2015:14 Trollflöjten

Om inte Ingmar Bergman hade gjort tevefilm av Mozarts opera för 40 år sedan hade jag troligen inte blivit så förtjust i den. Det var en av de första kontakterna jag gjorde med opera, om nu verket verkligen är ett exempel på genren, och jag har sett den ett par gånger efter det. När jag nu ser den på Kungliga Operan tillsammans med C så slås jag av två saker. Det ena är musiken; ouvertyren, ariorna och körerna sitter i ryggraden, det är nästan som att lyssna på hitlåtar som man ännu inte har tröttnat på. Det andra är publiken som applåderar efter varje aria. Det bryter den stämning som föreställningen invaggar en i och är ganska störande. Någonstans i andra akten blir det senare riktigt obekvämt. Och nu vill jag varna för en spoiler, om du tänker se uppsättningen. Papageno har avslutat en aria och applåderna tar vid. I närheten av våra platser tjoar en kvinna på ett sätt som får oss att undra om hon antingen har druckit eller inte mår riktigt bra. Entusiasmen sträcker sig helt enkelt utanför det passandes gräns. Vi tittar försiktigt åt det håll som utropen kommer ifrån och plötsligt tänds en strålkastare på Papagena som står där vid balkongräcket och skriker och på det sättet kommer in i handlingen. Det förekom en del andra originella lösningar i den här uppsättningen av det musikaliska sagospelet som tillsammans med sångarna och skådespeleriet gjorde den riktigt sevärd. Senast jag besökte Kungliga Operan var i mars 2007 också tillsammans med C. Då såg vi "Rucklarens väg" av Stravinskij. 

Det här var i onsdags. I morse, när jag lyssnade på "Godmorgon världen!" hade de ett reportage om applådernas och de stående ovationernas ökade omfattning på våra teatrar. Det kan man lyssna på här: http://t.sr.se/1BMTzDX

Om uppsättningen kan man läsa här: 

http://www.operan.se/trollflojten/