Fyra korta och ytliga filmrecensioner

Jag är på bättringsvägen. De förgasade molekylerna från kaffe, tvål, tandkräm och annat som doftar samverkar nu åter med receptorerna i näsan. Det är en lättnad. Jag är trots det fortfarande inte i form för att lämna lägenheten eller dricka vin. Jag har tittat på DVD:

Varken Nicole Kidman eller Daniel Craig lyckas rädda Invasion - tjugohundratalsversionen av Världsrymden anfaller - från haveri. Trots att världen räddas i filmen. Jag har faktiskt inte sett originalet så jag vet inte hur det gick i den. Jag vet heller inte hur länge filmen visades i Sverige i fjol men det kan inte ha rört sig om många veckor. I korthet: en rymdfärja sprängs på väg ner genom atmosfären och vrakdelarna som sprids över ett stort område visar sig vara täckta av något mögelliknande som innehåller levande celler. Cellerna - som tål upphettning till 700 grader - börjar infektera människor som därigenom förvandlas till zombieliknande varelser utan empati. De zombieliknande människorna ser till att de osmittade inokuleras med cellerna. Snart finns inga riktiga människor kvar förutom Kidman - psykiatern Carol Bennell - hennes son och några vetenskapsmän som försöker framställa ett botemedel.
Det förekommer så vitt jag märkte bara vin i en scen. Under en middag hos några diplomater i Washington D.C. dricker gästerna champagne ur sällsynt tjocka glas. Det får räcka med det. Längre recension här.

Zodiak är en thriller om en seriemördare som under sitt alias - Zodiak - tar folk av daga utan något särskilt mönster förutom att han skriver krypterade brev till the San Fransisco Chronicle efter dåden. Filmen som bygger på verkliga händelser sträcker sig i tiden från 1968 till 1983. Jake Gyllenhaal, Robert Downey Jr och Mark Ruffalo medverkar i den. Robert Downey Jr spelar en journalist vid tidningen som intresserar sig för fallet. Efterhand går han ner sig i sprit och droger - något skådespelaren fö har egen erfarenhet av. Inget vin dricks i filmen. Jo, Chloe Sevigny dricker vitt första gången hon och Gyllenhaal - serietecknare vid dagstidningen - dejtar. Den sistnämnde - enträgen privatspanare när polisen har lagt ner fallet - har för övrigt en fäbless för blå drinkar. Mark Ruffalo har jag inte sett på film tidigare. Hans utanpåliggande nerver och frustration är väl gestaltade. Zodiak är överlag välspelad/regisserad. Den är dessutom spännande och låååång. Kombon tyckte att den var väl pratig. Jag rekommenderar den.

Maltdestillerat är Charlie Wilsons alkoholdryck par preference i Charlie Wilson's war. Tom Hanks i huvudrollen som Charlie Wilson - demokratisk kongressledamot(?) från Texas, Philip Seymour Hoffman som CIA-agent och Julia Roberts som snortät Texasbo tillika lobbyist medverkar i historien om hur amerikaner - i ohelig allians med israeliska, egyptiska och pakistanska aktörer - hjälpte afghanska gerillakrigare att stoppa sovjeterna som anföll landet i slutet av 1970-talet (eller möjligen i början av 1980 - talet). Något som bidrog till öststaternas kollaps. Och - vilket man kanske inte kan sluta sig till av filmen - den framväxande talibanrörelsen.
Det är tätt, underhållande och välspelat. Cyniskt tror jag mången tycker. Om Hanks kan jag bara säga att han har vuxit ur valpigheten från Splash och Svensexan. Jag har faktiskt inte sett honom bättre än i den aktuella filmen. Hoffman är som förväntat bra och Julia Roberts - som jag inte kan påstå att jag har följt - är ljusår ifrån både Vivian i Pretty Woman och Anna i Closer. Bra.
Filmen är lite gubbsjuk. I övrigt har jag inget att invända. Se den.

Sist Midnight Cowboy. Jag tappade koncentrationen mot slutet av filmen och började i stället surfa. Jag har inte längre tålamod med vissa inslag i filmer från den tiden (1969). (Huvudpersonen-är-hög är ett sådant. Det förekommer också i Easy Rider.) Det dricks inte ett enda glas vin i filmen men det röks cigaretter och kruka. New York var smutsigare för 40 år sedan och Dustin Hoffman liksom Jon Voight var yngre. HIV hade inte börjat spridas varför huvudpersonens professionella ambitioner var mer riskfria. Trots att jag tycker att min engelska är hjälplig var det mycket i dialogen som jag missade. Kopian hade bara kinesisk textning. Filmen gjorde inget starkare intryck på mig.
I ett arty-farty-party mot slutet av filmen ljuder musik som låter lite som Stereolab eller Komeda. Efter visst googlande får jag fram att det förmodligen är gruppen Elephant's Memory som jag gärna skulle jag vilja höra mer av. Annars är det mest Harry Nilssons version av "Everybody's talkin'" och John Barrys ledmotiv på ljudspåret.
Ni har redan sett filmen så jag behöver inte dra storyn. Den får inget betyg heller.