Jag hade lämnat efter jobbet-glöggen och begav mig mot Birger Jarlsgatan för att träffa M. På kontoret där han arbetar hade det varit vinprovning. Det fanns en karaff med Barolo i köket, enligt M. Vi gick dit för att hälla upp varsitt glas men upptäckte att karaffen var borta. Städpersonalen hade tömt och diskat den. Två bibar av en enklare sort stod och väntade på att tappas på sitt sista vin. Hällde upp och smakade. Kartigt, eländigt var det. Ju äldre jag blir, desto mindre tolerant blir jag mot dåligt vin. I torsdags, i ett jobbsammanhang, drack jag ett vitt som var så oljigt, parfymerat tunt och sliskigt att jag ställde ifrån mig glaset efter en läppjing. (Heter det så?)
Nåväl M och jag spelade två matcher pingis där uppe på kontoret. När vi gjorde det förra gången använde vi en papprulle som nät vilket gav ordet nätrullare en ny innebörd. Racketarna var små och svårspelade då. Nu satt där ett riktigt nät: Stiga Private och racketarna var fullstora. Alltså, om ni inte har fattat det: pingis is the shit.
Susan Sarandon har tydligen fattat det. För övrigt är jag och M är nästan jämbördiga i sporten, han är bara lite bättre.
Det där eländiga boxvinet förblev odrucket.
Vi promenerade ner till mitt logi här i Gamla Stan, jag var tvungen att göra mig av med lite saker. Sedan gick vi till en liten bar i samma stadsdel där jag drack en ginbaserad drink som hette aviation, M något ryebaserat. Jag kan inte med rye längre. En gång i tiden brukade jag och min dåvarande sambo dricka Wild Turkey framför teven på fredagkvällarna. Jag tyckte dessutom att det var gott. Nu, aldrig. Den bruna spriten kanske inte har en plats i mitt liv längre.
Aviation var emellertid fantastisk, trots att det fanns en ppm viollikör i den. (gin, maraschino, socker, citron och så viollikör).
Bordet på Sjögräs var beställt till 21. Vi anlände redan kvart i. Nej, alla bord var upptagna, de föreslog att vi skulle gå till baren bredvid. Därinne var det glest med folk, en DJ spelade något västindiskt, vi var inte sugna på drinkar så vi tog en promenad runt kvarteret. Vi kom tillbaka till Sjögräs. En halvtimme efter nio fick vi sätta oss vid bordet.
Eftersom vi fick menyn redan medan vi väntade så hade jag bestämt mig för att kvällen skulle gå i ankans tecken. Beställde därför anklever sous-vide med lomo, rödbetspuré, syrligt äpple och nötkross. (För er som inte vet det är sous-vide en vakuumbaserad tillagningsmetod och lomo en lufttorkad skinka, rätta mig om jag har fel.)
Det var klockrent, de rostade hasselnötterna fick mig dessutom att med vemod minnas de turkiska som en gång såldes i en butik vid Möllevångstorget för att sen försvinna för gott. Snyggt upplagt var det också. Syra, sötma och fetma i bra fördelning.
M åt mjukbakad purjolök med grodlårsragu, forellrom, smörsås och körvel. Det smakade vår.
Vinerna då? Ja det första, en halvtorr riesling som servitrisen rekommenderade, var tunt hade ingen petroleum eller något annat att erbjuda. Jag avböjde.
I stället blev det en sydafrikansk semillon. Den doftade sur fil och rök och hade låg syra. En kuriositet som jag är glad att jag provade. För fem år sedan hade jag emellertid varit entusiastisk. Nu är jag bara reaktionär. M drack en passabel riesling från Rheingau.
Vår servitris hade rekommenderat en generisk bordeaux till min anka. Jag tyckte att den som jag fick smaka, Pont Rouge, var snipig. Min fråga "bordeaux var då?" möttes av en frågande om än positiv och glad min. Nej jag ville hellre ha pinot noir. Fick smaka en sådan som jag omedelbart förälskade mig i. M drack en märklig crôzes-hermitage. Märklig för att den var så snäll och obalanserad.
Min ankkorv serverades med förutom bacon, belugalinser, cidervinägersenap, vinteräpple som ni kan läsa på sajten även ett spett med friterade potatiskuber och kalvbräss. Kryddblandningen i korven, jag kunde skönja stjärnanis och kryddpeppar, lirade inte helt med mig. Belugalinserna var snäppet för hårda och på tok för salta. Det som var sensationellt stavades kalvbräss. Smälte i munnen, svagt vitlökssmakande. Vi pratade om varför det inte man aldrig ser ko
bräss. Är det någon läsare som vet?
M åt Gris Iberico som var en härligt fet konfiterad fläsksida - tror jag - med inslag av fläsk i fettet. Den samsades med svart trumpetsvamp, rostade pärllökar, korv, tryffel och en poänglös pumpapuré, poänglös för att den var så syrafattig. Men annars var det en lyckad rätt.
Till efterrätt blev det profiteroller med mascarponeglass av bourbonvaniljtypen, lemon curd och färska - läs upptinade alternativt långflygna hallon. Den ende producent som jag kände igen i vinlistan - Kracher - hade producerat beerenauslesen som vi drack till. Den är bra, jag minns den från en kick-off i Rånäs 2005.
Det finns tre saker jag inte förstår med Sjögräs. Menyerna som är skrivna på vanligt A4-papper ser billiga ut, svajar både språkligt och typsnittsmässigt. Dessutom används citationstecken på ett tveksamt sätt.
Vinglasen som används är av den tjockare typen, inte av den värsta med en tjock kant längst upp. Och det spelar faktiskt roll. Åtminstone för mig.
Och det tredje är att det inte finns tillräckligt många bra vin på glas. Förutom bourgognen och beerenauslesen var vinerna som vi drack medelmåttiga*. Maten var bättre än bra men inte i samma klass som Rolfs Kök eller Deville.
Stony Brook Semillon Reserve
Sedan gick vi till Grill Ruby och drack ett glas bourgogne. Det första vi smakade fick vi skicka ut, det var oxiderat. Det andra var bättre men inte så bra som
senast.
*Uppdatering: vinerna var nog genomgående bra men de kom inte till sin rätt igår kväll.
