OS-guld i ishockey

Ungefär två kvarter härifrån, på Medborgarplatsen, har det ena argumentet mot fri rörlighet inom Norden, Nick Borgen - det andra är för övrigt Runar Sögaard - framfört schlagerpekoralet "We are all the winners" framför ett välförtjänt segerrusigt och medaljprytt ishockeylandslag.* Tack och lov är mitt relativt nybyggda bostadsrättshus så bra ljudisolerat att jag slapp höra eländet. Dessvärre råkade det visas på sport-televisionen. "We are all the winners" är en osannolik låt. Den enda gång jag hört den utan att känna obehag var när jag sprang in på Stockholms Stadion i sluttampen av maratonloppet 1998 vilket visar vad fysisk träning, eller rättare sagt, endorfiner gör med våra intellekt.
Vad har då OS-guld med vin att göra? Jo, jag såg en bild från gårdagen på Nicklas Lidström med en flaska Moët & Chandon i handen. Ett guldhockeylag borde få en bättre champagne tycker jag. Moëtten, som snobbar lite förklenande brukar kalla den, är ju något av en vardagschampagne. Och vardagschampagne, mina damer och herrar, är en oxymoron för oss vanliga dödliga. För övrigt kommer den, Moëtten alltså, i många skepnader. Och jag vet inte vilken hals Lidström greppade. Låt oss anta att det är Moët & Chandon Brut Imperial. Det är i så fall, åtminstone enligt Richard Juhlin, världens mest framgångsrika champagne. Varannan sekund öppnas en flaska någonstans i världen. Bubblet består av 50% pinot noir, 40% pinot meunier och 10% chardonnay. Men det finns definitivt bättre mousse än Moët & Chandon Brut Imperial. Såg nyss på TV att de skulle ut och fira i Stockholm i kväll. Låt oss hoppas att de får smaka lite Bollinger Grande Année då.
Avslutningsvis. Stort grattis till ishockeylandslaget! Ni är vinnarna. Ni fick mig att börja gilla ishockey igen. Synd bara att ni skulle få så mögig underhållning. Och en dansande kulturminister, är det verkligen passande?

* OBS! Skämt. Det finns naturligtvis gaziljoner argument för fri rörlighet. Jag vill under inga omständigheter skapa dålig stämning.