Fem ovanor och/eller egenheter i köket

Jag har blivit ombedd att bekänna fem egenheter i köket. För att något ska kännas som riktiga bekännelser bör de närma sig det privata eller det riktigt pinsamma. Och det har jag ingen lust att redovisa. Så det slipper ni. Istället kan ni få veta hur det kan gå till när jag har folk på middag - något som sker i köket.

1. Kl 20.45. Jag brukar proväta och dricka så mycket under matlagningen att jag är mätt och lite dåsig redan när vi sätter oss till bords. Dessutom har jag serverat bubbel som fördrink. Jag kan inte koncentrera mig på vad som sägs den första timmen, så orolig är jag att maten inte ska uppskattas. När den oron har lagt sig - jag är ju trots allt en sjuhelsikes kock - brukar jag vara på topp. Jag har då hunnit ge mitt glas tre påfyllningar medan mina gäster som både är väluppfostrade och har borgarklassens diskreta charm fått nöja sig med en. Naturligtvis får gästerna veta hur mycket vinet kostar. Jag avbryter folk mitt i meningar och går på om att det faktiskt finns de som inte kan skilja mellan degorgement och remuage. Tänka sig! Och att det fortfarande finns krogpersonal som luktar på korken för att se om vinet är okej.

2. Kl 21.45. Jag "upptäcker" att jag glömt ta fram servetterna. Jag vinglar upp från min stol och ursäktar mig med att jag ska hämta några. I själva verket går jag in i sovrummet där jag somnar till ljuden av bestick och måltidssorl.

3. Kl 22.24. Jag vaknar av att det är tyst i lägenheten. Någon petar försiktigt på min arm. "Ursäkta mig, jag måste ha somnat, servetter var det visst". Någon av gästerna antyder att det kanske är dags att gå hem."Ånej, ni har inte fått någon efterrätt". Jag dukar ut och tar fram efterrättstallrikar och dessertvinsglas. "Kalle, du tog med dig dessertvinet, inte sant?" Naturligtvis har ingen sådan överenskommelse gjorts. Kalle ser förbryllad ut. "Det löser sig, jag har några pavor banyuls i vinkällaren".

4. 22.37. Eftersom jag inte har förberett någon efterrätt går jag åter in i sovrummet där jag tänder ett papper under brandvarnaren. Tjutandet kommer igång när jag redan har hunnit ut i trapphuset. Det brukar bli lite märklig stämning av det. Brandvarnaren håller säkert på i ett par minuter innan någon av gästerna kan trycka av den. Under tiden är jag i vinkällaren och letar bland de naturligt söta. Istället för att direkt gå tillbaka upp till lägenheten sätter jag mig i trapphuset och väntar. När jag hör hur gästerna har klätt på sig och precis är på väg att gå ut stormar jag in med flaskan. "Det tog en sån tid! Jag träffade ett ex i trapphuset och tja, ni vet. Ni är väl inte på väg?" Barnvakter, bussförbindelser och morgondagens program med släkten. Alla möjliga skäl räknas upp för att markera att man är det. På väg alltså.

5. 23.08. Jag säger adjö till mina vid det här laget alltmer reserverade gäster. Kramar dem. Pussar männen på kinderna och deras fruar lite för nära munnen. Håller dem tätt intill. Exakt tre sekunder för länge. När de är ute ur lägenheten dricker jag upp slattarna, lägger mig på vardagsrumsmattan och somnar till tonerna av "Sunday Mornin' Comin' Down" av och med Kris Kristofferson.