2015:7 Den sjunde januari 2015

Ungefär samtidigt som bomber detonerade i centrala Oslo den där sommardagen för tre och ett halvt år sedan skrev jag under ett kontrakt för nytt jobb. Jag hade kommit ut i eftermiddagen som var lätt fuktig efter ett regn och, ovetande om vad som hade skett, ringt till min bror som var påväg norrut i bil för att berätta om vändningen i min karriär. Svägerskan hade svarat och berättat om de oroväckande fragment av underrättelser från ett av våra grannländer som rapporterades i bilradion. Senare på kvällen samma dag, eller om det var mot gryningen dagen efter, stod omfattningen av terroristens handlingar klar för världen. Förutom sprängdåden i Norges huvudstad hade han, utklädd till polis, genomfört en massaker på politiskt aktiva ungdomar som samlats för ett läger på en ö. Det var den 22 juli 2011. Hur ointressanta våra egna förehavanden än må te sig i förhållande till de händelser som förändrar vår syn på världen så minns vi ofta var vi var eller vad vi gjorde när dessa händelser inträffar. Samma sak med 9/11, mordet på Olof Palme och terrordåden i Madrid 2004. Det kommer också att gälla det kallblodiga mördandet av 10 medarbetare på den franska satirtidningen Charlie Hebdo och de två poliser som försökte stoppa mördarna. Jag hade kommit ut från frisersalongen där Dixie Dave, en barberare från Alabama, hade ägnat de keratinmolekyler som hos många män växer både på hjässan, på hakan och nedanför kinderna, en timmes klippande, putsande och fintrimmande. Jag öppnade twitterflödet på min telefon i den gråkalla januarifukten på Wollmar Yxkullsgatan och förstod genast att något ohyggligt hade inträffat i Paris. Om tio år när jag får frågan vad jag gjorde den sjunde januari 2015 när mörkrets agenter försökte tysta franska satiriker kommer jag att kunna svara på det. Däremot kommer jag, med min intill panglossisk enfald gränsande godtrogenhet, aldrig kunna förstå vad som får människor att vilja sprida skräck på det där sättet.