Banken som inte tänker och en ogångbar valuta

Bland det första som hände när jag hade kvarterat in mig i mitt bostadsområde var att jag tappade mitt bankkort. Jag ringde genast till Sverige för att spärra det. Sedan skrev jag ett mejl till min utomordentligt rediga bankperson som såg till att ett kort skulle skickas till skolan. Kortet kom men inte koden. Det är naturligtvis inte meningen att kort och kod ska komma samtidigt men inte ens efter de stipulerade två bankdagarna kom någon kod. Idag ringde jag kortavdelningen på banken. De hade tydligen inte förstått att koden också skulle skickas till den adress jag befinner mig på. Så kan det gå.

Idag var halva klassen någon annan stans. Efter den första rasten, 休息 xiū xi, kom så Yvonne och Paul. De har undervisning också under eftermiddagarna så de var helt slutkörda. Därför hade de inte orkat ta sig till skolan. Lori kom inte överhuvud taget. Under lunchen följde jag med mexikanska Wendy och hennes väninna, fransyskan Audrey, till Subway. För en gångs skull stod min håg inte till lokal mat. Sedan gick jag hemåt för att på den lokala banken växla mina rubler. Banken var full med kunder. Två kassor var öppna. En schweizare i 70-årsåldern fick ett utbrott över ineffektiviteten på stället och skällde rakt ut i luften. Jag skämdes nästan över att vara europé. En advokat började prata med mig. Han hade också synpunkter på servicenivån. Min språkutbytespartner Qīng (bilden) som jag hade bestämt träff med halv två hjälpte mig vid kassan när det efter knappa 37 minuters väntande blev min tur. "Inte möjligt någonstans i Peking" sade kassörskan när jag plockade fram mina 2500 kvarvarande rubler. "Ryssarna betalar med dollar här". Qīng fick en idé. Vi tog en taxi till några ryska resebyråer för att höra oss för om växlingsmöjligheter. "Ni kan göra det om ni hittar någon rysk 'busines man' " sade de på resebyrån. Det fanns en sådan där. På en miniräknare slog han fram "300" när han fått veta hur mycket jag hade. De mörkgrå siffrorna på displayen var en direkt förolämpning. Jag dubblade och lade på lite. "I'll be back" sade busines mannen och gick ut. När han hade kommit tillbaka slog han återigen in sitt låga belopp. Jag slog in mitt. Han skakade på huvudet. Vi gick därifrån in på en ny rysk resebyrå. Samma besked där.* Vi gav upp och gick till ett jättelikt shoppingcentrum där hon skulle hämta några kläder. Som vanligt var det inte färdigbyggt. Få kunder rörde sig i de jungfruliga lokalerna. Muzak av den värsta sorten, det vill säga såsigt saxofonspel över syntmattor, ljöd ur högtalarna. Kläderna var fördröjda så vi gick till Starbucks där jag bjöd medan vi väntade. Starbucks tar nämligen emot mitt bankkort. Dessutom finns det trådlöst. Qīng gick igenom kinesiska uttryck. Rättade mitt uttal när så behövdes. Jag hjälpte henne med engelskan.
Sedan kom kläderna och vi tog bussen till skolan. Tillsammans med kinesiska Maggie och Benjamin gick vi till en restaurang i närområdet och åt. Jag ska inte skriva när jag är så här trött. Lyckas inte förmedla min upptäckarglädje. Jag trivs väldigt bra här, nämligen.

* En sajt upplyser mig i skrivande stund om att 2500 rubel motsvarar 735 RMB. Rubel bör växlas tillbaka vid gränsen mellan Kina och Ryssland. Inne i Kina är valutan nämligen ogångbar. Något att tänka på för alla resenärer på Transsibiriska järnvägen.