Den kinesiska muren: det hände i torsdags.

Det hade blivit förmiddag den sjätte dagen. Min kupé var varm. Jag gick till restaurangvagnen med min bok. Beställde kaffe med mjölk. Vad som började med en medelklassig förmiddagsambition att läsa Steven Pinkers utomordentliga ”The Language Instinct” från 1994 utvecklades till en disig förmiddag som omärkligt gled över i lunch. Jag hade nämligen inte hunnit läsa särskilt mycket förrän ett par ryskor på andra sidan mittgången vinkade över mig till deras bord. De pratade bara på sitt modersmål. Jag tragglande på i ryska språket som om de hade allt tålamod i världen. Larissa tittade på mig som vore jag en idiot. ”Kommer jag från Schweiz?! Varför har jag ingen klocka?” Olga var mer förstående och professionell. ”Nej, jag kommer från Sverige!” svarar jag. Det var krångligt med preteritum och reflexiva verb. Aspekter och dativ. The works. Samtidigt vägrade jag låta mig nedslås. Jag är ju en stor språkbegåvning. (Vilket jag inte har förstått under de 24 år då min storebrors genialitet legat som en skugga över min försök. Utan hans förskyllan, ska tilläggas. En genialitet som fick mina gymnasielärare att vid ”utvecklingssamtalen” fråga mer om honom än om mig.)
Ryskornas uttal av mandarinets ”fröken” lämnade för övrigt en del övrigt att önska. Särskilt som ryska har en bokstav som liknar pinyinets uttal av x. Den ser ut såhär: щ. Och den uttalas ungefär som tj i ”tjenare”.

Vi färdades på Kinesisk räls. Passerade Harbin där människor på flodbädden seglade drakar i solskenet. Vinet hette ”den stora muren” eller egentligen ”kinesiska muren”. ”Great Wall White Wine” håller 11,5%. Och smakade som ett billgt vitt vin gör. Vill säga som studenttidens utomhusviner. Det blev tre flaskor med businessdamerna från Irkutsk. Larissa är kortklippt och askgrå både i hår och ansikte. Olga långhårig, mer åt det syntetiska morotshållet. Olgas affärer är i t-tröjebranschen. Larissa handlar med skor. Som vanligt blir det frågor om min ålder och min civila situation. ”42 år? Inga barn, ingen fru?”. "плохо!" Den uppriktiga ryska samtalstonen är befriande. Det tycker inte att det är normalt. De bestämmer sig för att jag ska träffa deras väninna Nadja. ”Kort och söt, hon varken dricker eller röker” försäkrar de. ”Hon dansar.” Jag har inget emot människor som dricker. Inte heller mot de som röker. Däremot är den vanebildande rökningen en styggelse. En last som förfular människor. Och den enskilda faktor som enklast binder samman brukande med cancer. Jag får senare veta vad den ohejdade celldelningen och spridningen heter på ryska. Det kommer jag inte ihåg nu.

Olga och Larissa puffar på sina långsträckta Vogue-pinnar. Jag visar bilder på min brorson, N. De tycker också att han är fantastisk förstår jag av suckarna. Vi äter kinesiska rätter. De flesta goda. Undantaget är några räkor som i natt kanske kommer att få mig att ångra dem. Och kanske tvingar mig till toalettstolen i rostfritt stå. Det finns för övrigt ingen dusch på tåget. Hygienen har under veckan skötts som följer: Kokhett vatten från samovaren fylls i en kökshink. Propp i handfatet där samovarvattnet blandas med det kalla vattnet från tågtoalettens kranar. Tvättlappar. Mitt i golvet finns ett avlopp som vattnet passerar genom på vägen ner mot syllarna och rälsen.

I övermorgon sitter jag i ett klassrum igen. Kan inte minnas när det hände sist.