2015:10 130 mil på 100 timmar

Klockan är halv två och ute faller regnet. Tidigare ikväll, eller rättare sagt igår, föll snöflingorna. Jag har kommit hem från en tillställning i Bällsta. J deltog i ett cykellopp i somras och han visade den film som BBC2 gjorde om loppet. Han cyklade 130 mil på under 100 timmar! Ni kan läsa om filmen här men länken kommer nog att tas bort inom kort. A och J bjöd på mat och flera fina viner också. Förutom dem och ett par som jag hade träffat tidigare där i somras var alla bekantskaper, ett tiotal, nya och intressanta. Bra kväll. I sommar ska jag cykla långt igen!

Tidigare under dagen åt jag lunch på Jappi, Kammakargatan med XY och hennes pojkvän. Där smakar rätterna som i Kina. Det var fiskdoftande aubergine, en sichuanpepprig nötgryta och spiskumminkryddade revbensspjäll som smälter i munnen.

Något rörde vid mitt hjärta idag.

Världen är ond. Boko Haram har dödat 2000 personer på kort tid i den nigerianska staden Baga, en bloggare i Saudiarabien piskas offentligt och attentatet mot Charlie Hebdo är ännu i färskt medvetande. Att den offentliga debatten i samband med detta når lågvattenmärken känns som ett av de mindre problemen nu.

Artisan Halbturn Red

Artisan Zweigelt Pure

Leitz Eins Zwei Dry 

2010:9 Nam

Den sista gången jag såg J i livet var på en vietnamesisk krog på Södermalm för drygt två år sedan. Han hade visat sin nya lägenhet dit han förhållandevis nyseparerad hade flyttat och vi hade tagit ett par öl. Krogen som vi gick till heter "Taste of Vietnam" och ligger på Folkungagatan. Två generationer F var närvarande. Det var föutom J, hans bror P och dennes son L. Efter att jag hade checkat in på facebook och taggat dem dröjde det inte länge förrän den tredje generationen, dvs brödernas mamma, tillika Ls farmor, G lajkade. Vi hade roligt åt det eftersom vi hade frågat oss hur lång tid det skulle ta innan G såg och gillade vår samvaro. Jag vill minnas att maten var god och prisvärd. Efter middagen gick vi hem till en kille med replokal på gården och spelade covers av Clash- och Ebba Grön-låtar under ett par timmar. 

På våren hade jag P och en kollega på middag här hemma. Över moules frites berättade P att J hade cancer men att han behandlades och att allt var på väg åt rätt håll. I augusti hade tumörerna spritt sig på ett ohejdbart sett och i september var det begravning för J i Katarina kyrka. Jävla skitcancer. 
Kom att tänka på det ikväll när jag bjöds på krogen Nem Nem Quán i en annan del av Södermalm ikväll. Nem Nem Quán serverar också vietnamesisk mat.

Vårrullar, dumplings och anka. Färsk koriander och rostad lök. Jordnötskross. Cashew. God paraplydrink. Blaskig starköl. Kaffe med kondenserad mjölk. 
När man har blivit så medveten som jag om de alltmer så störande sidorna av den egna personligheten kan man snart inte skriva någonting utan att irritera sig på dem. Mitt närmast tvångsmässiga behov av att dissa något för att kunna höja något annat är en sådan sida. Att typ skriva att "till skillnad från den överskattade och tjatiga importerade versionen av den - delvis av slavarbetskraft och turism drivna ekonomin och - militärjuntestyrda repressiva monarkins Thailand kök så erbjuder det vietnamesiska bla bla bla...". Vietnam är en kommunistisk diktatur där dissidenter hamnar i fängelse och nätfriheten är frånvarande. Landets kök är mindre representerat i Sverige än det thailändska, det har inte hunnit bli utslätat och standardiserat på samma sätt, bland annat därför har vi inte hunnit tröttna på det. Nem Nem Quán är värt ett besök. Det var E, M och M som bjöd. Det tackar jag för. 

2014:8 Trio i Sätra

P hade hittat en glad gåslever i Provence som han ville dela med sin hustru Å, mig och M. Jag och M tog oss ut i förorten, promenerade minst en kilometer och kom in i värmen där vi snabbt blev anvisade en plats vid bordet. Gåslevern var god, huruvida den kom från en glad fågel är svårt att avgöra. M hade tagit med sig en sauternes. Det var längesen vi såg varann, längesen vi prata kan man ju citera Eldkvarn och påstå, men det stämmer inte. Alla tre var med på min kväll mot halvseklet och M åt jag med på B.A.R i Malmö häromveckan.
I februari har jag känt M i 25 år och i juli P i 27. På bordet stod även mandlar, valnötter, ruccola och diverse marmelader. P hade ställt in rödbetor med chèvreskivor i ugnen. Han svor när han trodde att de blivit brända men de var välsmakande när vi åt dem.
Vi skvallrade som man gör. Mest om sådana som inte gör som man borde.
Jag fick veta att man kan ladda upp bilder i google image search vilket skulle kunna hjälpa mig att lösa en bildgåta som jag fick i samband med nyss nämnda födelsedag. Till rödbetorna drack vi en provensalsk blandning av mouvèdre, grenache och syrah. Lätt och sträv. Sedan langades ostarna upp; comté, gruyère och saint Agur. P hade gjort ett fruktvin på rabarber och körsbär som passade utmärkt till samtliga. Sedan lät han oss prova fantastiska vinägrar. Jag som i vanliga fall tycker att balsam är en sötsliskig styggelse som saboterar det mesta den kommer i kontakt med blev smått entusiastisk över den som P serverade. Den kom från en vinägeria någonstans i Provence.
Tro mig, 2015 kommer vi att prata vinäger. Jag och M promenerade tillbaka genom mörkret till Sätras tunnelbanestation,  mätta och förnöjda. Hemma i Gröndal laddade jag upp bilden. Den föreställer gruppen Chicago. Que?

2015:7 Den sjunde januari 2015

Ungefär samtidigt som bomber detonerade i centrala Oslo den där sommardagen för tre och ett halvt år sedan skrev jag under ett kontrakt för nytt jobb. Jag hade kommit ut i eftermiddagen som var lätt fuktig efter ett regn och, ovetande om vad som hade skett, ringt till min bror som var påväg norrut i bil för att berätta om vändningen i min karriär. Svägerskan hade svarat och berättat om de oroväckande fragment av underrättelser från ett av våra grannländer som rapporterades i bilradion. Senare på kvällen samma dag, eller om det var mot gryningen dagen efter, stod omfattningen av terroristens handlingar klar för världen. Förutom sprängdåden i Norges huvudstad hade han, utklädd till polis, genomfört en massaker på politiskt aktiva ungdomar som samlats för ett läger på en ö. Det var den 22 juli 2011. Hur ointressanta våra egna förehavanden än må te sig i förhållande till de händelser som förändrar vår syn på världen så minns vi ofta var vi var eller vad vi gjorde när dessa händelser inträffar. Samma sak med 9/11, mordet på Olof Palme och terrordåden i Madrid 2004. Det kommer också att gälla det kallblodiga mördandet av 10 medarbetare på den franska satirtidningen Charlie Hebdo och de två poliser som försökte stoppa mördarna. Jag hade kommit ut från frisersalongen där Dixie Dave, en barberare från Alabama, hade ägnat de keratinmolekyler som hos många män växer både på hjässan, på hakan och nedanför kinderna, en timmes klippande, putsande och fintrimmande. Jag öppnade twitterflödet på min telefon i den gråkalla januarifukten på Wollmar Yxkullsgatan och förstod genast att något ohyggligt hade inträffat i Paris. Om tio år när jag får frågan vad jag gjorde den sjunde januari 2015 när mörkrets agenter försökte tysta franska satiriker kommer jag att kunna svara på det. Däremot kommer jag, med min intill panglossisk enfald gränsande godtrogenhet, aldrig kunna förstå vad som får människor att vilja sprida skräck på det där sättet.

2015:6 Malmö

Jag har en vän, nej säkert flera vänner som inte förstår vad jag ser i Malmö. Varför jag så ofta reser hit. Det finns flera skäl. En av mina äldsta vänner bor med sin fru och deras två barn här. Sedan har jag fått andra väldigt goda vänner här under de år jag regelbundet har kommit hit. Vänner som är viktiga för mig att träffa ofta. Malmö är också en till ytan hanterlig stad, det är enkelt att ta sig mellan olika stadsdelar och det går förhållandevis snabbt. Det finns bra krogar och kaféer, fina grönområden och så ligger staden vid havet. Cykelvägarna är tydligt utmärkta och det finns bra infrastruktur för tvåhjulingarna även på andra sätt. Både vid centralstationen och i anslutning till Triangelns station ligger cykelparkeringar som är konstruerade på ett sådant sätt att cyklarna kan lyftas upp från markytan och långtidförvaras. Det är dessutom möjligt att ta dem ombord både på vagnarna i Öresundstågen eller på Pågatågen. 

2015:5 Skröpligheten

Solen står lågt så här års och kastar långa skuggor. Vi åkte till "Den blå planeten" som är ett akvarium slash djurpark utanför Köpenhamn. Inomhus var det rockor, hammarhajar och grodor. Utomhus blåste det och havsuttrarna gav sig knappt tillkänna. Sedan tog vi oss in i den danska huvudstaden där en gatumusikant spelade Schuberts "Ave Maria" på Strøget. Jag minns att den inledde "Prizzis heder" som var något slags gangsterkomedi med Jack Nicholson och Kathleen Turner för 30 år sedan. Mycket mer av den filmen kommer jag däremot inte ihåg. Café Norden har ett fint typsnitt och en centraleuropeisk kafémiljö som är omedelbart lajkbar för oss som är gamla nog att minnas när Gavrilo Princip sköt Franz Ferdinand. Att åka Öresundståg från Köpenhamns centralstation till Malmös dito tar maximalt 35 minuter. Det är i år tio år sedan jag åt middag hos M & M första gången. Den veganska varmrätt jag bjöds där ikväll var fenomenal. Sedan gick vi ner till Agnes och Robin för ett glas Occhipinti, dock inte SP68. Där spelades P.J. Harvey och ljudspåret till "Pulp Fiction". Sprang ifatt buss 4. Nu är jag i Kirseberg igen. Livet är gott men hur länge? Det är frågor vi aldrig får svar på. Vi kommer aldrig att dö, helt enkelt.

Parallèle 45 Côtes du Rhône (nr 22800), 100 kr

, 

2015:4 Ello

De sociala medierna demokratiserade nätet i så måtto att vem som helst, med uppkoppling, kunde göra sin röst hörd i något forum någonstans i den demokratiska delen av världen. Men det kunde man ju redan innan också. I bloggar, på anslagstavlor mm, tänker ni kanske. Men när jag skriver sociala medier menar jag facebook i synnerhet som är så enkelt att använda och där nästan alla är. Jag känner personer som inte är med. De har fullt fungerande sociala liv trots, eller kanske tack vare, det. Ibland funderar jag på att gå ur facebook. "Men det är väl bara att göra det?" Tänker ni kanske. Men om nu alla festinbjudningar samt merparten av sociala aktiviteter annonseras den vägen så är det inte helt enkelt. Skälen för mig att gå ur är att uppdaterandet och läsandet tar alldeles för mycket tid samt orsakar alldeles för många känslor hos en överkänslig individ som jag. Nu har ello kommit. Kanske blir det mer avgränsat, kanske kan man avgränsa det till likasinnade och slippa läsa allt ointressant som postas på andra ställen. På ello har jag tre kontakter, jag är inte särskilt aktiv men användargränssnittet är trevligt. Jag förstår bara inte hur ello ska finansieras.

2015:3 Klass 2-varning

Har utfärdats för västra Sverige idag. Jag hör hur vinden flåsar runt husknuten här i Kirseberg där jag ligger sömnlös tidigt på morgonen den andra januari 2015. Om det som kommer kan man inte veta särskilt mycket men man kan göra mer eller mindre kvalificerade gissningar. En sådan är att den här typen av väder kommer att bli vanligare. Och att politiker av olika färger förr eller senare kommer att tvingas förhålla sig till detta. I två partier gör företrädarna det redan i större utsträckning än andra, mp och v. Men hellre än att föra en dialog om detta med dem väljer några företrädare för de andra större partierna att peka ut dessa som extremistpartier. Det är djupt ovärdigt när samma företrädare börjar öppna för dialog med det mest extremistiska riksdagspartiet av dem alla: sd. Reaktionära åsikter följs ofta åt. Alltså är det ingen slump att de anti-feministiska, rasistiska och klimatskeptiska strömningarna återfinns i detta parti. Det ser likadant ut i andra delar av världen, bland annat hos liknande partier i våra närmaste grannländer och Ukip i Storbritannien. Istället för att som jag nu gjorde, stämpla sverigedemokraterna med dessa i och för sig korrekta benämningar, borde politiker i andra partier använda tillgängliga fakta, vässa argumentationen och förklara i debatter med sd varför sd är fel ute. För det går. Men det kommer att bli blåsigt.

2015:2 Kortare än en tweet?

En föresats är att skriva något litet varje dag det här året. Om inte annat så för att hålla själva skrivandet igång. Om någon läser är det glädjande.

2015:1 Att fly flyget

Färgglada wellpapplådor med håligheter ligger strösslade på gräsmattor och grusplaner en sådan här morgon. Flaskor och rispapperslyktor med tillhörande ståltrådskarosser likaså. Jag är för en gångs skull en sådan här dag inte särskilt trött av nattens firande. Vi satt och pratade över lite Pol Roger till strax efter ett. Vid tiotiden var det frukost med familjerna, just nu är vi tolv i hushållet som jag hälsar på. Det passar mig, jag är en person som har behov av liv och rörelse omkring mig, det är ett skämt att jag lever ensam. Ett kollektiv hade varit modellen. 

Nyårslöften är inget för mig. I fjol flög jag vid fyra tillfällen i år är målet att inte flyga alls. Eftersom det är ett av många meningsfulla sätt att visa att man vägrar undkomma ett personligt ställningstagande i mänsklighetens ödesfråga. Andra tänker likadant: http://www.businessinsider.com/meterologist-eric-holthaus-quits-air-travel-2013-9?IR=T