Månbas Alpha

Jag tror att den här bloggen blir tre år. Det innebär att den avslutas i juni i år. Jag har tappat förmågan att skriva om något som ger kommentarer. Eller så läser alla med hjälp av Google Reader och kan inte kommentera. Önsketänkande.

Det ligger en klubb på första tvärgatan åt norr om man går österut. Klubben heter Alpha och har samma ägare som Muse - en habil franskvietnamesisk restaurang som jag brukade gå till i höstas när jag var köksvill.
Alpha ser inte stor ut från utsidan men invändigt har man använt så många speglar att den verkar nästintill oändlig. Jag följde med min kombo dit ikväll. Han skulle träffa en affärsbekant. Det var inte många människor där. I rummen närmast ingången luktade det rökelse. Vi gick en trappa upp, på en balkong ovanför dansgolvet vid ett bord satt den affärsbekante. En japansk DJ spelade skivor. Den affärsbekante rökte som en borstbindare och talade fantastiskt bra engelska. Han rådde mig att köpa lägenhet i Peking. Han äger tre.

Jag och kombon åt några heta spett (kyckling, fläsk) och beställde en australisk shiraz. Servitrisen kunde inte läsa latinska bokstäver, hon kom in med en flaska från Beringer två gånger. Vi valde Banrock Station's Cabernet Sauvignon i stället. Då fick vi åtminstone vad vi hade bett om. Dvs hotellriktig australisk cabernet sauvignon utan varken åthävor eller överraskningar.

En av mina fritidssysselsättningar är att läsa bloggar. En annan är att märka ord. Kombinerat blir det ganska outhärdligt. Men mest för mig. Den här veckan har jag läst några påståenden. De är sinsemellan väldigt olika. Dessutom är de likt månen i 1970-talets sf-serie ryckta ur sina sammanhang:

1) "men det tråkiga är ju att ordet styr tanken"
2) "vår tids schlaraffenland Atlanta"
3) "but his thesis is that when you allow women to choose [through contraception and abortion], you will face demographic disaster, because they won't choose to have the necessary amount of children. The reason that America is the only First World country with a non-declining birth rate is because of all those things we hate about it, you know – [it's] patriarchal, church-going. I'm going to take this up because I think it's such an enormous question – has feminism cost us Europe?"

Författare av citat nummer ett kan läsa "The Stuff of Thought" av Steven Pinker. Pinker diskuterar det problematiska både med den typ av linguistisk determinism som citatet ger uttryck för och med dess motsats, föreställningen om medfött språk.

Jag vet att författaren bakom citat nummer två avser musikklimatet i den förra olympiadstaden. För om man ser till vattenförsörjningen framstår Atlanta däremot som allt annat än ett Schlaraffenland.*

Det är Gudmundson som citerar det som jag använt i det tredje citatet. Han har står inte bakom tankarna själv. Han citerar något som i sin tur är ett citat. Läs igen: "because they won't choose to have the necessary amount of children". "The necessary amount"? Jaså, är det ett naturgivet tal? "cost us Europe"? Domarn!

* Jag tror att Kinky Afro är en pseudonym för någon Malmöit som jobbat/jobbar på P1:s eller Sydsvenskans kulturredaktion. KA är en av mina favoritbloggar. Eftersom jag är måttligt intresserad av den musikgenre som den oftast handlar om tycker jag att den är bäst när den inte gör det.

Fjärde gången gillt

Tre gånger har portvakten sagt att de ska komma upp till lägenheten för att kolla att elementen fungerar. Det har aldrig inträffat eftersom sista-minuten-utryckningar gjort att det blivit inställt. (Elementen fungerar men de är för varma och det går inte att reglera lokalt eftersom vattnet kommer från en central anläggning. Elementen saknar reglage) Men nu var de här. Vad de kollade vet jag inte. Det var chefen för huset och rörmokaren, eller vad han har för yrke. Det gick fort. Han som kollade elementen hade röda strumpor. Kanske har det med det kommande nyåret att göra. För övrigt läste jag nyss om Årets kock på Taffel.se. Det fick mig att längta till Sverige en smula.

Du kunde ha skurit lite i texten

När jag satt på the Olive och tvingades medge att Santa Ritas sauvignon blanc är drickbar - till skillnad från chardonnayen - så hade jag en massa tankar som jag trodde skulle bli bloggbara. Men de var lika beständiga som troll i solsken eller bubblor av såpa så det blev istället något som jag inte hade tänkt att skriva om.

Jag läste att medelålders människor, oavsett var de bor, om de är gifta eller ogifta, har barn eller inte riskerar att drabbas av depression. Glädjande nog stod det att det här vanligtvis upphör i femtioårsåldern. Ett av skälen till nedstämdheten - jag är inte utbildad i ämnet så jag kanske slänger mig slarvigt med termer som är väldefinierade - skulle kunna vara att man blir mer medveten om livets korthet ju äldre man är. På China Daily av alla ställen.

Samtidigt hade Salon - som jag tjatar om jämt, jag vet - en recension av en räcka böcker som handlar om de SSRI-baserade mediciner, typ Prozac, Zooloft med flera som blev kassakossor för många läkemedelsbolag under 90-talet och alltjämt inbringar pengar åt dem. Jag kommer inte att kunna göra en sån här inledning rättvisa i min fortsatta framställning, svårt att hålla mig till ämnen som jag har. Hursom, intressant i Salon-recensionen var att bland annat att menade att depression under 90-talet omdefinierades till att betecknas som "disorder" inte "disease". Att vara deprimerad blev med andra ord inte lika förknippat med sjukdom och kunde därför dryftas öppet - något som säkert bidrog till medicinernas stora framgång.

För fem och ett halvt år sedan var jag på ett säljmöte i mellanvästern, USA. Nästan alla inhemska som jag pratade med berättade i samma stund som var de kom ifrån hur skattetrycket var just i den delstaten. Trots att jag aldrig frågade. Vi bodde på en jättelik golfanläggning, ägnade halva dagarna åt produktpresentationer, peptalk och powerpoint, andra halvan åt umgänge. Drack blush wines och åt grillat. Spelade golf för första och hittills enda gången. Golf scramble hette sporten. Det var jag och tre amerikaner i mitt lag. Republikaner. Alla i ett lag slog varsin boll. Det bästa slaget bildade utgångspunkt för nästa slag. Banan böljade bland skogsdungar och sjöar. Solen sken. Vi hade myggmedel och golfbilen var full-lastad med öl. Någonstans på banan började republikanerna prata om Viagra. "Det gjorde ingen skillnad" sa enda kvinnan i laget (som hade använt det tillsammans med sin make).
Vi svenskar kan inte nog oja oss över amerikanernas prydhet, att fula ord censureras i massmedia och att en bh som sitter lite löst i direktsändning orsakar skandal och indragna sponsorpengar. Men jag har träffat många amerikaner som varit förbluffande frispråkiga när det gäller vissa frågor. Men, och det är min poäng, kanske diskuteras Viagra-bruket lika ogenerat som Prozac-användandet på andra sidan Atlanten. Och det bidrar säkert också tilll försäljningen.

Under mötets avslutande middag, med priser till de som hade sålt mest* eller gjort bäst ifrån sig i golfen, mjuggade några gubbar vid mitt bord om att nordamerikanerna - kanadensare och amerikaner - när de skulle dela upp kontinenten hade förhandlat om vilken nation som skulle "ta hand om" fransmän och "svarta". Kanada fick de förra, USA de senare. "Alla vet att det gick till såhär men ingen vill prata om det!" sade en gråhåring från Toronto. Mitt lag vann för övrigt inte golftävlingen.

I Dagens Nyheter stod det att träning förlänger livet. I Time stod det att äktenskap och förhållanden gör det. I Kina är medellivslängden för män 69 år och för kvinnor 73. En ökning på 36 år sedan 1949. (Källa China Today.) Jag vet inte i vilken utsträcking man använder SSRI-preparat men apoteket på gatan skyltar ogenerat med Viagra.

* Europeerna hade överlag sålt dåligt det där året. Dollarn var uppe i 11 kr så prylarna var dyra att importera.

Uppsala-kittet (uttalas med tj)

Vad ska jag kalla det? Gemensamma minnen som går 20 år tillbaka i tiden. Trots att man kanske inte ens kände varandra då. En studentorkester som spelade i snögloppet sista april på en innergård medan man drack Chevaliers de Malte och trodde att det var champagne, som lök på laxen efter en sill-lunch spetsad med skåne och klass III. Ett av studentorkesterns paradnummer var Bryan Ferry's version av "Let's stick together". Apropå kitt.

En matchvisa vars författare var okänd. Gemensamma bekanta. Märkliga korridorkamrater med rötter på andra sidan ekvatorn. Andra som man förträngt. Någon som var medlem i ett av de två banden som turades om att spela på Barowiak. Då på åttiotalet. Uppsala-kittet. Jag vad ska jag annars kalla det? Det som man kan prata om tjugo år senare utan att falla in i patetiken. (Han som försvarade Sovjetstaten hade jag glömt. Men han är ju inte ens en gemensam bekant.)

Jag är fortfarande i Peking. Få se hur länge och i vilken roll. Affärsidén verkar inte längre lönsam. Ikväll åt jag Sichuan-mat som var så stark att jag domnade i läpparna. Det var ma la i min själ gott. En bra tisdag. Och nu lyssnar vi på Paul Julian Strohmeyer. Ni vet ju vem han är. (Jag gillar Strohmeyer trots att han är (var) inne på marxism, dekonstruktivism och sånt som kanske var i sving för tjugo år sedan.)

Ren luft och stängda rum

Vinden är västlig. Gatuarbetare i de knälånga gröna vinterrockarna sopar sand. Jag har hittills inte upplevt en sandstorm här. Det som sopades upp kommer nog från alla byggarbetsplatser som jag trodde skulle vara stängda när olympiadåret inleddes. Man hör så många rykten här. Allt förändras snabbt. Mycket glöms.
Luften var ren när jag gick till kontoret som visade sig vara stängt. Firman har inte kommit tillbaka från Thailand än.
Jag gick till Starbucks ett par kvarter därifrån och kollade mejlen. Rekommenderar den här recensionen i Salon. Apropå stängda rum.

I fosterlandet pratar man om flaskvatten

Jag hade aldrig sett honom förut. Men jag nickade artigt tillbaka när han tycktes känna igen mig. Han närmade sig bordet där jag satt och jobbade med övningsboken. Han frågade:
- Hur går det med inlärningen? frågade han på engelska.
- Det går OK.
- Visst var väl du på det där eventet borta vid Chaoyangmen-gallerian? tyckte jag att han sa.
- Nej, du måste ha sett fel.
- Ja, ursäkta mig.
- Det är ingen fara.
Jag jobbade några timmar och såg i ögonvrån hur han gick fram till andra bord i biblioteket och började prata med folk. Hans franska var också flytande, hörde jag. Strax innan jag skulle gå kom han fram igen.
- Hur går det med kinesiskan?
- Ja, jag pluggar egentligen inte, jag sitter och kollar vad som kan förbättras i den här.
- Du kan alltså så mycket kinesiska?!
- Nej inte tillräckligt. Det finns avsnitt här som jag har svårt att bilda mig en uppfattning om.
- Är den på tyska?
- Nej, svenska.
- Jag känner folk som jobbar på svenska ambassaden.
- Det gör inte jag.
- Har du något visitkort?
- Nej, inte än.
- Här får du mitt. Jag tog emot det med båda händerna och synade det noggrannt. Ett italienskt namn på ena sidan, samma namn på den andra. På kortet fanns en bild på en alptopp. Företaget verkade europeiskt.
- Är det här verkligen du?
- Nej, ursäkta, det där är chefens. Han hämtade ett annat:
- Här får du mitt.
Det var i sin ordning. Ett västerländskt namn på den ena sidan och ett kinesiskt på den andra. Han jobbade med PR.
- Vad är det här för typ av företag? frågade jag.
- Det är ett italienskt bolag som tar vatten från alperna och säljer här i Kina.
- Hur transporteras vattnet?
- I stora tankar. Med båt.
- Är det inte bättre att ta vatten närmare ifrån?
- Vattnet häromkring är så filthy.
- Men kan man inte rena det på något sätt?
Han skrattade. Jag lovade att ge honom mitt visitkort nästa gång vi träffas. För han brukar tydligen gå till the Bookworm.

White Collar Gypsy

Han som låter mig sova i gästrummet till den här stora lägenheten mitt i stan har rest på fyradagarskonferens till Thailand med firman och kommer hem i morgon. Innan han åkte frågade han om jag kunde gå till skräddaren och be dem laga ett par kostymbyxor åt honom. Jag lämnade in dem i onsdags. I lördags var de klara. Det kostade ingenting. Min hyresvärd har låtit sy upp alla sina kostymer hos skräddaren ifråga så de kanske tyckte att det var i sin ordning att bjuda på lagningen.

P som jag brukar umgås med messade samma dag och undrade om jag hade lust att träna vid femtiden. Det hade jag. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna springa på löpande band längre stunder men jag höll ut hela fem kilometer. Det kanske berodde på att jag på BBC World samtidigt kunde se hur världen som vi känner den är på väg allt snabbare utför. Efter löpningen styrketränade vi. Styrketräning har jag aldrig lyckats hålla i längre än ett par månader eftersom det är så tråkigt. Men idag kändes det bra. Förhoppningsvis ska jag hänga med P till norra Kina för att springa en halvmara i början av sommaren.

Sedan åt jag middag på Purple Haze. Jag är så konservativ! Hittar jag ett ställe som är okej går jag dit hela tiden. Först beställde jag en "het kyckling". Det visade sig att den hade hettats till så till den grad att kycklingtärningarna hade blivit sotiga på sina ställen. Jag bad att få byta. Anka i röd curry blev det istället, om ni undrar. Jag drack två stora öl från Harbin till den. En av kinesiskorna som var på vinprovningen i onsdags sade: "jag kommer från Heilonjiangprovinsen, från en liten stad". Jag sade, "ligger inte Harbin i Heilonjiang?" "Det är min hemstad!" Nu när jag kollar visar det sig att befolkningen i Harbin var 2,7 miljoner 2003. Stan är ju mindre än Peking, men liten? Den minsta stad jag varit i här i Kina är Chengde i Hebei norr om Peking. Drygt 400 000 människor enligt en uppgift. Mindre än Göteborg alltså.
Jag satt på Purple Haze i över två timmar och läste när jag hade ätit färdigt.

Jag jobbade nästan hela söndagen. Satt först på the Bookworm där det var så fullt att jag fick trängas i det yttre rummet vid det höga bordet med andra laptoppare. Till vänster om mig satt ett par unga, dvs omkring 30, ickekinesiska män i kemibranschen. En av dem verkade vara chef.
Livsyttringarna i hans ansikte inskränkte sig till munrörelser när han talade och blinkningar för att inte ögonen skulle torka igen. Det verkade inte som nyfikenhet ingick bland hans motiv till att göra affärer i Mittens Rike. Hans yngre medarbetare som verkade mer entusiastisk hade gjort bort sig på något sätt. Jag förstod inte hur, men det var tydligt att han försökte förklara sig. Kanske rörde det sig om en faktura som aldrig hade blivit betald. Till vänster satt en kedjerökande man som är stamgäst. Han är drygt 50 och har den där torra, pergamentartade hyn som bara vissa storrökare får. Dessbättre gick han tidigt.

Jag åt middag på Hunanrestaurangen. Ytterligare ett ställe som jag alltid går till. Den sura servitrisen var inte där. Teträdssvamp och rökt fläsk. Sallad. Halv liter Yanjing. Roade mig med att lära mig tecknen i menyn. Gick hem, såg sedan en medioker hispanic-thriller på monsteranläggningen. Sedan konferensskajpade jag med de närmaste. Konfererandet tillåter inte kameror av någon anledning.

Nu är det måndag och träningsvärken från i lördags sitter fortfarande i. Annars är mycket som i Sverige; När jag jobbar sitter jag framför datorn och när jag är ledig sitter jag framför datorn.

Därför tog jag bort dem

I natt skrev jag två bloggposter som jag ångrade i morse när jag hade vaknat. Den ena var svepande och onyanserad om ett viktigt ämne. Den andra var ointressant. Båda tillkom i ett tillstånd som hade fått min bil att stå om jag haft någon. Dessutom bröt det första inlägget mot 2008 års programförklaring eftersom det varken handlade om Kina eller vin. De ligger säkert kvar på facebook och google reader. Jag är inte stolt över dem.

Ett återseende som blev flera

Innan jul kontaktade jag en av de mest entusiastiska och drivande lärare jag har haft: L. Det säger inte lite i mitt fall eftersom jag är en schooloholic som gärna sitter i skolbänken. Jag var faktiskt inskriven vid ett universitet i tio år innan jag tog ut examen. Lärarna i mitt liv har varit legio.

Mitt minne är tack och lov försonande, jag har lyckats glömma de få riktigt undermåliga adjunkter och lektorer som jag delat klassrum eller föreläsningssal med. De bra glömmer jag däremot aldrig. En kemilektor höll sina lektioner på 45 minuter prick. Han använde båda händerna med en sudd i varje för att sudda på tavlan. Det såg säreget ut men var synnerligen verkningsfullt. Trots att han var så effektiv - han undervisade i stökiometri och termodynamik - lyckades han vara rolig på ett torrt sätt och hade alltid tid att svara på frågor.
I gymnasiet där jag gick naturvetenskaplig linje hade jag en lärare i ryska som fick det ämnet att bli det roligaste. Dessvärre var hon sjukskriven större delen av det tredje året. Vikarien hade inte samma passion för ämnet så mitt intresse svalnade något också.

Men åter till läraren som jag träffade idag. Hon vikarierade för vår ordinarie under två veckor i maj då jag läste mandarin här. Hennes engelska var osäker men inte dålig. Det var främst uttalet som var lite stelt. Nu var det ju faktiskt inte engelska hon hade kommit för att undervisa oss i. Så hon använde kinesiska och kroppsspråk för att förklara saker, ibland teckningar. Hon förhöll sig fritt till läroboken men drillade oss i grammatik: "gör en mening på!" och glosor: "hur säger man?" Hon gav oss roliga hemuppgifter: ta en meny och välj några rätter. Tala om vad de innehåller och presentera de kinesiska tecknen i deras namn.
Dessutom varken satt eller stod hon still särskilt länge. Hon verkade vara i ständig rörelse.

Nu i december hade jag professionella skäl att kontakta henne. När jag ringde till skolan för att få tag på henne så förstod de inte vem jag menade. Senare insåg jag att jag hade använt fel ton till hennes efternamn. Så jag mejlade vårt klassfoto till en sekreterare på skolan
och skrev att min lärare var med på bilden. Senare kom det ett mejl från L och först idag sågs vi alltså. Hon var inte bara den bästa läraren på skolan, hon var bäst klädd också blev jag påmind om när hon kom emot mig i foajén. Hon hade lektioner, berättade hon. Vi bestämde oss för att äta lunch tillsammans.

På väg till uppehållsrummet där jag kunde jobba medan jag väntade tittade jag in i ett av klassrummen. Där satt ju A från Frankrike! Hon gick på skolan samtidigt med mig i våras men sedan dess hade jag ingen aning om vad hon gjorde. Hon är matematiker med inriktning på finans och hennes föräldrar kommer från Sierra Leone, tror jag. Vi bestämde att hon skulle följa med på lunchen. Hennes pojkvän L gjorde oss också sällskap.

Jag beställde faktiskt något riktigt tråkigt - friterad tofu i sötsur sås. Såsen var för söt, det fanns bara en gnutta syra i den. Smakade som på de flesta Kinakrogar i Sverige. Eftersom vi delade alla rätter kunde jag äta fiskdoftande fläskstrimlor och nudlar med biff också. Lärare L bestämde redan på väg till restaurangen att vi inte fick prata engelska. Det nyttigt både som övning och påminnelse om att jag måste börja med privatlektioner nästa vecka.

Jag hoppas att jag får fler tillfällen att träffa lärare L, A och hennes pojkvän. Jag måste ju få tillfälle att bjuda igen eftersom A tog notan.

Ovan: Lärare L, Peking maj 2007. Nedan: A på femte kamelen från vänster, Inre Mongoliet, juni 2007.

Vinprovning på The Bookworm

Jag har börjat leta lägenhet igen. Hittade en via annons som jag tyckte verkade bra. Skrev till epostadressen att jag var intresserad. Fick en hel lista på lägenheter till svar. Och några bilder som gav orden annonsformuleringen "luxury decrated" (sic) en ny innebörd. Så jag svarade att jag inte var intresserad. Återkommer om letandet som är bland det mest tålamodskrävande en västerlänning kan syssla med i Peking.

I nyhetsbrevet från The Bookworm stod det att temat var viner från Brown Brothers. En australisk firma som jag inte har något särskilt förhållande till. Förutom att jag drack deras billiga shiraz alldeles för ofta för sju år sedan. Å andra sidan gick jag dessutom för ofta till Mellis som spelade New Age-artisten Kelis på tok för ofta.

Tillbaka till boksnoken. När jag kom dit såg jag att de hade ställt fram fem flaskor från fem producenter. Ingen Brown Brothers så långt ögat kunde se. Däremot Robert Skalli, Nederburg, René Barbier, Columbia Crest och Penfolds. Vinerna från respektive producent var Pinot Noir 2006, Pinotage 2006, Varietal Tempranillo 2006, Two Vines Merlot 2003 Columbia Valley, Washington State och Rawson's Retreat Shiraz Cabernet 2006 South Australia. Temat var för övrigt rött eftersom det kinesiska nyåret infaller snart.

Några reflektioner: märkligt att man lyckas göra en så hygglig pinot när man tar 80% av druvorna från Korsika och de återstående 20 från Languedoc. Trodde att det var för sydligt. Pinotage som jag tidigare har dissat är helt okej i Nederburgs tappning. René Barbier som var en av de första producenterna jag kunde namnet på, eftersom firman var populär i Sverige för mer än 20 år sedan, lyckas få in en massa tanniner i sin tempranillo. Udda vin. Lite kärvt. Columbia Valley gör en hygglig merlot och vid Penfolds hade jag tappat lite av min koncentration. Men Penfolds kvaliteter känner jag till sedan tidigare.

Den andra flaskan från Robert Skalli var korkad. Presentatörerna såg besvärade ut när jag påpekade det. Men de gav mig rätt och ett nytt glas.
Det var ovanligt få deltagare. Förutom undertecknad och ingenjören P, tre kinesiskor varav två som jobbade på vinimportfirman, en person från den holländska ambassaden, en engelsk lärare, en amerikansk dito som lämnar landet efter sex år och de som höll i provningen.

Jag fick för övrigt en flaska pinotage med mig hem för att jag snabbast kunde svara att druvan är en korsning mellan pinot noir och cinsault.

En ny näsa?

Via en av mina prenumerationer, genomeweb news, läser jag om några forskare som är i färd med att utveckla en ny sensorteknik för detektion av olika lukter. Det har forskats kring sensorer tidigare men den teknik som hittills utvecklats har enligt artiken varit begränsad.
Den nya tekniken, som artikeln handlar om, bygger på att man använder enkelsträngade DNA-bitar i sensorer eftersom DNA-bitarna visat sig reagera sekvensspecifikt* på olika lukter. I artikeln spekulerar man att DNA-bitar omkring 20 nukleotider långa skulle kunna utgöra sensorer för miljontals lukter.

Man inriktar sig främst på detektion av sprängmedel och andra luftburna molekyler men det kan inte uteslutas att tekniken kan komma till användning för andra tillämpningar exempelvis vin. Vi får väl se. Läs själva här.

* DNA utgörs av fyra olika nukleotider, eller baser, som sitter ihop på längden. De fyra baserna brukar skrivas A,C G och T. Ordningsföljden på baserna kallas sekvens. En godtycklig sekvens kan schematiskt skrivas exempelvis AGCCGTAG. Antalet möjliga sekvenser är därför beroende av hur lång molekylen är dvs hur många baser som ingår i den. Om den består av n baser blir antalet möjliga sekvensutseenden n upphöjt till fyra. Det innebär att en sekvens på fyra nukleotider ger 4 upphöjt till 4 dvs 256 möjliga olika sekvenser. Läs mer om DNA här.

Ju spretigare, desto svårare att sätta rubrik

Det heter att hälsan tiger still. Jag håller inte med. Jag är frisk och det är obeskrivligt skönt. Basuneras härmed ut. Och krya på dig Herr Alarik!

I år fyller Ludwig van Beethovens 5:e symfoni 200 år. Det slogs upp stort i Dagens Nyheter häromdagen. Det var good old DN style, jag är inte ironisk, det vill säga fördjupning av ett relativt smalt ämne. Både Thomas Anderberg och Martin Nyström hade skrivit om verket.

Idag verkar det ha varit en ödesdag på världens börser. Här i Asien har det till exempel backat betänkligt. Vet inte hur mycket det påverkar mitt pensionssparande. Vet inte om jag orkar bekymra mig. Däremot bekymrar det mig att Göteborg ska råka ut för så mycket.

Väder kan man bekymra sig om men att det här i Peking är kallt måste jag leva med. I och för sig bara ett par minusgrader men vindarna som drar in från de mongoliska öknarna, Sibirien, Stilla havet eller var de nu har sina upphov förstärker köldverkan betänkligt. Det är vinter. Dessutom verkar vara det vara lite obestämt högtidsöverlapp. I mitt hus har man bytt ut julgranen i foajén mot ett annat träd som det hänger små röda lyktor med långa trådar i. Det kanske är inför det stundande kinesiska nyåret. På kontoret sitter däremot juldekorationerna fortfarande kvar på väggarna.

Igår fick jag mejl från en av mina före detta klasskamrater som inte firar jul. Hon skrev att hon skulle på familjesemester under hela februari. Jag frågade vart de skulle åka. Hawaii, Las Vegas och Japan. Jag undrar om jag skulle resa så mycket om jag hade pengarna. Om min halvdana koldioxidmoralism skulle ge vika för möjligheterna. I fjol for jag ju trots allt en gång Paris - Stockholm, tre gånger sträckan Peking - Stockholm och en gång Stockholm Bryssel. I år har jag hittills farit Bryssel-Stockholm och Stockholm-Peking men alla resor gjordes för att få träffa familj/släkt eller göra affärer.

Jag vet inte i vilken utsträckning det görs affärer på the Olive som ligger i närheten av mitt hus. Det var glest mellan borden och gästerna som satt där verkade inte göra affärer, de var snarare obekymrat ungdomliga. Krogen som har italiensk eller åtminstone medelhavsaktig inriktning på köket är sådär lite nittiotalsaktigt svalt inredd. Det är grått, vitt och olivgrönt. Stolarna har säckfärgad klädsel, det kanske är lin. Trägolv i avenboksliknande material. Någon som försöker måla i Botero-stil har fått hänga sina tavlor på väggarna. Jag har varit på the Olive tidigare och brunchat med Viking nr 2. De matiga mackorna var mättande, juicen var frisk men latten i två faser kunde jag avstått.
Idag åt jag riktig mat, jag kommer till det. När jag fick menyn så började jag genast leta glasviner. Det såg ut som de gräsliga vinerna från den chilenska producenten Santa Rita var det enda som fanns. Men så upptäckte jag att Brown Brothers inställsamma shiraz och ett för mig okänt kort - Norton Bodega Malbec från Argentina - också serverades på glas. Jag förstår bara inte varför man inte häller upp vinet vid bordet! Jag litar inte på att vinet som jag beställde är samma vin som jag får upphällt. Men om det var Norton Bodega Malbec som jag drack så var det ett utomordentligt tisdagsvin eftersom det inte gav någon mersmak. Jag är knappt salongstindrande i bloggande stund. Gles kartig frukt, ingen längd och inget annat att yvas över. Dessutom för kallt. Desto bättre var den lasagnekub som omgavs av lite svartpepparkross, några balsamicospår och så något annat spår i transparent rönnbärsrött som jag inte lyckades identifiera. Måhända för lite bechamel. Innan lasagnekuben kom in fick jag en skål tapenade, en skål olivolja och några skivor bröd. Tapenaden var olivmurrig, frisk och lagom salt medan brödet dessvärre var sött! Söt men inte översöt var tiramisun som avslutade måltiden tillsammans med en espresso. Ett bord från mig satt ett danskt par. Jag försökte tjuvlyssna men de talade så grötigt att det inte gick. I högtalarna spelades en fransk version av Cole Porters "Night and Day". Vem kan det ha varit som sjöng den och varför har jag ingen skiva med sånger av Cole Porter? Jag blir ju så upprymd av Cole Porter.

S Ö N D A G 20 / 1 2 0 0 8

Lämnade lägenheten idag, gick till Maidanglao och åt. Köpte frukter. På bättringsvägen alltså.
Raderade nyss ett stycke osammanhängande text om champagnens framtid, folk vilkas åsikter jag inte instämmer i och Per Gudmundsons ledare (liksom hans senaste bloggpost). Försöket att få en röd tråd mellan dessa ämnen blev helt enkelt för krystat.
Listan som Gudmundson länkade till kan jag inte avstå från att tipsa om. Läsvärd för alla som är intresserade av populärmusik. Den överraskar mig inte på något sätt men den ger en ny och vidare definition av rocker - ett ord som jag trodde hade tagits ur bruk någon gång under förra seklet.

Fyra korta och ytliga filmrecensioner

Jag är på bättringsvägen. De förgasade molekylerna från kaffe, tvål, tandkräm och annat som doftar samverkar nu åter med receptorerna i näsan. Det är en lättnad. Jag är trots det fortfarande inte i form för att lämna lägenheten eller dricka vin. Jag har tittat på DVD:

Varken Nicole Kidman eller Daniel Craig lyckas rädda Invasion - tjugohundratalsversionen av Världsrymden anfaller - från haveri. Trots att världen räddas i filmen. Jag har faktiskt inte sett originalet så jag vet inte hur det gick i den. Jag vet heller inte hur länge filmen visades i Sverige i fjol men det kan inte ha rört sig om många veckor. I korthet: en rymdfärja sprängs på väg ner genom atmosfären och vrakdelarna som sprids över ett stort område visar sig vara täckta av något mögelliknande som innehåller levande celler. Cellerna - som tål upphettning till 700 grader - börjar infektera människor som därigenom förvandlas till zombieliknande varelser utan empati. De zombieliknande människorna ser till att de osmittade inokuleras med cellerna. Snart finns inga riktiga människor kvar förutom Kidman - psykiatern Carol Bennell - hennes son och några vetenskapsmän som försöker framställa ett botemedel.
Det förekommer så vitt jag märkte bara vin i en scen. Under en middag hos några diplomater i Washington D.C. dricker gästerna champagne ur sällsynt tjocka glas. Det får räcka med det. Längre recension här.

Zodiak är en thriller om en seriemördare som under sitt alias - Zodiak - tar folk av daga utan något särskilt mönster förutom att han skriver krypterade brev till the San Fransisco Chronicle efter dåden. Filmen som bygger på verkliga händelser sträcker sig i tiden från 1968 till 1983. Jake Gyllenhaal, Robert Downey Jr och Mark Ruffalo medverkar i den. Robert Downey Jr spelar en journalist vid tidningen som intresserar sig för fallet. Efterhand går han ner sig i sprit och droger - något skådespelaren fö har egen erfarenhet av. Inget vin dricks i filmen. Jo, Chloe Sevigny dricker vitt första gången hon och Gyllenhaal - serietecknare vid dagstidningen - dejtar. Den sistnämnde - enträgen privatspanare när polisen har lagt ner fallet - har för övrigt en fäbless för blå drinkar. Mark Ruffalo har jag inte sett på film tidigare. Hans utanpåliggande nerver och frustration är väl gestaltade. Zodiak är överlag välspelad/regisserad. Den är dessutom spännande och låååång. Kombon tyckte att den var väl pratig. Jag rekommenderar den.

Maltdestillerat är Charlie Wilsons alkoholdryck par preference i Charlie Wilson's war. Tom Hanks i huvudrollen som Charlie Wilson - demokratisk kongressledamot(?) från Texas, Philip Seymour Hoffman som CIA-agent och Julia Roberts som snortät Texasbo tillika lobbyist medverkar i historien om hur amerikaner - i ohelig allians med israeliska, egyptiska och pakistanska aktörer - hjälpte afghanska gerillakrigare att stoppa sovjeterna som anföll landet i slutet av 1970-talet (eller möjligen i början av 1980 - talet). Något som bidrog till öststaternas kollaps. Och - vilket man kanske inte kan sluta sig till av filmen - den framväxande talibanrörelsen.
Det är tätt, underhållande och välspelat. Cyniskt tror jag mången tycker. Om Hanks kan jag bara säga att han har vuxit ur valpigheten från Splash och Svensexan. Jag har faktiskt inte sett honom bättre än i den aktuella filmen. Hoffman är som förväntat bra och Julia Roberts - som jag inte kan påstå att jag har följt - är ljusår ifrån både Vivian i Pretty Woman och Anna i Closer. Bra.
Filmen är lite gubbsjuk. I övrigt har jag inget att invända. Se den.

Sist Midnight Cowboy. Jag tappade koncentrationen mot slutet av filmen och började i stället surfa. Jag har inte längre tålamod med vissa inslag i filmer från den tiden (1969). (Huvudpersonen-är-hög är ett sådant. Det förekommer också i Easy Rider.) Det dricks inte ett enda glas vin i filmen men det röks cigaretter och kruka. New York var smutsigare för 40 år sedan och Dustin Hoffman liksom Jon Voight var yngre. HIV hade inte börjat spridas varför huvudpersonens professionella ambitioner var mer riskfria. Trots att jag tycker att min engelska är hjälplig var det mycket i dialogen som jag missade. Kopian hade bara kinesisk textning. Filmen gjorde inget starkare intryck på mig.
I ett arty-farty-party mot slutet av filmen ljuder musik som låter lite som Stereolab eller Komeda. Efter visst googlande får jag fram att det förmodligen är gruppen Elephant's Memory som jag gärna skulle jag vilja höra mer av. Annars är det mest Harry Nilssons version av "Everybody's talkin'" och John Barrys ledmotiv på ljudspåret.
Ni har redan sett filmen så jag behöver inte dra storyn. Den får inget betyg heller.

Det där skämtet är inte roligt längre

Börjar bli lite orolig. Är det SAD? Min höga ålder? Jag blir inte överraskad längre. Problemet är att jag har så svårt för att skratta åt något som har tillverkats för att vara roligt. Läs sketcher, komedier, ståupp med mera. Liksom roliga sekvenser från youtube.

Därav min allt oresonligare avoghet mot ansiktsboken. Goda vänner - vilkas omdömen jag inte har någon anledning att betvivla - sätter upp saker på superväggen som jag sällan orkar se till slut. De är underförstått roliga men fyller mig ofta med tomhet. Ett par undantag har jag sett. Däribland Darth Vader som i Jedins återkomst får sin gasmask/nassehjälm avtagen av sonen Luke Skywalker och i den här youtubevarianten, ja se själva. Det är så väl tajmat. Kul. Tack till KB!

Häromdagen såg jag papegojsketchen tillsammans med min kombo och en kines. Han ville visa kinesen typisk brittisk humor. (Om det finns typisk brittisk humor så är inte Monty Python's Flying Circus det, men det hör inte hit.) Och jag måste medge - papegojsketchen får mig fortfarande att skratta. Särskilt fortsättningen där butiksinnehavaren i Bolton hävdar att Ipswitch är en ordlek, ja ett palindrom på Bolton. Det är kul.

Nåja, en utvikning som så mycket annat i den här bloggen. Bodil Malmsten länkar till det här. Jag skrattar.
Ni läser väl Bodil Malmsten på www.finistere.se? Tänkte väl det.

Jag är sjuk och stannar inne, går ut och äter lunch, kommer hem och ser på film

Flingorna var av den lätta sorten som singlar långsamt. På marken ett vitt puder som hade smält och bildat gråslask på sina ställen. Dis och kyla i övrigt. Eftersom jag fortfarande är okry och tar mediciner fyra gånger om dagen hade jag bara tagit en kort promenad för att äta lunch och köpa hushållsartiklar.

Kvarteret som jag bor i utgörs av huset med lägenheten som jag delar och en annan huskropp med möbelbutik och italiensk restaurang i bottenvåningen. Omedelbart öster om huskroppen ligger ett annat kvarter och därefter en ytterligare en tomt. På den tror jag att det fanns hus 2006. Nu är de rivna. Där ska det byggas lekpark, SPA och allt möjligt. Väster om mitt kvarter en jättelik byggarbetsplats där man dessutom har grävt tjugo meter ner i marken. Planerna för den tomten känner jag inte till. Gatan går för övrigt i rak öst-västlig riktning och byter namn på ett par platser.

Jag hade gått österut och satt mig inne på den varma KFC-filialen där jag åt en av deras heta kycklingburgare. Nässprejen som jag använder har gett mig ett uns av mitt forna luktsinne åter. Men mest smakade det. Det är intressant att bara smaka. Sätt en klädnypa för näsborrarna eller stäng dem med fingrarna, stoppa något i munnen och se hur viktig näsan är för det som i folkmun kallas "smak".
Sedan gick jag in på snabbköpet. Såg att det fanns presentförpackat kinesiskt rödvin där nu, bland annat Dragon Seal. Inslagningen är kanske avsedd för det stundande kinesiska nyåret.

När jag kom hem tittade lade jag mig på sängen och såg This is England på datorn. (Trots att det finns dvd, en jättelik plattskärm med sensurroundhögtalare och separat subwoofer i lägenheten.) Om jag bortser från Bob Marley, Linton Kwesi Jonson och enstaka låtar med andra artister har jag aldrig gillat reggae särskilt mycket. Toots and the Maytals som hade flera låtar på ljudspåret borde jag nog lyssna mer på, eller vad säger herr Alarik som har bra koll på populärmusiken? Jag tyckte att deras version av "Louie, Louie" svängde bra.
Fick mig att tänka på Quadrophenia som jag såg på Grand-biografen i Uppsala sommaren 1980, två gånger. En annan version av samma låt dansade ju huvudpersionen Jimmy (Phil Daniels) till på en klubb. Knyckigt och självmedvetet. Quadrophenia kommer jag aldrig att se igen eftersom jag förknippar den med lyckan över att högstadiet var över. Det minnet skulle försvinna om jag såg om filmen.

This is England i övrigt då? Mot det tekniska - story, regi, skådespeleri, ljudspår, miljöer, kläder, the works - har jag inget att invända. Det är till och med strålande. Är bara så förfärligt trött på att se män som bråkar. Filmen avslutades med en cover på the Smiths "Please, please, please let me get what I want". Och i mitt fall är det ett snabbare tillfrisknande.

160 miljoner liter

Så mycket vin köpte svenskarna på Systembolaget i fjol enligt tidningen som Thorbjörn Larsson numera chefar för. Vinförsäljningen hade ökat med 6% jämfört med föregående år. Eller är det 6000 liter? Nej det måste vara procent. Vinfjantar som undertecknad hade gärna läst en mer detaljerad redogörelse. Ökade eller minskade riojorna? Gick Frankenvinerna* tillbaka? Utgjorde lådpåsarna den största andelen? Sådana frågor kanske man kan få svar på någonstans. Innan man får det kan man istället glädja sig åt att försäljningen av de drycker som ingår i kategorin cider/blanddrycker minskade med en knapp procent.

* Skulle just gå in kolla statusen för dessa viner men det verkar som det inte går. www.systembolaget.se är inte åtkomligt härifrån.

På sjukhuset

Jag kan inte längre kommentera kommentarer. Men till MagnusH vill jag gärna svara att det som jag håller på med eller rättare sagt hade tänkt att göra delvis är uppskjutet. Nu jobbar jag med andra, för läsekretsen kanske inte så intressanta, uppgifter.

Som sagt, jag kan inte prova vin nu eftersom inga signaler går fram till doftreceptorerna. Andra symptom som jag besparar läsekretsen fick mig att söka vård. Ringde ett nummer i Sverige där de gav mig numret till ett servicecenter här. Ringde dit. De bad om uppgifter. Sedan hade de bokat in mig hos en läkare med västerländskt efternamn på ett sjukhus. En halvtimma innan konsultationen skulle jag vara på sjukhuset för att fylla i papper.

Taxifärden österut tog en halvtimme. Jag gick till receptionen där jag fick papper att fylla i. Satte mig sedan för att vänta. En sjuksköterska tog blodtryck, vägde och mätte mig. Allt normalt. (Möjligen att jag har blivit ett par centimeter kortare.) Fick återigen vänta. Efter några minuter blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att byta doktor. Den som jag skulle träffat låg efter i schemat och det var minst tre patienter kvar före mig. "Så länge som doktorn ifråga pratar engelska" sade jag.

Läkarens efternamn antyder att han var av iranskt ursprung. Hans amerikanskklingande engelska hade ingen brytning. Han ställde frågor och undersökte mig. Jag var inte dödssjuk. Så skrev han ut diverse mediciner och gick noggrannt igenom hur jag skulle ta dem. Samt föreslog att jag skulle ta det lugnt de närmaste dagarna. Sedan fick jag gå till en kassa för att fylla i ytterligare formulär. Konsultationen kostade ungefär 650 SEK. Det täcks av min försäkring. Medicinerna som jag sedan hämtade i en annan del av sjukhuset ingick också i försäkringen.

Den första taxin som jag steg in i ville inte köra mig hem. "För långt bort!" sade chauffören. Klev ur och stoppade en annan bil Föraren som var tjugo och ett par år hade inga problem varken med avståndet eller eftermiddagsstockningen.

När jag kom hem var städerskan här. Får ibland intrycket att hon inte gärna vill att jag ska vara i lägenheten när hon arbetar. Jag hade inte ätit sedan frukost och gav mig därför ut i det gråkalla januarimörkret. På Hunanrestaurangen åt jag en het fläskgryta och samma grönsak som för en vecka sedan. Det smakade hett och salt. Något annat kände jag inte.

Dyrt, alltså bra

När jag var i San Fransisco senast spontanköpte jag en bok av Jancis Robinson - How To Taste - som jag läser först nu. Det är faktiskt fyra år sedan jag var i staden på den amerikanska västkusten för andra gången i mitt liv men jag fick det att låta som jag regelbundet reste dit.
Nåväl, Jancis Robinson är en av världens ledande vinkännare. I en intervju med henne som jag läste en gång skulle hon uppge de bästa årgångarna. Hon svarade med åren då hennes barn hade kommit till världen.
Lika mycket som hon kan om vin, lika lågmält humoristiskt och opretentiöst kan hon skriva om det. Vad sägs exempelvis om den här meningen: "In recent years, however, the mass market has been schooled to feel proud of liking something dry, though now there are instances of inverse snobbery in people such as myself, who perhaps make a bit more noise about liking German wines and Sauternes than we would if they were more generally appreciated".

Att prova vin är emellertid inte att tänka på. Mitt luktsinne har försvunnit. Det är faktiskt så att det till och med är svårt för mig att föreställa mig dofter i det här tillståndet. Jag sitter hemma och arbetar om dagarna så att de andra på kontoret ska slippa höra mitt snörvlande. När min rumskompis - en svensk - kom hem idag så sade han att jag borde ta mig till ett sjukhus för att få penicillin utskrivet. Bakterierna i Peking kan annars ställa till det. Penicillin igen! Det är ju mindre än en månad sedan tänker jag. Men den här gången är det inte streptokocker, eller åtminstone inte samma stam av streptokocker för halsen är besvärsfri.

Per Gudmundson hade kommenterat mitt förra inlägg. Jag hörde honom på radion häromdagen. Det var i nyhetspanelen till Godmorgon Världen. Tack vare hans blogg - som var den första jag läste - så fastnade jag i en intressant artikel om moral av Steven Pinker häromdagen. Läs den här. Och tack, Per!

Idag var Pekingluften klarare än igår. Föroreningarna och dammet blåste väl bort i den kalla vinden. Jag gick ut för en sen lunch vid fyratiden. Valde som vanligt ett ställe där det bara satt asiater. Beställde ägg med tomater och svamp med grönsaker. Har fått för mig att jag ska bli grönare i år. Det smakade grundsmaker eftersom mina doftreceptorer är blockerade. I de stekta tomaterna fanns det syra, sötma, sälta och umami. Svamprätten var dessvärre påtagligt MSG-dopad så där fanns den nästan metalliska varianten av den femte grundsmaken. Jag drack te till. Det smakade absolut ingenting. Det var grönt, blaskigt och hade inte ens några tanniner som kunde ge beska.

Åter till Gudmundsons kommentar. Han tipsade om en artikel som visar ett vins pris har betydelse för hur det uppfattas. Jag är inte helt överaskad.

Eftersom jag inte har fått några svar på Vin i litteraturen del X så kommer facit här: 1940. Romanen i fråga är On Chesil Beach av Ian McEwan. Maria-Pia Boëthius, född 1947 enligt Wikipedia, har i ett citat sagt något i stil med "den urtråkige Ian McEwan". Av McEwan har jag bara läst Amsterdam och Saturday. Den förra är allt annat än tråkig och Saturday var det bästa i romanväg jag läste 2005. Saturday har för övrigt också varit med bland mina frågor. On Chesil Beach då? Läs och avgör.

Bilden: höjdarvin som inledde året. Gott bland annat för att det är dyrt. Jancis Robinson räknar intressant nog Châteauneuf-du-Pape till de mellantorra vinerna.

Vin i litteraturen del X

"The wine was from France, though no particular region was mentioned on the label, which was embellished with a solitary, darting swallow."

Ursprunget till det här citatet kan ni förmodligen googla. Men för att ni inte ska komma undan med en enkel googling så måste ni i stället ange vilket år den manlige huvudpersonen är född. Och det kräver kanske att ni läser hela boken. Den är inte tjock så det går förhållandevis snabbt. En ledtråd till är att en svensk författare född samma årtionde som huvudpersonen, och en gång skrev en roman om kvällstidningsvärlden, tycker att författaren till verket är allt annat än rolig.
Den som svarar rätt först bjuder jag på Pekinganka i händelse av hitresa.

Två saker och kanske ett nyårslöfte

Först en översättningsuppgift för den gode K: Il Nero d'Avola è la più importante varietà siciliana a bacca rossa, vino di grande carattere e personalità, con equilibrio di Ginepro e frutta a bacca rossa. Servire ad una temperatura di 16 - 18 oC. Ja, det ser ju inte så svårt ut, det är huvudsakligen con equilibrio di Ginepro e frutta a bacca rossa jag vill ha hjälp med.

Sedan vill jag tipsa alla som är intresserade av den vetenskapliga sidan av vinmakeriet att läsa den alltid lika intressanta som välskrivna bloggen vetenskapsnytt. Den handlar inte alltid om vin men den är alltid läsvärd. Nu har Malin Sandström skrivit om resveratrol. Och ni vet ju redan att Malin Sandström även skriver på taffel.se vars utmärkta nyhetsbrev ni alla redan prenumererar på. Inte? Men se då till att göra det då, för bövelen!

Från och med i år kommer den här bloggens inlägg att handla om sådant som kan knytas till vin eller Kina. Förhoppningsvis ingenting annat. Slut på kafferasten.

Helgrapport

Pekingkylan kryper in där byxbenen slutar och tar sig långsamt uppåt. Om man går fort fram motar man den. Eftersom jag numera ska bli sjuk var tredje vecka passade såg jag till att dra på mig en hederlig virusförkylning i slutet av förra. Jag jobbade trots det i fredags och gick till Maidanglao vid niotiden på kvällen tillsammans med en från kontoret. Vi kunde inte vara arbeta senare för det var brandövning i huset. J som medarbetaren heter kommer från Wuhan. Där äter man biffnudlar med röd olja till frukost. Oljan är röd för att det är chili i den. Hon berättade för mig om språkliga skillnader mellan Hubei - som provinsen heter - och Peking-området. Och att hennes pojkväns rikskinesiska var sämre än min svenske väns. När hon var liten badade hon i Yangze-floden. Även om den var gul var den inte lika smutsig då. Jag frågade om floddelfinen. "Ibland säger man att den är utrotad, ibland har någon sett den någonstans, så jag vet inte" svarade hon. Pojkvän skulle komma och hämta henne. Om bilen var tom i baksätet skulle de köra mig hem. Den var full av varuprover. Det gjorde mig inget. Den halvtimmeslånga promenaden mellan kontoret och min nuvarande bostad gör mig gott.

(Men förkylningen blev värre under lördagen. Höll mig därför inomhus så länge jag inte tvangs gå ut av praktiska skäl. En kort promenad för att köpa de viktigaste livsmedlen blev det. Gick till sängs redan vid åttatiden. Vaknade vid midnatt. Läste till halv fem. Sov till tolv.)

Satt inne idag. Jobbade, läste. Gick till Purple Haze för att äta kvällsmat. I restaurangen finns en stor bokhylla i det yttre rummet. Där stod en bok av Camille Paglia från 1991 som jag började läsa i medan jag väntade på maten. Vilken röst hon har, vilken intensitet. Ibland verkar det som stilen är det som avgör om jag fortsätter att läsa något. För jag tycks föredra driviga texter vilkas åsikter jag inte helt håller med om framför sega ordsammanställningar för något som jag skriver under på. Nej, jag kan inte exemplifiera det senare just nu. Åt kycklingsoppan med kokosmjölk, galangal och limeblad.

Jag gick till Jingkelong Supermarket och sedan hem. Efter en stund kom J och en av hans kinesiska vänner hem. Han öppnade en flaska Nero d'Avola Indicazione Geografica Tipica Sicilia. 58 yuan på Jenny Lou vilket borde betyda att det skulle kosta omkring 40 kr funnes det i Sverige. Plånkvarning. Min förkylda näsa kunde dock inte känna något. Och det var varken surt, alkoholtungt eller utmärkande på något sätt i gommen. Men behagligt i all sin avsaknad av egenskaper. För regionen en för övrigt ovanligt låg alkoholhalt - 12,5%. Om man sedan kan dra slutsatser om tidpunkten för druvskörden ur siffran vet jag inte. På baksidesetiketten står det att nero d'avola är Siciliens viktigaste druva. Det står också något om enbär men eftersom jag inte kan italienska vet jag inte.

Gult vin från Shaoxing forts.

Jag fick nyss ett så trevligt meddelande från världsmästaren att jag var tvungen att skriva lite. Trots att jag är både trött och bobbig. Har bytt dygnsrytm för att i tjänsten kunna prata med amerikaner. (På östkusten ligger de tretton timmar efter Peking.)

2008 har börjat bra. Till nyårsdagslunchen - en långsam lammstek - drack vi châteauneuf-du-Pape från Rasteau 2003. Château Beaurenard tror jag att den heter. Tack till min generösa svägerska och hennes man i 比利时*!

Och i förrgår drack jag det på bilden. Bästa Spacebabe, är det ett bra vin?

Tidigare i kväll gick jag och Viking nr 2 och åt Hunan-mat. Maos favoritfläsk, anka i öl, den där gröna grönsaken som alltid är med och så ris. Sedan skulle han hämta konfiterade anklår hos en slaktare i närheten. Slaktaren hade även ett vinutbud med en räcka franska appelationer. De flesta flaskorna var i dyraste laget men om jag ska fira något framöver så kommer jag att styra stegen ditåt för att handla. Nu är det läggdags.

För övrigt tycker jag att Radioheads "In Rainbows" är rysansvärt bra. Och den som säger att femtakt (eller omväxlande två- och tretakt) inte kan svänga är bara att beklaga.

* Bǐlìshí = Belgien, om ni undrar.

Gult vin från Shaoxing

Professor E är här men det är inte i affärer vi träffas, jag känner honom genom familjen. Det är alltid lika roligt när det kommer besök från hemlandet. Vi ses vid Chaoyangmens tunnelbanestation och går till en Shanghaikrog som J har rekommenderat. Där äter vi vinmarinerad kyckling, små veteliknande bröd som fylls med en chilihet och faktiskt lite mexikosmakande köttfärsröra, ål - hoppas att den inte är utrotad här, det var personalen som tog in, jag hade inte beställt - en god och söt fläskrätt med ohemula mängder svål och toner av stjärnanis i såsen, och en het gurkasallad med vitlök. Eftersom han inte är överförtjust i den lätt blaskiga och något söta ölen som produceras här så dricker vi te till maten. Och jag föreslår att vi ska dricka Shaoxingvin. Servitrisen tar in två flaskor. En femårig och en åttaårig. Eftersom det är första gången väljer jag den femåriga. Flaskorna åker ut och efter en stund kommer två cylindriska lerkärl in. I lerkärlets topp sitter ett mindre kärl med ett litet lock. I den mindre cylindern har vinet hällts och det värms nu upp av vattnet i det större kärlet. Servitriserna häller upp drycken i lerlocken och vi skålar. Lätt glöggkryddigt och med toner av gamla tiders hostmedicin men inte alls dumt. Slutet i det här vinet var torrt men det torkade kinesiska plommonet som tillsammans med ingefärsstrimlorna läggs i den inre cylindern ger drycken med tiden en allt mer påtaglig sötma. Jag har inga fakta om vinet men ska läsa på och skriva mer någon annan gång. Kanske. Gult, varmt vin från Shaoxing var det alltså. Ska bli spännande att utforska.

Uppdatering: när jag var på väg att somna insåg jag att det fanns sherrytoner i vinet. Alltså lite nötigt, lätt oxiderat acetaldehydaktigt.

Övre bilden: lerkrusen för vinet, ett krus för den vinmarinerade kycklingen, ålen på lilla tallriken, köttfärsröran med veteklämmorna på stora tallriken. Ingefära och torkade plommon på tallriken som står på tunnelbanekartan.

Högra bilden: Fläskrätten i mörka kärlet. Gurksalladen bakom den och till höger stekt ris ( som jag inte hade beställt) Shaoxingvin i den blomkrukefärgade koppen längst fram.

Restaurangen heter 杨家私房菜 och ligger på en liten gata som går in från den stora gatan väster om arbetarstadion. Yangjia Sifan Cai kanske man kan skriva också.
Konsumentupplysning. Notan slutade på 276 RMB. Sex rätter, en halv liter Shaoxingvin och en kanna te.

Öst och väst

Da Dong - det är där man äter den, Pekingankan. Jag har skrivit om krogen tidigare. Ni får söka er bakåt, jag är trött och orkar inte länka.
U som är tillfälligt här över jul och nyårshelgerna vill att vi testar om vitt eller rött passar bäst till den fruktträdsgrillade fågeln. Två av verken från den västliga vingården som ståtar med samarbetet Opus one tillsammans med franska vinmakare (och i all ärlighet borde skämmas för sin attityd mot druvplockarna i filmen Mondovino) blir äran stridiga. En fruktig, men ekad chardonnay och en ekad och smörkoleinställsam zinfandel - druvan som jag egentligen inte gillar - i varsin ringhörna. Den senare vinner. Allt utom desserterna är bra på Da Dong. Men om man tycker om att äta björnklister torde åtminstone en av efterrätterna falla en i smaken. Jag åt en sesambaserad kolsvart sörja med chokladsåsaktig konsistens. Inte något att resa många hundra mil för men jag har fått lära mig att äta upp. Tack till B som bjöd!

Enligt U samarbetar vinimperiet Torres med den kinesiska tillverkaren Grace Vineyards. Tre viner från den senare producenten, med hemvist i Kina, dricks i lägenheten som regelbundet bebos av svenskar i påverkarbranschen två våningar härinunder. Den första är en trevligt stram chardonnay som jag tycker smakar ekad chablis. Jo, det finns ekad chablis vilket jag inte visste för några år sedan. Nummer två är baserad på den motsträviga, tjuriga och gräsiga cabernet francen - druvan som utgör stommen i rödingar från vissa delar av Loire och ibland får spela tredjefiol i bordeauxorkestern. Men den här smakar snarare Languedoc. Mina tankar går till Fitou och uppfostrad carignan. Nummer tre som är ett bordeauxförsök by the book - som någon mindre klyschkänslig skulle uttrycka det - motiverar inte sina dryga 300 yuan men är ändå en intressant bekantskap. I öst eller rättare sagt i Kina vill man nog att vinerna ska smaka gamla världen. Och jag gillar det.

Jag anländer

Det finns en stolsrad i ekonomiavdelningen på varje flygplan som är trängre än de andra. Åtminstone är jag böjd att tro det. Så det blev inte mycket sömn mellan köttbullarna med gräddsås vid avfärden och frukosten som serverades strax före inflygningen. Men desto mer ansträngning av sätesmusklerna. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att titta på "Simpsons - the Movie" men var lite för trött för att se hela. (Mest skrattade jag f ö när Flanders gjorde i ordning en kopp choklad som han ställde på fönsterbrädet.)

Innan man anländer ska man fylla i olika blanketter. Jag är alltid orolig att något ska vara fel ifyllt så att jag ska tas åt sidan för något slags förhör om mina kommande förehavanden när jag passerar de olika stationerna mellan gaten och inträdet i landet. Men det händer aldrig.
Som vanligt blir man erbjuden taxiresa för 250 yuan av chaufförer som försöker skaffa kunder inne på flygplatsen. Men, om man kan prata lite grand så avvisar man dem vänligt och ställer sig i taxikön. Lite konsumentupplysning: det kostar drygt 70 yuan från flygplatsen till Sanlitun.

J - som jag bor hos tillfälligt - var inte hemma. Ingenjören P messade. Vi bestämde oss för att äta tillsammans. Det blev Purple Hazes bistroavdelning där jag inledde med ett glas vitt sydafrikanskt medan jag väntade på honom. Det var sådär nästan typiskt nyavärldenvitt, dvs fruktigt och med tydlig restsötma. Aptitretande. Gurkcylindrar fyllda med en stark färs, olika sorters vårrullar och en soppa på kyckling med galangal i kokosmjölk. Restaurangen var glest besatt. Det var mest asiater där. Kanske är västmänniskorna fortfarande kvar i sina världsdelar efter helgfirandet. På Aperitivo var det mest västerlänningar men även där var det glest. En kinesisk tjej gick omkring bland borden och gjorde PR för ett europeiskt ölmärke. En internationell lager som det borde vara svårt för västerlänningar att tänka på som något speciellt. Som ni ser undviker jag att skriva vilken öl det var fråga om. Eftersom jag gillar motsatsen till internationell lager gick vi till the Tree och drack trappist- och veteöl. Belgisk sådan. På the Tree var det däremot fullsatt vid borden. Svenska S som gick på samma skola för kinesiska som jag i fjol var där. Hon berättade att hon skulle tillbaka till Sverige nu. Efter drygt två år i Peking.

I morse gick jag till polisstationen för att registrera mig som boende i Peking. Om man inte bor på hotell, gästhus eller vandrarhem så måste man göra det. Jag befarade förhör och omständliga blanketifyllningar. Tjänstepersonen på stationen tittade på visitkortet från huset som jag bor i och sade att det inte tillhörde hennes distrikt. "Men det ligger ju här i närheten" sade jag. Hon vände sig till en annan person som bekräftade att det tillhör distriktet. Sedan frågade hon mig om det var ett hotell. "Jag tror inte det" sade jag. Hon ringde numret på kortet och bad mig vänta. Det utmynnade i att jag skulle prata med en person i huset som jag bor i, jag tror att det kinesiska ordet betyder "portvakt". Jag gick tillbaka hem, pratade med portvakten, han kopierade mitt pass och sade att allt var klart. Ingen blankettifyllning således.

J bjöd på dumplinglunch i närheten av Lamatemplet. G och P var också med. Sedan for vi till Lamatemplet och därefter gick vi till Konfucius-templet. J guidade. Intressant. Snart ska vi åka till hotellet för att träna.

Mannenberg Chenin Blanc, Sydafrika 2005.

Rosemount Cabernet Shiraz, Australien, 2005

Hoegaarden

Orval.

Jag far

Mitt bohag ryms numera på nio kubikmeter i en lagerlokal. Om man bortser från det som finns i Peking. Idag gjorde jag de sista justeringarna, rättade till den förhållandevis oprofessionella packningen som mina flyttkarlar åstadkommit för knappt tre veckor sedan. Vad ryms i alla kartonger? Böcker som jag läst eller inte läst. Kläder, husgeråd och årgångar av tidskrifter. När min bror körde mig till stationen sade jag att hälften så stor lokal hade räckt. Att jag kunnat avhända mig hälften av föremålen. Min bror som är klok sade att jag skulle tänka några gånger innan jag fattade ett så drastiskt beslut. Han har rätt.

Steg av tåget i Stockholm, tog tunnelbanan rakt söderut och promenerade ett par kvarter. Klev in i min gamla lägenhet. Den nuvarande ägaren tillike vänlige formgivaren/sommelieren hade fixat de fönstermekanismer som min fd hyresgäst förstört. Han fick pengar för reservdelarna och en flaska av Alain Graillots crozes hermitage från 2002. "Det där är bra grejer" sade han. Och bjöd på en espresso och en bit choklad i mitt gamla kök. Det var också bra grejer.
Jag vet inte var de andra flaskorna som en gång prydde mitt vinfack finns. Förutom att de borde finnas i niokubikmetersförrådet.

Sedan gick jag till skattemyndigheten. Och flyttade inom Sverige. En vänlig man med ett utseende som skulle kunna komma från ett arabisktalande land vid Medelhavet hjälpte mig.

Klippte håret. Eller rättare sagt, fick det klippt. Hon som klippte mindes att jag hade åkt till Kina. Jag kom ihåg att hon bodde i Södertäljetrakten. Minnet - min största talang. Sedan konsumerade jag. CD och hörlurar. Gick in på "Muggen", det finns ett fik i Götgatsbacken som heter så, och gratissurfade en stund. Ville kontrollera vilket frisyrvax jag skulle köpa till Viking nr 2. Det fanns nu inte på butiken som han påstod att han brukade köpa hårmedlet på.

Mot Hornstull. Pratade med kloka K som inte hade möjlighet att komma till Judit & Bertil. På Långholmsgatan snubblade jag in i O. Vad lång han är! Det hade jag glömt. Vi väntade utanför porten. Till sist öppnade J & B. En annan K, V, L och tbfkaem med son dök upp. Det var gott. Drack två glas Casa Girellis Virtuoso Syrah och satte i mig en skopa jordnötter. Även det var gott, kanske lite inställsamt. Fick en julkram av Andreas. En svartpepparnypa av den andre K. Gjorde sällskap med V norrut. Hejdåkram vid Mariatorgets t-banestation.

Sedan åkte jag det exorbitant prissatta expresståget till flygplatsen. Där jag köpte Ian McEwans senaste, pratade böcker med hon som jobbade i pocketshopen - hon läste Murakami, jag rekommenderade "Saturday" av Ian McEwan - och ett par vinflaskor i den skattefria. Jag såg en parfymannons och kunde inte erinra mig namnet på hon som bland annat blev känd för sin sparsamma klädsel i en thriller från 1992. Trots att jag kom på både namnet på thrillern och den manlige protagonisten. Minnet - en talang som börjar svika. Nu är det en timme kvar till avgång. En tysk macanvändare slog sig i slang med mig precis när jag började skriva. Sedan såg jag honom i rökhytten. Att det fortfarande finns sådana. Syftningen får ni roa er med bäst ni vill. I morgon är jag i Peking.

Svaret på litteraturfrågan från häromdagen hittar ni här. Bra läsning, för övrigt.

Casa Girelli Virtuoso Syrah, beställningssortimentet, 134 kr 87354

Vin i litteraturen del IX

"- she practically murdered an Etonian nephew once for drinking claret with fish,"