag frågade L varför vintillverkarna här i landet inte använder plastkorkar eller skruvkapsyler. "Kineserna tror att det är ett tecken på lågt pris och dålig kvalitet, de vill ha riktig naturkork".
Kanske en av få vanföreställningar som någon ihärdig person enkelt skulle kunna rätta till. Dessutom är den förhållandevis okontroversiell. Jämfört med historiesynen och den traditionella medicinen, menar jag.

2009:112 Alla dagar är inte som den här söndagen

Det är en bra söndag. När jag promenerar till kvartersbutiken för att köpa smör och ägg känner jag det i luften, i den 25-gradiga dallriga värmen som väcker förväntningar och i stadens säregna doftbukett av uppvärmd asfalt, kolbriketter, sopor och blomrabatter.

En kort frukost och vi är på väg till gymmet i hotellet. Jag springer tre kilometer, stretchar utomhus på den lilla innergården till tonerna av Stevie Wonders Hotter than July.
Sedan åker vi till Chaoyang Westin som är ett jättehotell i glas, marmor och stål. Varje söndag serveras en så kallad Bubbalicious brunch där. En allt inkluderande brunch.

Det bubbliga med brunchen är den Gula änkan som serveras närhelst man ber om det. Och jag gillar den här storsäljande blandningen av pinot noir, pinot meunier och chardonnay. Jag älskar överhuvudtaget champagne. En dyr kärlek som jag inte kan underhålla.

Grannarna, familjen EK, har bjudit mig, J och J:s mor M som är här på besök. De lämnar nämligen landet i morgon - B, U nioåriga S och tvillingarna S+E. Deras guvernant J, ni kan läsa hennes blogg här, som stannar några veckor och allas gemensamma lärare S - snygg i rött och jeans - sitter också vid bordet. Liksom kinesiska L som arbetar för ett svenskt företag.

"Jag är här för proteinerna!" säger jag. Och jag lovar för en gångs skull vad jag säger. Kräftor, hummer, ostron, pilgrimsmusslor, sashimi, ostron...Kolhydraterna infinner sig egentligen inte förrän i en sushibit. Sedan finns de i tempura-frityren, i frukterna och efterrätterna. Det blir några lammspett och något slags rostbiff också. Jag dricker en god cab från Argentina, en sådan där "mycket frukt för pengarna" från nya världen, och en massa vatten.

Mätta och belåtna lämnar vi bordet strax efter tre. Förutom av varandra och maten har vi underhållits av akrobater som bland annat tillverkat nudlar sittande på en enhjuling och en chanteuse som tillsammans med en jazzensemble spelat alla Cole Porter och whatshisname Gilberto-låtar man kan förvänta sig.

U och jag gick ut i hettan för att leta resväskor och hårddiskar efteråt. Vi hittade bådadera. Sedan har jag suttit tillsammans med kombon och hans mor. Druckit longjing och oolong. Den senare dopad med ginseng. Håller minst sju dragningar.

L från vinbaren ringde. Det gjorde mig också glad. Kanske kan jag göra nytta där. Kanske kan jag få betalt. Den här söndagen i Långtbortistan var en av de bättre på länge.

2009:111 Det är inte bara Sverige som har fotbollsälskande idioter

Jag såg Beijing Guoan göra ett mål mot Tianjin. En av de sämsta fotbollsmatcher jag har betalat för. Någonsin. Publiken utgjordes mest av BG-supportrar som skrek "dumf-a" hela tiden. Det var nästan så att jag önskade att Tianjin hade vunnit. Vi smet ut innan matchen var över. Gick till Pavillion och åt sen middag. Spelade biljard.

När vi gick hem så upptäckte vi att flera bilister använde trottoaren som bilväg. Körde rakt fram utan att ta hänsyn till oss fotgängare. Jag knackade på en polisbil som stod parkerad. "Ser ni inte, bilarna använder trottoaren som bilväg, gör någonting!" Poliserna såg generade ut och sade något till intet förpliktigande om att göra något åt saken. Men jag tvivlar på att de gjorde det. I ett land där man förutom shopping dyrkar bilar är det svårt att tänka sig att dessa fossilbränsledrivna heliga kossor ska möta något som helst motstånd.

Jag drack för övrigt trevlig bordeaux, Penfolds och Savannah pinotage tidigare under dagen. Min hållhake för att skriva. Dessutom hade vi en lyckad sillunch!

Ledsen för att tråka er med mitt missnöje. Jag är fortfarande arg över att inte få pengar i tid och frusterad över hjärntvätten som fortgår oavbrutet i den här delen av världen.

2009:109 Rubriken som jag egentligen inte fick använda: Amazing Grace

Pinot blanc hade jag gissat. Eller chenin blanc. Det senare var faktiskt hitreste U:s kloka kommentar, inte min. Både pinoten och cheninen är ju ofta lite anonyma, gracila viner. Det finns lite glycerolfetma i den här äppliga bersådrycken också som är gjord enbart på druvan muscat. En druva som ofta förknippas med sötma och - i min sinnevärld - russintoner. Det här är däremot helt torrt.

A frågar mig vad vinet skulle kosta i butikerna här. "Det kommer inte att säljas i butikerna, produktionen är begränsad till 10 000 flaskor". Svarar jag. "Men om det skulle säljas så skulle det hamna på strax över 200 RMB." Inte för att det är värt det utan för att en 45%-ig skatt läggs på de importerade vinerna och säkert jackar upp priset även på denna inhemska produkt. Jag säger inte det till A, eftersom jag inte vill förolämpa henne, att vinets relativa nyhetsvärde i världens största diktatur i kombination med den bling-kultur vars uttryck man ser bland annat i förekomsten av SUV:ar på gatorna här, gör att det går att ta bra betalt för vinerna. Liksom att det är ett vin från riket. Själv skulle jag betala högst 100 RMB för Grace Vineyards Symphony. Det sista säger jag till A. Det visar sig att "retail price" är 130 RMB. Men, som sagt, det kommer inte att säljas i butikerna.

Men, min magsyra till trots, det är ett trevligt vin som serveras i fina glas - inte Riedel - och den storslagna baren i foajén till hotell JW Marriot som ligger strax öster om järnvägsstationen är ljus och rymlig. Det serveras fantastiskt goda kanapéer som tar slut alltför fort. En stråktrio spelar musik bland annat ur Lejonkungen.

Judy Leissner som är VD för Grace Vineyards och Alberto Fernández som är managing partner för Torres presenterar vinets tillkomsthistoria i kolgruveprovinsen Shanxi där det tillverkas: "vinbönderna höll på att bli galna, vi valde bara de bästa druvorna etc." Representanterna gör det på en scen vars vänstra sida domineras av en närmare tre meter hög skulptur som ska föreställa Symphony-flaskan. Den är klädd med ett grönt och ett vitt tyg som troligen används i mattor.

En av gästerna, vinkunnig fd i branschen, berättar för mig att vinet är chaptaliserat, dvs man har tillsatt socker i druvmusten för att få upp alkoholhalten.

Två andra viner serveras under kvällen. Deep Blue från samma producent. Det är ett rött vin som har en härligt smörkoleaktig ek i doften. I munnen är syran för hög för mina receptorer, jag tycker inte att den balanseras av fruktsötma, det är lätt kartigt och nästan snipigt. Trevligt till kötträtter skulle jag kunna tänka mig. Och betydligt bättre än den rioja, Ibericos, som också serveras. Hur den senare egentligen smakade fick jag aldrig veta eftersom alla, skriver alla, flaskor var korkade i olika hög grad. Vilket jag också säger till Alberto Fernández. "Du vet hur det är" svarar han "5% av alla flaskor är korkade". "Ni måste ha fått de 5 procenten" säger jag.

Jag pratar med Lynda (sic) Liu som driver en vinbar vid Lamatemplet. Ska dit i morgon.

Vi åker till Pavillion sen. Jag äter en lasagne och dricker ett glas Wolf-Blass Cabernet Sauvignon. Servitrisen Georgina berättar för mig att hon inte är japanska utan att hon kommer från Hebei. Hon påstod nämligen det förra för några veckor sedan. Jag trodde aldrig henne.

På lördag blir det fotboll igen. Beijing Guoan mot Xi'an. Den nuvarande huvudstaden mot en gammal skulle jag kunna säga. Nästa söndag springer jag en kortare variant av Lidingöloppet i Changchun.

2009:108 今天葡蚜四岁了！Idag fyller Vinlusen fyra år!

Jag fyller fyra år och firar det ikväll med att dricka Torres och Grace Vineyards nya muscat-baserade vin Symphony Series.

Det var Lisa och Alice som fick mig att börja blogga. Tack! är ett för litet ord i sammanhanget.

Det är mitt fel att jag inte kan sluta, men det gör strängt taget inte så mycket. Om jag inte hade insjuknat i den här kroniska grafomanin hade jag aldrig gjort så många goda bekantskaper: (i bokstavsordning) Grönsaksbloggaren, Messerschmitt, Mat och Politik, Mathimlen Mormors mat Utsikt från nedre botten och Vassa Eggen för att nämna några. Det finns flera andra som jag i skrivande stund inte kommer på men också vet att jag är glad över att ha lärt känna.

(Kanske överskattar jag min betydelse men möjligen är det så att min gode vän Redaktörn började blogga delvis påverkad av mig liksom närstående Kritan - som dessvärre har varit tyst i drygt ett år nu. Men som sagt, det kanske är grov självöverskattning från min sida.)

Jag vet inte om det kinesiska namnet är riktigt: 葡蚜，púyá av 葡萄, pútáo, druva, och 蚜, yá, bladlus. (Ja, ni känner ju igen insekts/maskradikalen till vänster och fonetikum yá till höger.) Jag hittade ordet på www.nciku.com

Och - ja just det - gudmundson påverkade mig också. Det var när Cecilia Uddén i radioprogrammet Konflikt, en höstlördag 2004 berättade att han tvingats sluta blogga, eller rättare sagt, tvingats välja mellan att fortsätta blogga och att fortsätta som anställd på SvT, som jag fick upp ögonen för kommunikationsformen. (Och att Per Gudmundson bloggade.) Innan dess visste jag att den fanns men hade inte intresserat mig för den. Ni vet ju för övrigt att han senare sa upp sig, frivilligt.

Det känns för övrigt som det skedde för länge sedan, i en galax långt, långt bort.

Gudmundsons åsikter delade och delar jag sällan. Men han är en god vän och en stor stilist. Därför fortsätter jag att läsa honom.

Jag vet att det mest är släkt och vänner som läser mig men det är inte det sämsta. Jag har tagits bort från några bloggars länklistor under åren. När jag tappade inriktning och började skriva om vad som helst så blev väl mina före detta anhängare osäkra och ville inte utsätta sig för shame-by-association. Typ: "Jag läste vinlusen och han skrev ju mest om hur han gick omkring och deppade i Peking, vad har det med vin att göra?". Nu har jag bestämt mig för att det måste stå "vin" någonstans i varje inlägg. Lite mer inriktning kanske.

Mina länkar försvann när jag bytte utseende på bloggen. Jag har inte orkat ta reda på hur man lägger upp dem.

Det, ska erkännas, avlänkningarna har ibland fått mig urlag, men inte idag. Jag kollar inte heller längre på statcounter. Eftersom jag faktiskt inte bryr mig. Aldrig skriver jag något som är tillräckligt intressant eller kontroversiellt i så måtto att jag utsätts för det anonyma näthatet. Det är jag glad över, eftersom jag inte skulle klara det. Men det finns många som drabbas och det leder ibland till att bloggare lägger ner verksamheten. Det gör mig understundom bedrövad.

Bortsett från bloggandet, idag har jag fått en idé om vad jag ska göra i fortsättningen. I vardagen, det andra livet, menar jag. Det känns ganska bra. Tack för att ni läser!

2009:107 Jag lärde mig ordet för skatt idag,

skatten på import av vin till det här landet är 45%, något som fick mig och min lärare, som jag kommer att sakna när jag flyttar härifrån, att diskutera handelshinder nyss på lektionen. Jag har däremot redan glömt ordet för handelshinder. Vad min lärare heter kommer jag inte att glömma. Min lärare heter rund i förnamn, det har jag berättat förut. Men det är inte vilket rund som helst utan det är tecknet 圆 som ingår i att återförenas, tuányuán, 团圆. Och det var det ordet hennes föräldrar tänkte på när de gav henne namnet.

Alla läroböcker i kinesiska har minst ett kapitel som handlar om det kinesiska nyåret, den viktigaste högtiden i landet, helgen då familjerna återförenas. Det gör även boken som jag använder mig av för att förbereda mig för HSK. HSK är ett slags standardprov i språket som visar vilken nivå man har uppnått.

Det regnade så mycket i morse när jag intervjuade några människor på stan i att min mobiltelefon gick sönder. Jag har en reservtelefon som jag kan använda men programmet Pleco fungerar inte på den. Ingen ordbok längre alltså.

Jag stannar här till den åttonde juli. Arbetar till den 30:e juni. Den sista veckan tänkte jag resa runt lite. Har en bekant i Suzhou som jag planerar att träffa. Jag får besök från Sverige också.

Skatt heter för övrigt 税, shuì.

2009:106 Nationaldagen

Det finns så många träd kring byggnaden och trädgården att man inte kan förstå att man befinner sig i huvudstaden som annars mest gjort sig känd för sten, glas och aluminium. Barn leker bland äppelträden. Olika grupper av vuxna står inbegripna i samtal. Har inte lärt mig mingla. Behöver därför ett glas.

Jacob's Creek Chardonnay. Korkat inhemskt rödtjut. Blågula folkdräkter, varmkorv och jordgubbstårta. Ambition och profession. Jag pratar med en dagstidningsjournalist vars artiklar jag länge har tyckt varit intressanta. Trots två år här har jag aldrig stött på honom. Han som är på väg bort, tv-journalisten, är där också, lite slirig men som alltid trevlig. Pratar en stund med honom också. En affärsman med tre decennier i landet berättar intressant om det som hände för 20 år sedan. Hans inställning till landet är varken den överslätande som jag dessvärre möter alltför ofta bland oss utlänningar. Inte heller den enkelspårigt och oinsatt kritiska. Å andra sidan, om man har den senare, orkar man inte vara här så länge.

Sedan går vi till en chardonnay/pinot noir-middag i höghuset. Ett australiensiskt litet vinhus, Bass Phillip, står för flaskorna. Vinerna är bra men pn är och förblir en svår druva för mig. Vet inte hur den ska smaka. Alla viner är "rena". Vinmakaren pratar lite för mycket om biodynamik för att jag ska kunna respektera presentationen. Torres är representeranter i landet.

Chefen som försöker roa oss med att imitera den svenske kocken i mupparna är där. Och som vanligt, tja. Maten hästhäst-tigertiger men bättre än sist. En mikrofon vandrar runt bland gästerna vid efterrätten. En massa trams sägs. Middagen omvandlas till något slags martini-partaj i baren. Eftersom jag av någon obegriplig anledning förlorat mitt sinne för humor, tillika min tolerans för trams, så lämnar jag slaget i smyg.

Hade egentligen tänkt se fotbollsmatchen med grannen J. Nu var vi båda, tack och lov, alltför trötta för det.

2009:105 Tidigare under dagen, på torget

Jag vet inte vad de tänker dricka för viner i 50-våningshuset ikväll. Blev ditbjuden men tackade nej. Det skulle aldrig gå att låtsas som den här dagen var en vanlig dag och bli rusig med inhemska och utlänningar.

Vi var sex västerlänningar som tog tunnelbanan härifrån till torgets sydöstra hörn vid elvatiden. Jag hade tagit med mig pass, uppehållstillstånd och kamera. När vi kom upp i ljuset, på torgets sydöstra hörn öppnade jag kameraväskan för poliserna.
"Ditt pass!"
Jag gav dem både pass och uppehållstillstånd. De bläddrade.
"Är du här ensam eller tillsammans med någon?"
"Jag har kommit hit med dem". Jag pekade på de fem kvinnorna som jag åkt dit med. Som samtliga slapp all form av kontroll för övrigt.
"Är de kollegor?"
"Nej, de är vänner."
"Jobbar du här?"
"Ja."
"Med vad?"
"Jag är redaktör, jag hjälper en författare här."

Blev insläppt. På torget fanns poliser och militärer vilket inte var överraskande. Unga män i jeans, t-tröjor och i flera fall solglasögon stod uppställda, så att de inte skulle se ut som de stod uppställda men det gjorde det, med 20 meters intervall och följde besökarna på avstånd. Många hade paraplyer. De användes både för att skydda mot den stekande solen och för att blockera oönskade Kodak-ögonblick. (Med det senare avser jag när turister eller nyfikna försökte fotografera militärer eller poliser.)

De civilklädda unga männen hade alla broscher med ett patriotiskt motiv på tröjorna. Så man såg att de inte smälte in. Kanske var det meningen. Jag frågade var man kunde köpa broscherna.
"Det kan man inte" egentligen "det får man inte."
Vi gick omkring, fotograferade, tog gruppbilder, hjälpte inhemska att ta gruppbilder, letade efter någonstans att köpa vatten - det fanns inget - och svettades. Det var inte "business as usual" på torget. Därtill var poliserna, militärerna och de unga männen för många.

Vi tog tunnelbanan från torgets nordöstra hörn, även på stationen såg man de unga männen, vi hoppade på tåget österut, bytte till den andra linjen vid en station och åt sen lunch här i närheten.

De få gånger jag har pratat med folk i landet om det som hände så har jag, om de jag pratat med överhuvud taget känner till det, mötts av reaktioner av typen att "Det kanske var hemskt men vi måste gå vidare."

Det är fel. De som fängslats, torterats och dödats måste få upprättelse. Föräldrar till unga som dödades måste få visshet. Den officiella siffran över antalet dödade är drygt 300. Men det finns uppskattningar om att det rör sig om så många som 3000.

Studenten J tog upp det här med sin lärare idag under lektionen. "Vi vill inte prata om det här." sa läraren först. Och sedan: "Hur kan du känna till det här?"
"Hela världen känner till det." sa J. Läraren lät henne förstå att ämnet var färdigdiskuterat.

Bra att USAs utrikesminister visar att ekonomin inte är det enda som står på dagordningen i förbindelserna med det här landet! (Förutsägbart och så oändligt sövande att reaktionen härifrån skulle vara av den här sorten.)

Bra länk här för övrigt.

2009:104 Jag är så sömnig att jag inte ens får till en rubrik

Jag har druckit olika Great Wall-varianter, jag har druckit Dragon Seal och Changyu. Inget vin har varit okej. Grace Vineyards produkter är däremot hyggliga. Men för dyra. Nu släpper vingården tillsammans med Torres några muscat-baserade viner i begränsad upplaga. Det blir ett partaj nästa vecka med anledning av släppet. Har i skrivande stund inte bestämt mig för att gå. Muscat är en av de fyra "finare" druvorna som odlas i Alsace. Hur den tar sig ut på kinesiska rankor är intressant men jag vet inte om jag orkar med det sociala kring evenemanget.

Idag har jag barnvaktat, jobbat, sprungit fem kilometer utan att få endorfinkick, ätit för mycket thai och varit arg.

Läs det här apropå övermorgon.

2009:103 Hur förhålla sig?

Vi firade S nio år idag igen. Hon fyller år på 儿童节 som är barnens dag här i Folkrepubliken. Det firades med lammkotletter, sallad, strips inköpta på den kitschiga Xinjiang-krogen om hörnet och Savannah Pinotage. En rättvisemärkt box som är riktigt hygglig.

Annars hade jag lektion i två timmar. Min lärare hade tagit med sig en mango från Guangdong där hon hade firat drakbåtshelgen med broderns familj.
Peking är klibbigt varmt nu, luften står stilla, den är grå och den tränger sig på.

Jag läser om det som hände för 20 år sedan, om motarbetandet av de jurister i landet som just nu försöker att arbeta med mänskliga rättigheter och om saboterandet av förståelsen av det som hände under jordbävningen i Sichuan ifjol. Det är nedslående.