Shirazzic spark

Det är stimmigt på Matlabbet när jag kommer in efter att ha styrketränat på F&S Hornstull i 47 minuter. Jag minglar så gott det går. Med ett glas vin och undanflykten att jag bara hade tre av sju rätt i Magdalena Ribbings etikettstest pratar jag mig igenom festdeltagarna med oförvägna frågor om civilstånd och profession. De anis- och pastissmakande vildsvinsfärssnittarna tycks aldrig ta slut. Jag får smaka en härligt jordgubbig pinot noir från Talus och en smygkorkad Sancerre. Trots det kvarstår hungern när vinet är tilländalupet. Vi tar en vända in på Texas i hopp om en biff. Där grundar hoppfulla twentysomethings kvällen men borden är upptagna åtminstone en halvtimme framåt. Vi orkar inte vänta utan drar vidare till Street och tar in loungemenyn. Lammgryta och lammrevbenspjäll. Purjopotatisar och laxtartar. Allt vällagat men tyvärr lite fegkryddat. Och vinet, ja, vi dricker en australiensisk variant av Côte Rôtie. Och för er som inte vet; Côte Rôtie är ett område längs Rhône-floden där man tillverkar exklusiva viner baserade på syrah och med en tillåten inblandning på 20% av den gröna druvan viognier. Syrah är blå om ni inte visste det. Läs vad Britt Karlsson skriver här.
Men vinet som vi drack ikväll med dofter av mullbär, anis, violtabletter, tjära och björnbär var Yering Station Shiraz Viognier Super! Man är nästan beredd att förlåta kontinenten det utbredda idrottsintresset, uttrycket "no worries" och Crocodile Dundee när man dricker något i den här stilen.
Ja Sven, det fanns där vi trodde, dvs i beställningssortimentet. 2003an var bättre än 2002an eller om det var tvärtom. En av årgångarna hade väldigt mycket av gummistövel i doften.
Och du som undrade varför jag är så dålig på att titta på TV. Anledningen är just att jag håller på med det här, dvs bloggar. Och där passerade klockan midnatt. Det är för övrigt andra fredagen i rad som jag inte besöker den omskrivna baren på Bergsunds strand. Men jag fick träffa någon som bär halva namnet.