29/7. Jag gör min morgongymnastik och jag tar ett dopp i vattnet vid kusten som vetter mot Tyskland. Det kan vara 18 grader. Det är uppiggande. Vid den sena frukosten får jag höra M:s far berätta om vad han har arbetat med och vad han gör som pensionär. Det är intressant. Så intressant att jag blir sen i avfärden.
En parentes. Det går inte att skriva om personer och använda bokstäver istället för namn! Nu skulle jag precis introducera en tredje M i den här framställningen. Ska jag kalla honom för formgivar-M, eller trumslagar-M eller Umeå-M? Ni ser det blir hackigt värre. Jag förenklar och kallar honom för Magnus.
Vi befann oss vid min avfärd som alltså var sen. Kanske också sen i förhållande till min träff med Magnus på Bastard kl 17. Klockan 1232 lämnade jag Smygehamn och tänkte att det bara skulle ta tre och en halv timme att cykla tillbaka till Malmö, parkernas stad. Nu fanns det några omständigheter som talade emot det. Dels var det motvind, dels skulle jag cykla via Trelleborg och de burgna orterna Höllviken, Falsterbo och Ljunghusen för att sedan angöra Malmö rakt söderifrån. En lite längre sträcka än de 46 km som jag tillryggalagt på hitvägen. Det kanske största hindret för mig var emellertid att det inte går att cykla in i Malmö rakt söderifrån som jag hade tänkt. De enda sammanhängande vägarna i trakten är nämligen E6 och E22 och på dem cyklar man inte. Jag blev varse det i utkanten av Trelleborg. Strax efter att jag cyklat väldigt nära ett tornfalkspar i en villaförort.
Jag korsade E6:an i en rondell och tog ut vägar med riktning mot Östra Grevie. Det som ser bra ut på kartan är inte alltid det i verkligheten. Minst sex kilometer gjorde jag på leriga grusvägar som delvis spolats av regnet och på vilka det nu låg ett lager med brunt lergrus. Gertrud blev alldeles brunfläckig och det gick synnerligen trögt. Först i utkanten av Fuglie kom jag ut på asfalt igen. Jag hade då ett val. Antingen ta vänster mot Vellinge eller höger mot Östra Grevie. Det var längre till Vellinge på en väg som saknade vägrenar. Hur sträckan från Vellinge till Malmö såg ut visste jag inte. Till Östra Grevie var det en kort bit och därifrån visste jag att det var cykelväg hela vägen längs 101 till Malmö. Vellingevägen var sammanlagt kortare men jag valde den andra av säkerhetsskäl.
I Östra Grevie åt jag en korv och ringde Magnus. Då var klockan 16. Jag trodde att det skulle ta en knapp timme in till stan. Efter inkvartering hos A, Boch H, dusch och omklädning promenerade jag så ner till Mäster Johansgatan 11. Därinne hade Magnus då suttit med ett glas vouvray en stund. Fortsättning följer.
64 kilometer cyklade jag.
31 juli 2011
2011:44 Vart är Sverige på väg? undrade han.
28/7 Jag skulle inte kunna skriva: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs." För det stämmer inte. Och jag skriver ju bara sådant som stämmer. Som att jag alltid vaknar tidigt. Det gäller i allmänhet och torsdag den 28:e juli i synnerhet. Jag har alltså för vana att stiga tidigt ur sängen och det gjorde jag nu också. Kring halv nio. Runt mig var det tyst. Tjejerna sov i en annan byggnad. Jag bloggade, gick ner i köket för att diska de få köksartiklar som lämnats föregående kväll. Läste ut Lasse Wierups och Erik de La Regueras "Kokain". Det är ett angeläget ämne och författarna har lagt ner en massa arbete på tegelstenen. Inte minst notapparaten visar det. Men den är likväl tråkigt skriven. Jag läste ut den på ren vilja. "Infiltratören" är betydligt bättre, tycker jag.
Gick sedan ut på gården och tog bort marshmallow-kladdet från grillgallret. Därute stänkte det lätt. Himlen var grå som en lokal ordningsstadga. Från tjejernas hus hördes intet. Först vid elva steg de upp.
Vi bestämde efter frukost att jag, P och flickorna skulle gå ner till husen vid sydspetsen medan M städade. Där kan man köpa äggakaga, fika, titta på kaniner och gå till Sveriges sydligaste punkt. Så det gjorde vi. Nja, vi åt inte äggakaga. När vi var klara skulle vi ta bussen till Ystad och M skulle hoppa på från en hållplats närmare huset. Regnet hade tilltagit och nu blåste det dessutom.
Jag ringde till Bastard för att beställa bord för fredagen. Det var fullt men vi kunde komma till baren och se om det fanns en öppning.
Vi busshållplatsen upptäckte vi att den tur vi hade tänkt att ta bara gick till Skateholm. Nästa tur gick överhuvudtaget inte under sommaren. Flickorna började bli hungriga. Först en och en halv timme senare, när alla som hade blivit blöta fått torra kläder och vi hade provianterat med matsäck från Coop, kom vi ombord på buss 190 mot Ystad.
Inne i Ystad forsade regnet och det var knappt tolv grader. Det finns bra kläder men det finns också väder som gör att man trots sådana kläder inte vill vandra i städer. Och sådant väder var det.
Tjejerna skulle shoppa. Jag köpte vykort och satt sedan utanför klädbutikens provrumsbås och spelade Tetris på den smarta telefonen medan jag väntade på att de skulle bli klara. Hade också gärna handlat men som cykelturist har jag full packning och kan därför inte frakta ytterligare föremål. Jag ägnade för övrigt inte en tanke åt kommissarie Wallander.
När klockan var sex gick vi till Espresso House för att fika. Halv nio gick bussen tillbaka mot Smygehamn efter en kort sittning på Max där flickorna fick skärmar med sina mål. Den där typen som man sätter upp på fönstren i bilen för att skugga mot solsken. Motivet på skärmarna var Scooby Doo-gängets bil, The Mystery Machine. "Hon vill jag vara" sa sexåriga S och pekade på Velma, den smarta tjejen i gänget, hon som bär glasögon. Det finns alltså hopp om framtiden.
Jag gjorde en pastasås på den överblivna karrén, vi drack Il Conte och åt en lokalproducerad, fantastiskt god vaniljglass till efterrätt. Sedan försökte vi få vissa epostkonton och appar att fungera i Ipaden. Det gick sådär. Varför tar jag alltid på mig rollen som IT-expert? Kan ju egentligen ingenting.
Jag blev trött vid halv två och gick och lade mig. Cyklade inte en kilometer den här dagen.
Gick sedan ut på gården och tog bort marshmallow-kladdet från grillgallret. Därute stänkte det lätt. Himlen var grå som en lokal ordningsstadga. Från tjejernas hus hördes intet. Först vid elva steg de upp.
Vi bestämde efter frukost att jag, P och flickorna skulle gå ner till husen vid sydspetsen medan M städade. Där kan man köpa äggakaga, fika, titta på kaniner och gå till Sveriges sydligaste punkt. Så det gjorde vi. Nja, vi åt inte äggakaga. När vi var klara skulle vi ta bussen till Ystad och M skulle hoppa på från en hållplats närmare huset. Regnet hade tilltagit och nu blåste det dessutom.
Jag ringde till Bastard för att beställa bord för fredagen. Det var fullt men vi kunde komma till baren och se om det fanns en öppning.
Vi busshållplatsen upptäckte vi att den tur vi hade tänkt att ta bara gick till Skateholm. Nästa tur gick överhuvudtaget inte under sommaren. Flickorna började bli hungriga. Först en och en halv timme senare, när alla som hade blivit blöta fått torra kläder och vi hade provianterat med matsäck från Coop, kom vi ombord på buss 190 mot Ystad.
Inne i Ystad forsade regnet och det var knappt tolv grader. Det finns bra kläder men det finns också väder som gör att man trots sådana kläder inte vill vandra i städer. Och sådant väder var det.
Tjejerna skulle shoppa. Jag köpte vykort och satt sedan utanför klädbutikens provrumsbås och spelade Tetris på den smarta telefonen medan jag väntade på att de skulle bli klara. Hade också gärna handlat men som cykelturist har jag full packning och kan därför inte frakta ytterligare föremål. Jag ägnade för övrigt inte en tanke åt kommissarie Wallander.
När klockan var sex gick vi till Espresso House för att fika. Halv nio gick bussen tillbaka mot Smygehamn efter en kort sittning på Max där flickorna fick skärmar med sina mål. Den där typen som man sätter upp på fönstren i bilen för att skugga mot solsken. Motivet på skärmarna var Scooby Doo-gängets bil, The Mystery Machine. "Hon vill jag vara" sa sexåriga S och pekade på Velma, den smarta tjejen i gänget, hon som bär glasögon. Det finns alltså hopp om framtiden.
Jag blev trött vid halv två och gick och lade mig. Cyklade inte en kilometer den här dagen.
2011:43 Mot Smygehamn
27/7. Den hårt arbetande personalen på Fridhems Cykelaffär, Östra Rönneholmsvägen 26 i Malmö, ställer ut cyklar på trottoaren utanför butiken innan klockan 9 då butiken öppnar. På Gertrud har de bytt bromsbelägg i bak och justerat växelmekanismen. Det märks när jag cyklar iväg.
Jag stannar vid Boulangerie du Triangle på samma gata på vägen hem till A, B och H och köper surdegsbröd till dagens frukost samt fyra söta bakverk till dagens utflykt i Folkets Park. I parken får H både rida ponny och bada i plaskdammen. Vi dricker kaffe och delar bakverken, det med päron och vit choklad är godast. Jag är nog hemmablind men kan på rak arm inte erinra mig att vi har något inträdesfritt liknande i Stockholm. Folkets park i Malmö känns som folkets park.
Klockan ett ska vi träffa redaktör M på Smak som är konsthallens restaurang. På vägen dit passerar vi den förhållandevis nya stationen utanför Triangeln. Jag tycker att delen ovan jord liknar en bit av ett insekts fasettöga. Snyggt!
På Smak beställer jag en fläsksida med lite godsaker och en flaska Ebbot Ale till den. A äter en soppa, B en risotto och M en lax. Vi sitter utomhus, det är bra väder och lagom svalka på innergården. Fläsksidan är den godaste jag ätit, smakar som om den behandlats med vin på något sätt och eller med något som gett en lätt fermenterad smak, som kinesiska svarta bönor.
Det är dumt av mig att ha så dålig framförhållning, redaktör M fick veta först när jag satt på Öresundståget att jag var på väg till Malmö. Nästa gång ska jag vara bättre ute i tid. Den dåliga framförhållningen beror iofs på andra faktorer som jag väljer att inte blogga om. Även de självförvållade.
Hursomhelst är det som vanligt väldigt trevligt att återse redaktör M. Får reda på att hon och maken ska vara på Bastard med några vänner på fredagen. Förhoppningsvis ses vi igen där.
Klockan 1544 har jag såpass bra koll på cykelvägen till Smygehamn att jag kan cykla iväg. Amiralsgatan, Lantmannagatan och Lönngatan. I Jägersrotrakten kommer jag ut på väg 101 mot Anderslöv. Den har cykelbana som går parallellt hela vägen till Östra Grevie där jag viker av söderut. Medvind och sol, men inte för varmt - det är drömvädret. En kort sträcka på grus får mig inte ur humör. Hela tiden är himlen nära eftersom det är genom utpräglade jordbruksbygder jag cyklar. Det är lätt kuperat. En kort sträcka befinner jag mig på den hårt trafikerade 108:an mot Trelleborg men är strax ute på småvägarna igen. Halv sju kommer jag fram till lärar-M:s (den M som åsyftas i fortsättningen är lärar-M) sommarställe som ligger nära stranden.
Hon är där med sexåriga dottern I. En väninna till M, P, är där med sin sexåriga dotter S. När P handlar på Coop så går betalkortsystemet ner för vissa bankkort. Hon ringer och jag promenerar dit för att betala med mitt. Tillbaka i huset marinerar vi fläsket, gör tsatsiki och aioli, har lite förfest i köket där flickorna dansar till Veronica Maggio från en Ipad, medan vi vuxna dricker Il Conte. Sedan grillar vi, eller rättare sagt M, fläsket och trotsar därmed könsmaktsordningen som säger att det är män som grillar. Det blir också grillade marshmallows till efterrätt. Vädret är passabelt, vi kan sitta ute. Vi pratar, efter att sexåringarna lagt sig, till halv tre.
Cyklade 46 km.
Jag stannar vid Boulangerie du Triangle på samma gata på vägen hem till A, B och H och köper surdegsbröd till dagens frukost samt fyra söta bakverk till dagens utflykt i Folkets Park. I parken får H både rida ponny och bada i plaskdammen. Vi dricker kaffe och delar bakverken, det med päron och vit choklad är godast. Jag är nog hemmablind men kan på rak arm inte erinra mig att vi har något inträdesfritt liknande i Stockholm. Folkets park i Malmö känns som folkets park.
Klockan ett ska vi träffa redaktör M på Smak som är konsthallens restaurang. På vägen dit passerar vi den förhållandevis nya stationen utanför Triangeln. Jag tycker att delen ovan jord liknar en bit av ett insekts fasettöga. Snyggt!
På Smak beställer jag en fläsksida med lite godsaker och en flaska Ebbot Ale till den. A äter en soppa, B en risotto och M en lax. Vi sitter utomhus, det är bra väder och lagom svalka på innergården. Fläsksidan är den godaste jag ätit, smakar som om den behandlats med vin på något sätt och eller med något som gett en lätt fermenterad smak, som kinesiska svarta bönor.
Det är dumt av mig att ha så dålig framförhållning, redaktör M fick veta först när jag satt på Öresundståget att jag var på väg till Malmö. Nästa gång ska jag vara bättre ute i tid. Den dåliga framförhållningen beror iofs på andra faktorer som jag väljer att inte blogga om. Även de självförvållade.
Hursomhelst är det som vanligt väldigt trevligt att återse redaktör M. Får reda på att hon och maken ska vara på Bastard med några vänner på fredagen. Förhoppningsvis ses vi igen där.
Klockan 1544 har jag såpass bra koll på cykelvägen till Smygehamn att jag kan cykla iväg. Amiralsgatan, Lantmannagatan och Lönngatan. I Jägersrotrakten kommer jag ut på väg 101 mot Anderslöv. Den har cykelbana som går parallellt hela vägen till Östra Grevie där jag viker av söderut. Medvind och sol, men inte för varmt - det är drömvädret. En kort sträcka på grus får mig inte ur humör. Hela tiden är himlen nära eftersom det är genom utpräglade jordbruksbygder jag cyklar. Det är lätt kuperat. En kort sträcka befinner jag mig på den hårt trafikerade 108:an mot Trelleborg men är strax ute på småvägarna igen. Halv sju kommer jag fram till lärar-M:s (den M som åsyftas i fortsättningen är lärar-M) sommarställe som ligger nära stranden.
Cyklade 46 km.
28 juli 2011
2011:42 Alingsåstrakten, Göteborg och Malmö
18-24/7. Under de här dagarna använder jag Gertrud, min cykel, sparsamt. Mest hänger jag i fritidshuset dit jag bjuder advokaten och senare kulturchefen. Vi grillar, paddlar och badar. Dricker ch-9 (Vieux Lazaret) och Lurtons Les Fumées Blanches. Advokaten och kulturchefen åker och delar av släkten anländer. Vi dricker Launois bdb-champagne och äter varmrökt lax. Kusin B berättar att hon och sambon M ska bli föräldrar.
Under helgen domineras nyheter, facebook, bloggar och twitterflöden av det ohyggliga som skett i Norge.
På söndagen tar jag cykeln på tåget till Göteborg för att träffa G och J med döttrarna S och B. Den familjen bor numera på Gotland men är i Göteborg för att tömma en lägenhet. Vi träffas i Mölndal där det i Kvarnbyn pågår en utställning om cirkusvärlden. Jag har cyklat från Centralstationen i Göteborg ut till Mölndal. Cykelvägarna i och kring Sveriges andra stad är föredömligt väl utmärkta. Utställningen är också bra för barn och vuxna.
Indisk hämtmat från "Tre Indier" på kvällen.
25/7. Jag cyklar till stationen för att boka hemresa från Malmö i slutet av veckan. Mannen som hjälper mig förstår inte hur man hittar cykelavgångarna. Han får hjälp av en yngre kollega. Det visar sig att cykelplatserna är upptagna. Medan jag är på stationen hålls en tyst minut för offren i Norge. Allt arbete avstannar och det blir stilla inne i lokalen.
Under måndagen passar vi på att träffa I och T med två av deras söner - den tredje är på seglarläger - i Slottsskogen. Lunch i Villa Belparc.
Jag tar Öresundståget 1642 till Malmö och kliver av i den nya moderna stationsdelen som ligger under jord. Cyklar hem till A och B med dottern H där jag ska bo under några nätter. A har köpt Le Chenin och häller upp ett glas till
mig i köket. B gör pizzor som tillsammans med de som jag åt hos K och T på pensionatet i Södermanland är årets godaste. Det är för övrigt gott att träffa dessa varma och generösa vänner igen! En bib från Allegrini tar vid när Le Chenin tar slut.
26/7 På tisdagen lämnar jag in Gertrud hos en reparatör på Rönneholmsvägen. Bromsbeläggen vid bakhjulet är utslitna och växelmekanismen för främre kransen har kärvat.
Jag beställer tågbiljett för resan hem genom bolaget Veolia som tar cyklar på samtliga tåg på sträckan Malmö - Stockholm.
Vi, dvs jag och familjen jag bor hos, cyklar till Beijers park i Kirseberg där vi har picknick på bagels som vi har köpt i Värnhem. H leker i lekparken. Solen skiner och luften känns, liksom livet, lätt.
Vi åker till Möllevångstorget och handlar grönsaker och korv till kvällens middag.
Jag försöker få ut min tågbiljett genom ATG-ombudet på Amiralsgatan. Men mannen som driver stället "befattar sig inte med biljettutskrifter" eftersom han"är störst på trav och spel i Malmö". "Det sliter på skrivarna, dessutom". Han säger också att jag "inte behöver stå där som ett frågetecken". Jag köper en cola till A. "Du behöver inget kvitto!" säger ATG-ombudet och föreslår sedan var jag, som avbrutit hans spel- och travtransaktionsflöde, kan få biljetterna utskrivna istället. Dock på en så snabb skånska att jag inte hinner uppfatta en stavelse.
Jag googlar istället; i närheten av Möllevångstorget finns ett ombud där jag får mina biljetter. Personalen är ett under av vänlighet.
Vi grillar korvarna på innergården till bostadsrättsföreningen som A och B tillhör. Det finns en port till grannföreningsgården där så att medlemmar i båda föreningarna kan umgås. Vi dricker Le Busche till korven och den ljuvliga salladen som A gjort enligt LFW:s recept.
A bjuder in några grannar på ett glas. Och det visar sig som vanligt att världen är mindre än jag föreställt mig. En av grannarna vid bordet är nämligen syster till en av mina grannar, som jag känner, i Stockholm.
Sedan sitter vi dvs jag, A och B i köket och diskuterar musik över en åttaårig Rioja (Murrieta). Den hade varit bättre till mat. Härlig dag, tvivelsutan! 2 km cyklade.
Under helgen domineras nyheter, facebook, bloggar och twitterflöden av det ohyggliga som skett i Norge.
På söndagen tar jag cykeln på tåget till Göteborg för att träffa G och J med döttrarna S och B. Den familjen bor numera på Gotland men är i Göteborg för att tömma en lägenhet. Vi träffas i Mölndal där det i Kvarnbyn pågår en utställning om cirkusvärlden. Jag har cyklat från Centralstationen i Göteborg ut till Mölndal. Cykelvägarna i och kring Sveriges andra stad är föredömligt väl utmärkta. Utställningen är också bra för barn och vuxna.
Indisk hämtmat från "Tre Indier" på kvällen.
25/7. Jag cyklar till stationen för att boka hemresa från Malmö i slutet av veckan. Mannen som hjälper mig förstår inte hur man hittar cykelavgångarna. Han får hjälp av en yngre kollega. Det visar sig att cykelplatserna är upptagna. Medan jag är på stationen hålls en tyst minut för offren i Norge. Allt arbete avstannar och det blir stilla inne i lokalen.
Under måndagen passar vi på att träffa I och T med två av deras söner - den tredje är på seglarläger - i Slottsskogen. Lunch i Villa Belparc.
Jag tar Öresundståget 1642 till Malmö och kliver av i den nya moderna stationsdelen som ligger under jord. Cyklar hem till A och B med dottern H där jag ska bo under några nätter. A har köpt Le Chenin och häller upp ett glas till
mig i köket. B gör pizzor som tillsammans med de som jag åt hos K och T på pensionatet i Södermanland är årets godaste. Det är för övrigt gott att träffa dessa varma och generösa vänner igen! En bib från Allegrini tar vid när Le Chenin tar slut.
26/7 På tisdagen lämnar jag in Gertrud hos en reparatör på Rönneholmsvägen. Bromsbeläggen vid bakhjulet är utslitna och växelmekanismen för främre kransen har kärvat.
Jag beställer tågbiljett för resan hem genom bolaget Veolia som tar cyklar på samtliga tåg på sträckan Malmö - Stockholm.
Vi, dvs jag och familjen jag bor hos, cyklar till Beijers park i Kirseberg där vi har picknick på bagels som vi har köpt i Värnhem. H leker i lekparken. Solen skiner och luften känns, liksom livet, lätt.
Vi åker till Möllevångstorget och handlar grönsaker och korv till kvällens middag.
Jag försöker få ut min tågbiljett genom ATG-ombudet på Amiralsgatan. Men mannen som driver stället "befattar sig inte med biljettutskrifter" eftersom han"är störst på trav och spel i Malmö". "Det sliter på skrivarna, dessutom". Han säger också att jag "inte behöver stå där som ett frågetecken". Jag köper en cola till A. "Du behöver inget kvitto!" säger ATG-ombudet och föreslår sedan var jag, som avbrutit hans spel- och travtransaktionsflöde, kan få biljetterna utskrivna istället. Dock på en så snabb skånska att jag inte hinner uppfatta en stavelse.
Jag googlar istället; i närheten av Möllevångstorget finns ett ombud där jag får mina biljetter. Personalen är ett under av vänlighet.
Vi grillar korvarna på innergården till bostadsrättsföreningen som A och B tillhör. Det finns en port till grannföreningsgården där så att medlemmar i båda föreningarna kan umgås. Vi dricker Le Busche till korven och den ljuvliga salladen som A gjort enligt LFW:s recept.
A bjuder in några grannar på ett glas. Och det visar sig som vanligt att världen är mindre än jag föreställt mig. En av grannarna vid bordet är nämligen syster till en av mina grannar, som jag känner, i Stockholm.
Sedan sitter vi dvs jag, A och B i köket och diskuterar musik över en åttaårig Rioja (Murrieta). Den hade varit bättre till mat. Härlig dag, tvivelsutan! 2 km cyklade.
27 juli 2011
2011:41 Den grandiosa föreställningen om den egna betydelsen
17/7. Fritidshuset ligger utanför Alingsås. Att ta sig dit från Orust är att färdas drygt tio mil. Över Lilla Edet om man har cykel.
Strax efter elva börjar jag cykla. Det regnar på vägen till Svanesund. Jag har "Nixon" med Lambchop imp3-spelaren.
"Eru go?" frågar tidningsbudet vid Svanesundsfärjan. Utan det vanliga tillägget "eller". Han syftar på att jag väljer att cykla den här dagen. Men hans tonfall är vänligt och han önskar mig lycka till på färden.
Om bilfärjan från Svanesund har ett namn så har jag glömt det. Sundet är smalt, färjan går snabbt. På andra sidan möter jag en cyklande familj. Det händer annars aldrig under min tur. Pappan har ett barn på släp i cykelvagn, två barn cyklar själva och mamman sist. Vi hejar på varandra.
Lilla Edet är bland annat känt för pappersmassaindustri i allmänhet och toalettpapper i synnerhet. Nu, i och med att denna blogg snart går om Kenzas i popularitet, kommer även Milano Special på Lars Svensgatan 5 i Lilla Edet bli känd för den stora allmänheten. Troligen för att de supersajsar kebabportionen när de får höra om mitt cyklande. Och för att de är vänliga. Medan jag äter visas den ostiga "Phenomenon" på teve. Gammal och lättrörd har jag blivit men Travoltas av kosmiska krafter drabbade rollfigur får mig inte att känna något. Åtminstone inte något som kan få mig att stanna längre än måltiden räcker.
Ut ur Lilla Edet går det först parallellt med E45. Sedan snirklar sig vägarna några mil innan jag får syn på skylten för vägen mot Sollebrunn. Ett par kilometer in på den vägen försvinner asfalten och ersätts av grus.
Grusvägar får cykeln att vibrera och skruvar att vrida sig ur sina fästen. På grusvägar måste man gira mellan gropar och sträckor där bandfordon har räfflat underlaget. Det enda förmildrande är den nästan obefintliga motortrafiken. Jag lyssnar på Bob Dylans "Slow Train Coming".
Vägen går genom kuperad barrskog. Det känns som jag är mitt i ingenstans och som att vägen aldrig ska ta slut. Men det gör den i härliga nedförsbackar i en by i Gräfsnästrakten. Jag är ute på väg 190. Det är tre kilometer till Sollebrunn åt vänster, 31 till Gråbo åt höger. Det är mot Gråbo jag ska cykla. Efter några kilometer tar jag av på vägen mot Borås. En molande men inte blockerande smärta i högra benet. Jag är för en gångs skull utled på cyklandet. Utanför Brobacka slutar regnet. Tar en bild från infarten till Alingsås.
Köper kexchoklad i den stora livsmedelshangaren. Kommer till sommarstället vid halv tio. Inkvarterar mig, lagar en vegetarisk pastarätt, dricker ett par glas Puychéric viogner och lyssnar på utrikesministerns sommarprat.
12,6 mil blev det. Nu ska jag vara i fritidshuset en vecka.
Strax efter elva börjar jag cykla. Det regnar på vägen till Svanesund. Jag har "Nixon" med Lambchop imp3-spelaren.
"Eru go?" frågar tidningsbudet vid Svanesundsfärjan. Utan det vanliga tillägget "eller". Han syftar på att jag väljer att cykla den här dagen. Men hans tonfall är vänligt och han önskar mig lycka till på färden.
Om bilfärjan från Svanesund har ett namn så har jag glömt det. Sundet är smalt, färjan går snabbt. På andra sidan möter jag en cyklande familj. Det händer annars aldrig under min tur. Pappan har ett barn på släp i cykelvagn, två barn cyklar själva och mamman sist. Vi hejar på varandra.
Lilla Edet är bland annat känt för pappersmassaindustri i allmänhet och toalettpapper i synnerhet. Nu, i och med att denna blogg snart går om Kenzas i popularitet, kommer även Milano Special på Lars Svensgatan 5 i Lilla Edet bli känd för den stora allmänheten. Troligen för att de supersajsar kebabportionen när de får höra om mitt cyklande. Och för att de är vänliga. Medan jag äter visas den ostiga "Phenomenon" på teve. Gammal och lättrörd har jag blivit men Travoltas av kosmiska krafter drabbade rollfigur får mig inte att känna något. Åtminstone inte något som kan få mig att stanna längre än måltiden räcker.
Ut ur Lilla Edet går det först parallellt med E45. Sedan snirklar sig vägarna några mil innan jag får syn på skylten för vägen mot Sollebrunn. Ett par kilometer in på den vägen försvinner asfalten och ersätts av grus.
Grusvägar får cykeln att vibrera och skruvar att vrida sig ur sina fästen. På grusvägar måste man gira mellan gropar och sträckor där bandfordon har räfflat underlaget. Det enda förmildrande är den nästan obefintliga motortrafiken. Jag lyssnar på Bob Dylans "Slow Train Coming".
Vägen går genom kuperad barrskog. Det känns som jag är mitt i ingenstans och som att vägen aldrig ska ta slut. Men det gör den i härliga nedförsbackar i en by i Gräfsnästrakten. Jag är ute på väg 190. Det är tre kilometer till Sollebrunn åt vänster, 31 till Gråbo åt höger. Det är mot Gråbo jag ska cykla. Efter några kilometer tar jag av på vägen mot Borås. En molande men inte blockerande smärta i högra benet. Jag är för en gångs skull utled på cyklandet. Utanför Brobacka slutar regnet. Tar en bild från infarten till Alingsås.
Köper kexchoklad i den stora livsmedelshangaren. Kommer till sommarstället vid halv tio. Inkvarterar mig, lagar en vegetarisk pastarätt, dricker ett par glas Puychéric viogner och lyssnar på utrikesministerns sommarprat.
12,6 mil blev det. Nu ska jag vara i fritidshuset en vecka.
25 juli 2011
2011:40 Brunsåsgate
16/7 Häromåret tog en journalist med ett adligt klingande namn och inventerade Facebookdiskussioner utifrån statusrader med tillhörande kommentarer till en krönika om en teveserie som snart skulle börja sändas. Kända journalister hade fått se ett eller flera avsnitt och diskuterade dessa på fejan. När det i och med krönikan blev känt att de hade samplats av journalisten med det adligt klingande namnet blev de samplade inte entusiastiska. Inte alls faktiskt.
Vad har då det med min cykeltur att göra? Jo, jag tänkte tillämpa samma materialanvändning här, mest av lättja. Jag kommer inte att uppge namnen på de samplade.
Började cykla vid elvatiden. Solen sken och vindarna var vänliga. Utanför Lysekil, på Färjegrillen i Finnsbo, åt jag skräpmat och tog en bild på färjeläget. Lade upp den på fejan och skrev:
"Färjeläge i närheten av Lysekil. 46 km från Smögen."
Medan jag åt chorizon med frittarna under parasollet på kioskens uteplats, med en lätt, smeksam sydlig vind mot kinden blickande ut över djupblå Gullmarn började så kommentarerna komma in. Den första från en person som jag har valt att kalla Coola Skånskan:
"Nämen, extremt nära mitt gamla lantställe, Grundsund. Du skulle kört till vänster 400 meter innan färjeläget och käkat på Brygghuset i Fiskebäckskil. Smögen suger."
Jag hade haft ett par fina dygn i Smögen trodde jag. Det var alltså inte så. Inkom strax kommentar nummer två från Coola Värmländskan:
"Håller med Coola Skånskan. Smögen känns som ett enda stort turisthak. Fickebäckskil (sic) betydligt trevligare. Men varför är Halland så bortglömt? Underbara klippor i Varberg med fästning och badhus! Och Skrea Strand i Falkenberg samt Morups Tånge (där jag f ö en gång förlovade mig bevittnade av endast skrattmåsarna, Gud fader och en gänglig fågelskådare) eller båttur ut till Väderöarna! Även inlandet som Vessigebro är otroligt vackert med böljande kullar. Halland is tha shit."
Återstår att upptäcka Halland således. Har nog en massa släkt där som jag dessvärre inte har kontakt med. I Tvååker tror jag. I fjol cyklade jag från Laholm till Varberg genom Halmstad där jag för övrigt lunchade med förtjusande familjen Brax. Utanför Halmstad brast himlen. Mitt tålamod med nordvästlig vind och himmelsk högtryckstvätt brast utanför Varberg där jag tog in på vandrarhem, sov och sedan fuskade med tåg till Göteborg. Det var min fjolårsupplevelse av Halland.
Nåväl, den vackert gula färjan Gullbritt eller Gullmaj tog mig över fjorden. Cyklade vidare i det vackra, vänliga av varma vindar fläktade bohusländska landskapet. På en hög bro till Orust, längs Vindöns västra strand och kom till sist fram till Slussen på Orust. Där gick jag ner till vattnet, tog en bild, lade upp en bild på fejan och skrev. "Slussen, Orust - dagens slutdestination"
Den uppdateringen var inte lika kontroversiellt som den där Smögen nämndes. Kommentarerna kom den här gången från Coola Brorsan, Coola Kollegan och Coola Svägerskan och löd i tur och ordning:
"Hälsa!", "Så det är där som solen är..." respektive "Oh vad vackert - halsa (sic) till alla!"
Jag bodde hos C och M i Slussen. C hade lagat en fin kycklingrätt med citroner. Till den Les Pierris. Vi spelade boule på tomtens bana. Jag vann. Sedan åt vi en fantastisk efterrätt med apelsiner, jordgubbar, rabarber och grönpeppar. Drack lite vit La Gascogne.
Uppdaterade inte mer den dagen. 7,4 mil cyklade jag.
Vad har då det med min cykeltur att göra? Jo, jag tänkte tillämpa samma materialanvändning här, mest av lättja. Jag kommer inte att uppge namnen på de samplade.
Började cykla vid elvatiden. Solen sken och vindarna var vänliga. Utanför Lysekil, på Färjegrillen i Finnsbo, åt jag skräpmat och tog en bild på färjeläget. Lade upp den på fejan och skrev:
"Färjeläge i närheten av Lysekil. 46 km från Smögen."
Medan jag åt chorizon med frittarna under parasollet på kioskens uteplats, med en lätt, smeksam sydlig vind mot kinden blickande ut över djupblå Gullmarn började så kommentarerna komma in. Den första från en person som jag har valt att kalla Coola Skånskan:
"Nämen, extremt nära mitt gamla lantställe, Grundsund. Du skulle kört till vänster 400 meter innan färjeläget och käkat på Brygghuset i Fiskebäckskil. Smögen suger."
Jag hade haft ett par fina dygn i Smögen trodde jag. Det var alltså inte så. Inkom strax kommentar nummer två från Coola Värmländskan:
"Håller med Coola Skånskan. Smögen känns som ett enda stort turisthak. Fickebäckskil (sic) betydligt trevligare. Men varför är Halland så bortglömt? Underbara klippor i Varberg med fästning och badhus! Och Skrea Strand i Falkenberg samt Morups Tånge (där jag f ö en gång förlovade mig bevittnade av endast skrattmåsarna, Gud fader och en gänglig fågelskådare) eller båttur ut till Väderöarna! Även inlandet som Vessigebro är otroligt vackert med böljande kullar. Halland is tha shit."
Återstår att upptäcka Halland således. Har nog en massa släkt där som jag dessvärre inte har kontakt med. I Tvååker tror jag. I fjol cyklade jag från Laholm till Varberg genom Halmstad där jag för övrigt lunchade med förtjusande familjen Brax. Utanför Halmstad brast himlen. Mitt tålamod med nordvästlig vind och himmelsk högtryckstvätt brast utanför Varberg där jag tog in på vandrarhem, sov och sedan fuskade med tåg till Göteborg. Det var min fjolårsupplevelse av Halland.
Nåväl, den vackert gula färjan Gullbritt eller Gullmaj tog mig över fjorden. Cyklade vidare i det vackra, vänliga av varma vindar fläktade bohusländska landskapet. På en hög bro till Orust, längs Vindöns västra strand och kom till sist fram till Slussen på Orust. Där gick jag ner till vattnet, tog en bild, lade upp en bild på fejan och skrev. "Slussen, Orust - dagens slutdestination"
Den uppdateringen var inte lika kontroversiellt som den där Smögen nämndes. Kommentarerna kom den här gången från Coola Brorsan, Coola Kollegan och Coola Svägerskan och löd i tur och ordning:
"Hälsa!", "Så det är där som solen är..." respektive "Oh vad vackert - halsa (sic) till alla!"
Jag bodde hos C och M i Slussen. C hade lagat en fin kycklingrätt med citroner. Till den Les Pierris. Vi spelade boule på tomtens bana. Jag vann. Sedan åt vi en fantastisk efterrätt med apelsiner, jordgubbar, rabarber och grönpeppar. Drack lite vit La Gascogne.
Uppdaterade inte mer den dagen. 7,4 mil cyklade jag.
2011:39 Kvantiteterna
Fredag 15/7. Jag hade sovit i samma rum för 26 år sedan. Det var samma blåblommiga tapeter då men det mindes jag inte. Vad jag däremot fick klarhet i var vilken toalett som hade bilder på och stamtavlor över det svenska kungahuset. Jag har tänkt på den toaletten men aldrig kunnat lokalisera den. Men det var alltså i det här huset, på övervåningen, som den fanns. Nu med bilder på vuxna barn till kungaparet. Det finns nog en generationsskillnad i den familjen i det avseendet. M, min vän sedan mer än trettio år, verkar föga rojalistisk. Troligen är det hennes föräldrar som vurmar eller har vurmat för Bernadotterna.
Jag sov länge. Ute var det snabbjagande molntussar och regnstänk men inte så dåligt väder att dagens planerade utflykt till Hållö skulle ställas in.
Vi bredde smörgåsar till matsäcken och packade badkläder, tog med flytvästar och gick ner till båten som var en kraftfull variant med ett par sovplatser.
En av de yngre sönerna och N styrde tillsammans ut genom sundet mellan Smögen och Kungshamn. På havet gick det så fort att att vi planade. Det kan ha tagit högst tio minuter ut till ön. "Det är sådana här båtar jag hatar när jag paddlar" hörde jag mig själv säga samtidigt som jag njöt av farten och havsluften över motorljudet.
Flera båtar, både av seglings- och motortypen hade lagt till i viken innanför Sjöräddningens brygga på Hållö. Vi lade oss utanför.
Iland gick vi upp på ön. Det var uppehåll och förhållandevis varmt. Sten, hav och himmel. En fyr, ett vandrarhem och ett kapelI.
I en jättegryta låg en groda och simmade, utan möjlighet att ta sig upp för den lodräta insidan av stenväggarna. Med hjälp av en håv som låg bredvid hålet räddade vi den.
Det fanns en badplats med lodräta klippor och en stege ner i det klara vattnet. Vi bestämde oss för ett dopp innan lunchen.
Ett sällskap bestående av en vuxen man och kvinna och en nioårg flicka, kanske en familj, satt i närheten och åt. En gråtrut flög plötsligt in, tog ett stekt ägg från en smörgås som kvinnan hade i handen, landade några meter därifrån, svalde ägget, uppgav ett hånskrattande läte och fläckade klippan.
"Jättevarmt!" ropade den yngste sonen som var först av oss i havet där han låg och plaskade med flythjälpmedel. Jag dök i strax efter. Kunde inte bekräfta. Nitton grader max, klart och salt var det.
Efter matsäcken gick vi upp i den nyrenoverade fyren som är 20 meter hög med högsta punkten 40 meter över havet Guiden berättade att den var 12:e sekund blinkar så att skenet kan ses från 21 sjömil. (En sjömil är ju som bekant 1852 meter eller båglängden motsvarande en 60-dels grad av avståndet mellan nordpolen och ekvator baserat på att jorden skulle vara sfärisk.)
Han berättade också att 364 kärlväxter har bestämts på ön och att flera fågelarter av intresse har observerats där. Vilka visste han inte, han var helt ointresserad av flora och fauna sade han uppriktigt. Man kan gifta sig i fyren.
Guiden låste sedan upp kapellet där den bortre kortsidan är fönster så att hav, klippor och horisont får tjäna som altartavla. Magnifikt.
På återvägen stannade vi till i Smögen för att köpa makrill. Där var fullt av båtar som vittnade om sina ägares ekonomiska framgångar. På bryggan var det kommers, förtäring och inmundigande. Ungdom, stickad vit bomull och Henry Lloyd.
Vi grillade makrillen till middag och drack folköl till. Medan vi lagade maten drack vi däremot en chablis från JMB. Tror att det var den ekologiska varianten. Den var, liksom fisken, sällhet.
Jag sov länge. Ute var det snabbjagande molntussar och regnstänk men inte så dåligt väder att dagens planerade utflykt till Hållö skulle ställas in.
Vi bredde smörgåsar till matsäcken och packade badkläder, tog med flytvästar och gick ner till båten som var en kraftfull variant med ett par sovplatser.
En av de yngre sönerna och N styrde tillsammans ut genom sundet mellan Smögen och Kungshamn. På havet gick det så fort att att vi planade. Det kan ha tagit högst tio minuter ut till ön. "Det är sådana här båtar jag hatar när jag paddlar" hörde jag mig själv säga samtidigt som jag njöt av farten och havsluften över motorljudet.
Flera båtar, både av seglings- och motortypen hade lagt till i viken innanför Sjöräddningens brygga på Hållö. Vi lade oss utanför.
Iland gick vi upp på ön. Det var uppehåll och förhållandevis varmt. Sten, hav och himmel. En fyr, ett vandrarhem och ett kapelI.
I en jättegryta låg en groda och simmade, utan möjlighet att ta sig upp för den lodräta insidan av stenväggarna. Med hjälp av en håv som låg bredvid hålet räddade vi den.
Det fanns en badplats med lodräta klippor och en stege ner i det klara vattnet. Vi bestämde oss för ett dopp innan lunchen.
Ett sällskap bestående av en vuxen man och kvinna och en nioårg flicka, kanske en familj, satt i närheten och åt. En gråtrut flög plötsligt in, tog ett stekt ägg från en smörgås som kvinnan hade i handen, landade några meter därifrån, svalde ägget, uppgav ett hånskrattande läte och fläckade klippan.
"Jättevarmt!" ropade den yngste sonen som var först av oss i havet där han låg och plaskade med flythjälpmedel. Jag dök i strax efter. Kunde inte bekräfta. Nitton grader max, klart och salt var det.
Efter matsäcken gick vi upp i den nyrenoverade fyren som är 20 meter hög med högsta punkten 40 meter över havet Guiden berättade att den var 12:e sekund blinkar så att skenet kan ses från 21 sjömil. (En sjömil är ju som bekant 1852 meter eller båglängden motsvarande en 60-dels grad av avståndet mellan nordpolen och ekvator baserat på att jorden skulle vara sfärisk.)
Han berättade också att 364 kärlväxter har bestämts på ön och att flera fågelarter av intresse har observerats där. Vilka visste han inte, han var helt ointresserad av flora och fauna sade han uppriktigt. Man kan gifta sig i fyren.
Guiden låste sedan upp kapellet där den bortre kortsidan är fönster så att hav, klippor och horisont får tjäna som altartavla. Magnifikt.
På återvägen stannade vi till i Smögen för att köpa makrill. Där var fullt av båtar som vittnade om sina ägares ekonomiska framgångar. På bryggan var det kommers, förtäring och inmundigande. Ungdom, stickad vit bomull och Henry Lloyd.
Vi grillade makrillen till middag och drack folköl till. Medan vi lagade maten drack vi däremot en chablis från JMB. Tror att det var den ekologiska varianten. Den var, liksom fisken, sällhet.
21 juli 2011
2011:38 Mannekängen och bråten
Torsdag 14/7. Bengtsfors. Vandrarhemsfrukosten liknar den som serverats i Nora och Karlstad och kan ätas mellan åtta och nio. Jag hade gärna sovit längre. Vid ett bord sitter ett smärre sällskap pensionärer. De pratar om att juice är skadligt. Jag beräknar tio mil till Smögen och stoppar i mig den energi som jag anser mig behöva. Inklusive juice.
Om jag betalar en hundralapp extra för rummet så slipper jag städa. Det är värt det.
En av kvinnorna som driver vandrarhemmet rekommenderar vägen förbi Billingsfors för färd mot Ed. Det är mulet och sjutton grader, vägen rak och tråkig. I Ed har Kyrkan ett fik där jag kan äta våfflor och dricka kaffe för 25 kronor. Så det gör jag. Den första våfflan är lite mjuk så jag ber dem grädda den andra längre. Den blir lite frasigare än den första men inte tillråckligt. Jag kommer att stå mig ett tag, hursomhelst.
Väster om Ed går en väg söderut mot Hedekas. Det är den idealiska cykelvägen. Knappt någon biltrafik, kullar och kurvor genom stillsamt jordbrukslandskap. Ser en tornfalk.
Några hundra meter före en tomt sitter en skylt som annonserar loppmarknad. Vid ett grånat utemöbelbord står en sminkad gestalt i overall och keps stelt lutad i en onaturlig vinkel. En skyltdocka, inser jag när den första vågen av obehag sköljt förbi. På tomten finns även traktorer, bilvrak, halvfärdiga skjul och bråte. Jag kommer att tänka på Stephen King.
Hedekas har något slags centrum. En servicebutik slash korvkiosk, Handlarn, erbjuder bland annat halv special och hel special. Jag väljer det senare. Korv, bröd och pulvermos. Messar M att jag har sex mil kvar till Smögen och beräknar (pessimistiskt) fem timmar.
Vägen mot Smögen till höger ut ur Hedekas går genom Svarteborg och Dingle - två orter som jag i likhet med flera andra under den här färden inte kände till före resan.
Få bilar, flacka sträckor längs en insjö och de första bohuslänska havsvikarna gör att det känns lättcyklat. Det kommer inte att ta fem timmar.
Ut ur Dingle styr jag Gertrud mot Kungshamn. Regnet har hängt i luften hela dagen men inte börjat falla. Jag passerar motorvägen E6 och har 30 km till Kungshamn, 20 till Hunnebostrand och 15 till Bovallstrand.
I Hunnebostrand svänger en obetänksam pensionär ut bilen där han ska lämna företräde på ett sätt som skulle kunnat resultera i en krock. Jag hann reagera och cykla i en stor båge utanför utfarten och undviker på det sättet en krock.
Jag stannar vid en mack och köper en chokladkaka för den sista milen. Ringer M och berättar var jag är. Får en vägbeskrivning. Utanför Hunnebostrand börjar det regna. Sträckan till Kungshamn Smögen känns kort. Familjen E-S tar emot och bjuder på kyckling och rödvin. Nu blir det paus från cyklandet en dag.
12 mil.
Om jag betalar en hundralapp extra för rummet så slipper jag städa. Det är värt det.
En av kvinnorna som driver vandrarhemmet rekommenderar vägen förbi Billingsfors för färd mot Ed. Det är mulet och sjutton grader, vägen rak och tråkig. I Ed har Kyrkan ett fik där jag kan äta våfflor och dricka kaffe för 25 kronor. Så det gör jag. Den första våfflan är lite mjuk så jag ber dem grädda den andra längre. Den blir lite frasigare än den första men inte tillråckligt. Jag kommer att stå mig ett tag, hursomhelst.
Väster om Ed går en väg söderut mot Hedekas. Det är den idealiska cykelvägen. Knappt någon biltrafik, kullar och kurvor genom stillsamt jordbrukslandskap. Ser en tornfalk.
Några hundra meter före en tomt sitter en skylt som annonserar loppmarknad. Vid ett grånat utemöbelbord står en sminkad gestalt i overall och keps stelt lutad i en onaturlig vinkel. En skyltdocka, inser jag när den första vågen av obehag sköljt förbi. På tomten finns även traktorer, bilvrak, halvfärdiga skjul och bråte. Jag kommer att tänka på Stephen King.
Hedekas har något slags centrum. En servicebutik slash korvkiosk, Handlarn, erbjuder bland annat halv special och hel special. Jag väljer det senare. Korv, bröd och pulvermos. Messar M att jag har sex mil kvar till Smögen och beräknar (pessimistiskt) fem timmar.
Vägen mot Smögen till höger ut ur Hedekas går genom Svarteborg och Dingle - två orter som jag i likhet med flera andra under den här färden inte kände till före resan.
Få bilar, flacka sträckor längs en insjö och de första bohuslänska havsvikarna gör att det känns lättcyklat. Det kommer inte att ta fem timmar.
Ut ur Dingle styr jag Gertrud mot Kungshamn. Regnet har hängt i luften hela dagen men inte börjat falla. Jag passerar motorvägen E6 och har 30 km till Kungshamn, 20 till Hunnebostrand och 15 till Bovallstrand.
I Hunnebostrand svänger en obetänksam pensionär ut bilen där han ska lämna företräde på ett sätt som skulle kunnat resultera i en krock. Jag hann reagera och cykla i en stor båge utanför utfarten och undviker på det sättet en krock.
Jag stannar vid en mack och köper en chokladkaka för den sista milen. Ringer M och berättar var jag är. Får en vägbeskrivning. Utanför Hunnebostrand börjar det regna. Sträckan till Kungshamn Smögen känns kort. Familjen E-S tar emot och bjuder på kyckling och rödvin. Nu blir det paus från cyklandet en dag.
12 mil.
20 juli 2011
2011:37 Show me love
Onsdag 13/7. Jag gjorde aldrig lumpen men trots det har jag sovit i militärbyggnader tidigare. Första gången var det när jag mönstrade, någonstans i närheten av Solna. Andra gången kan ha varit natten mot onsdag. STF:s vandrarhem i Karlstad var nämligen tidigare Försvarsmaktens.
I korridorerna sitter skyltar med uppmaningen att man ska vara hänsynsfull och tyst mot övriga gäster eftersom byggnaden är lyhörd. Jag vaknar vid tretiden och upplever det. Ett gruskorn som faller i golvet hörs genom väggen eller taket. Det är svårt att lokalisera. Andra ljud går också igenom. Somnar sent om och vaknar, packar äter frukost och beger mig. På det här vandrarhemmet slapp jag städa vilket är skönt.
Färden ut ur Karlstad går genom ett naturområde och två gånger cyklar jag fel på grusvägarna/motionsspåren innan jag till sist kommer ut på den sträcka som ska ta mig till vägen mot Dalsland. Dagens slutmål är Bengtsfors. Återigen har jag tur med cykelvädret. Knappt 20 grader och måttliga vindar. Jag passerar mindre samhällen, som vanligt. Önnestad, Trossträsk, Vålberg och Skruvstad. Kyrkor, åkrar, hagar, lundar och vattendrag. Utanför Grums blir jag hungrig och bestämmer mig för att cykla in mot den lilla staden. Vid infarten finns pizzerior och grillkiosker. När jag stannar utanför en av grillkioskerna får jag inte cykelskorna ur pedalclipsen utan välter handlöst. Cykelväskorna dämpar fallet. Jag känner mig som en idiot men ingen tycks ha sett.
Jag lirkar loss skorna, leder cykeln till en av pizzeriorna, Grums Pizzeria, och beställer dagens som är fläsk, béarnaise och stekt potatis. Mat för en cyklist, möjligen. Den gör jobbet, som en tysk affärsbekant en gång sade.
Tar samma väg ut ur Grums, som jag egentligen aldrig var inne i, och cyklar mot Borgvik. På vägen mellan Nysäter och Åmål, i ett granskogsparti, glider en stor ormvråk, med en snok i näbben, över vägen helt nära framför mig. Här blir omgivningen mer kuperad och varierad men inte tungcyklad. Kameran i min smarta telefon gör inte landskapet rättvisa.
Jag cyklar vidare. Återigen passerar jag sevärdheter som jag inte hinner se. Nästa delmål och plats för kvällens skrovmål är filmberyktade Åmål.
Trots att solen skiner är kvällen kulen och nordanvinden går rakt igenom mina välventilerande cykelplagg. Skuggpartierna är iskalla. Åldern har försämrat värnehållningsförmågan.
I Åmål finns ett centrum med pizzerior, en småbåtshamn med kafé och en turistbyrå. Jag gör mig inte längre några föreställningar om vettig mat utan väljer en servering där det finns gäster. Så är nämligen inte fallet på alla näringsställen.
Falafeltallriken på pizzerian överraskar inte men mättar. På teven är det nyheter, bland annat om den eller de som mördar träd i Göteborgstrakten. Pizzerians andra gäster är ett par som inte pratar med varandra och en tonårsmamma med väninna och unge.
På stan ser jag sedan säkert fyra pitbullterrier. Och deras hussar. Tristessen! Jag tänker på Bengtsfors, att det kanske är rejv där. Bengtsfors ligger drygt tre mil bort. Vägen dit är bildmässig och full av oändliga uppförsbackar. Jag befinner mig för första gången i ett landskap som jag bara sett på film och så tokcyklar jag för att hinna till kvällens destination för att sedan hinna till en plats under torsdagen. Ser de stilla sjöarna, de mjuka kullarna och vill stanna upp. Men har inte tid.
Mindlessness. Jag kommer tillbaka till denna vackra del av Sverige, tänker jag.
Strax före midnatt har jag lyft upp min packning och Gertrud på övervåningen i det härbre som vandrarhemmet i Bengtsfors har upplåtit åt mig. Av rejv ser jag föga.
Det blev 14 mil den dagen.
I korridorerna sitter skyltar med uppmaningen att man ska vara hänsynsfull och tyst mot övriga gäster eftersom byggnaden är lyhörd. Jag vaknar vid tretiden och upplever det. Ett gruskorn som faller i golvet hörs genom väggen eller taket. Det är svårt att lokalisera. Andra ljud går också igenom. Somnar sent om och vaknar, packar äter frukost och beger mig. På det här vandrarhemmet slapp jag städa vilket är skönt.
Färden ut ur Karlstad går genom ett naturområde och två gånger cyklar jag fel på grusvägarna/motionsspåren innan jag till sist kommer ut på den sträcka som ska ta mig till vägen mot Dalsland. Dagens slutmål är Bengtsfors. Återigen har jag tur med cykelvädret. Knappt 20 grader och måttliga vindar. Jag passerar mindre samhällen, som vanligt. Önnestad, Trossträsk, Vålberg och Skruvstad. Kyrkor, åkrar, hagar, lundar och vattendrag. Utanför Grums blir jag hungrig och bestämmer mig för att cykla in mot den lilla staden. Vid infarten finns pizzerior och grillkiosker. När jag stannar utanför en av grillkioskerna får jag inte cykelskorna ur pedalclipsen utan välter handlöst. Cykelväskorna dämpar fallet. Jag känner mig som en idiot men ingen tycks ha sett.
Jag lirkar loss skorna, leder cykeln till en av pizzeriorna, Grums Pizzeria, och beställer dagens som är fläsk, béarnaise och stekt potatis. Mat för en cyklist, möjligen. Den gör jobbet, som en tysk affärsbekant en gång sade.
Tar samma väg ut ur Grums, som jag egentligen aldrig var inne i, och cyklar mot Borgvik. På vägen mellan Nysäter och Åmål, i ett granskogsparti, glider en stor ormvråk, med en snok i näbben, över vägen helt nära framför mig. Här blir omgivningen mer kuperad och varierad men inte tungcyklad. Kameran i min smarta telefon gör inte landskapet rättvisa.
Jag cyklar vidare. Återigen passerar jag sevärdheter som jag inte hinner se. Nästa delmål och plats för kvällens skrovmål är filmberyktade Åmål.
Trots att solen skiner är kvällen kulen och nordanvinden går rakt igenom mina välventilerande cykelplagg. Skuggpartierna är iskalla. Åldern har försämrat värnehållningsförmågan.
I Åmål finns ett centrum med pizzerior, en småbåtshamn med kafé och en turistbyrå. Jag gör mig inte längre några föreställningar om vettig mat utan väljer en servering där det finns gäster. Så är nämligen inte fallet på alla näringsställen.
Falafeltallriken på pizzerian överraskar inte men mättar. På teven är det nyheter, bland annat om den eller de som mördar träd i Göteborgstrakten. Pizzerians andra gäster är ett par som inte pratar med varandra och en tonårsmamma med väninna och unge.
På stan ser jag sedan säkert fyra pitbullterrier. Och deras hussar. Tristessen! Jag tänker på Bengtsfors, att det kanske är rejv där. Bengtsfors ligger drygt tre mil bort. Vägen dit är bildmässig och full av oändliga uppförsbackar. Jag befinner mig för första gången i ett landskap som jag bara sett på film och så tokcyklar jag för att hinna till kvällens destination för att sedan hinna till en plats under torsdagen. Ser de stilla sjöarna, de mjuka kullarna och vill stanna upp. Men har inte tid.
Mindlessness. Jag kommer tillbaka till denna vackra del av Sverige, tänker jag.
Strax före midnatt har jag lyft upp min packning och Gertrud på övervåningen i det härbre som vandrarhemmet i Bengtsfors har upplåtit åt mig. Av rejv ser jag föga.
Det blev 14 mil den dagen.
19 juli 2011
2011:36 Ack Värmeland
Tisdag 12/11. Jag sov oroligt i tågkupén och vaknade, trots att jag hade ögonlappar, tidigt av solen. Vandrarhemsfrukosten skulle serveras vid åtta. Jag gick till teverummet och lyfte ut Gertrud och låste sedan henne vid det anvisade cykelstället. Efter morgongymnastik tog jag ett dopp i Norasjön.
Jag kom iväg från vandrarhemmet vid halv tio. Dagens slutmål var Karlstad där det finns ett föredömligt samtida vandrarhem med kortbetalningsmöjligheter och koder till ytterdörr och nyckelskåp. Det betyder att man kan komma när man vill.
På vägen till Karlstad skulle jag passera Grythyttan, Filipstad och Molkom. Den första sträckan, 42 km till Grythyttan, hade några fina sjöar vid sidan av vägen. När jag var i höjd med Grythyttan var det tid för lunch.
Rårakor med stekt fläsk var dagenst tips. Serverades i kantinen och var det godaste vägmålet. Någon kilometer norr om Grythyttan började väg 63 mot Karlstad. En mil in på den började ösregnet. Jag drog på mig regnstället och satte på Maria Wetterstrands sommarprat. Landskapet var backar uppför och nerför, mest uppför. Så anlände jag i Filipstad och hade börjat lyssna på Beate Grimsrud när Wetterstrand var färdig.
Det fanns en reklamfilm för OLW där en man med kraftig dialekt påstod sig ha blivit ombedd av en släkting från just Filipstad att medverka i reklamfilmen eftersom släktingen ville ha någon som pratade stockholmska. Det är mer än 20 år sedan och det enda jag kommer att tänka på vad gäller Filipstad. Den var dessutom lite rolig.
Det kan jag inte säga om den värmländska småstaden. Men personalen på fiket var vänlig. Regnet hade fått mig nerkyld, himlen sprack upp och jag hade återfått värmen när jag återupptog trampandet.
(Något dygn senare hade kvällstidningarna ett mord som begicks där på löpet.)
När Grimsrud hade tagit slut började jag lyssna på gamla lördagsintervjuer. Maud Olofsson är en märklig människa som tycks ha en autopilot inkopplad under intervjusituationen. Nästan som Tobias Billström.
En kemist som en gång för 26 år sedan labblärare på en kurs jag läste bor med fru och dotter utanför Karlstad. Jag har träffat honom flera gånger sedan dess och vi är vänner på Facebook. Eftersom han hade statusuppdaterat om en nybyggnad skrev jag att jag hade vägarna förbi Karlstad. Han bad mig att kontakta honom om jag hade vägarna förbi Molkom eller Deje. Jag ringde och fick en vägbeskrivning. Han frågade mig också vad jag ville ha. "En stunds umgänge och kopp kaffe" sade jag.
Om väg 63 mellan Filipstad och Molkom var tråkig och biltät var avtagsvägen mot Mölnbacka och Deje desto finare. Den ringlade sig genom den backiga jordbruksbygden och överraskade ständigt med små byar och utsikter.
Kemisten och hans hustru fysikern bor med treåriga dottern i ett stort, fint, rött hus. De bjöd på små pizzor med parmaskinka och nyplockade kantareller. Eftersom jag skulle fortsätta min färd avböjde jag alkohol och fick kaffe. Kemisten visade sedan hur jag skulle ta mig till Deje varifån man kan cykla raka spåret bokstavligen till Karlstad. Cykelbanan är nämligen en asfalterad banvall som fått namnet Klarälvsleden och går mer eller mindre rakt till Karlstad. Klarälven, detta kraftfulla vattendrag, passerade jag ett par gånger eller cyklade parallellt med under den tre mil långa färden till Karlstad.
Att cykla på kvällen är att andas in lukten av blött vete och fuktig granskog. Att i ett sovande bylandskap se hur det lyser i stugor och hus, på avstånd höra en gasande crossmotorcykel eller en sjöfågel sjunga.
Strax före midnatt kom jag in i Karlstad vars upplysta fasader återspeglades i vattendragen. Passerade ett torg där människor ännu satt vid uteserveringarna. Vandrarhemmet som är en gammal regementsbyggnad ligger i västra delen av staden. Vid halv ett hade jag fått in packningen och Gertrud i rum 204.
16,4 mil blev det.
Jag kom iväg från vandrarhemmet vid halv tio. Dagens slutmål var Karlstad där det finns ett föredömligt samtida vandrarhem med kortbetalningsmöjligheter och koder till ytterdörr och nyckelskåp. Det betyder att man kan komma när man vill.
På vägen till Karlstad skulle jag passera Grythyttan, Filipstad och Molkom. Den första sträckan, 42 km till Grythyttan, hade några fina sjöar vid sidan av vägen. När jag var i höjd med Grythyttan var det tid för lunch.
Rårakor med stekt fläsk var dagenst tips. Serverades i kantinen och var det godaste vägmålet. Någon kilometer norr om Grythyttan började väg 63 mot Karlstad. En mil in på den började ösregnet. Jag drog på mig regnstället och satte på Maria Wetterstrands sommarprat. Landskapet var backar uppför och nerför, mest uppför. Så anlände jag i Filipstad och hade börjat lyssna på Beate Grimsrud när Wetterstrand var färdig.
Det fanns en reklamfilm för OLW där en man med kraftig dialekt påstod sig ha blivit ombedd av en släkting från just Filipstad att medverka i reklamfilmen eftersom släktingen ville ha någon som pratade stockholmska. Det är mer än 20 år sedan och det enda jag kommer att tänka på vad gäller Filipstad. Den var dessutom lite rolig.
Det kan jag inte säga om den värmländska småstaden. Men personalen på fiket var vänlig. Regnet hade fått mig nerkyld, himlen sprack upp och jag hade återfått värmen när jag återupptog trampandet.
(Något dygn senare hade kvällstidningarna ett mord som begicks där på löpet.)
När Grimsrud hade tagit slut började jag lyssna på gamla lördagsintervjuer. Maud Olofsson är en märklig människa som tycks ha en autopilot inkopplad under intervjusituationen. Nästan som Tobias Billström.
En kemist som en gång för 26 år sedan labblärare på en kurs jag läste bor med fru och dotter utanför Karlstad. Jag har träffat honom flera gånger sedan dess och vi är vänner på Facebook. Eftersom han hade statusuppdaterat om en nybyggnad skrev jag att jag hade vägarna förbi Karlstad. Han bad mig att kontakta honom om jag hade vägarna förbi Molkom eller Deje. Jag ringde och fick en vägbeskrivning. Han frågade mig också vad jag ville ha. "En stunds umgänge och kopp kaffe" sade jag.
Om väg 63 mellan Filipstad och Molkom var tråkig och biltät var avtagsvägen mot Mölnbacka och Deje desto finare. Den ringlade sig genom den backiga jordbruksbygden och överraskade ständigt med små byar och utsikter.
Kemisten och hans hustru fysikern bor med treåriga dottern i ett stort, fint, rött hus. De bjöd på små pizzor med parmaskinka och nyplockade kantareller. Eftersom jag skulle fortsätta min färd avböjde jag alkohol och fick kaffe. Kemisten visade sedan hur jag skulle ta mig till Deje varifån man kan cykla raka spåret bokstavligen till Karlstad. Cykelbanan är nämligen en asfalterad banvall som fått namnet Klarälvsleden och går mer eller mindre rakt till Karlstad. Klarälven, detta kraftfulla vattendrag, passerade jag ett par gånger eller cyklade parallellt med under den tre mil långa färden till Karlstad.
Att cykla på kvällen är att andas in lukten av blött vete och fuktig granskog. Att i ett sovande bylandskap se hur det lyser i stugor och hus, på avstånd höra en gasande crossmotorcykel eller en sjöfågel sjunga.
Strax före midnatt kom jag in i Karlstad vars upplysta fasader återspeglades i vattendragen. Passerade ett torg där människor ännu satt vid uteserveringarna. Vandrarhemmet som är en gammal regementsbyggnad ligger i västra delen av staden. Vid halv ett hade jag fått in packningen och Gertrud i rum 204.
16,4 mil blev det.
18 juli 2011
2011:35 Cykelfärden som vilja och föreställning
Det är en väg som trafikeras mer än gamla vägen mellan Strängnäs och Eskilstuna. Stora lastbilar och långtradare förekommer. Vägrenen är obefintlig men jag erfar att bilisterna håller avståndet när de kör om. Det är ängar, sjöar och skogspartier längs vägen. Jag har bestämt att jag ska vara i Smögen torsdag kväll. Det innebär att jag inte hinner stanna för att titta på sevärdheter. Stora Sundby som jag passerar lär vara sevärt. Det är soligt men inte för varmt.
Jag cyklar norrut en knapp kilometer på väg 56 mot Kungsör. Den är hårt trafikerad och bör undvikas av cyklister. En mindre väg mot Arboga, som jag har tänkt att pausa i, är betydligt bättre. Jag passerar under linbanan som en gång användes för mineraltransporter och, enligt en bekant, efter nedläggningen planerades som turistanläggning.
Börjar bli kaffesugen men ingenstans längs vägen serveras något i fikaväg. Loppmarknader finns det några stycken. Den cykelburne turisten har inget att hämta på loppmarknader. Eller, rättare sagt, inget att hämta hem loppisfynden med. Jag stannar alltså inte.
Infarten söderifrån mot Arboga är en lång nerförsbacke som får rejäl fart på Gertrud. Jag har en föreställning om att Arboga ska vara en kafétät stad där man serveras kaffe ur porslinskannor och äter hantverksskickligt utförda bakelser vid bord med manglade dukar. Kanske spelas också stråkkvartettmusik på konditorierna med fönstrena öppna mot den porlande ån. Nu ska jag bara välja det bästa av dessa. Stadskärnans utsträckning är begränsad så det bör gå fort att hitta idealkaféet. Jag ömsom leder och cyklar längs gatorna. Pizzeria, kebab, lösgodis, V75 men inget konditori.
Stationen, tänker jag. Där måste det finnass ett fik. Det finns ett fik som ska stänga om en kvart. Självservering av kaffe, havrekaka och dajmbiskvi från Delicato(?) och Mix Megapol i högtalarna.
Dagens slutmål är Nora. Där ska jag bo på STF:s vandrarhem. Det stänger kl 21 och man betalar kontant. Föreståndaren kan vänta på mig i en halvtimme efter stängning. Jag har lovat att höra av mig.
Ut ur Arboga cyklar jag fel, jag följer nämligen skyltarna mot väg 249 som visar sig leda till E18- påfarten. Får vända in mot staden igen och hitta den gamla vägen mot Fellingsbro vilket är enkelt.
Återigen en rak, effektiv och därmed förhållandevis tråkig väg. Jag sätter igång mp3-spelaren och börjar lyssna på sommarpratspodcaster. Först ut är en bloggare som kallar sig underbara Clara. Hon är känd men inte för mig.
Att cykla handlar om att vilja och att vara envis. Att stoiskt finna sig i att det är 23 km till närmaste etappmål. Men likväl är det trist ibland. Då kommer podcaster och musik väl till pass. Och jag hör trafiken bakom mig genom lurarna. Underbara Clara är klar när jag har kommit till Fellingsbro.
Där stannar jag, tar en bild för Facebook och skriver: "Fellingsbro, 42 km till Nora".
Nästa gula klutt på kartan är Frövi. Jag börjar lyssna på Göran Gudmundssons sommarprat när jag kommer in i orten. Betydligt mer intressant än underbara Clara. Jag jämför äpplen och päron, medges.
Utanför Frövi ringer jag vandrarhemmet i Nora och berättar var jag är. "Då har du bara en halvtimme kvar!" säger föreståndaren. "Jag cyklar" säger jag. "Skulle tro att jag är framme senast halv tio".
Väg 50 som bland annat går mellan Örebro och Lindesberg är hårt trafikerad men har en bred vägren där jag känner mig säker. En nerförsbacke vid avfarten till 244 gör att Gertrud kommer upp i 43 km i timmen. Luftmotståndet från packväskor bromsar förmodligen upp. Det har nu blivit kväll och fukten börjar kännas genom kläderna.
Jason Diakité aka Timbuktu sommarpratar. Väg 244 går i nordvästlig riktning och jag har solen i ögonen om jag inte tittar ner i asfalten.
Nora är en liten stad vid en sjö. Ortens mest kända namn är Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange. Det finns affischer både för föreställningar och promenader med anknytning till deckarförfattaren. Det är också en ort där det en gång fanns en näring, föreställer jag mig. En näring grundad på naturtillgångar. Varför annars dessa ståtliga hus från förra sekelskiftet, varflr annars denna stationsbyggnad?
Vandrarhemmet utgörs av gamla andraklassvagnar. Med "gamla" menar jag att de är av en typ som användes så sent som på 1980-talet.
Jag checkar in och får veta vilken kupé jag ska bo i. Den vetter österut, mot sjön. Det innebär att solen kommer att lysa rakt in på morgonen.
Föreståndaren visar också var jag kan ställa cykeln. Det är ett cykelställ utomhus. Låser där tillfälligt.
Eftersom det har gått nästan fyra timmar sedan jag åt är jag hungrig. I en sådan här stad finns det säkert en krog som serverar inkokt forell med färskpotatis och någon gräddfilsbaserad sås. Jag ser pizzerior och en korvkiosk. Nästan allt har hunnit stänga. I en hotellbar ger de mig, trots att jag vill betala, en matig ostsmörgås som har blivit över. Jag köper en cola och sätter mig vid ett bord på uteserveringen.
Vid bordet bredvid sitter rakade, brunbrända, muskulösa engelsmän i tajta linnen och pratar. De är tatuerade. Huliganer eller byggnadsarbetare? Inte lätt att veta. De verkar inte farliga. En i deras gäng anländer med en påse fylld av styrofoamboxar som luktar grill. Jag orkar inte fråga var han har handlat.
Tillbaka vid vandrarhemmet lyfter jag in Gertrud i teverummet innan jag lägger mig.
Det blev 12,2 mil cyklat den här dagen.
2011:34 Gertrud och enhörningen
Söndagmorgonen den tionde juli är molnig med lätta regnstänk. Min cykel som senare dag ska få ett namn men än så länge bara heter Cannondale någonting är tungt lastad. Fyra packväskor har i år fått sällskap av ett tält på 3,5 kg. Det känns både nerför i Gröndal och uppför på Västerbron. M/S Mariefred avgår från Stadshuskajen kl 10 och anländer Mariefred 1330. Ombord är huvudsakligen pensionärer och utländska turister. En ung, tysk man i fjunårsåldern, dvs han kan vara mellan 16 och 20 år gammal, ska också cykla. Men åt Trosahållet. Jag äter matsäck under båtfärden. I fjol åt jag en varmrätt som serverades ombord. Eftersom den verkade ha varit hos en producent av halvfabrikat innan den hamnade i ångbåtsköket så bestämde jag mig för att snåla den här dagen. Mitt vägmässiga mål för dagen ligger i Eskilstuna. Mellan Mariefred och Strängnäs går en väg mer eller mindre parallellt med den för cyklar förbjudna Europaväg 20. Det är en förhållandevis enformig väg som bara kurvar sig måttligt mellan fälten.
Mot infarten till domkyrko och regementsstaden hör jag hur någon ropar "Daniel" och det visar sig vara matbloggande A som bor i staden sedan en tid. Jag cyklar längs vattnet för att sedan vika av in mot stadens centrum. Nära hamnen finns ett torg med flera fik. Där sitter folk, stadsbor eller turister vet jag inte, och röker över kaffekopparna. Jag äter en chokladboll som nog har varit smält och frusit en eller flera gånger till mitt kaffe. Den smakar som Delicatos produkter gör. Och efter ett par mils cyklande kan det vara godtagbart.
Ut ur stan tar jag mig mot den gamla Eskilstunavägen. Den går stundtals även den parallellt med E20 men känns mer lättcyklad än sträckan mellan Mariefred och Strängnäs. Ett regn vars början och slut jag trampar mig igenom känns som en svalkande dusch. I Kjulatrakten messar jag värdninnan att det är elva kilometer kvar till staden. Jag köper en lågkaloricola av killarna i kiosken som senare föreslår att de ska fylla den tomma flaskan med vatten åt mig. "Cyklisterna som kommer förbi här ber oss alltid att göra det".
Genom och nästan ut ur Eskilstuna har jag tagit mig när jag hittar till huset med stort H. Värdinnan hälsar mig välkommen och sätter ett glas prosecco i handen på mig. Förutom mig har huset åtta gäster. Nästan samtidigt som jag fått glaset med bubbel i handen frågar värdinnans far mig om få bubblor i en crémant de bourgogne är en defekt. Jag vet inte vad jag ska svara, cykeltrött och oflexibel i mitt sätt att använda hjärnan som jag tycks ha blivit.
Av de som befinner sig i och kring huset är nio barn. Det är liv och rörelse! Vi sitter ute på en altan, sexton personer, och äter en god kycklinggryta och dricker en chardonnay till den. Vi leker "en ska bort". Fyra plastdjur visas upp, däribland en enhörning. Den skulle bort men inte för att den inte finns utan för att den till skillnad från de andra djuren bara har tre ben av fyra i marken. Någon, jag tror att det är värdinnans syster, föreslår att min cykel ska heta "Gertrud". Det är taget. Jag känner ingen som heter så, och det är ett fint namn.
Gertrud är dyr och jag vill inte att någon rövar bort henne från trädgården under natten. Värdinnan låter mig ha henne i rummet där jag bor. Hur det ser ut kan ni se här.
6,4 mil blev det den första dagen.
Mot infarten till domkyrko och regementsstaden hör jag hur någon ropar "Daniel" och det visar sig vara matbloggande A som bor i staden sedan en tid. Jag cyklar längs vattnet för att sedan vika av in mot stadens centrum. Nära hamnen finns ett torg med flera fik. Där sitter folk, stadsbor eller turister vet jag inte, och röker över kaffekopparna. Jag äter en chokladboll som nog har varit smält och frusit en eller flera gånger till mitt kaffe. Den smakar som Delicatos produkter gör. Och efter ett par mils cyklande kan det vara godtagbart.
Ut ur stan tar jag mig mot den gamla Eskilstunavägen. Den går stundtals även den parallellt med E20 men känns mer lättcyklad än sträckan mellan Mariefred och Strängnäs. Ett regn vars början och slut jag trampar mig igenom känns som en svalkande dusch. I Kjulatrakten messar jag värdninnan att det är elva kilometer kvar till staden. Jag köper en lågkaloricola av killarna i kiosken som senare föreslår att de ska fylla den tomma flaskan med vatten åt mig. "Cyklisterna som kommer förbi här ber oss alltid att göra det".
Genom och nästan ut ur Eskilstuna har jag tagit mig när jag hittar till huset med stort H. Värdinnan hälsar mig välkommen och sätter ett glas prosecco i handen på mig. Förutom mig har huset åtta gäster. Nästan samtidigt som jag fått glaset med bubbel i handen frågar värdinnans far mig om få bubblor i en crémant de bourgogne är en defekt. Jag vet inte vad jag ska svara, cykeltrött och oflexibel i mitt sätt att använda hjärnan som jag tycks ha blivit.
Av de som befinner sig i och kring huset är nio barn. Det är liv och rörelse! Vi sitter ute på en altan, sexton personer, och äter en god kycklinggryta och dricker en chardonnay till den. Vi leker "en ska bort". Fyra plastdjur visas upp, däribland en enhörning. Den skulle bort men inte för att den inte finns utan för att den till skillnad från de andra djuren bara har tre ben av fyra i marken. Någon, jag tror att det är värdinnans syster, föreslår att min cykel ska heta "Gertrud". Det är taget. Jag känner ingen som heter så, och det är ett fint namn.
Gertrud är dyr och jag vill inte att någon rövar bort henne från trädgården under natten. Värdinnan låter mig ha henne i rummet där jag bor. Hur det ser ut kan ni se här.
6,4 mil blev det den första dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
